I år, eller kanske nästa år, beroende på hur man räknar, fyller första maj 125 år. Eller egentligen 130 år 2016. Det började med demonstrationer i Chicago för kortare arbetsdag, i slutet av april 1886. Den 1 man var det 35 000 som demonstrerade, många genom att lämna sina arbeten och de följande dagarna blev det ännu fler. Den 3 maj sköts två arbetare av polisen och nästa dag blev ännu våldsammare, med många döda i Heymarket-massakern.
På ett möte i Paris, sommaren 1889, beslöts att första maj skulle bli gemensam internationell demonstrationsdag för arbetstidsförkortning. Åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmar för hem, familj och fritid. Krav som står sig än idag.
Sverige hakade snabbt på och redan första maj 1890 deltog 50 000 personer i en stor manifestation på Gärdet.
Första maj är allmän helgdag i Sverige sedan 1938.
I många andra länder, där det inte är helgdag, är det vanligt med uppmaningar till strejk på första maj. Kanske var det ett av skälen för Gustav Möller att driva på lagstiftningen om första maj som helgdag. Om alla får ledigt kan man undvika konfrontationer, konflikter och vilda strejker på första maj och koncentrera sig på agitation i stället.
Tjugo- och trettiotalen var ju ovanligt strejktäta, något som till sist ledde fram till Saltsjöbadsavtalet 1938. Att göra 1 maj till allmän helgdag verkar vara samma andas barn.
Under 1940 och 1941 handlade första maj främst om demonstrationer för att bevara Sveriges frihet och oberoende, med deltagare från alla demokratiska partier.
Här har vi högerpartiets Gösta Bagge, Gunnar Andersson från LO (lite lik Sträng?), Per Albin Hansson, som då var statsminister och Gustav Andersson, Folkpartiet, i en första-maj-demonstration 1940. Texten på banderollen är första raden i Biskop Thomas frihetssång. Bilden är lånad från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Konstnären Walter Crane tillägnade arbetarna sin teckning En girland för första maj, där ett av kraven är produktion för nytta inte för profit. Låter som en lämplig paroll för välfärdsområdet. Kunde kanske vara något att ta upp igen i år?





Jag skulle ju inte ens sjösätta den, bara flytta på den lite när jag skulle klippa gräs och eftersom den är tung tog jag till lekstugearsenalen (utom vinschen, då) men jag insåg inte att den skulle sticka iväg på egen hand när det började luta.

år framfusiga husmus har gnagt sig in i ett av de garanterat mussäkra skåpen och kalasat på allt hon hittat. Särskilt förtjust verkar hon vara i kardemumma. Hon har givit sig på en oöppnad påse med mald kardemumma och när innehållet var uppätet knaprade hon vidare på själva påsen. Suck! Skåpet som hon gnagt sig in i måste tömmas och knäskuras. Numera kan man bara förvara sådant som finns i glas eller plåtburkar där. Plast gnager hon lätt igenom. Nu har jag laddat musfällan med – gissa vad? Just det, kardemummabulle. En liten bit, för jag åt upp det mesta själv och jag förstår musen. Det är gott.


Stockholm Water Front har haft fler turer än jag mindes. Först ritade Gert Wingårdh ett förslag till kongresscenter på den tomt där Klara postterminal tidigare låg. Det var kring år 2000; byggnaden höll sig någorlunda i nivå med kringliggande hus och skulle ha passat bra till Stadshuset med sitt tegel.







Sett från Strandvägen ser det ut så här. Det verkar till och med vara möjligt att trycka in ett rätt stort hus utan att behöva riva det gamla tullhuset. Men det ska rivas som planen ser ut just nu.




