Från scen till scen, eller sten till sten

Postat den 22 mars, 2011 av Karin

Skulle du inte skriva om att skriva undrar en god vän, som också är vän av ordning. Hon har tydligen läst något av mina tidiga blogginlägg. Jag visste ju inte, när jag utlovade att jag skulle skriva om skrivande, att livet består av blogginlägg och att det hela tiden dyker upp något som känns mer aktuellt än de där ursprungliga planerna. Och så är det ju det där med prokrastinering…

Men idag ser jag på bloggen Kära blogg att dess författare efterlyser en scen som hon kan använda för att binda samman två scener och då är det ju bara att haka på med lite skriv-funderingar.

Mitt förslag är: GÖR INTE DET. Bind inte ihop. Vi är skolade i uppsats- och promemorie-skrivandets krav på att allt ska hänga ihop. Det måste det inte alltid.

Det första man tvingas fundera på, om man vill skriva något åt det skönlitterära hållet, är nog hur man ska kunna skaka av sig det man lärt sig. Hur man i stället kan lägga ut scener så att de bildar klivstenar i berättelsens  flöde. De där stenarna ska läggas ut så att läsarna kan ta sig vidare. Kanske läsarna måste hoppa ibland, de får gärna bli lite blöta om fötterna, men de ska kunna ta sig vidare.

Att i stället för klivstenar tippa i mängder med fyllningsmassa är ingen bra idé. Tvärtom. Det är förvånansvärt hur mycket man kan ta bort utan att det skadar berättelsen.

 

Publicerat i Att skriva | Etiketter , | 2 kommentarer

Sugrör och utsugning

Postat den 20 mars, 2011 av Karin

När jag bodde i Tanzania stötte jag på begreppet ”mirija”. Det var ett svårt ord, fanns inte i mitt lexikon, men när jag frågade runt verkade det betyda halmstrå, ungefär.

Betydelsen klarnade vartefter. Det betydde också sugrör, men användes mest i överförd betydelse, utsugare. När man diskuterade olika ekonomiska vägval dök ”mirija” ofta upp. Ingen idé att utveckla turismen, sade man, en bransch som så fullständigt styrs av utländska investerare, mirijas.

Alla pengar kommer att gå tillbaka till Europa och under tiden kommer våra egna vanor och konsumtionsmönster att påverkas så att vi blir  ännu mer importberoende, sa tanzanierna. Det skadar mer än det ger. Vi levererar redan alldeles för mycket vinster till utlandet. Stackars dom, tänkte jag. Kan inte vara kul att ha en ekonomi som fungerar som vinstgenerator åt utländska företag.

Jag kom att tänka på dessa resonemang när jag läste SvD-artiklarna den 9 och 10 mars, som många, bland andra Granne med potatisodlaren hänvisade till. De försvann sedan i tsunamin och den Libyska öknen, men de är värda att läsas noga.

De handlar om hur riskkapitalbolag, ofta utlandsbaserade, lägger beslag på svenska skattepengar. Och visst, jag har fått förvånade frågor från utländska bekanta: Är det sant att att man kan köpa en sedelpress billigt i Sverige? Ett skattefinansierat sjukhus, en skola, ett vårdhem. Trygg offentlig finansiering, men privata vinster?

Jodå, det går bra och det finns många knep att ta till. Men kan låta läkarna ta över sjuksköterskornas jobb och debitera mera. Man kan spara på lärartimmar och dagislokaler så blir det vinster.

Riktigt nöjda är de inte dessa mirijas. Avkastningen på kapitalet skulle kunna vara högre. En starroperation är löjligt billig i Sverige, för att inte tala om en höftoperation. Vi har trots allt haft en effektiv sjukvård. Men får bara lobbyisterna hållas ska vi nog kunna komma upp till god europeisk nivå när det gäller kostnaderna.

Ungefär som med elpriserna.

Publicerat i Debatt, Livet, Ord | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Sugrör och utsugning

Praktiskt

Postat den 18 mars, 2011 av Karin

En av mina favoritpersoner hälsade på nyligen. Hon är snart fyra år och mycket observant. När hon upptäckte att jag hade fler exemplar av samma bok liggande här hemma blev hon fundersam. Hon bläddrade lite i dem för att kontrollera om de verkligen var identiska. Och för att se om det fanns några bilder. Det gjorde det inte. Men hon var mest bekymrad över att de var flera likadana.

Hon såg på mig, lite undrande och jag fick en känsla av att hon försökte bedöma hur mycket ny information jag kunde smälta. Men hon bestämde sig tydligen för att det kunde vara nyttig för mig att få veta hur det förhåller sig. Att man inte behöver ta ett nytt exemplar av en bok varje gång man vill läsa den. Man kan läsa om samma exemplar. Så lade hon sin lilla hand på boktraven och sade:

– Man kan läsa dem fler gånger. Samma. Man kan läsa dem igen.

– Ja, sade jag, det är ju jättebra. Fast jag tänkte ge bort några, till andra. Det är därför jag har flera stycken. Så jag ska inte ha dem själv allihop.

Jag vet inte om jag övertolkar, men jag tyckte nog att hon såg lite lättad ut.

Det är ju ett par av de förnämliga fördelarna med böcker, att man kan läsa om dem och att man kan ge bort dem. Det finns en bra presentation av detta intressanta alternativ till iPad som redan har glatt väldigt många, nämligen den här.

En liknande norsk variant finns här med en 2.0 uppföljare här.

Publicerat i Böcker, Livet | 6 kommentarer

Riv gärdsgården!

Postat den 17 mars, 2011 av Karin

”Riv Stockholm Water Front” läser jag i Svenska Dagbladet. Och lite senare:  Försök för Guds skull inte att skyla det med fler byggnader i samma skala. Det går inte att dölja ett misstag med flera likadana skriver Karin Lidmar den 16 mars. Väldigt skönt att någon talar klartext och kallar Stockholm Water Front för en fadäs.

I DN läser jag i Bo Madestrands artikel om samma byggnad, att det är en glänsande krona över Riddarfjäden. Det har jag svårt att se.  Hela bygget liknar mest en förfallen gärdsgård, men till skillnad från gärdsgårdar som kan förfalla med viss charm, kommer detta bygge av plåtpinnar bara att se allt tristare ut allteftersom det blir solkigt. Han skriver också att det påminner om Alvar Aaltos klassiska tulpanvas. Det gör det inte. Det är inte alls samma spänst i kurvorna. Och det lär vara fult inuti också.

Mia Tottmar citerar i sin presentation arkitekten Bengt Svensson:”…det här är en helt annan arkitektur än den vi är vana vid i Stockholm. Så vi var väl förberedda på att få en diskussion och förvånade över att det var så tyst.” Mia Tottmar påminner om den debatt som fördes när Stockholm Waterfront klubbades igenom 2007. Den gällde i stället det där utskällda bygget ”Badringen” som man tänkte placera i Riddarfjärden, utanför Stadshuset. Det blev många protester och projektet självdog. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det kommer fram att Badringen slängdes ut för att fånga upp all debatt och under tiden tog man beslutet om Stockholm Water Front så att säga i debattskuggan av Badringen. Visst, kalla mig gärna konspirationist.

Eva Eriksson skriver i dag i Svenska Dagbladet att bygget gick för fort, att det förstör en känslig miljö och att dess enda arkitektoniska värde är utsikten. Den kan man dock bara njuta av om man tar in på hotellet, jobbar i kontorshuset eller deltar i någon konferens.  Men hon skriver också att det där plåtskranket inte fyller någon annan funktion än att dölja byggnaden bakom. Det var ju lite uppmuntrande. Visserligen är byggnaden som det kamouflerar en tråkig klump i 00-talets dystra arkitektoniska modefärg svart, men hellre det, än detta oformliga schabrak.

Jag har gått runt det  för att försöka hitta en snygg vinkel. Det måste ändå finnas något håll som som gör att man uppfattar poängen med bygget,  tänkte jag. Det gör det inte. Hur man än ser, leder det bara tankarna till plåtskador. Riv den där fallfärdiga gärdsgården!

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , | 3 kommentarer

En del vill bara se världen brinna

Postat den 15 mars, 2011 av Karin

The Dark Knight är en modern version av Läderlappen, eller Batman som han heter numera.

Där representeras ondskan av Jokern, en nyckfull, obehärskad figur. Han kan verka helt impulsstyrd, men är ändå beräknande. Han förstår sig på dramatiska pauser och effektfulla gester. Men att försöka förhandla med honom – nej det är ingen idé:

”Some men aren’t looking for anything logical… They can’t be bought, bullied, reasoned or negotiated with. Some men just want to watch the world burn”.

I ett land i norra Afrika finns en ledare (vars namn jag inte skriver här, för då slammas sidan igen av spam), som gillar dramatik, det oförutsägbara, anslående outfits och absolut makt. En av hans tidigare generaler, numera avhoppad, drar paralleller med Nero som sägs ha bränt ner Rom år 68. ”En del vill bara se världen brinna.”

Jag önskar så innerligt att det vore möjligt för demokratiska krafter att vinna över brutaliteten, att det inte alltid ska vara nödvändigt med en superhjälte utrustad med övernaturliga krafter.

Publicerat i Att tolka, Debatt | Kommentarer inaktiverade för En del vill bara se världen brinna

Baslägren Gondwana och Pangea

Postat den 14 mars, 2011 av Karin

Ordet Gondwana har dykt upp i bakhuvudet de senaste dagarna. Gondwanaland, som låter så poetiskt. Eller Pangea, urkontinenten, enligt teorin om en enda landmassa, ett stort gemensamt basläger, vars bitar sedan strävade åt olika håll och hamnade där de ligger nu. Stämmer den? Eller var det bara lite 1800-talsidéer som överlevt i gamla geografiböcker?

De gamla skolkunskaperna visar sig någotsånär riktiga. Idag tror man sig veta hur landmassorna hängt ihop och hur lång tid de tagit på sig att hamna där de är nu.

Det har hänt en del på de senaste dryga 500 miljoner åren, kan man väl säga. Det finns en teori som går ut på att de olika landmassorna långsamt vänt sig ”rätt”. Som Afrika, till exempel, som låg som ett foster med huvudet ner och sedan långsamt föddes in i sin nuvarande position.

Sedan började land- massorna glida isär och för bara 65 miljoner år sedan började världen se ut ungefär som idag.

Men Indien hade ännu inte tryckts upp mot den eurasiska kontinenten; Himalaya väntar fortfarande på att bildas. Den stora gula ön utanför Somalias kust är den indiska subkontinenten på väg norrut.

Men dagens utplaceringar är ju inte några permanenta parkeringsplatser för de olika kontinenterna. De rör sig oavbrutet och där jordplattorna stöter ihop blir det dramatiskt.

Längs de Japanska öarna går en skarv mellan två stora plattor. Och just längs denna skarv finns ett pärlband av kärnreaktorer. Det var kanske inte det bästa stället för den sortens teknik, med 100 aktiva vulkaner, 1500 jordskalv per år och en stormskala som börjar där vår slutar. Japans historia präglas av katastrofer. Och ordet tsunami är japanskt: tsu betyder lång våg och nami betyder hamn.

Pangea betyder ungefär ”All jord” och Gondwana är en region i norra Indien, där man fann en särskild sorts sten, som också dök upp på andra kontinenter och som bekräftade idén om att landmassorna legat tätare ihop, förr i tiden. Gondwanaland fick bli namnet på den tänkta superkontinenten.

Det finns specialkartor för jordplattorna, men jag undrar om det inte vore en bra idé att markera dem lite tydligare både på skolkartorna och på våra vanliga turistkartor också.

 

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 3 kommentarer

Du är den ende

Postat den 13 mars, 2011 av Karin

Verkar som om min Mac är extremt monogam. Nu har vi återvänt till scanner 1, som jag nämnde häromdagen, efter att ha icke-umgåtts ett par dagar med scanner 2. Och plötsligt är det inga som helst problem. Mac och scanner fann varandra direkt och scanner 1 spinner som en nöjd katt.

Perfekt scanning på första försöket, inga fåniga meddelanden som  ”hittar inte” eller ”oidentifierad enhet”. Såhär långt kom vi aldrig med scanner 2 och nu när jag klickade på ”Acceptera” flöt det på hur fint som helst.

Kan det bero på att Macen och scanner 1 har skilda sovrum och inte är förenade med kabel. Deras budskap till varandra flyger mellan dem i luften på ett sätt som jag nog inte riktigt är rätt person att redogöra för. De verkar leva i ett harmoniskt förhållande utan att nöta på varandra.

Publicerat i Livet | Kommentarer inaktiverade för Du är den ende

Annars…

Postat den 11 mars, 2011 av Karin

Vi har en liten kris i familjen. Min Mac vill inte umgås med scannern. I alla fall inte göra DET. Skriva ut dokument går bra, men inte scanna. ”Men kom igen”, uppmuntrar jag. ”Ni känner varandra. Det där har ni gjort förr. Larva er inte!”

Det finns en scanner till i Macens liv, måste jag berätta. Låt oss kalla dem scanner 1 och scanner 2 så att ingen känner sig utpekad. Det har varit likadant förut när Macen växlat emellan dem.  Men aldrig såhär illa. Verkar som om scanner 2 är rejält sur på Macen som har umgåtts rätt mycket med scanner 1 den senaste tiden. Och då blir Macen också sur förstås. Rycker på axlarna: ”Vem är det där? Ingen som jag vill umgås med i alla fall.”

”Men lägg av nu, sluta löjla dig. Samma gamla vanliga scanner! Den står ju där alldeles bakom dig.” Försöker jag.

”Känner inte den scannern. Den är faktiskt luft för mig.”

Man får inte vara dum, tänkte jag och försökte starta scanningen från scannern i stället. Det är bara att trycka på en knapp där det står ”scanna” och det brukar gå bra.

Men inte den här gången. Det verkar ha hänt något riktigt allvarligt mellan dessa två kompisar, som annars kommer rätt bra överens. Nu påstår scannern plötsligt att USB-kabeln inte är inkopplad. Jag tar demonstrativt ut kabeln och sätter tillbaka den i båda ändar. ”Sådär. Scanna nu hörni, det här är inte alls roligt. Och ja, jag har stängt av bluetothen och airporten också så ingen kan se vad ni håller på med.”

Jag har startat om båda två rätt många gånger, jag har bytt USB-port, jag har kollat alla inställningar som går att kolla (tror jag).

Jag har till och med tillkallat alla smarta vänner, men dom verkar inte vara så smarta. I alla fall hände det överhuvudtaget ingenting när de aktiverades. Det trista är att jag vet att det blir precis likadant när vi återvänder till scanner 1 i morgon. ”Jag hittar ingen scanner”, kommer Macen att säga. Kära Mac, det är bäst för dig själv att du letar upp den där scannern, annars vet jag inte hur det här kommer att sluta. PC, kanske?

Tips, någon?

 

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 5 kommentarer

Nu blir Strindberg glad

Postat den 10 mars, 2011 av Karin

Museerna vill gallra. Svenska Dagbladet skildrar deras våndor. Alltför många likartade föremål fyller museisalar och magasin. Det tyckte Strindberg också. Såhär skrev han i Det nya riket om Historiska museet:

”Där finns 2 000 stenyxor, som äro varandra så precis lika att om man lägger dem i en säck och skakar om dem aldrig så väl, så ska inte fan själv kunna ta fram en som är olik den andra.  Denna kompletta likhet, som förefaller den oinvigde obegriplig, skulle dock utgöra ett av de starkaste bevisen för nationens härledning ur en enda stam.” Han guidar oss vidare till andra våningen som upptas uteslutande av säkerhetsnålar från mässingåldern. Och sedan kommer vi till tredje våningen som ”upptages av järnskrot, vilket rubb och stubb är utgivet i tio starka band.” Han skulle blivit glad åt dagens gallringsdebatt.

Men det beror väl lite på, kan man tycka, hur mycket man kan göra sig av med. Naturhistoriska riksmuseet menar att de skulle kunna klara sig med färre älgkäkar och renhorn och det verkar ju rimligt.

Däremot kan det vara befogat inte bara med olika fjärilar utan också med serier av likadana fjärilar. För att det är vackert, men också för att den lilla variation som ändå finns kan vara intressant för forskare.

Okej, det kan gälla älgkäkar också, men man kanske kan dokumentera dem på något bra sätt innan man gallrar?

Det är väl bara att hoppas att det inte går för fort och fattas oåterkalleliga beslut i någon allmän utförsäljningsyra.

Nationalmuseum ser till exempel inget gallringsbehov bland sina verk.

Utomlands har man börjat sälja ut en del utgallrade föremål, som i Nederländerna och Storbritannien.

Publicerat i Att läsa, Debatt | Etiketter , | 2 kommentarer

Ord som dansar

Postat den 9 mars, 2011 av Karin

Ibland översätter jag, mest från engelska till svenska och emellanåt skriver jag på engelska. Då händer det att jag förälskar mig i ett ord. Det är troligen samma sak för dem som närmar sig svenskan från något annat språk: plötsligt finns ett ord som uttrycker mer än det man har hemmavid, eller som helt enkelt låter ovanligt trevligt.

Ett ord som jag föll pladask för är sesquipedalian som betyder flerstavig.

Ses-kvi-pe-dej-li-an.

Jo, jag vet, det låter lite krångligt, men det dansar så fint, det är så rytmiskt, Sesquipedalian. Så mycket mer poetiskt än det lite stolpiga ”flerstavig.”

Om man är det minsta förtjust i ord, kan man bli sittande länge med en ordbok som Roget’s Thesaurus. Det är en synonymordbok på 1282 sidor, med orden ordnade tematiskt. Tesaurus (från grekiskan) betyder ”skattkammare”. Den listar också antonymer, dvs motsatsord.

Peter Mark Roget

Roget själv var helt besatt av ord, att hitta det rätta ordet, på ständig jakt efter ytterligare en nyans. Och ungefär som Linné samlade och ordnade sina växter fångade Roget in orden och ordnade dem i grupper som hörde ihop. Väder och vind, årstider och dygnets olika delar får fem sidor. Han illustrerar också med  med ett och annat favoritcitat som ”den döende dagen” från Dante eller målande uttryck som ”regndolkar, med spetsen nedåt”.

När Roget dog i nittioårsåldern 1869, hade hans ordbok kommit ut i tjugofem upplagor och den uppdateras fortfarande med jämna mellanrum. Min sjunde upplaga är inte någon raritet från artonhundratalet utan den sjunde upplagan av den version som ges ut av Harper-Collins i USA.


Publicerat i Ord | Etiketter , | 9 kommentarer