Alla strukna måtts moder

Postat den 23 mars, 2014 av Karin

Fannie Merritt Farmer föddes den 23 mars 1857, i Boston, författaren till en bortglömd bestseller som sålts i sammanlagt över fyra miljoner exemplar. Hon avbröt sina studier på grund av sjukdom och hjälpte föräldrarna i hushållet, tills hon som trettioåring började på Boston Cooking School. Det var en av många nystartade hushållsskolor i USA. Samma ”domestic science”-rörelse fanns också i Sverige, från 1860-talet, med hushållsskolor som skulle ge unga kvinnor en ”någorlunda fullständig husmodersutbildning”.

Fannie såg att det behövdes en lärobok på skolan och hon insåg också att mycket kunde förbättras i de gamla matlagningsinstruktionerna som sällan hade några exakta mått. En tekopp, en matsked och till och med ”en klick smör, stor som ett ägg” är ganska ungefärliga mått och det är stor skillnad på en rågad och en struken kopp. Hon kom att kallas ”De strukna måttens moder”.

Fannie M Farmer

Hon hade svårt att hitta en förläggare till sin kokbok, The Boston Cooking-School Cook Book. De flesta tyckte att det där var sånt som flickor ändå lär sig av sina mammor. Men till sist beslöt förlaget Little, Brown & Company att försöka sig på en upplaga på 3000 exemplar, som trycktes på Fannie Farmer egen bekostnad. Jag hoppas verkligen att det innebar att hon också fick hela förtjänsten, men det har jag inte lyckats hitta några uppgifter om.

Den bok som hon verkligen trodde att hon skulle gå till historien för, eller i alla fall kokbokshistorien, var hennes kokbok för sjuka och konvalescenter. Den har inte uppmärksammats lika mycket, möjligen för att det kom andra specialiserade böcker på området. Många inom sjukvården blev allt mer medvetna om kostens och hygienens betydelse för hälsan.

Det är ju ingen slump att Fannie citerar Florence Nightingale (ständigt denna Florence Nightingale!) på bokens försättsblad. fannie 2

 

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia | Etiketter , | 11 kommentarer

Lördagstema: Kruka

Postat den 22 mars, 2014 av Karin

Pettas-Karin föreslår Kruka som lördagstema och då ser jag framför mig kvinnorna i  Östafrika med sina vattenkrukor på huvudet. Jag beklagar ju ibland att jag inte tog fler foton när jag bodde där. Det finns några kameralösa tillfällen som jag minns extra väl.

kruka7Ett sådant var en mamma som hämtade vatten tillsammans med sina två döttrar, alla med ett vattenkärl på huvudet. Mamman balanserade en stor vattenkruka; ena dottern, på ungefär sex år, hade en rund kaffeburk av plåt, av det där slaget som inte finns längre och så lilla minstingen, som var två, kanske tre år gammal, som hade en liten sardinburk. De balanserade redan sina burkar med rak hållning, utan att hålla i.

Den här kvinnan ritade jag i gratisprogrammet Painter, som fanns i datorerna förr i tiden, i alla fall PC-datorer. Lättanvänt och roligt. Då hade jag ingen ritbräda, så det blev att rita med datormusen på musmattan. Inget finlir, precis, men ett roligt program som var väldigt lätt att använda.

bulkruka3

Bulkruka. I behov av lite kopparputs…

Och om jag ser mig om här hemma är det lätt att välja favoritkruka. Det är en bulkruka i koppar som inte längre gör tjänst som kokkärl, utan mest bara står och pryder sin plats på ett skåp, när den inte fungerar som vas. För att skona kopparn brukar jag ha en plastburk inuti krukan, när jag har blommor i den. Och ja, locket har jag kvar.

bulkrigskrukaUppdatering: Det uppstod en diskussion i kommentarsbåset om vad som egentligen är en bulkruka och det är fortfarande osäkert, men jag tror inte min är av det klassiska urbulkrukeslaget.

Det var sådana som soldaterna hade med sig i fält och kokade ärtsoppa i. De såg ut så här och bars på ryggen i en rem. Det gick att hänga dem över elden, tydligen. Men då undrar jag hur viktigt det egentligen var att få med sig ärtsoppa under frontframryckningarna.

Kan den där bulkrukan ha varit avsedd för krut, eller vad man nu behövde för att skjuta? Fortfarande alldeles för många outforskade bulkrukevrår.

Här finns övriga lördagsbloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Publicerat i Att resa, Att rita, Lördagstema | Etiketter , , | 34 kommentarer

Fredagsmys

Postat den 21 mars, 2014 av Karin

Ibland arrangerar verkligheten sina egna kommentarer till livet. Detta stilleben – en tunn madrass, en tidning, som ser ut att vara ekonomidelen av Svenska Dagbladet och en kartongbit – ligger i hörnet av Götgatan och Hökens gata.

fredagsmys

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 4 kommentarer

Hur börjar det?

Postat den 20 mars, 2014 av Karin

Det går förfärande fort det som händer i Ukraina och på Krim. Medan man funderar över hur det ska gå och vad som egentligen händer, har Ryssland tagit över Krim. Verkar väl förberett. Ryska pass delas redan ut. Vad hände? Det lär dröja innan vi får något riktigt uttömmande svar på den frågan. Men det är alltid bra att ta reda på lite mer om vad som hände innan.

Krim, denna halvö som alltid varit omstridd, hur långt tillbaka ska man gå? Krimkhanatet på 1400-talet? Den osmanska tiden från 1475? Införlivandet i Ryssland efter det rysk-turkiska kriget på 1770-talet? Överlämnandet till Ukraina på 1950-talet?

heliga graven

Uppenbarelsekyrkan i Jerusalem delas av Grekisk-ortodoxa, Romersk-katolska och Armenisk-apostoliska kyrkan. Den används också av Koptisk-ortodoxa Etiopisk-ortodoxa och Syrisk-ortodoxa kyrkan.

Till att börja med har jag försökt sätta mig in i Krimkriget på 1850-talet. Hur började det? Och var? Jo, som en konflikt mellan Ryssland och Frankrike om inflytandet i det osmanska Palestina.

Ryssland hävdade sin rätt att skydda de ortodoxa kristna inom det osmanska riket, bland annat i Jerusalem. Frankrike menade att de hade motsvarande rätt och skyldighet gentemot katolikerna.

Ryssland var väl mer intresserade av att kunna avancera till Konstantinopel (där de skulle de får en fin utskeppningshamn för sin spannmål) än av de kristna i Jerusalem. Frankrike – och England som också anslöt sig –  ville skydda sjöfarts- och handelsintressen i området. Man såg fram också mot att ta för sig av det försvagade Osmanska riket (Turkiet) och ville mota Ryssland i grind.

Och så inleddes Krimkriget, som jag har en mycket förlegad bild av, präglad av halvsekelgamla skolböcker. Ta den där hjältedikten av Tennyson om den berömda lätta brigaden, 600 engelska ryttare, som red rakt in i ryska arméns kanoneld.

lätte brigaden

Boldly they rode and well,
Into the jaws of Death,
Into the mouth of Hell
Rode the six hundred.

Men, det var inte alls åt det hållet de skulle rida. Ordern avsåg några kanoner som de turkiska trupperna lämnat. ”Rid och hämta kanonerna!”

Men, sade brigadchefen, det går ju inte! De var 600 ryttare. Framför dem fanns fasta ryska kanonerna och tusentals ryska soldater. Men från kullen ovanför dem såg befälhavaren i stället några andra kanoner, kvarlämnade av turkiska trupper. De kanonerna kunde inte den lätta brigaden se i den kuperade terrängen. Men ordern upprepades: ”Rid mot kanonerna NU!” Så de engelska kavalleristerna red mot de enda kanoner de såg och dog. Och fransmännen suckade, som så ofta under denna gemensamma manöver.

Överhuvudtaget verkar det om om engelsmännen var både illa rustade och dåliga på att planera. Krigskorrespondenten W. H. Russel gav en så realistisk bild i The Times av den engelska armens usla tillstånd att man i England startade insamlingar för en bättre sjukvård för de engelska soldaterna. Det var så Florence Nightingale hamnade på Krim.

Men Russels realistiska rapporter oroade krigsministeriet till den grad att man beslöt skicka en fotograf med uppdrag att bidra med lite mer hjälteliknande reportage. Det blev den fashionabla fotografen Roger Fenton som fick uppdraget. Hans arrangerade bilder andas tröst och hopp, i stället för Russels realistiska skildringar av kriget.

vård av sårad

I en artiken i Svenska Dagbladet konstateras att pennan var sannare än kameran i Krimkriget. Då som nu gäller det att försöka sovra och värdera i nyhetsflödet.

Uppdatering: I Dagens Nyheter idag påminner Adam Michnik om andra ”hjälpsamma” ryska politiker.

Publicerat i #blogg100, Att tolka, Debatt, historia | Etiketter , , | 7 kommentarer

Maggan och jag

Postat den 19 mars, 2014 av Karin

Lite otippat att jag har samma favoritprogram som Margaret Thatcher, men så är det.

yes prime minister

TV-serien Yes Minister och uppföljaren Yes Prime Minister är mycket underhållande. Vi är i gott sällskap Maggan och jag, för programmet röstades fram som en av de bästa TV-komedier som gjorts i England och det vill inte säga lite. Serien skrevs av Anthony Jay och Jonathan Lynn och handlar om Jim Hacker, först som civilminister och sedan, i uppföljaren, som  premiärminister. Dramaturgin är uppbyggd kring maktspelet mellan tjänstemannainflytande och politiska ambitioner.

DSCN1390Bromsklossen är den ständigt lika älskvärde och tjänstvillige Sir Humphrey Appleby,   Permanent Secretary. Det är en funktion som knappast finns i det svenska regerings-kansliet, framförallt inte i dagens statsrådsberedning med sina samordnings-kanslier och EU-beredningar och annat. Det närmaste vore väl en kombinerad rättschef och expeditionschef, i det gamla systemet. Han står för kontinuitet och uttalar ordet ”förändring” med en rysning. Det är han som lär upp (och läxar upp) Bernard Wooley, ministerns sekreterare, en slags sakkunnig, som vill väl, tror att det är statsministerns som bestämmer och gör sitt allra bästa.

Även om det är ett tag sedan jag jobbade i den motsvarande svenska miljön verkar det vara mycket som är sig likt i dag. Hanterandet av riksdagen. Utnyttjandet av EU, både som verktyg, fiende, ursäkt och uppskjutandemöjlighet. Alla uppvaktningar. Regionalpolitik mot storstadsintressen. Minoritetsgrupper. Försvarsmakten. Förhållandet till USA och mer närbelägna grannar. Den största skillnaden mellan England och Sverige verkar vara att vi inte alls är lika fixerade vid ”the french bloody mindedness”, som engelsmännen är.

Nu kan man följa serien på Axess TV varje söndag klockan 21.30 med repriser lite då och då. Och inga reklamavbrott i de halvtimmeslånga avsnitten!

Publicerat i #blogg100, Att tolka, historia | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Träden har inte väjningsplikt

Postat den 18 mars, 2014 av Karin

Tack för skylttips som jag får från olika håll! Svårt att välja i mängden, men jag tar ett par som känns högaktuella med vinterns återkomst. Den första är är dock ingen knasig skylt, utan ett seriöst menat försök att sälja snö. Kramsnö, får man hoppas. Omonterad snögubbe säljes billigt. Och som ett tips på hur man kan bygga den finns den där fina lilla teckningen: ”Kan se ut så här”.

ikeasnögubbeträden står kvar

Och så skylten som inskärper att träden inte har väjningsplikt. De kommer helt enkelt inte att flytta på sig, så skidåkare bör lämpligen se till att hålla undan för dem. Mycket omtänksamt.

inga slantar ur bhnMen så hittar jag en skylt som är av ett helt annat slag och som kan orsaka problem för mig. När jag reser i länder där man uppmanas hålla god uppsikt över handväskan och helst inte ha några dyrbara smycken på sig, brukar jag stoppa en taxiresa i varje BH-kupa, lite ge-bort-pengar i fickorna och kanske ett restaurangbesök i handväskan. Ofta klarar man sig med mindre än man tror, så när man går och handlar får man gräva upp lite cash ur BH:n. Fast nu verkar det vara slut med det behändiga sättet att förvara reservvaluta. Varför, undrar jag. Varför?

Publicerat i Att resa, Att tolka | Etiketter , , | 17 kommentarer

Jag råkade ”glömma” matlådan…

Postat den 17 mars, 2014 av Karin

Jag såg en affisch nyligen, reklam för en lunchrestaurang dit man var välkommen om man ”glömt” sin lunchlåda hemma. Jag borde ha fotograferat, men nu är affischen borta och jag får klara mig utan bild.

Det är ganska ovanlig i Sverige med sådana där insinuanta citattecken och jag undrar hur de ska tolkas. Budskapet skulle kunna vara: ”Vi vet att de där matlådorna hemifrån är rätt trista, men då kan man ju ’glömma’ den så att man får anledning att gå ut och äta på restaurang i stället”. (Mot det kan man invända att den hemlagade maten oftast är bättre.)

please

I engelsktalande länder är det mycket vanligare med omotiverade citattecken. Där verkar det ofta vara ett alternativ till att stryka under orden. Eller ett sätt att hantera de ord som man känner sig osäker på. För hur ska man annars tolka denna uppmaning att köra ända fram till den gula linjen ”please”. Ibland får jag en känsla av att den som skrivit texten tänkt: ”Äsch, jag skriver så här och så sätter jag citattecken omkring. Det får duga, folk fattar nog.”

Exemplen kommer från den engelska bloggen Unneccessary quotes som jag muntrar upp mig med ibland.

onödigaFör att låsa måste man vrida hela vägen till vänster. Men det handlar ju bara om någon centimeter. Alltså får det bli ”hela” vägen.

Men i övrigt undrar jag hur man tänkt; hur gör man till exempel när man ”betalar”?

Det är sällan man ser några svenska motsvarigheter även om det kan dyka upp något exempel i mindre affärer ibland. Som ett erbjudande om ”Bra” pris! (För vem?). Eller ”Nymalet” kaffe. (När då?). Och en och annan restaurang som har ”Öppet!” (Känns osäkert om man verkligen får komma in.)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det verkar ha funnits en ansats till en blogg på svenska, Onödiga citattecken, men där hittar jag bara två exempel. Dels IKEAS utgång som man undrar vad det egentligen är till för och dels ett internt meddelande i någon förening där man vill veta hur mycket (eller vad?) man betalar i ”hyra”.

Eftersom jag är barnsligt road av den här sortens meddelanden som på något sätt upphäver sig själva tar jag tacksamt emot fler tips.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Språk | Etiketter | 26 kommentarer

Har vi någon framtid?

Postat den 16 mars, 2014 av Karin

Ibland blir jag lika fånigt förtjust över språkliga insikter som Monsieur Jourdain i Molières pjäs Borgaren adelsman. Han som plötsligt upptäcker att han har talat prosa hela livet. Till och med när han har bett sin fru att hämta tofflorna.

ingen framtid

Ingen framtid?

När jag läser Grejen med verb får jag några sådana där Jourdain-ögonblick. Aha, det är så det hänger ihop! Ta det här med futurum. Om man till exempel sitter i heta stolen på Postkodmiljonären och får en fråga om vilket tempus som saknas i svenska språket, då, skriver Sara Lövestam, då är svaret futurum.

åjo!

Och den ljusnande futurum…

Va? Skulle vi inte ha något futurum? Ingen framtid? Jodå, lugnar oss Lövestam, det går så bra att prata om framtiden även om vi inte har något särskild verbform för det. Inte som franskans, spanskans, swahilins och en rad andra språks specialformer. (Det ska vi nog vara glada för. Franska är krångligt med sitt ”att gå”= aller, ”jag går” = je vais och ”jag ska gå”=j’irai.) Vi löser det ändå. Men Postkod-lotteriet ska kanske se över de frågor som handlar om språk?

Vi är inte ensamma om att sakna framtidsböjningar av våra verb. I tyska grammatiken finns visserligen en särskild spalt för futurum, men inte är det några egna futurumformer för det. Det är samma sak där som här: man använder ”kommer att” och ”ska”. Går finfint det också.

Och i den engelska grammatiken bryr man sig inte ens om någon futurum-spalt i schemat över verbformer utan man nöjer sig med att konstatera: ”Futurum bildas av will+infinitiv av huvudverbet”. (Jo, det finns en del fotnoter också, annars vore det ju inte engelska.)

I Grejen med verb kan man också läsa om modus. Det är något som de flesta av oss använt hela livet utan att tänka på det. Svenskan har i praktiken bara två modus, det vanliga (indikativ): ”Jag låter bli” och ordergivning (imperativ): ”Låt bli!”. Samt ytterligare en ”bedårande liten verbform som bara finns i Bibeln, på gratulationskort och i Abbas svenska version av Fernando”. Det är en verbform som uttrycker möjlighet eller förhoppning (konjunktiv): ”Herren låte sitt ansikte lysa…”.

Utomlands däremot finns hela parader av modus och Sara Lövenstam tecknar dem som paraden av toreadorer, matadorer, banderilleros och picadorer i Tjuren Ferdinand: Gerundium, Potentialis, Optativ, Volitiv, Admirativ…

modus

Teckning av Sara Lövestam

Precis den sortens illustrationer som jag alltid tyckt saknas i grammatikböckerna.

Publicerat i Att tolka, Böcker, Ord, Språk | 19 kommentarer

Katt

Postat den 15 mars, 2014 av Karin
med nalle

Med min hund Nalle

Det talas om katt- och hundmänniskor. Jag trodde länge på det där. Trodde att jag var hundmänniska (om än tillfälligt utan hund).

Men så blev jag med katt i mogen ålder. Det gick bra, även om det var en helt annan grej. Intressant, intensiv och liksom lite uppfostrande. ”För vems skull gör du det här, egentligen?” (Såg katten ut att tänka. Och:) ”Just det!” Och så trampade han runt lite i min säng och lade sig till ro bakom min rumpa.

Vi kom bra överens. Han hette Alexander och visste mycket väl att jag bara tolererade döda djur på matbordet (”Varsågod och välj, Alexander!”). Men det fanns andra i familjen som inte var så noga med just den ordningsregeln så ibland när jag kom in i köket kunde jag se Alexander slinka ner från bordet som en oljad blixt.

alexander före frukostHan hade sina bestämda morgonvanor, men det hade jag också. Vi förhandlade hårt tills vi kom fram till följande rutin: Jag hade tillstånd att gå på toa, sätta på kaffevatten och hämta tidningen. Om jag gjorde något mer innan jag gav honom mat hade han rätt att bita mig i hälen. På bilder ser vi honom redo för attack. Den där samlade minen tyder på att jag har ett par sekunder på mig innan har ger sig på mina hälar.

Det fungerade fint i alla år och idag tycker jag det känns konstigt att jag kan bre smörgåsar till frukost utan att ha gett Alexander mat först.

Så vem vet. Det kanske blir katt igen en vacker dag. Såvida det inte blir en hund förstås. En portugisisk vattenhund, som simsällskap på landet…

Här kan vi läsa om övriga lördagsbloggares kattrelationer: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter , | 37 kommentarer

MÅSTE du kladda så där? Hela tiden?!

Postat den 14 mars, 2014 av Karin

Som jag antydde i går blev det en del kladdat i mina skolböcker och framför allt i alla grammatikböcker. ”MÅSTE du kladda så där?” Sa man. Om jag hade varit lite mer talför på den tiden skulle jag ha svarat: ”Ja.”

Och om jag själv hade vetat, på den tiden, varför det var nödvändigt hade jag fortsatt:

”Ja, det måste jag, för när jag ritar fäster jag uppmärksamheten här i rummet i stället för att tankarna flyr ut genom fönstret. Med klottret klamrar jag mig kvar i klassrummet.” tjej

Men då tyckte jag mest att det var jobbigt, mumlade något ohörbart och lade armen över den aktuella teckningen.

Det var inga mästerverk utan den här sortens stereotypa tjejteckningar som jag både fortsatt att rita och fortsatt att skämmas för. Men de hjälpte mig att koncentrera mig på det som hände i klassrummet, det gjorde de.
på era platserIbland var det kanske lite roligare teckningar, som dessa prepositioner, som jag tolkade som ”på era platser”, ungefär. Positioner innan.

Pre-positioner.

Hej och hå, säger de här figurerna, vi är redo! Vad ska vi göra? (Det är fortfarande den tyska grammatiken som misshandlas här.)

starka män

Och kolla här, här har vi den andra starka deklinationen i maskulinum på tyska. (Ja, ja, om jag inte hade kladdat så mycket hade det varit lättare att läsa, men eftersom den kommer efter den första deklinationen är det rimligt att anta att det är den andra.) Männen, männens, åt männen… ”Men jag då?” ser hon ut att mena, den där tjejen.

passiv formNu tycker förstås någon genus-medveten människa att det är är konstigt att jag bara ritar tjejer: Finns det inga killar? Nej, nästan ingen alls. Utom ett litet porträtt av en sommarflirt som aldrig blev något. Han har stubbat hår, kraftiga axlar, kindknotor som kunde ha gjort Benedict Cumberbatch (Sherlock, ni vet) grön av avund. Men det blev alltså inget. Så hans porträtt  hamnade vid rubriken ”Passiv”.

peey

Oh dear, I think I need to powder my nose…/Teckning Sara Lövestam

Jaha, det var den tyska grammatiken, det. Vill ni se de andra grammatikböckerna också? Nähä.

Då återvänder jag väl i stället till Sara Lövestams instruktiva och underhållande bok om verb, som jag skrev om i går (”Grejen med verb”). Här illustrerar hon det faktum att engelsmännen faktiskt också är kissnödiga, fast de inte har något ord för det.

Hungrig, ja. Törstig, ja. Sömnig, ja. Men kissnödig? Nej.

Ordet ”peey” existerar inte på the Queens English utan man väljer att hitta lämpliga omskrivningar för sånt.

Det är precis samma sak, skriver hon, som att vi inte har något futurum på svenska. Men det återkommer jag till i morgon övermorgon (i morgon är det ju lördagstemadags). Tyskarna har nog heller ingen framtid och jag undrar om Merkel är informerad. Min tyska grammatik är det i alla fall inte.

Publicerat i Att läsa, Att rita, Att skriva, Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , , | 14 kommentarer