Dom har ju inte kommit än …

Postat den 20 december, 2025 av Karin

Med ett par musikaliska barnbarn kan man med lite tur få njuta av julspel, körsång och konserter under advent.

Det är ingen självklarhet att man får biljetter, dock. Alla adventskonserterna i Katarina kyrka sålde slut på fyra minuter – FYRA MINUTER – i en kyrka som har drygt 1000 platser och det handlar om många konserter! Det gick bara att köpa biljetter digitalt och när de släpptes klockan 10 den 12 november satt jag redo, uppkopplad vid datorn för att köpa två biljetter. När jag efter ett par minuter kom in på bokningssidan fanns inte två biljetter tillsammans, så jag testade två separata. Gick inte heller. Men en biljett kunde jag få, troligen den sista.

Vid advent tänds ljuskronorna i Katarina kyrka

Elvaåringen som sjunger i Katarina-kören fick slita hårt under hösten, både med otaliga repetitioner inför konserterna och sedan eftermiddags- och kvällsjobb på helgerna första advent och Lucia.

I föräldragruppen och bland mor- och farföräldrar diskuteras nu om inte en garanterad biljett per sjungande barn vore rimligt. För barnen är det trist om ingen anhörig finns med och lyssnar på konserterna och för föräldrar och andra är det trist att skjutsa barnet till repetitioner under hela hösten, sedan också till föreställningarna, utan en chans att få komma in och lyssna. Det blir nog en skrivelse till Katarina församlings kyrkoråd om detta. Vi är inte ute efter gratisbiljetter, utan en garanti att få köpa en biljett per sjungande barn.

Luciakonserterna var också snart utsålda, utom familjeföreställningarna på eftermiddagen. Där var det barntillåtet och emellanåt så högljutt och stojigt i publiken att elvaåringen tänkte att det inte var någon idé att sjunga, eftersom det ändå inte hördes.

Klass fem och åtta i Adolf Fredriks musikskola gav en Luciakonsert i Nordiska museet, också den snabbt utsåld. Då gäller det att ha ett kontaktnät bland föräldrarna så att eventuella överblivna biljetter kommer till användning. Konserten var fantastisk med fin akustik och vacker sång.

Musikal i Drottning Silvias konsertsal. Längst bort till höger skymtar åttaåringen, som oval-väktare. Han hade tidigare uppträtt som sengångare, med låååångsamma steg och repliker som tog tiiiiiiiiiid.

Lilla akademiens musikal Djurens labyrint handlade om hur man tar sig fram i livet och i världen beroende på vem man är. Pingviner, till exempel, är fåglar som inte vill flyga; valar är däggdjur som trivs som jättefiskar i vattnet. Inledningssången O val! O val, oval, oval … följdes upp med  en labyrint som blev en oval, som det gick att ta sig ut ur om man visste vad man ville, dvs om man hade ett valspråk.

Till advent hör också julkrubborna som finns i många olika former. Jag har sett mini-krubbor som ryms i en tändstiksask, eller gör-det-själv-kit med pepparkaksformar. Det finns också gott om krubbor med politiska budskap, som krubban i en Massachussetts-kyrka, där Jesusfamiljen saknas. Där finns bara en skylt med texten: ”ICE var här.”

På andra ställen, som här i en Stockholms-krubba saknades också Jesusfamiljen, men av helt andra skäl. Där finns något får, en vilsen kamel i närheten, men ingen Jesusfamilj.

”Oj, då” sa jag, ”har dom redan givit sig av?” En krubbansvarig person såg på mig, kanske lite överseende inför min bristande krubb-kunskap. ”Vi är fortfarande i advent. Dom har ju inte kommit än!” Såklart!

PS: På bloggen Äventyret framtiden presenteras fina och ovanliga krubbor varje dag i advent.

Publicerat i Att tolka, Jul, Politik, Traditioner | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Stjärngosse-gate

Postat den 14 december, 2025 av Karin

Dags för de årliga diskussionerna om våra traditioner och till min förvåning har stjärngossestrutar seglat upp som ett hett ämne.

När Sveriges Television direktsände Luciafirandet i Visby på morgonen, upprördes kommentariatet, särskilt på Facebook över att det saknades stjärngossemössor.

Kommentarerna, som jag inte tänker återge ordagrant, handlar om varthän detta land barkar och att ingen bryr sig om att se till att vi värnar gamla fina traditioner. Jag vet inte riktigt hur sånt hamnar i mitt flöde, men det var många upprörda röster om woke-TV, vänstermedia och värre.

Det var inget som jag tänkte på när jag lyssnade till sångerna och såg de vackra vyerna från Visby. Jag noterade att man valt de traditionella versionerna av Luciasången och Staffansvisan, vilket borde ha gjort traditionskramarna nöjda, men ack nej. Om inte stjärngossarna har strutar på huvudet duger ingenting.

De vise männen på en 500-tals-mosaik i Ravenna

OK, låt oss ta det från början. Stjärngossarna är en variant av trettondagens vise män som kom till Betlehem, ledda av en ny stjärna.

I bibeln står det inget om hur många de var, bara vise män.

I  i originalversionen står det ”magoi apo anatolwn”, det vill säga ”astrologer från öster”.  Termen magoi användes i Babylonien och Persien både för astrologer, lärare, och präster. Med tiden  bestämde man sig för att de sannolikt var tre eftersom de hade med sig tre presenter: guld, rökelse och myrra.

Under medeltiden började man med stjärngosse-spel i anslutning till trettonhelgen, ofta i katedralskolornas regi. Då brukade huvudbonaden likna olika österländska varianter. Man tror att det är olika toppiga mössor från den tiden som inspirerat till stjärngossestrutarna.

De medeltida stjärngossespelen under trettonhelgen tunnades ut och för drygt 100 år sedan integrerades de i stället i Luciatågen, påhejade av Nordiska museet, som tyckte att det vore trevligt om pojkarna också fick vara med i Luciafirandet.

Skansens luciatåg 1893 var troligen det första i landet som inkluderade stjärngossar, men först 1927 då Stockholms Dagblad ordnade ett stort luciatåg blev luciafirandet, som det ser ut idag, mer allmänt.

Går lika bra med en stövel, tycker Sune

Med tanke på hur stjärngossetraditionen ändrats genom århundradena och hur ohistorisk den nuvarande varianten är, undrar jag hur man kan bli upprörd över att en del stjärngossar bestämmer sig för att ta av sig sin strutmössa. Egentligen borde det ju vara en turban, eller någon annan österländsk huvudbonad.

I Sunes jul tog Sune det ett steg längre och utmanade omgivningen med en stövel i stället för strut. Min gissning är att stjärngossestrutarna är på utdöende. Många lussetåg väljer bort dem, opraktiska och obekväma som de är.

Men om man verkligen vill hålla på traditionerna och återgå till stjärngossetåg på trettonhelgen i stället, tänker inte jag protestera.

I så fall ser jag gärna traditionsenliga kyrbasier pakoler eller turbaner i stället för de totalt anakronistiska stjärngossestrutarna. Här är en bild från Österrike. Den stjärngossedräkten skulle troligen uppskattas av barnen (och tonårskillarna!). Mantel och häftig mössa i stället för vitt linne och strut.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Traditioner | Etiketter , , , , , , | 8 kommentarer

Med dem kan man göra vad man vill

Postat den 9 december, 2025 av Karin

Förstanyheten i morse på Sveriges Radio var Tullverkets larm om knarksmuggling från USA till Sverige. Samtidigt diskuterar man i USA de attacker som utförts på båtar vid Venezuelas kust. USA:s administration hävdar att de är knarksmugglarbåtar med ”narkoterrorists” ombord. De bombas och besättningen dödas.

Diskussionen i USA idag handlar om en extra attack mot ett par personer som överlevde första bombattacken och låg och flöt i vattnet. De dödades också.

Nu diskuterar man alltså om det var OK att döda dessa två försvarslösa och oskadliggjorda personer. Inte, vilket jag tycker vore rimligare, om det överhuvudtaget är OK att bomba båtar utan att ta reda på om de är fiskebåtar, eller något annat, om de alls är på väg till USA och om de har något olagligt ombord. Allt har filmats och den första bombningen har visats i USA. Nu är frågan om även den andra delen ska släppas.

Vid en pressträff i Vita huset den 3 december frågade nyhetsreporter Selina Wang från ABC News: ”Mr president, ni släppte den första videon från den första båtattacken den 2:a september, men inte den senare. Kommer ni att släppa den också, så att det amerikanska folket kan se vad som hände?”

Svaret från presidenten blev: ”Jag vet inte vad de har, men vad det än är kommer vi absolut att släppa den, inga problem.”

I går var det pressträff på nytt och reportern Rachel Scott följde upp med en fråga om visning av videon som han lovat släppa.

Svaret blev en attack från presidenten: ”Det har jag inte sagt. Det är… det var du som sa det, inte jag. Det är är ABC News, falska nyheter.” Sen kom en lång utläggning om att varje sänkt venezuelansk båt räddar 25000 amerikanska liv och som avslutning en kommentar att Scott är den mest motbjudande reportern överhuvudtaget, ”in the whole place”. Det borde ju betraktas som en skandal, alltihop, bombningarna, lögnerna, förolämpningarna, men det skrämmande är att det är rutin. Det är numera så det går till.

Målet kan vara att ingen ska orka ta reda på var som är sanning eller lögn, att ingen till sist ska orka ställa obekväma frågor, att alla bara ska ge upp och sluta bry sig. Eller som Hannah Arendt sa i en intervju 1973:

Om man ljuger för dig hela tiden blir resultatet inte att du tror på lögnen, utan snarare att ingen längre tror på någonting. /-/Och ett folk som inte kan tro på någonting kan inte bestämma sig för något. Det har inte bara förlorat förmågan att handla utan också förmågan att tänka och bedöma. Och med dem kan man sedan göra vad man vill. 

Publicerat i Att tolka, Debatt, Politik | Etiketter , , | 8 kommentarer

Fångtransport för regeringen

Postat den 28 november, 2025 av Karin

När man diskuterar ledande politikers taxikvitton eller dyra resvanor (eller presidenters lyxflygplan) tänker jag ibland på regeringen Erlanders konseljresor sommaren 1950.

Fram till december 1974 ledde kungen regerings-sammanträdena (konseljerna) som hölls varje fredag kl. 10.00. Numera hålls bara ett par tre konseljer om året; regeringen sammanträder i stället vanligtvis på torsdagarna och utan kung. Det finns inga regler om var konseljer ska hållas, men oftast är det i konseljsalen på Stockholms slott, dvs på bekvämt gångavstånd från regeringskansliet.

Under Gustav V:s sista år 1950 blev det dock besvärligare. Kungen var gammal och klen och ville ha konseljerna på Drottningholms slott, där han bodde. Det gick ju inte att neka kungen detta, men hur skulle regeringen ta sig dit?

Det här var långt före statsrådsbilarnas tid och ett förslag var att köpa in ett par större Volvo-bilar med tillräckligt många platser. Tage Erlander var tveksam och finansminister Per Edvin Sköld vägrade. Hur skulle det se ut med sån lyx, bara för regeringens bekvämlighet?!

Kanske åkte regeringen i den här? En av kriminalvårdens fångtransportbilar från 1950-talet.

Justitieminister Herman Zetterberg visste dock på råd: Regeringen hade nyligen skaffat två fångtransportbilar till Långholmen, just sådana där större Volvobilar. Eftersom de hade nio platser vardera skulle de rymma hela regeringen och de var ofta outnyttjade. Så fick det bli. Regeringen åkte fångtransport till Drottningholm hela sommaren 1950 och till den sista konseljen med Gustav V, den 27 oktober. Två dagar senare dog kungen, 92 år gammal.

Och hur vet jag detta, som verkar vara helt ogooglingsbart? Jo det berättade min sambo Martin Lindblom för mig för många år sedan. Han hade i sin tur hört historien av Tage Erlander när han intervjuade Erlander för en artikel i tidskriften Tiden. Martin hade frågat honom varför detta inte var känt för allmänheten och varför fanns det inga bilder? Enligt Martin hade Erlander tyckt att det var bäst att ligga lite lågt med den okonventionella lösningen. Det skulle vara alldeles för lätt att driva med den. Ett drömscenario för satirtecknare.

I dag tycker jag att historien förtjänar att berättas, som jämförelsematerial och som ett exempel på kreativ problemlösning.

Publicerat i Återvinning, Att resa, Förebild, historia, Planering, Politik | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Hej, hej, hemskt mycket hej!*

Postat den 21 november, 2025 av Karin

Idag, den 21 november, är det internationella Hej-dagen**. Då ska man hälsa på minst tio okända personer för att skapa trevlig stämning. Det högt satta målet är bidra till att lösa konflikter genom kommunikation istället för våld.

Vägen genom Bagarmosseskogen

Jag har skött mig dåligt på hej-fronten idag, eftersom jag är förkyld och troligen inte kommer att hälsa på någon alls under hela dagen. Men idén är inte så dum, vid rätt tillfälle.

I storstäder fungerar det sällan bra. Som i filmen Crocodile Dundee när huvudpersonen försöker hälsa på stressade New York-bor. Eller som i går när jag gick Drottninggatan fram i rusningstrafik; då hade det inte funkat.

Men när jag tar en promenad över fältet norr om Skarpnäck och vidare genom  skogspartiet mellan Bagarmossen och Skarpnäck, för att hälsa på dottern, då tycker jag att det skulle kännas konstigt att inte heja på dem jag möter. Och alla hejar tillbaka. Som hemma i Dalarna, där man såklart hejar på varandra.

”Oj, farmor, känner du ALLA här!?” utbrast barnbarnet när vi var ute och gick en dag på landet, då det var mycket folk i farten. Det gör jag ju inte, men jag förklarade att bor man i ett mindre samhälle är det rätt vanligt att alla hälsar på alla, oavsett. ”Coolt”, tyckte barnbarnet.

I dagen avsnitt av radioprogrammen Spanarna, i P1, behandlade man Hej-dagen och olika sätt att hälsa.

Ljudliga kindpussar som inte träffar någon kind utan avlossas i luften, ibland så ljudligt att man, enligt Jessica Gedin, riskerar att få tinnitus. Herrar som kan vara både eleganta och hövliga genom att lyfta på hatten. Ta i hand? I så fall hur och hur länge? Kramas eller inte kramas? Handen-på-hjärtat-hälsning? Namaste?

Inför ett socialt evenemang ger Arja Kajermos Tuula några användbara råd till Zeppo om hur han ska handskas med hälsandet .

När det gäller kramandet tror jag att de flesta numera är på det klara med att man inte ska förutsätta att barn tycker att det är trevligt att man kastar sig över dem med kramar, eller värre: att man avkräver dem en kram. Desto mysigare när de självmant vill gosa med en!

I Spanar-programmet avslöjade Camilla Lif också en frimurarhemlighet: När man skakar hand med någon som man tror kanske är frimurare finns det ett enkelt sätt att kolla hur det är med den saken: man nuddar helt enkelt lätt över personens knogar med tummen när man hälsar. Vad som händer sedan berättade hon dock inte. Sannolikt är det ingen idé att testa om man inte är man, eftersom kvinnor inte kan vara frimurare.

*Hej, hej, hemskt mycket hej är en sång skriven av Anders Jacobsson och Sören Olsson inspelad av Hemliga byrån, utgiven 1986. På Svensktoppen i sex veckor 1987.

**Världs-Hej-dagen (World Hello Day) startades av bröderna Michael McCormack och Brian McCormack 1973. De skrev brev till alla det kunde komma på, bland annat till Alva Myrdal, som svarade så här, via sin sekreterare:

Publicerat i Att tolka, Debatt, Hälsa, Livet, Teknik | Etiketter , , , , | 13 kommentarer

Vad säger dina fälgar?

Postat den 15 november, 2025 av Karin

Nu har jag varit på fälgutställning för första gången i mitt liv. Den fanns på övervåningen där de bytte sommardäck till vinterdäck åt mig. Där fanns också en trevligt lounge med gott fika. Det var snyggt med alla fälgar och om jag tolkade rätt handlar det om att fälgar också är ett sätt att kommunicera.

Min byta-däck-rutin blev lite annorlunda i år. Jag brukar förvara de däck som jag inte använder i en bod på landet. Med lite planering kan jag då få dem bytta, säsongsvis, på den närbelägna OK-macken. Men i år var jag för sent ute och måste stuva in däcken i bilen och ta med dem till stan, för att inte bli strandsatt i stan med sommardäcken på när det råder sommardäcksförbud.

Samtidigt var det dags för besiktning av bilen, så jag tog besiktning först och däckbyte sen. Det var tur, för det visade sig att jag hade en skåra i ett av framdäcken, ända in i väven. ”Det här kan bli punka när som helst eller värre. Det här däcket kan ge upp plötsligt och om sker i hög hastighet kan det gå riktigt illa.”

Det blev en tvåa i besiktningsprotokollet och återbesök. Nu bor jag turligt nog nära ett område med allehanda verkstäder och däckfirmor; inom en timme hade jag fått sommardäcken bytta mot vinterdäck, återvänt till besiktningen och ”fått tvåan släkt”, som jag just lärt mig att det heter på fackspråk.

Så nu blir det att spara till nytt sommardäck, till våren. Kanske jag ska fundera på vad mina fälgar har att säga också? Jag är lite dålig på att kommunicera med hjälp av mina fälgar, men jag hoppas i alla fall att de inte sänder ut några otrevliga budskap.

Publicerat i Att tolka, När det skiter sig, Planering, Tur, Vardagsedge | Etiketter , , | 14 kommentarer

Papporna, ja …

Postat den 9 november, 2025 av Karin

Eftersom jag numera bor i ”orten” blir det så gott som dagliga resor med tunnelbana eller buss. Och alltid, ofta under värsta stress- och trängseltrafiken, finns papporna där. De har hämtat på förskolan, eller varit på träning, eller handlat med sina eftermiddagströtta barn. De är omtänksamma, praktiska, roliga och mycket närvarande. Självklart, kan man tycka, men visst har det skett en förändring under de senaste 60 – 70 åren?

Här är min pappa i mitten i den snyggt planerade syskonskaran: Evert, Alice, pappa, Ellen och Erland.

Vår pappa var hyfsat närvarande i våra liv. Han var med även när vi föddes, men det berodde på rent praktiska orsaker: alla vi tre syskon föddes hemma.

Sedan var pappas arbetsplats på bottenvåningen i huset där vi bodde på övervåningen. Han kom liksom inte undan. Men han var också en engagerad pappa som kompenserade knappa resurser med påhittighet.

Det finns inte många bilder på honom, eftersom det alltid var han som fotograferade. Det finns enstaka ateljéfoton och en och annan bild där någon lyckats ta kameran ifrån honom.

Här har jag hittat en bild från 40-talet inför en avresa från Horndals station, kanske till Boden, där han låg inkallad. Pappa är nummer tre från höger.

Och här en bild som mamma tagit, från en målarcirkel som pappa startade 1947. Den fortsatte sedan till 1967 och har fått efterföljare på senare år. Pappa längst till höger. Att skaffa barnvakt var det ju inte tal om, så cirkeln hölls ofta hemma hos oss, ibland i skolan, eller utomhus och då kunde vi hänga med. Om man tillverkar skolbänkar, vilket pappa gjorde, är sommaren den brådaste tiden. De flesta leveranserna skedde i augusti. Därför blev det si och så med semester. Då får man hitta på något annat, till exempel tältutflykter på den egna tomten.

Eller kanske en kortare cykelsemester. Spännande dagar, med övernattningar i en lada och på en fäbod. Men jag tror inte att syrran uppskattade färden i en obekväm barnstol.

Jag är nöjd med min pappa, men ser något nytt hos dagens pappor. De har koll på ett annat sätt. Ta till exempel loppisen som jag var på för ett tag sedan. En pappa sålde diverse prylar, däribland dotterns dockor, som hon växt ifrån.

”Oj!” utbrast jag ”vilket härligt Barbie-gäng!”

Han tittade lite oförstående på mig och skakade på huvudet, kanske åt min okunnighet. ”Nej, det här är ju inte Barbie-dockor. Det är Disneyprinsessor.”

Såklart! Där hade min pappa legat i lä.

Publicerat i Att resa, Förebild, Foto, Livet, Planering, Porträtt | Etiketter , , , , , , | 10 kommentarer

För 30 år sedan

Postat den 3 november, 2025 av Karin

Den 3 november 1995 var en fredag, dagen före Alla helgons dag. Jag jobbade halvdag den dagen och just som jag skulle lämna jobbet ringde telefonen. Det var från sjukhemmet i Dalarna där min mamma låg, sedan någon vecka. De sa att jag kanske borde komma dit, för hon verkade sämre. Jag åkte direkt och kom fram i sjutiden i begynnande oväder.

Mammas ögon sken upp när jag kom och hon sa: ”Vad bra om du kan sitta!” Mamma var sjuksköterska i sin ungdom och jag visste att hon brukade använda termen ”att sitta” när det handlade om att sitta vid sjuksängen och följa en person till slutet. Hon småslumrade emellanåt, vi pratade lite, men framåt elvatiden på kvällen tyckte hon att jag skulle åka hem och sova i min stuga i närheten. ”Jag lovar, det händer inget i natt. Du behövs bättre i morgon.”

Jag pratade med personalen som också tyckte att det verkade vara den bästa lösningen. De lovade ringa mig om det skulle behövas. Nästa morgon åkte jag dit igen. Mamma var matt och orkade bara prata lite, men hennes blick var varm och klar. ”Bra att du sov i natt”, sa hon ”och tur att du är ledig ett par dagar.” Utanför sjukstugan tilltog snöovädret, men inne i mammas sjukrum blev det en stillsam dag.  Snöstormen gjorde på något sätt att stillheten kändes ännu fridfullare. Sent på kvällen suckade hon till och slutade andas.  Typiskt mamma, tänkte jag, att dö med stil, på Alla helgons dag. Och att in i det sista tänka på vad som är bäst för mig! Jag stannade ett par timmar till innan jag åkte till stugan i ett snötyngt landskap, där vinden mojnat.

Vi hade pratat om begravningen. Mamma var inte särskilt kyrksam av sig, men tyckte ändå att det var bäst med en kyrklig begravning. ”Fin lokal och färdiga rutiner”, sa hon. Och så det fick bli, en kulen dag i november. Men när prästen läste välsignelsen smög sig solen fram och lyste in genom det stora kyrkfönstret och träffade Jesus hand så att den blev självlysande. 

Jag har gått tillbaka till kyrkan efteråt och försökt fånga samma scen. Ungefär så här såg det ut.

Mamma var omtyckt och det var många som kom på begravningen eller hörde av sig på något sätt.

Jag funderade på vad som skulle passa som tackkort till alla efter begravningen  och tänkte att det kanske skulle vara något som hon målat. Hon hade fint färgsinne och under många år utforskade hon de traditionella dalmålningarnas färgval och tekniker. Hon preparerade linnedukar enligt gamla metoder och blandade färg som förr i tiden. Till sist valde jag att fotografera den här dalmålningen som finns på baksidan av en skafferidörr i det som en gång var hennes kök.

Det är mer än tio tusen dagar sedan mamma dog, men jag tänker på henne nästan varje dag. På kloka råd, på roliga formuleringar eller när jag använder saker som är förknippade med henne.

Hon hette Greta och i förra veckan var hennes dotterdotterdotter Greta och jag med ljus och blommor till graven.

Uppdatering: Bild på den broderade kurbitsen som Kicki skriver om i kommentarerna.

Publicerat i Döden, Förebild, Livet | Etiketter , , | 13 kommentarer

Ett ömtåligt material

Postat den 24 oktober, 2025 av Karin

Med alla dramer som pågår i världen kommer vardagsproblemen i skymundan, men här kommer en rapport från den fronten också. Även här går mycket åt pipsvängen.

Fönstertvättandet beskrev jag för en dryg månad sedan. Det tog orimligt lång tid, med allt krångel. Dessutom lossnade hörnlisten på balkongen, föll ner på gården och gick sönder.

Just den listen är extra strategisk, eftersom den sitter i ett hörn. Utan list regnar det in.

Efter ett par tuber superlim gav jag upp att försöka laga listen och ringde till inglasningsfirmans serviceavdelning för att beställa en ny. Telefonkön var oändlig. Eller kanske det inte fanns någon kö utan bara meddelandet som sa att jag var placerad i kö? Jag testade åtskilliga gånger och lät telefonen ligga med högtalarljudet på, medan jag sysslade med annat. Jag försökte också utan framgång chatta och mejla. Sedan fick jag en snilleblixt: man ska såklart inte ringa service utan försäljning! Där svarade de direkt, slussade mitt samtal vidare och efter en dryg månad fick jag min list. Där sitter den nu i sitt hörn. Men då upptäcker jag att jag borde bytt nästa list också. Dels för att den är missfärgad av sol av ålder, dels för att den är skör och naggad i kanten. Suck; på’t igen.

Medan jag väntade i telefonkön tog jag tag i elsladdarna till taklamporna i köket. De har hängt och sett trista ut sedan jag flyttade in, så nu var det dags att rätta till dem. Jag lyckades leta upp det jag behövde i olika bra-å-ha-lådor: något att fästa upp de hängande sladdarna med och en kupa för att dölja urtaget.  Den där kupan har en listig bygel som man trär över lampkroken och då sluter den tätt mot taket. Man kan lirka in överbliven sladd också, så att det blir lite snyggare.

Men. Den där bygeln är väldigt hårt spänd och innan man lyckas få över den över lampkroken sprätter den gärna iväg. Inte en gång, utan fyra gånger. För att inte riskera några fallolyckor hade jag valt bort stegen och i stället klättrat upp på köksbordet, som är stort och stadigt. Varje gång den där jädrans kupan flög iväg måste jag alltså klättra ner igen för att plocka upp den. Sista gången for den rakt in i diskbänkskanten och gick sönder. Gammal plast är ett bräckligt material. Iväg till Clas Ohlson …

Sen var de de andra kuporna som sitter rakt ovanför lamporna. De satt lite på sniskan och behövde rättas till.

Men plast åldras, som sagt, så när jag skulle trycka upp den sista kupan sa det KRASCH och min tumme gick rakt igenom den spröda plasten. Då svor jag så högt och innerligt att en granne som råkade passera min dörr ringde på och undrade om allt var OK. Jag förklarade så gott det gick att det bara var ett lampfäste som gått sönder, men han verkade ändå en smula orolig för min mentala hälsa.

Nu sitter den nyinköpta Clas Ohlson-kupan där den ska, sladdarna är hjälpligt uppfästa och de andra två kuporna sitter tätare mot taket. Den trasiga kupan är omplåstrad, allt är på plats, långt ifrån perfekt, men good enough.

 

Japp, det är en begonia i fönstret!

Jag som alltid tyckt att begonior är sorgliga kyrkogårdsblommor har hittat en som jag gillar.

Den har fått en ny ytterkruka som kan bära upp blommorna bättre och det kommer nya blommor hela tiden. Den har hållit igång blommandet i över två månader.

Sammanfattningsvis är det kanske inte riktigt allt som går åt pipsvängen, trots allt och mina problem hör alla till kategorin i-landsproblem.

Publicerat i bostad, Livet, När det skiter sig, otur, Planering, Vardagsedge | Etiketter , , | 10 kommentarer

”Fecal matter” till folket …

Postat den 20 oktober, 2025 av Karin

I helgen har det varit demonstrationer i hela USA på temat ”No King”. Amerikanarna – eller i alla fall väldigt många av dem  – har tröttnat på den nuvarande presidentens maktanspråk och att han är på väg att montera ner demokratin.

För att hindra att demonstrationerna skulle urarta och leda till massgripanden av demonstranter har förberedelserna varit rigorösa med täta uppmaningar från arrangörerna: inga dumheter, inget våld och se upp för provokatörer. Om någon försöker provocera dig ska du bara sätta dig ner. Använd gärna någon festlig kostym. Det blir dålig publicitet för en ICE-agent som försöker fängsla grodan Kermit.

Jag vet inte om arrangörerna tänkte just på Andra Mosebok 8:2 där Farao får en varning från Herren att om han inte skärper sig ”… skall jag låta hela ditt land hemsökas av grodor”. Kanske det bara råkade bli grodutstyrslar som dominerade demonstrationerna.

Till slut tog grodkostymerna slut, men det gick lika bra med Nalle Puh, enhörningar eller Big Bird i stället.

Demonstrationerna var bland de mest omfattande i USA någonsin. Rapporterna varierar, men någonstans mellan fem och åtta miljoner amerikaner gav sig ut på gatorna för att visa sitt stöd för demokratin. Strategin att inte låta sig provoceras verkar ha fungerat. Mycket få incidenter har rapporterats och det hela verkar ha varit en folkfest, där grodor och enhörningar och andra utklädda ofta bjöds på fika eller gratis pizza.

Och hur reagerade den som demonstrationerna riktade sig mot? Med bilder på sig själv iförd kungakrona och med en AI-genererad video som är svår att beskriva.

Utstyrd så här flyger han över New York och dumpar vad kommentatorerna beskriver som ”fecal matter” (dvs bajs) över demonstranterna där nere.

Nu måste det väl ändå bara vara en tidsfråga?

Publicerat i Debatt, Politik, Porträtt, USA-val | Etiketter , , | 5 kommentarer