Jo, det var så att det fanns önskemål om en akvarell med snömotiv (hej Tove!) och det måste ju tillmötesgås. Arga akvarellisten har ledigt idag, men jag kan tänka mig att en arg arborist skulle kunna ha ett och annat att säga om träden.
Men kolla, där borta på andra sidan viken finns ju ett hus till – det måste också med!
På nittiotalet (alltså 1990-talet…) hade vi en personalfest på jobbet och temat var ”retro”. Jag hade en outfit som var femtiotalsaktigt med skjortblus, vid klockad kjol och brett resårskärp med metallspänne. De kvinnliga kolleger som var ett par årtionden yngre hade dykt längst in i sina mammors garderober och hittat piffiga små sena 60-talsklänningar, som de hade på sig.
En manlig kollega, som var jämnårig med mig, tittade förbryllat på de yngre tjejerna i sextiotalskläder och sa: ”Det där är väl inte retro? Sådär ser ju tjejerna ut när det är fest…” Och jag måste ju ge honom lite rätt.
I min garderob hängde då fortfarande några sextiotalsklänningar som i mina ögon var helt samtida. Om jag bara hade fått på mig dem (krympmalen hade gått så hårt åt dem) så hade jag nog kunna tänka mig att använda dem. Alltså inte som retro utan som helt vanliga klänningar.
För mig och den jämnåriga kollegan var femtiotalet klart retro, men inte sextiotalet. Så det tycks skifta lite det där, vad som är retro. För sjuttiotalisterna är den brun-grön-orange åttiotalet idag retro och ganska populärt. Retrobegreppet (som idag knappast sträcker sig längre tillbaka än fyrtiotalet om ens det) borde rimligen flyttas framåt vartefter. Äldre än hundra år är antikt. Äldre än tjugo-trettio år är retro, eller halvgammalt. Men däremellan – bara gammalt?
Retro är Ankis förslag till veckotema. Här finns övriga temabloggare: Anna Ankis bildblogg Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Paula Pensionären på ön Vonnevardag
Tack Anki för trevliga februariteman! I mars tar Jordgubbar och bubbel över. Uppdatering. Här är teman för mars:
V 9 – Mat – allätare, vegetarian, vegan?
V 10 – Kvinnokraft
V 11 – Mars
V 12 – Blommande blommor/gröna växter
För ett drygt år sedan målade jag av ett äppelträd som hotas av nedhuggning. Jag tänkte att det måste ju i alla fall dokumenteras. Kanske det rentav kan räddas från undergång om jag lyckas visa hur fint det faktiskt är.
Det står fortfarande kvar men det är väl mycket tveksamt om det har något med mina insatser att göra. Målningen blev inget vidare, men jag gav den trots allt till en liten person som har sin lekstuga under trädet, på villkor att jag skulle få tillbaka den när jag gjort en ny målning åt honom som jag var nöjd med.
Såhär såg mitt försök ut ut förra våren.
Nu ger jag mig på motivet igen för att se om det går bättre efter ett års sporadiska akvarellövningar. Jag tänkte att något måste jag ju ha lärt mig på nästan ett år.
Men när jag jämför bilderna tycker jag inte att det är någon större skillnad. Lite tekniskt bättre kanske, den senaste. Men den gamla känns överhuvudtaget mysigare och mer som det ser ut i verkligheten.
Vad tycker månne den Arga akvarellisten, (den där hittepåpersonen som fick bedöma mina alster förra sommaren i tio inlägg med rubriken Arga akvarellisten)? Jo såhär säger Arga akvarellisten idag:
Ljuset är bättre i den första, och bordet funkar, men grönskan är klumpigt målad och akvarelltekniken är inte alls tillvaratagen. I det avseendet är väl björken och smågranarna lite bättre på den andra. Men där är bordet för stort och ointressant och husfärgen lite död.
Den första har en stig som leder blicken in i bilden, medan det är lite krångligare att ta sig in i den andra.
Jahaja. Tänk att det inte händer mer på ett år! Jag återkommer nog med samma motiv om ett år igen.
Vänliga hälsningar
/Modstulna akvarellisten
Finns det något nyfiknare än katter? Kattkännare säger att det ligger i kattens natur. Katten vill ha koll. Som vår Alexander.
Fanns det en låda i rummet MÅSTE han se vad som fanns inuti. Här undersöker han julklappskorgen, efter att vi delat ut klapparna. ”Dom kanske glömde en”, tänker han nog.
Fanns det en stängd dörr måste han se vad som var på andra sidan och när han kollat det, måste han ju se om det hänt något i rummet han just hade lämnat och så krafsade och jamade han för att bli insläppt igen. Ingen idé att säga åt honom att bestämma sig. Han hade ju redan bestämt sig, nämligen att kolla allt som går att kolla, för det är sådana de är, katterna.
Man kan hitta många skämtteckningar på temat katter och nyfikenhet. Till exempel två katter med änglavingar som sitter på ett moln och pratar om hur de hamnade där. Den ena säger ”Nyfikenhet. Och du?”
Eller katten på läkarbesök, där en orolig läkare läser av nyfikenhetsnivån hos katten och meddelar att den är alldeles för hög.
Och den här bilden, där katten konstaterar att det var tur att den bara var lite nyfiken.
Om nyfikenhet kan vara dödligt för katter är det en rätt användbar egenskap för människor. Mycket av det som vi kallar kreativ verksamhet bygger på nyfikenhet. Att man är pigg på nya ideer, kombinationer, lösningar. Fikar efter nytt, helt enkelt. Eller är girig på nyheter, som på norska: nysgjerrig.
Och nu är jag nyfiken på vad de andra temabloggarna skrivit om Nyfikenhet, som är Ankis förslag till tema denna vecka. Här finns de: Anna Ankis bildblogg Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Paula Pensionären på ön Vonnevardag
Tålamod är Ankis förslag till tema denna vecka. Det finns gott om bevingade ord och ordspråk om tålamod. Till exempel att tålamod är ett underskattat sätt att vara modig på. Fast, om man ska vara noga så handlar det i det fallet språkhistoriskt ju inte om mod, som vi menar idag, utan om det som på engelska heter ”mood”, alltså sinnesstämning.
Jag har haft anledning att fundera på det där med tålamod på sista tiden och på hur tålamod och envishet hör i hop.
Om man har bråttom och ens unge envisas med att sätta på skorna själv kan det kännas frustrerande att man inte får hjälpa till.
Det finns många sätt att sätta på en sko på fel sätt, det tar tid och saknar man som vuxen tålamod kan det vara frestande att slita upp ungen i knät och tjoffa på skorna.
Men vem är det egentligen som har tålamod? Jag som måste vänta en halvtimme innan påklädningen är klar? Eller tvååringen som kämpar med skorna? 
Det är inte lätt att få rätt sko på rätt fot, vända den på rätt köl och åt rätt håll. Det blir många försök och de flesta är fel och innan hon lyckats vända båda skorna rätt hinner det gå en bra stund.
Här tycker jag att det är tvååringen som är beundransvärd, som kämpar på trots svårigheterna. Det är hon som har tålamod, inte jag.
Som mormor har man rätt gott om tid och kan sitta och heja på och komma med goda råd, när man nu inte får ingripa rent fysiskt. Tvååringen jobbar på och till sist funkar det och hon stampar belåtet i golvet och förkunnar glatt att ”Jag kunde!” Vilken kämpe, vilket tålamod!
Nästa vecka är temat: Nyfiken. Här veckotemabloggarna: Anna Ankis bildblogg Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Paula Pensionären på ön Vonnevardag
Ankis temaförslag denna vecka är påpassligt nog längtan. Och jag tänker förstås på min farbror som så här års läste frökataloger, sorterade fröskörden från fjolåret, ritade upp planteringsplaner och bara toklängtade till våren. Visst börjar man längta lite extra efter vår och sommar nu när man anar att det börjar bli ljusare tider.
Och det kanske är därför min akvarell-läxa är på rymmen. Vi skulle måla stilleben. Det är nyttigt men lite tråkigt. Motivet var en vinflaska med tillbehör, placerade i en stentrappa. Olika strukturer, olika former, tydligt ljus, pedagogiskt och bra, men…
Efter ett tämligen misslyckat försök, där flaskan blev snedaxlad och tjockhalsad och de omgivande trappstegen blev någon slags fönsternisch i stället, insåg jag att motivet längtade ut i naturen. 
Ja, ja, den här har också sina brister. Men det kan delvis bero på att jag tog miste på akvarellpapper och passepartout-kartong. Det låg en finfin liten bit 600-grams Fabriano i en plastmapp tillsammans med en anonym större kartong av samma tjocklek. Toppen tänkte jag, detta blir perfekt för mitt utomhusstilleben. Men när jag började måla insåg jag att något inte stämde. Färgerna sögs inte in i pappret som de ska, utan spred sig i sidled, som på ett läskpapper. När jag vände och vred på pappret insåg jag att jag hade tagit en bit vanlig kartong i stället för lyxig akvarellkartong. Så om vindruvorna är lite lurviga, ungefär som krusbär, har det sin naturliga förklaring.
Nej då, jag har inte smitit från veckans ämne. Jag längtar verkligen till sådana där ljusa sommarkvällar då ljuset silar in genom lövverket och man aldrig vill gå och lägga sig!
Här kan man läsa om övriga temabloggares längtan: Anna Ankis bildblogg Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Paula Pensionären på ön Vonnevardag
Månadens sista temaämne är ”Gungstol”. Men inte har jag några bilder på gungstolar och ännu mindre något att skriva om… tänkte jag.
Men som alltid med dessa teman har man faktiskt något att skriva om, bara man tänker efter. Visst har jag gungstolar i mitt liv!
Min barndoms gungstolar var två. Den ena var en gungstol som hade extra långa bakmedar (eller vad det heter) så att man kunde gunga riktigt långt bakåt, nästan så att man låg ner. Den har jag tagit över och den står i huset på landet. Det är väldigt vilsamt att sätta sig i den en stund och gunga lite, halvliggande.
Besökare som inte använt den tidigare måste dock varnas. Man tror att man ska välta baklänges om man inte är van.
Den andra barndomsgungstolen var jag mycket fascinerad av. Det är en tavla av Götrik Örtenholm som föreställer just en gungstol. Han har målat en del av interiören och utsikten från sin lägenhet vid Slussen i Stockholm, ungefär där jag bor nu och lyckats fånga ute/inne på ett fint sätt. Jag kunde sitta i den verkliga gungstolen länge, länge och titta på den målade, som fanns i samma rum, bara för att försöka förstå hur den var målad. Här ser man den på den motsatta väggen, från min gungstolsplats.
Götrik Örtenholm var från våra hemtrakter och jag vill minnas att pappa, som var snickare, gjorde någon möbel åt Örtenholm och valde att få betalt i tavelform. Brorsan som har tavlan vet nog mer om dess historia. Här är en annan Örtenholmtavla som jag är väldigt förtjust i, med motiv från Slussen.
De där återhållna färgerna är samma som på gungstolstavlan. Den fanns med på en utställning om Slussen i konsten för några år sedan, men jag mitt nöt kollade aldrig var den finns till vardags, så att säga.
Uppdatering från brorsan, tillika gungstolstavleägare, som förklarar hur det gick till när gungstolstavlan kom till oss (hela kommentaren finns i kommentarsfältet):
”Fader Martin gjorde en modell (dvs en träform som man sedan gjorde en gjutform i sand av för att senare gjuta en gravsten från – eller ett gravjärn, då. Fast det blev ju fel på nåt sätt) och Götrik var alldeles med på att låta Martin få en tavla för besväret. Skattesmitning! Men det var på femtiotalet och båda missgärningsmännen är avlidna. Så du kan andas ut. Och nu, när det är preskriberat, skickar jag med en bild där färgerna går fram fint.”
Och så påminner han hur vi använde gungstolen, ibland: ”En tämligen våldsam övning var när vi ’tandemgungade’ eller ’motfasgungade’ genom att sitta på varsin tvärslå, som syns på bilden på gungstolen, och driva upp farten till oanad och egentligen ganska farlig våldsamhet.” Ack ja, vi hade tålmodiga föräldrar.
Tack Anna för trevliga januariteman! Nästa månad tar Anki över, tror jag. Här finns temabloggarna: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Paula Pensionären på ön Vonnevardag
Jo det stämmer att Anki tar hand om februaritemana och här är dom: Längtan, Tålamod, Nyfiken, Retro
Tillit är Annas förslag till veckotema denna vecka. Detta fina behändiga ord, som bygger både förhållanden och samhällen och som har sin alldeles egna klang på svenska. Tror jag i alla fall. Tillit på engelska blir trust eller confidence. Men det skulle jag översätta tillbaka till svenska med förtroende. Tillit är på något sätt mer förtröstansfullt. När jag letar vidare i olika språk hittar jag spanskans ”confianza” för förtroende och tillförsikt. Men bildat på samma stam finns också ””confiade” som betyder lättrogen.
Det kanske är där någonstans man ska fånga in betydelsen av ”tillit”. Man litar på någon eller något och i bästa fall fungerar det. I värsta fall innebär det att man varit för lättrogen och blir besviken.
Men hellre ett liv som innebär att man blir besviken ibland, än ett som består av ständig misstänksamhet, tänker jag. Och hittills har det fungerat någorlunda bra.
Som vuxen har man ett ansvar att förmedla känslan av tillit vidare. När ett litet barn trevar efter ens hand är det ju inte bara handen det handlar om utan om – ja om hela livet. Eller i alla fall att sätta en grundton för hur man ska förhålla sig till världen.
Jag tänker i sådana lägen ibland på en amerikansk barnpsykolog som hade teorier om människans olika åldrar. För de första två åren satte han tillit som den viktiga faktorn. Det nyfödda barnet, liksom ettåringen och tvååringen måste kunna lita på sina vuxna människor. Sedan kan man sätta igång och testa gränser och trotsa och så. Men under de första åren är tillit det viktigaste, för att det sedan ska vara lätt att tro på framtiden och det samhälle man ingår i.
Här är alla veckotemabloggare. Ny i gänget är Paula. Välkommen! Anki har lovat ta hand om februaritemat (om ingen annan redan har paxat för det): Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Paula Pensionären på ön Vonnevardag
På min senaste arbetsplats dök det upp en lapp på kylskåpsdörren någon gång i november. Den handlade om hur skönt det vore att slippa vintern. Att få vara björnhona och gå i ide hel enkelt. Lappen listade några få punkter och jag återger dem ur minnet:
Skansens björnungar kommer ut i solljuset för första gången
Fast – när jag blev lite nyfiken på det där med björnmammans bekväma tillvaro visade det sig inte riktigt vara så enkelt. Brunbjörnens ungar kan väga så mycket som två kilo när de föds och mamman ammar i ett halvår. Den första tiden har hon ett väldigt sjå med att hålla igång ungarna – hon slickar dem ofta så att de ska komma ihåg att äta, kissa och bajsa. Hon tar ensam hand om ungarna i ett par år och vill verkligen inte ha någon inblandning, inte ens av pappan till ungarna.
Tänkte väl det. Så lätt brukar inte mammorna slippa undan. Och egentligen är det ju mysigt med bebisar. Och med vintern också. Både soliga gnistrande vinterdagar och de mörkare, mulna, då man stannar hemma och plockar fram en bra bok.
Vintervila är Annas förslag till tema denna vecka. Här finns övriga temabloggare: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön Vonnevardag
Minsta barnbarnet har bott i Brasilien hela sitt två-och-ett-halvtåriga liv och och är van vid att gå mycket lätt klädd. Men nu är hon i Sverige och ska inte bara vänja sig vid klunsiga vinterstövlar, tjocka tröjor, mössor och obekväma overaller utan också svenska. På förskolan här talar alla svenska, inte portugisiska, som hon är van vid. Hon, som just blivit väldigt språksam på portugisiska, med en hel del svenska och engelska inblandat, ska nu (nästan) börja om från början och lära sig de svenska orden för allt. Vi kör ömsesidiga språklektioner. Sapatos säger hon. Skor, säger jag. Leite säger hon. Mjölk säger jag.
Fjärilar är favoriter. Hon har en klänning med fjärilar, sockor med fjärilar, hon har en liten solcellsdriven fjäril som fladdrar fint när solen lyser, hon har satt små fjärilsklistermärken på allt hon äger. Fjäril, säger jag. Fjäril säger hon. Så jag kollar vad det heter på portugisiska. Borboleta säger jag. Fjäril säger hon. (Det verkar som om fjäril har ett eget ord på nästan alla språk. På norska och danska heter det sommerfugl. Och på isländska ungefär som på svenska: fiðrildi. Mariposa på spanska.Butterfly på engelska. Papillon på franska. Schmetterling på tyska.)
Det är spännande att följa hennes snabba språkutveckling. För en månad sedan pratade hon på snabbt och intensivt på sin portugisiska och för mig som inte riktigt hängde med lät det mest som Linus på linjen. Men nu är hennes snabba svada helt begriplig. Men om hon träffar någon som pratar portugisiska går det bra att växla över. Tänk om man kunde ha den språkinlärningsförmågan kvar hela livet!
Samma två-och-ett-halvt-åring är delvis anledningen till att jag ligger lite efter med veckans tema, som är Att börja om från början. Nästa vecka (denna vecka) är temat Vintervila. Här finns temabloggarna: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön Vonnevardag
