Klippdockor

Postat den 22 oktober, 2017 av Karin

Klippdockor – eller pappersdockor, som vi kallade dem – var en av favoritsysselsättningarna när jag var barn och en bit upp i tidiga tonåren så länge lillsyrran var i pappersdocksåldern. Undrar hur många jag gjort. Hundratals, kanske tusen. Men inte en enda finns kvar! Syrran har dem inte heller. Det hus där de möjligen kunde ha legat på vinden finns inte längre, så det är bara att konstatera att min enorma pappersdocksproduktion är borta för alltid.

Det var ett väldigt bra sätt att lära sig lite anatomi och proportioner. Jag minns hur glad jag blev när jag hittade enkla instruktioner i en lärobok om att teckna.

På en ettåring är huvudet en fjärdedel av hela kroppen. På en vuxen en åttondel. På ettåringen är det naveln som är mitt på kroppen och magen i centrum. På en vuxen har centrum flyttats nedåt…

Någon gång när jag var i tjugoårsåldern hade en av de populära veckotidningarna en pristävling som gick ut på att man skulle rita sin önskegarderob. Jag kom på den lysande idén att skicka in mitt tävlingsbidrag i form av en klippdocka med de sju, åtta plagg som fick ingå i tävlingen. Så smart, tycket jag. Men när jag läste det finstilta insåg jag att man inte alls skulle vinna den där drömgarderoben, som jag hade trott, utan en päls! Fuskpäls, visserligen, men ändå. Det var verkligen inte något som ingick i min tjugoåriga önskegarderob. Päls var något som tanter fick i femtioårspresent. ”Måtte jag inte vinna!”, tänkte jag. Och det gjorde jag inte heller.

Pappersdocka från sjuttiotalet? Fast han borde hålla upp plakatet med handen och stången borde ha sådana där flärpar som man fäster den med.  Dessutom hette det USA ut ur Vietnam, inte ”bort från”. Och borde han inte vara långhårigare?

Klippdockor är Paulas förslag till veckans tema (alltså veckan som gick). Kommande vecka är det Myriader (oj, svårt!). Här finns övriga temabloggare:  Anki,  Anna,  Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula,

Publicerat i Att rita, Lördagstema, Okategoriserade | Etiketter , | 16 kommentarer

2037

Postat den 14 oktober, 2017 av Karin

Paula i pörtet föreslår 2037 som tema denna vecka. Ja jösses, tänker man först, då lever i alla fall inte jag. Fast så tänker man lite till och inser att det är ju bara 20 år dit. Med lite tur (med riktigt mycket tur, snarare) kanske jag visst lever då. Om allt går som det ska lever i alla fall mina barn och barnbarn.

Min yngsta dotter kommer att fylla 55 år precis samma dag som det blir total solförmörkelse, den 13 juli 2037. Visserligen i Australien, men då får vi väl åka dit.

Ända sedan den totala solförmörkelsen i Sverige den 30 juni 1954 (och VAR har jag den bilden då?), har jag varit fascinerad av fenomenet.

Vi satt på en bänk utanför huset med sotade glasskivor och väntade. Det var en solig sommardag som långsamt liksom stillnade av. Fåglarna tystnade, som jag minns det slutade till och med löven att prassla och så blev det kyligt och dunkelt. För att ganska snart bli som vanligt igen.

Sedan dess har jag hållit koll på var det är solförmörkelse och varit på väg några gånger, som den i Cornwall 1999. Då gick det inte att få till en resa, men ett par år senare, 2001, kunde jag pricka in solförmörkelsen i Tanzania.

Vi var i ett naturreservat med elefanter, giraffer, hjortar, gnuer och apor. Precis som jag minns det från 1954 blev det så där märkvärdigt stilla.

I tidningsartiklar från 54 rapporterades från Skansen att till och med aporna slutade tjattra. Samma sak här. Högtidligt på något sätt.

Det är inte så lätt att ta bra bilder på solförmörkelser, men så här såg det i alla fall ut i Tanzania när det var en bit kvar av solskivan.

Solförmörkelsen i USA nu i höst passade inte riktigt in i mitt program.  Så nu gäller det att jag kan hålla mig i form så att jag orkar åka till Australien 2037 och titta på den solförmörkelsen. Någon som hänger med?

Här kan man läsa om vad övriga temabloggare tänker göra år 2037: Anki,  Anna,  Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula, Nästa veckas tema är klippdockor.

Publicerat i historia, Lördagstema | Etiketter , , | 20 kommentarer

Rättstavningsfuriren i farten

Postat den 11 oktober, 2017 av Karin

Mycket pinsamt. Jag har diskuterat garagehyra med garageägaren via e-post och det blev några vändor fram och tillbaka innan vi var överens. Nu när jag rensar i min brevlåda ser jag att den där korkade autokorrekt-funktionen har ändrat min ärenderubrik ”Garagehyra” och bytt ut y mot o. Det är INTE jag som har skrivit fel. När jag testar igen att skriva garagehyra i mejlen blir det likadant, y byts ut mot o.

Det verkar alltså som om den som konstruerat korrigeringsprogrammet anser att ett ord som antyder att man använder garaget för tvivelaktiga aktiviteter är vanligare eller mer ”korrekt” än det mer självklara ordet garagehyra?

Rättstavningsfuriren verkar dessutom vara osunt underlivsfixerad. Fritidshusets namn, Karlshem, autokorrigerats till ”karlsl*m (där stjärnan står för e – jag vill inte dra på mig konstiga spamkommentarer i onödan). Jag har varnat familj och vänner att jag kanske inte alltid hinner upptäcka det. Jag ser ju att jag har skrivit rätt och det är först när jag fortsätter på nästa ord som autokorrigeringen slår till.

Teckning av Allie Broch.

Förmodligen finns det någon inställning som fixar detta. Men var?

 

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Ord, otur, Språkpolisen | Etiketter , , | 19 kommentarer

Blek. Ett tioårsjubileum, samt en födelsedag

Postat den 6 oktober, 2017 av Karin

I många år, kanske tio? har en grupp bloggare turats om att hitta på gemensamma veckoteman. Bäst att kolla… Jo tio år, på ett eller annat sätt. Inte alls illa! Själv har jag halkat av spåret på sista tiden, men nu ska jag försöka ta mig tillbaka igen.

Blek är denna veckas tema och jag trillar in i sista minuten. Det var ju rätt så lätt, tänkte jag först. En selfie, efter denna solfattiga sommar, kanske? Men det slipper ni.

Sådana här hus gillade han.

För det dök upp ett födelsedags-barn just idag, som kan få vara med som blek-tema. En arkitekt som verkar tycka illa om allt utom mycket bleka toner och så vitt förstås. Le Corbusier, föddes idag för 130 år sedan.

Han var arkitekten från Schweiz  som tyckte att vi skulle raka ner Gamla stan i Mälaren och bygga nåt snajdigare i stället. ”Njae”, sa Stockholm, ”det ska vi nog inte”.

”Tråkmånsar” sa Le Corbusier och for vidare i världen. På 1950-talet fick han i uppdrag att rita centrala delar av regionhuvudstaden Chandigarh i norra Indien. Regeringsbyggnaden, parlamentet och högsta domstolen, till exempel. Nyligen fördes Corbusiers byggnader upp på Unsecos världsarvslista. Förra året besökte fotografen Benjamin Hosking staden och kunde konstatera att de omdiskuterade byggnaderna trots allt stått sig ganska bra.

Le Corbusier's Capitol Complex by Benajmin HoskingParlamentsbyggnaden och

Le Corbusier's Capitol Complex by Benajmin Hoskingdetalj från regeringskansliet.

En färgstark person trots sin nedtonade färgskala. Han publicerade en regelbok för personer som planerar att beställa eller bygga om ett hus. Så här ska ni tänka, skrev Corbusier:

  • Kräv ett badrum i söderläge, ett stort ett. Ta vardagsrummet om det behövs.
  • Intill badrummet bör det finnas ett dressingroom. Man ska aldrig klä av och på sig i sovrummet, det blir alldeles för rörigt.
  • Kräv ett stort vardagsrum hellre än flera smårum (men badrummet då?)
  • Placera köket högst upp, så att det inte blir matos i hela huset (och vem kånkar upp alla matvaror till högst upp i huset? Jo det gör förstås tjänstefolket!).
  • Placera inte tjänstefolket på vinden (riktigt var de ska finnas har jag inte hittat)
  • Bygg mindre än dina föräldrars hus. De bor onödigt stort.

Präglad av sin tid och klass, kan man nog säga, men en hel del av hans ljusa luftiga lösningar kan man gilla trots allt.

Här har vi övriga veckotemabloggare (riktigt vilka som är aktiva just nu vet jag inte, men det är ju bara att komma igen, om man pausat lite): Anki,    Anna,  Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula, som har levererat månadens teman: denna vecka Blek, nästa 2037, vecka 42 Klippdockor och vecka 43 Myriader.

Publicerat i färg, Lördagstema | Etiketter , , | 12 kommentarer

Varning för kanelbullar!

Postat den 4 oktober, 2017 av Karin

Kardemummabullens dag är den 15 maj. Kanelbullens dag är i dag, den 4 oktober. Jag föredrar maj och kardemummabullar, men vill naturligtvis ändå framföra mina varmaste gratulationer till kanelbullen idag.

Men jag vill också passa på att be den populära (och eventuellt något överskattade) kanelbullen att tänka på att det förpliktigar att vara en sån storsäljare.

Begrunda den här bilden. Här ligger drivor med kanelbullar, lätta att komma åt. Men längst bak och längst ner i frysdisken ligger några stackars kardemummabullar. Svåra att se och ännu svårare att nå.

Jag försökte gång på gång, men nådde inte ända fram. Då tog jag sats och tog ett språng för att kanske, kanske klara av att nappa åt mig den där påsen längst bak längst ner. Men jag hade missbedömt hur hög frysdisken är och hur obevekligt hård dess kant är. Jag hörde ett dovt, välbekant ”knak”. (Jag har brutit revben förr, så jag visste precis vad det var frågan om.) Först några timmar då man knappt känner något alls. Sedan ett par, tre veckor av ganska jobbiga smärtor.

Jo, jag kunde ha bett om hjälp, men när jag väl kom på det var det så dags. Det fick bli kanelbullar och det går ju det också. Men jag undrar om jag inte ska baka själv i fortsättningen. Det verkar mera riskfritt.

Publicerat i otur | Etiketter , , | 15 kommentarer

Det går nog bra den här gången också

Postat den 23 september, 2017 av Karin

Har ni tänkt på att det idag, den 23 september, är 33 dagar sedan det var solförmörkelse i USA? Och att den började i Oregon, som är den 33:e staten, samt slutade vid den 33:e breddgraden? Det måste ju betyda något, eller hur?

Eller har ni tänkt på det där som står i Uppenbarelsebokens 12:e kapitel: ”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda.”

Det måste ju handla om stjärntecknet Jungfrun, som just idag, har månen vid sina fötter, så att det ser ut som om hon föder barn. Klarare kan väl inte ett korvspad bli?

Junfruns stjärntecken

Det menar i alla fall den amerikanska kristna numerologen och stjärntydaren David Meade, som tillsammans med andra undergångsromantiker kommit fram till att just idag är det ajöss med oss och vår stackars planet. Igen. Jorden går under helt enkelt. Bara så där. För att uppstå i ny gestalt.

Eller möjligen kommer den stora planeten Nibiru att krocka med jorden just idag och då går det förstås åt pipsvängen.

Men, undrar skeptikerna, om den där planeten är så jättestor och på väg hit, varför har till exempel inte NASA varnat oss. Eller varför syns den inte. En jätteplanet i vår absolut närhet borde synas, eller? ”Äsch”, säger undergångsentusiasterna, ”det vet ni väl hur NASA är. Dom kan ändå inget göra och då förnekar dom bara att Nibiriu finns”.

Det är lite som The Rapture, som jag skrev om för några år sedan. En bok om hur människor bara försvinner och hur de som blir kvar, The Leftovers, känner sig ratade, vilsna och besvikna. Den bygger på en relativt vanlig föreställning hos en del kristna i USA att de närsomhelst kan bli ”hemkallade”. Inget som jag trodde fanns här, men i kommentarerna till det inlägget får jag veta att det hos pingströrelsen finns liknande föreställningar. Och hur barn som växte upp inom pingströrelsen kunde bli skräckslagna om de kom hem och huset var tomt.

Uppdatering 24 september. God morgon! Jaha, så var det med den undergången.

Men när jag lyssnade på radioprogrammen Konflikt i går kväll fick jag mig en tankeställare. Där beskrev man undergångstankar i olika religioner och länder. Man skulle kunna avfärda det som stolligheter om det inte vore en så pass stark kraft. Det är en växande rörelse i USA, särskilt bland kristna evangelikaner. De tror att Donald Trump ska rädda USA genom att göra landet redo inför Jesus återkomst. Enligt dem står kampen också mellan onda och goda ledare i världen. Trump är god (eftersom han är kristen) och hans uppgift är att förgöra ondskan i världen. Trump fick över 80 procent av de evangelikanska rösterna.

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 17 kommentarer

Dagens komplimanger

Postat den 5 september, 2017 av Karin

Någon mer än jag som fått brev från Dr Thompson? Ett sånt där så kallat Nigeriabrev, fast från England. Jag brukar slänga alla erbjudanden om att få dela arvet efter personer som omkommit i tragiska olyckor (alternativt som mördats av en ondsint onkel), men det här fångade mitt intresse.

Till att börja med är det ju rätt sällan breven kommer från England. Och sedan var det en användbar valuta: sjuenton miljoner femhundratusen stora brittiska pund sterling. Det ni!

Sjuenton miljoner

Och språket är rentav är begripligt. I den här typen av brev är det ofta svårt att förstå hur den engelska originaltexten såg ut innan den gick igenom en automatisk översättningsmassaker. Men här har texten överlevt i någorlunda läslig form.

Att sjuenton egentligen ska vara sjutton är ju inte så svårt att lista ut. Inledningsfrasen ”Dagens komplimanger” är väl Compliments of the day, gissar jag, och även om det inte är en fras som mina engelskspråkiga vänner brukar använda går det ju att förstå.

Dr Thompson avslutar brevet så här: ”Jag ser ängsligt fram emot ditt brådskande svar, så vi kan börja.” Engelskans anxious kan ju betyda både ivrig och ängslig och här råkade det bli det minst passande alternativet.

Om jag nu bara skickar alla de uppgifter om mig själv som Dr Thompson vill ha, lovar han att: ”starta omprofilering av fonden i ditt namn som arvtagare. Jag kommer att räkna med din känsla av sekretess och konfidentialitet för att undvika riskfylld exponering, med tanke på känsligheten och omfattningen av detta projekt.”  Rätt elegant uttryckt, tycker jag nog. Men ändå: Tack, men nej tack!

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Ord | Etiketter , | 13 kommentarer

Bristande känsla för snö…

Postat den 20 augusti, 2017 av Karin

”Snöflinga” är ett relativt nytt skällsord särskilt i USA för att att avfärda någon som anses lättkränkt, överkänslig och ömtålig. Det används framförallt av olika grupper inom extremhögern mot dem som på något sätt verkar för mänskliga rättigheter och ökad jämlikhet, som till exempel feminister eller Black lives matter-rörelsen, samt mot Demokrater och liberaler i största allmänhet.

I radioprogrammet God morgon världen diskuterades begreppet idag. Enligt Orla Vigsö, professor i kommunikations-vetenskap vid Göteborgs universitet, har det skapats som ett nedsättande omdöme som fungerar som diskussionsstoppare.  Ett självförklarande skällsord. ”You are a snowflake.” Underförstått: eftersom du är en sån ömtålig och känslig person är dina åsikter ointressanta och det är ingen idé att lyssna på dig överhuvudtaget. Ungefär som i USA på 1950-talet, då det räckte att kalla någon kommunist, för att avsluta diskussionen.

Om det är några inom den så kallade alternativa högern i USA som tänkt ut detta skällsord tycker jag att de tänkt dåligt. Några med bristande känsla för snö. För det första är begreppet snöflinga positivt laddat för de flesta. Snöflingor är vackra och sammansatta av unika snökristaller. För det andra är de inte att leka med, för jädrar vad de kan åstadkomma när de samarbetar!

https://i2.wp.com/3.bp.blogspot.com/_KPMuH6q0p7E/SZL4rNcmQHI/AAAAAAAAANo/WUscn2Qj8aI/s400/OntarioSnowstorm2.jpg?resize=584%2C437

Förmodligen och förhoppningsvis är det inte något som får fäste här i Sverige.

 

Publicerat i Att tolka, Debatt, Ord, Språk | Etiketter , | 14 kommentarer

Andra lördagen i augusti regnar det inte

Postat den 15 augusti, 2017 av Karin

Varje år de senaste 25 åren har vi firat författaren Johan-Olov Johanssons födelsedag vid hans barndomshem Tvåbo, som också var mina föräldrars hem och som jag nu tagit över. Det brukar komma mycket folk – minst 50 ibland upp till 100 personer – så huset är för litet för att ha födelsedagsfirandet inomhus. Då dukar man långbord på gården utanför och hoppas på uppehållsväder. Det blir det alltid.

Vissa år har solen varit besvärande stark, men i år var det lite mulet men bara några små regnstänk.

Programmet innehåller novelläsning, musik, smedmat (glödstekt sill och potatis) och kaffe och kringlor och utdelning av utmärkelsen Årets mästersmed. Britt-Marie Nord läste en novell av Johan-Olov. Sedan presenterade Johan-Olovs sonson, Lars Jarnhammar, en bok om sin farfar. ”Johan-Olov”, rätt och slätt. Det är en roman som baserar sig på Johan-Olovs innehållsrika liv som smed, fackordförande, politiker och inte minst författare.

Linnéa Nygren berättade om musikalen Klaveret, som hon skrivit och producerat och som spelats i Horndals brukspark under sommaren.

Det fina med att be Linnéa komma och berätta om musikalen var att då var vi säkra på att hon skulle finnas på plats när utdelningen av Årets mästersmed skulle äga rum.

Det är meningen att mottagaren ska bli överraskad och då gäller det att få dit mästersmeden utan att berätta att den ska bli det, så att säga. Just Klaveret är en av mina favoritnoveller av Johan-Olov och den finns att läsa här.

Den handlar om högfärd och statustävling mellan de olika hushållen i arbetarbostäderna, om osämja, om hur man kan förgifta stämningen. Men också hur man kan ta sig ur den ogina stämningen, och hitta ett sätt att försonas. I det här fallet är det med musikens hjälp, något som förstås passar fint i en musikal.Klaveret spelades bara två gånger i somras, men nästa år sätts den upp igen, med fler föreställningar.

Och nästa år firar vi Johan-Olovs födelsedag igen vid hans barndomshem Tvåbo. Här skiner solen för fullt dagen efter årets tillställning. Den uppmärksamma iakttagaren kanske märker att något förändrats jämfört med tidigare Tvåbobilder som jag visat. Just det: ny trapp! En fin födelsedagspresent som jag (och Johan-Olov) fick av syrran Livsrummet och svågern, Storfiskar’n. Så fin att jag får lust att sparka av mig sandalerna och tvätta fötterna innan jag går på den! Tack!

Publicerat i Att läsa, historia | Etiketter , , , | 12 kommentarer

En sån där dag…

Postat den 6 juli, 2017 av Karin

Det har varit lite körigt, trots sommarstiltjen. Uppgifterna hopar sig: tanka bilen, slänga de värsta antikviteterna i frysen, vattna blommor, klippa gräs, eller se till att någon annan gör det, och så var det dags att tvätta några omgångar lakan i stan. Just som jag slog igen dörren till tvättstugan såg jag det tilltufsade meddelandet som jag slarvläst innan jag började tvätta.

Vad var det nu igen som det stod där, månne? Jo, något om att det var viktigt att inte stänga dörren. LÅSET TRASIGT!!!

Jahaja, det var det ju. Eller bortskruvat, snarare. Men man har väl seglat. Det här är numera en situation som jag behärskar väl. Framförallt om jag befinner mig på rätt sida om dörren. Hur det hade gått om jag smällt igen dörren när jag var inne i tvättstugan utan mobil och vettiga verktyg vete sjuttsingen.

Så nu förnyar jag mina förmaningar från förr:

Gå aldrig in i ett rum som saknar dörrhandtag utan mobil och verktygslåda.

Gå inte heller in i någon tvättstuga eller liknande plats som har ett trasigt eller obefintligt lås utan att ta med mobil och verktygslåda! Lova det!

Visst är det bra att ha med tvättmedel, mm med sig till tvättstugan, men se framförallt till att ha med en rejäl skruvmejsel!

Publicerat i Livet, Tur | Etiketter , | 23 kommentarer