Karin Englund

Rickshaw på svenska

Postat den 29 juni, 2016 av Karin

Sommar i stan betyder museibesök. Fotografiska ligger nära till hands och visar nu Bilden av Greta, Lars Nordins jättesamling med Garbo-fotografier.

Utställningen på Fotografiska ger Nordin en chans att se alla sina foton på ett ställe; det har han inte haft plats för tidigare, berättar han i en intervju i DN. Där kan man också läsa om de penntroll som han inte lyckats ropa in på auktion. En liten armé av penntroll som Greta Garbo hade under sängen!

Även om jag aldrig varit sådär extremt intresserad av Greta Garbo är det kul att se hur hon är på något sätt tidlös, trots all tidstypisk fotografering och rekvisita. Hennes charm och utstrålning håller sig genom decennierna.

Och medan man ändå är på Fotografiska måste man passa på att se utställningen med Hannah Modighs bilder från Louisianna, Hurricane season. I ett översvämningsdrabbat område med människor som kämpar lite på marginalen har hon skapat konstverk som är både varsamma och vackra. Och så finns förstås Nick Brandts Afrikabilder, Inherit the Dust, Åke Erikssons fotografier från romska miljöer, Non Grata och årets unga nordiska fotograf, Aapo Huhta och ytterligare utställningar som jag får ta nästa gång…

Utanför Fotografiska (då jag var ganska trött i fötterna) finns en slags rickshaw som står och väntar på passagerare. Dom erbjuder skjuts till Slussen, vilket egentligen passar mig bra. Men det känns lite avigt att någon ska slita för att jag inte orkar gå. Det finns ett slags eko av kolonial ojämlikhet inbyggd i situationen så jag avböjer först. De unga starka sommarjobbande killarna insisterar dock: ”Klart du ska åka. Fotografiska bjuder!” När de dessutom berättar att deras fordon är eldrivna känns det helt okej.

Publicerat i Foto, historia, konst | Etiketter Aapo Huhta, Åke Eriksson, Greta Garbo, Hannah Modigh, Nick Brandt | 17 kommentarer

Sverige är avskuret från Södermalm

Postat den 26 juni, 2016 av Karin

Englands relation till övriga Europa har alltid varit komplicerat. Ungefär såhär sa de Gaulle 1963, enligt Tage Erlanders dagböcker: ”England är nog bra, men det tillhör inte Europa. Talet om att England skulle kunna tillhöra Europa är meningslöst. England är en ö och Europa en kontinent som sträcker sig från Atlanten till Ural. England får klara sig självt.”

Erlander hade våndats en hel del om hur man skulle göra med en eventuell EEC- anknytning. Nu var det inte längre något problem för Sverige. Eller som han uttrycker det: ”Det var inget att snacka om sedan de Gaulle förklarat att England är en ö, vilket det onekligen är.”

Och inte nog med det, tydligen, utan en ganska isolationistisk ö, enligt mångas mening. Jag har förgäves letat efter källhänvisningar till den ofta citerade tidningsrubriken som brukar användas för att illustrera Englands syn på omvärlden:

”Fog in the Channel, the Continent isolated”.

Det kanske är en hittepå-rubrik, men det finns ju en bakgrund till hittepå’t. Något som uppfattas av andra länder som självtillräcklighet. Detta ville ungdomarna i England ändra på med sina ”Remain”- röster medan majoriteten av de äldre vill ha det som det var när de var unga.

Kom jag att tänka på när jag nyss tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att inte bara Stockholm, utan resten av Sverige är avskuret från Södermalm…

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia | Etiketter Brexit, England är en ö, Fog in the channel | 10 kommentarer

Om man inte köper ut i tid…

Postat den 25 juni, 2016 av Karin

Målad med tuschpennor…

Om man inte köper ut i tid till midsommar kanske den inte riktigt blir som man tänkt sig. Vi bor bra till med två fina välsorterade butiker på bekvämt gångavstånd. Så i torsdag eftermiddag gav jag mig iväg för att storhandla till helgen.

Det behövs verkligen, jag har gjort slut på det mesta och nu tyckte jag det var ett bra tillfälle att fylla på förråden, så att jag ska klara mig ett bra tag framöver.

Först gick jag till konstnärsmaterielbutiken på Fiskargatan. Väldigt stängt! Konstigt. En vanlig torsdag. Men då är det ju bara att handla på Sankt Paulsgatan i stället, tänkte jag och knallade dit. Klockan var fortfarande bara lite över fyra på torsdagen, men jag möttes ändå av en ny stängt-skylt. ”Välkommen på måndag” står det. En evighet!

Jag hade tänkt att hålla på med akvarell nu under midsommar och har en lista på färger som jag behöver. Det blir att måla med begränsad färgskala i stället och leta upp gamla akvarellkoppar med en gnutta färg kvar i botten. Det är också en utmaning!

Trevlig fortsatt midsommar i alla fall! Hoppas ni hann köpa ut det ni behöver!

Publicerat i Att måla, färg, konst | Etiketter konstnärsmaterial, öppettider | 14 kommentarer

Trevlig midsommar!

Postat den 24 juni, 2016 av Karin

Hur ska man nu förhålla sig till små grodorna? Det är ju egentligen en marsch-låt från Napoleontidens Frankrike, som engelsmännen sedan gjorde om till en nidvisa om fransmännen, les frogs, grodorna. Svenskarna anammade den som ”Små grodorna” troligen utan att veta att det var ett hån mot fransmännen. Här skrev jag om den för tre år sedan.

En visa med djupa kulturhistoriska rötter alltså, som får lite extra laddning en dag som denna då England bestämt sig för att lämna EU! Så här är den igen:

Man kan ha många kritiska synpunkter på EU, men det verkar som om en stark drivkraft för Brexit-anhängarna har varit en slags nynationalism, som känns både omodern och oroande.

Jag hoppas på trevlig, fredlig och gärna lite kosmopolitisk midsommar för er alla!

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

När jag försökte mig på ett litet bankbedrägeri

Postat den 20 juni, 2016 av Karin

Den här pengahögen består av mynt som alla är ungefär lika stora som en enkrona. Sådana som finns i många hem, med en blandning av engelska mynt, lite euros och liknande

Då är det lätt hänt att något sådant slinker med när man fyller de där små händiga papperstuberna som man måste ha för att banken överhuvudtaget ska befatta sig med ens mynt.

Eftersom våra nuvarande mynt ska ersättas med nya tyckte jag det var lika bra att samla ihop myntsamlingarna i huset och lämna in dem till banken innan det blir metallskrot av alltihop. Metallskrot jobbigt att bli av med. (Tyvärr visade det sig att nästan alltihop redan ÄR metallskrot, eftersom merparten av myntgömmorna i burkar, lådor och skålar var femtioöringar, som förlorade sitt pengavärde för fem, sex år sedan.)

Men jag tog i alla fall enkronorna, näve för näve och pillade ner i några sådana där pappersrör. Så gick jag till en närbelägen bank som försäkrat mig att det skulle gå bra att lämna dem där.

Jag hade varit noga med att fylla rören precis upp till markeringen (50 kronor i varje rör) men det räcker ju inte. Rören vägs på en liten våg som är imponerande exakt. På ett av rören fick jag bakläxa. Den vänlig bankkvinnan förklarade att hon måste öppna och kolla, för det var något som inte stämde.

Och har man sett! Ett mynt från Tonga med kung Taufa’ahau Tupou IV hade smugit sig in i högen.

Ironiskt nog var röret för lättviktigt. Kungen av Tonga var annars en riktig tungviktare. Här diffade det på något hundradels gram och jag fick langa fram en krona med svenske kungen i stället för att fylla upp.

Sen sattes silverskatten in på mitt konto och jag sa belåtet att det här ju gick bra, även om jag var ute i sista minuten med mina silverkronor.

Bankdamen log och förklarade att jag var ute i MYCKET god tid. Det är bara tjugan, femtiolappen och tusenlappen som måste växlas in före den 30 juni i år.

Hundringen och femhundringen håller ett år till. Liksom mynten, så det finns gott om tid att samla nya mynthögar!

Publicerat i Livet, vikten | Etiketter bankbedrägeri, kungen av Tonga, växla in mynt | 18 kommentarer

Du lät ju så glad när du svarade…

Postat den 18 juni, 2016 av Karin

Vi håller oss med en fast lina, alltså en sådan där telefon som är kopplad till fasta telefonnätet, med uttag i väggen. Det ringer inte så ofta på den, bara en och annan försäljare och några andra koppartrådsnostalgiker som tycker det är trevligt att prata en stund med god mottagning och hörbarhet.

Så när det ringde i förmiddags svarade jag glatt och vänligt med mitt namn, i förhoppningen att det var en kompis och inte en försäljare.

”Men HÄJ!” sa den uppringande ”Vad glad du låter!” Jag var lite osäker på vem kunde vara, men tänkte att det ger sig väl. Så jag svarade bara att det är ju skönt att det är sommar och att det äntligen kommer lite regn. Behövs efter denna torra vår.

Det höll han med om. Och så undrade han om vi kunde skjuta på vår träff ett par timmar för det hade kört ihop sig för honom. ”Du vet ju hur jag har det.” Nej det visste jag inte och insåg att det var dags att erkänna att jag inte hade någon aning om vem jag talade med. ”Men det är ju jag! Georg. Det hör du väl!”

Någon Georg känner jag inte, så jag föreslog att det kanske var en felringning. Det hade Georg svårt att acceptera. ”Men du lät ju så glad när du svarade!” Turligt nog hann jag hejda mig så jag sa inte det jag tänkte, nämligen att det ju var innan jag visste att det var han. I stället förklarade jag igen att det var fel nummer. Han verkade fundera på om vi inte borde ses i alla fall, så jag avslutade snabbt med ett ”Hej då och lycka till!”

Ett knäppt samtal, som får mig att tänka på en av min pappas många anekdoter. Nämligen den om en person som väcktes klockan två på natten av att telefonen ringde. Det var fel nummer och felringaren bad hundra gånger om tusen ursäkt. ”Äsch,” svarade den som svarade ”det gör inget. Jag skulle ju ändå svara…” En fullständigt logisk replik klockan två på natten när man är nyväckt.

Publicerat i Livet | Etiketter fast lina, felringning | 13 kommentarer

Malcolm är svart, hörni. Svart, inte beige!

Postat den 16 juni, 2016 av Karin

Operamopsen är det udda namnet på en fin roman om mänskliga relationer av Disa Åberg och Linda Bonaventura. Här kan man läsa mer om den. Den har fått ett bra mottagande och blir ljudbok och bokklubbsbok och det är den värd.

Men! Det finns ett problem med bilden av mopsen Malcolm. Han spelar en viktig roll i bostadsrätts-föreningen Kastanjen, som är mitt i ett stambyte, med allt vad det innebär av irritationsmoment, nya friktionsytor och påtvingat umgänge med tidigare okända grannar. Malcolm nosar sig till alla Kastanjens hemligheter och oroar sig för vissa personer, är arg på andra och blir hjälplöst förälskad i en f.d. operasångerska.

På det fina omslaget av Michael Ceken ser man Malcolm högst upp, som sig bör, med god överblick över allt som pågår. En svart mops.

Men i samband med olika presentationer dyker plötsligt en helt annan hund upp. En beige mops! Detta är inte Malcolm!

Det är ett misstag, ett missförstånd. För det är skillnad på mops och mops. Inget ont om beige mopsar, verkligen inte, de är också trevliga. Men Malcolm är en svart mops med allt vad det innebär. Han är dessutom lite extra känslig eftersom han fick sig en smäll i huvudet som valp. Sedan dess kan han inte bara nosa sig till människors känslor. Han kan praktiskt taget läsa deras tankar.

Det är lite ont om bilder på svarta mopsar eftersom svart alltid är lite svårare att fånga. Men inte alls omöjligt, varken med kamera eller målarfärger.

Jag har blivit väldigt förtjust i Malcolm när jag läst om hur han oroar sig för hur dom har det i bostadsrättsföreningen Kastanjen. Så jag tycker att det minsta jag kan göra är att visa hur jag tror att han ser ut.

Så här tänker jag mig ~~Malkolm~~ Malcolm med sina uppmärksamma ögon, sina oroliga ögonbryn och sin känsliga nos.

PS. Jag hoppas det framgår att jag rekommenderar boken varmt!

Publicerat i Att måla, Böcker | Etiketter Disa Åberg, Linda Bonaventura, Michael Ceken, Operamopsen | 13 kommentarer

Under observation

Postat den 11 juni, 2016 av Karin

Eftersom vi är kvar i stan lite längre än vanligt denna sommar har jag fixat till balkongen lite under tiden. Krasse och heliotrop, till exempel, får växa till sig här tills det är dags att flytta till Dalarna. Det är en blåsig liten balkong, som gör sig bäst riktigt varma sommardagar, men det är ju trevligt med lite grönska och blommor som man kan beundra inifrån också. Tänkte jag.

När jag målar sitter jag så att jag ser balkongen från andra hållet, liksom bakifrån. Fördelen är då att jag får in ljuset från vänster och kanske också att jag slipper distraheras av utsikten. Annars sitter jag bara och funderar på om jag ska måla av den och i så fall hur.

Men när jag sitter på den sidan han jag känt mig iakttagen. ”Dumheter”, har jag sagt till mig själv, ”tre trappor upp och inget hus mitt emot. Hur skulle du kunna vara iakttagen?!”

Men så såg jag vad det var. En av blommorna ser i vissa lägen ut som ett ansikte. Inte jättetydligt, kanske, man om man kompletterar bilden det lite syns det bättre. Det beror på ljuset och på vinden. I vissa lägen nickar det där huvudet beskäftigt och den pladdrar på när vinden blåser och ”läpparna” rör sig. Som om den vill ge mig goda råd.

Det är faktiskt så distraherande att jag till sist gick ut och vred blomkrukan så att blommorna kom åt andra hållet. Trodde jag…

Men nu kikar en av blommorna fram ännu mera närgånget, liksom runt fönsterkarmen och hojtar argt åt mig att det där var väl onödigt. Vi ser dig allt ändå!

Eller är det kanske bara är som jag inbillar mig?

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter övervakad | 16 kommentarer

Första exemplet på kiosklitteratur – en riktig kioskvältare!

Postat den 9 juni, 2016 av Karin

Idag – den 9 juni – 1860 publicerade den första boken av det slag som skulle komma att kallas kiosklitteratur här i Sverige.

I ursprungslandet USA kallades de ”dime novels”. En dime är tio cent och det var vad de första böckerna kostade. Ganska snabbt höjdes priset, men namnet användes även i fortsättningen för all slags billig, melodramatisk underhållningslitteratur.

Från början kostade dessa ”dime novels” tio cent och de var lätt igenkännliga på sina rosa omslag. Det här är alltså den allra första. ”Malaeska, the Indian Wife of the White Hunter”. Författaren är den mångsidiga Ann Stephens, som också skrev humoristiska böcker och kåserier under pseudonymen Jonathan Slick.

Malaeska var en stor succé och publicerades i många upplagor, med allt färgstarkare omslag. De rosa oillustrerade omslagen fick ge vika för dramatiska skildringar som höjde förväntningarna om böckernas innehåll. Här är försättsbladet på den tidiga Malaeska där Malaeska stödjer sin döende man, medan deras son syns i bakgrunden till vänster.

Den illustrstionen blev sedan bokens framsida, först svartvit – eller svart-rosa snarare – och senare i färg.

Kioskböckerna blev en bra inkomstkälla för många författare som skrev dime novels lite vid sidan om sina ”riktiga” författarskap, oftast under pseudonym, till skillnad från Ann Stephens.

Louisa May Alcott, till exempel, skrev mer än 30 dime novels under pseudonymen A.M. Barnard.

Hon skrev till en vän: ”Det kommer att bli en blod-och-åska-historia för de är lättare att skriva och bättre betalda än seriös litteratur. Så bli inte förvånad om jag sänder dig en skildring av indianer, pirater, vargar, björnar och nödställda damer, med en titel i stil med ’Den besatta bruden’, eller Blodbadet – en thriller om passion'”.

Säga vad man vill om kioskböcker, men nog har de bidragit till ett ökat läsande världen över. Den allra första, Malaeska, finns att läsa här i digitaliserad form.

Grattis på födelsedagen!

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia | Etiketter dime novel, kiosklitteratur, Malaeska | 15 kommentarer

Sinnesfrid, harmoni, ekvilibrium…

Postat den 8 juni, 2016 av Karin

Ordet mindfulness som dyker upp i tid och otid – vad betyder det egentligen? Jag hittar ingen bra översättning, jag vet inte riktigt vad det innebär. Det verkar vara lite av varje: må bra, njuta av dagen, lugna ner sig, men ändå bry sig om medmänniskor och klotet i stort.

I en sju-punkts-lista som jag såg idag krävs följande för att uppnå mindfulness: man ska göra sig av med förutfattade meningar, ha tålamod, vara nyfiken, ta det lugnt, låta bli att reta upp sig på sånt som man inte kan göra något åt, vara tolerant och slutligen, sluta älta.

Och så illustrerades det hela med denna bild! En kvinna som håller på att starta en bestående fejd med alla sina grannar. Förutom att hon kommer att få ogräs på sin egen tomt, gör hon sitt bästa för att sprida det till alla andra också. För mig som just har gått några ronder mot maskrosorna signalerar denna bild stress, hårt arbete och irritation.

En vänlig tolkning vore kanske att bilden vill säga att det är mindfullt att acceptera maskrosorna. OK, jag kan förstå den tanken. Men att gå så långt som att uppmana en till att sprida dem. ”Var mindfull – sprid lite ogräsfrön omkring dig.” DET är väl ändå att gå lite väl långt?

Uppdatering 9 juni: Detta hade väl varit en mer passande illustration?

Publicerat i Att odla, Att tolka, Livet, Ord | Etiketter maskrosor, mindfullness | 12 kommentarer