Den här bilden illustrerar mina jeansproblem. Nyköpta jeans är ju ofta lite obekväma och stela. Det är först när de är ordentligt slitna som de börjar bli bekväma. Men det är också då de börjar falla isär.

Den här bilden fiskade jag upp när den flöt förbi på nätet – tyvärr minns jag inte exakt var jag hittade den.
Mina favvojeans, som jag vårdar ömt, har hängt med sedan sent 1980-tal. Jag gör vad jag kan för att rädda dem, även om sykunniga släktingar och vänner kanske kan tipsa om bättre metoder …
Jag hittade inget jeanstyg att laga med när det blev lite akut häromveckan, så jag gjorde så här för att stoppa förfallet:
Ett mörkblått tyg inunder som jag försökte nästa fast alla lösa trådar mot. Den mörkblå biten är väl tilltagen, eftersom det är väldigt slitet där vid bakfickan. Jag har försökt ”väva” fast de båda tygerna mot varandra.
I tidernas fullbordan ska jag nog leta upp jeanstyg och sy dit en prydlig lapp. Kanske till och med klippa rent kanterna och vika in dem mot lappen, för det tycker jag är snyggast.
Jo, jag vet att det finns gott om färdigslitna jeans på marknaden, men till vilket pris. Jag har haft lite svårt för de där slitna, hårdblekta jeansen som funnits i handeln rätt länge. Men jag har först på senare år förstått till vilket pris de får sin slitna look. De handslipas av underbetalda jeansslipare, som jobbar i dammiga ohälsosamma lokaler. De stentvättas också – tumlar om med stenar i stora trummor – men det ger bara allmänt slitage. För att få de där vecken i ljumskarna och slitaget på knän och rumpa, krävs handslipning. Plus miljöfarliga blekmedel. Ett par jeans använder upp sex hektoliter vatten.
Men nu har i alla fall jeansindustrin insett att konsumenterna är på väg att vakna till och en liten förbättring är på väg. De ohälsosamma slipmetoderna ersätts med laser. Alltid något.
Man tar en bild av ett par slitna jeans och så får en laserstråle göra ett ”porträtt” av dem på ett par nya jeans och simsalabim så har man ett par vintage-jeans!
Fortfarande är det förstås en dubiös och vattenslukande hantering, men ändå ett litet, litet steg i rätt riktning när både blekmedel och den dammiga handslipningen kan tas bort ur produktionsprocessen.
Ett ännu bättre sätt vore väl att kunderna själva får slita ut sina jeans.
På kyrkogården vid Katarina kyrka – längst ner mot söder – ligger ett litet lågt hus med vackra fönster och fin dörr.
Hon har också gjort en kolteckning av ett flickhuvud i gips, som finns i otaliga kopior och ofta dyker upp på loppmarknader. Flickan blundar och har ett vackert fridfullt leende.
Och här kommer lite mer arkivforskning.




Och i så fall måste detta vara från söder, eller kanske lite sydväst?
Den är en trevlig fikaplats och det är ett bra ställe att hänga tvätt på om det ser ut att bli regn.
… det började dra ihop sig och jag insåg att jag inte skulle hinna. Åskan mullrade i närheten och mörka moln drog in. Jag borde ha varit snabbare.

När Pettson ska göra pannkakstårta till en av Findus ofta återkommande födelsedagar är mjölet slut. Då måste de cykla till affären, men det är punka på cykeln och för att laga den måste de in i snickarboden, som tyvärr är låst och nyckeln har hamnat i brunnen och då behövs metspöt som ligger på loftet ovanför snickarboden, men stegen ligger i Anderssons kohage där det finns en arg tjur…

De finns de som hävdar att snickarboden har klara likheter med Pettsons snickarbod och det kanske ligger något i det.

Den här bilden av mitt barndomshem hittade jag på ett café i den närbelägna bruksparken i går.

Jag hittade till exempel en uppsats av Louise Cederwall Lindström, skriven för tjugo år sedan när hon studerade vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Uppsatsen har titeln:


