Idéstöld? Great minds think alike? Eller är jag kanske inte så unik som jag tror?

Postat den 28 juli, 2011 av Karin

I närheten av Möklinta som betyder Storberget, eftersom ”mökl” = mycket, eller stor och klint betyder berg, alltså Möklklinten, som blivit Möklinta (uttalas med kort ö), som ligger norr (tror jag) om Sala, finns en lada.

Jag tog ett kort på ladan första gången i juni 2008, eftersom jag tänkte att den där kommer att ramla ihop snart. Sedan dess har det blivit ett hundratal bilder och ladan står där fortfarande. En takpanna ramlar bort då och då, ladan säckar ihop lite mer varje vinter, men den står där. Ibland kan man se en liten upptrampad stig upp till ladan. ”Måste vara rådjur” säger jag. ”Nej, jag jag har hört sägas att det är någon galning som ränner där och fotograferar hela tiden” säger Redaktörn, som gärna kommenterar mina förehavanden. ”Vad ska du ha alla de där korten till?”

Det har jag ju inte riktigt tänkt igenom, men ett år blev de i alla fall en bra almanacka med en lada per månad. Sån’t kan man ju ha dem till.

Men nyss fick jag ett fint brev, på papper, med handskriven adress och allt, från en god vän som känner till mitt ladprojekt.  Som medskick låg den här tidningsnotisen från Uppsala Nya Tidning.

Man har ju snott min idé! Och redan innan jag ens hunnit publicera bilderna, dessutom. Så vad gör jag nu? Jag kanske ska erbjuda Upplandsmuseet mina bilder så att de kan ordna en utställning nästa år också. ”Årets lada.” Men under tiden visar jag några här. Vassegoda. Vernissage på

Möklintaladans  kamp

Den första bilden är från juni 2008, den sista från juli 2011. Om man klickar på någon bild och vandrar ”i sidled” finns ytterligare ett tjugotal bilder. 

 

Publicerat i Livet, Språk | 8 kommentarer

Vad fort det går!

Postat den 27 juli, 2011 av Karin

Fortfarande juli, några dagar till.

Då är det högsommar i min föreställningsvärd, men naturen verkar tycka annorlunda. Lingonen börjar bli klara och rönnbären rodnar. Höstanemonerna med sina vackra nackar blommar för fullt, alldeles för tidigt.

Ofta minns man ju fel, men i dessa digitala tider kan man gå tillbaka till förra årets bilder och stämma av.

Sedär! Jag hittar en bild på blommande höstanemoner från den 15 september 2010. Bilden här intill är dock nytagen och många av blommorna har redan vissnat. Nästan två månader före sin tid.

Men samtidigt kommer kantarellerna som de ska, enligt tidtabellen, guld som glimmar.

Publicerat i Att odla, Livet | Kommentarer inaktiverade för Vad fort det går!

Sommarläsning

Postat den 26 juli, 2011 av Karin

Just nu läser jag en cykelbok av lite ovanligt slag. Råden om utrustning och val av cykel kommer mer som förklaringar, ifall någon skulle undra: Att cykla i kjol ger en mer sensuell cykelupplevelse och herrskor är stadiga och bra cykelskor, men ändå luftiga. Dessutom har de – till skillnad från mången sportsko – en distinkt klack så att foten inte riskerar att glida om pedalerna blir leriga och hala, eller isiga på vintern. Cykeln bör vara oväxlad eftersom ”det blir så enkelt att byta en slang eller ett däck när man är tekniskt obegåvad och lite rädd för att bli stående cykellös på vägen om jag skulle börja rota i kedjekransar och annat svårt.” Om det blir lite tungt i backarna är det bara att ställa sig upp och trampa. Och om det ändå är för trögt får man gå uppför backen.

Birgitta Eklund berättar i boken Mitt hjulliv om långa cykelturer i Sverige, Danmark, Belgien, Holland och kanske framförallt Frankrike. Möten med landskap, men också med medmänniskor. Helt oförskräckt övernattar hon där det går, en form av ”sofa surfing”, med förvånansvärt många spontana och hjälp- samma människor längs hennes väg. Ett samtal på en kyrkogård i Värmland leder till nattlogi och murkelsoppa med hembakt bröd till kvällsmat. En fråga om övernattningsmöjligheter i Köpenhamns utkanter besvaras med ett ”Det går bra att sova hos mig” och som betalning räcker en bit getost bra. Så kan världen också vara om man utgår från att den är det!

Publicerat i Att läsa, Böcker, Livet | 7 kommentarer

Sorg

Postat den 22 juli, 2011 av Karin

Jag skrev om höstanemonerna som överlevt och blommar, trots allt. Goda nyheter, skrev jag. Den texten har jag tagit bort. För sedan kom nyheterna från Norge, ofattbara och gradvis allt mer skakande. Så många unga människor, alla engagerade i något de trodde på, med en vilja att bygga vidare på ett öppet  demokratiskt samhälle. Förlamande, känns det. Inga ord räcker för detaljerna som tränger sig på, insikterna som långsamt tar sig upp till medvetandet och kroppen som blir tung av det sinnena tar in. Sorg.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter | 4 kommentarer

NK (4 &) 5

Postat den 21 juli, 2011 av Karin

Med bastun på rätt köl, jord och gräsfrön på den yta som ska bli gräsmatta pustade vi ut. Inget mer bökande på tomten i sommar lovade vi oss. Då dog vattenpumpen från 1957.

Den nya pumpen sänks ner i brunnen. Elledningen ska träs i ett rör mellan brunn och källare, vilket visade sig vara knixigt. För många rörböjar och rörmokaren fick handgräva ner till den värsta vinkeln. Vi skämtade lite om ytterligare ett Nagorno Karabach, nummer fyra i ordningen, eftersom en praktfull funkia höll på att få sätta livet till. Men allt verkade vara under kontroll så vi lämnade vi projektet och åkte vi iväg på en liten utflykt.

När vi kom tillbaka var rörmokaren försvunnen, på ett oroande sätt. I äppelträdet hängde en snara. I brunnen stod en stege. Ingen levande människa syntes till.

Allt fick sin förklaring när han dök upp med en grävskopa i släptåg. Brunnen var för trång för de åtgärder som planerats. Det  funkade inte att sänka pumpen med hjälp av ett rep. Någon måste ner i brunnen och fixa. Och just det. Först måste man vidga brunnen. Nu var det ingen som skämtade om Nagorno Karabach längre, det här var NK 5 på allvar.

Under schaktmassorna, bakom cementrören finns strategiska delar av perennrabatten. Men ännu värre är att farmors äppelträd fick sig en smäll så att en av de kraftiga grenarna gick av, den som ska skugga perennrabatten. Det blev lite för många förluster på en gång, lite för destruktiv framfart i en minnestät miljö. På kvällen tog jag mig en vemodig stund tillsammans med äppelträdet. Vi föll i varandras armar (respektive grenstump) och grät ut och jag lovade att göra vad jag kan för att fixa den där avbrutna grenen.

Först ett bättre snitt än det där såriga och trasiga, innan regn och röta sätter in. Och sedan lite sårsalva på det. Men helst av allt skulle jag vilja få tag i en duktig arborist som kan pyssla om trädet. Var hittar man en sådan i södra Dalarna?

Publicerat i Att odla | Etiketter , | 17 kommentarer

NK 3

Postat den 20 juli, 2011 av Karin

I våras, efter bastuns andra vinter, var spänningen stor när tjälen gick ur jorden. Hade den kanske rättat till sig av sig själv under vintern? Rent teoretiskt skulle ju marken kunna frysa lite annorlunda efter dräneringen, så att tjälen kunde tänkas knuffa upp just de delar som sjunkit ner förra året. Men så blev det inte. Pagodstilen hade markerats lite ytterligare och dessutom LUTADE hela byggnaden lite bakåt. Den hade helt enkelt satt sig på bakhasorna. Kanske på grund av det myckna grävandet för dräneringen, framförallt bakom huset?

Återigen började jag med att förneka fakta. ”Nej då, inte lutar den, det ser bara så ut.” Sa jag och lutade på huvudet och då såg det riktigt bra ut. Men i längden var det svårt att vifta bort alla påpekanden om att antingen lutade bastun eller också lutade allt annat, inklusive sjön. Ett vattenpass bekräftade farhågorna.

Efter lite grävande kunde vi konstatera att det inte såg så bra ut, därunder. Plintarna skulle behöva bättre bottenplattor och dräneringen gick liksom baklänges. Vattnet från hängränna och stuprör hamnade vid den främre plinten och bidrog till att frysa upp den så att huset lutade bakåt. Plintteamet och dräneringsteamet tillkallades och det blev intressanta förhandlingar för att finfördela skuldbördan rätt. Allt sköttes dock i god problemlösaranda under trevliga fikapauser. Men mycket grävande och ett nytt Nagorno Karabach blev det ju, innan bastun stod där, rak och fin.

Så var det gräsmattan då. Vid det här laget är jag lite trött på stora fordon på tomten och drog mig för att beställa ett lass jord, som sedan måste nerför en brant slänt med hjälp av någon lastare. I stället har jag använt ett par hemmagjorda metoder, tuvtricket och påsmetoden. Tuvtricket går ut på att man tar grästuvor lite varstans på tomten där det inte märks (att kantskära paradrabatten gav åtskilliga fina kärror!) och fyller i den eländigt sönderkörda leråkern framför bastun. Sedan köper man vanliga 60-liters påsar med jord (extrapris på ICA), skickar dem utför en rutschkana så att de hamnar i närheten av målet och så sprider man ut jorden jämnt och fint och sår gräsfrö.

Först hade jag tänkt mig en pampigare altan, men så tänkte jag om och då blev det ytterligare en rand med jord närmast huset. Den frodigare randen är resultatet av tuvtricket.

Först hade jag tänkt mig en pampigare altan, men så tänkte jag om och då blev det ytterligare en rand med jord närmast huset. Den frodigare randen är resultatet av tuvtricket.

Jag har spritt ut 39 säckar och sått i tre omgångar, med välkommen hjälp av syrran senaste gången. Det kommer lite gräs så sakteliga – eller är det gräsfrön som ställt sig på högkant? Ibland känner jag mig som en sådan där patetisk förälder som håller upp sin baby i motljus och hävdar att ungen har massor med hår. Men visst kommer det gräs. Visst gör det?

Fortsättning följer…

Publicerat i Att odla, Livet | 10 kommentarer

NK 2

Postat den 19 juli, 2011 av Karin

Efter sin första vinter såg bastun lite stukad ut. Först ville jag inte se det – bara inbillning tänkte jag, astigmatism, eller nåt. Eller något fel på kameraobjektivet? Klart bastun inte håller på att få ett pagodtak. Men när jag simmade ut en bit i sjön och granskade taket på håll syntes det rätt tydligt: en svacka i mitten och käckt uppsvängda hörn.

Dessutom var det sankt och joxigt runt bastun och mina patetiska dräneringsförsök gav inte önskar resultat. Små rännilar blev det som ledde bort en del av vattnet, men det tjofsade och klafsade ändå när man gick på gräset.

Lika bra att beställa dränering när vi ändå skulle gräva upp för det nya avloppssytemet.

Därmed vidtog alltså nästa Nagorno Karabach-period och nu var det inte bara ett gammalt potatisland som rök. Smultronslänten, stenpartiet och den gamla syrenhäcken måste sorgligt nog offras. En fin alpmarton lyckades jag rädda och den ena dillpionen också. De bor numera i perenn-rabatten.

Att det dessutom försvann en tufsig sockertoppsgran, som för länge sedan tappat formen är det nog ingen som sörjer.

I september hade marken hämtat sig och gräset började komma tillbaka på den dränerade marken. Pagodtaket då? Jo vi tänkte som så, att vi avvaktar en vinter och ser vad som händer. Om det behövs kan man ju sedan justera strategiska partier av bastun. Och bygga en riktig trapp i stället för provisoriet med lastpallar. Fortsättning följer…

Publicerat i Att odla | 8 kommentarer

NK 1

Postat den 18 juli, 2011 av Karin

Alla platser som någon vårdat, odlat och byggt innehåller så mycket laddning och liv. När de raseras försvinner en bit historia och möjligheten att återvända till barndomsminnen, stämningar och kontinuitet. Vårt barndomshem finns inte längre kvar, men det gör vår pappas, det som min farbror sedan tog över och förvandlade till en mönsterträdgård.

Därför är med stor tvekan som jag ger mig på förändringar på den där tomten, som vi nu  vårdar så gott det går. Många stenar där barn jag lekt, och så. Men när det som en gång var ett stort potatisland hade utvecklats till ett lika poänglöst som igenväxt slyfält beslöts att detta nog var den rätta platsen för en bastu. Den gamla träbåten fick maka på sig och grodan som bor under båten flyttade med. Lekstugan fick stå kvar så länge. Sedan satte grävskopan igång.

Det blev ju inte så tokigt. Nu syns till och med en bit av den fina gamla slaggstensgrunden till farfars snickarverkstad, den som lades ner på 1940-talet. Men det var värst vad mycket vatten det sipprade ur slänten. ”Dränering”, föreslog jag. ”Nejdå, här rinner det undan ändå, behövs inte alls”, sade grävskopemännen  och vem är då jag att ifrågasätta. Fast lite måste jag ju envisas: ”Hallandsåsen då?” De log, skakade på huvudet och påpekade på nytt att det lutar så bra att vattnet bara rinner undan. (Men bastun ska väl inte luta, tänkte jag, men kände på mig att den repliken skulle uppfattas som impertinent, eller nåt.)

Nästa vår stod bastun färdig och till hösten hade det rentav hunnit bli lite gräs framför. Akt 1 i det drama som vi nu kallar Nagorno Karabach slutade alltså lyckligt.

Men så hörde kommunen av sig till alla som bor runt sjön, med bestämda krav på förbättrad avloppsrening. Anläggningen från femtiotalet underkändes. Kommunala miljödamer kom och inspekterade, krafsade i jorden för att bedöma genomsläpplighet och annat, smakade på jorden (tror jag), såg bekymrade ut, men hittade till sist en lösning. Trekammarbrunn + markbädd var nog det enda raka.

Fortsättning följer…

Publicerat i Att odla | 6 kommentarer

Vilsesyndrom, lokalsinneshandikapp, dysdirexi

Postat den 17 juli, 2011 av Karin

På mitt första lärarvik, på en högstadieskola i Skinnskatteberg, fick jag en fin kompass av eleverna för att jag skulle hitta till lektionerna. Det var ingen jätteskola precis, snarare en liten idyllisk en. Jag tror det var då jag första gången började ana att jag är dysdirektiker, eller lokalsinneshandikappad.

Att jag inte kunde skilja på höger och vänster förklarade jag länge med att jag sommarjobbat som turistguide: ”Här till höger ser ni nu…” säger man och sveper ut med vänsterhanden (eftersom man oftast står bakåtvänd i turistbussen). Men sanningen är nog snarare att riktningarna på något sätt saknar innebörd för mig.

Sedan hittade jag en kvarglömd bok på en lodge i Usambarabergen i Tanzania. Jag ångrar att jag inte stal den, eftersom det är vanskligt att citera ur den utan att kunna ange titel, författare, utgivningsort och allt det där. Man riskerar att inte bli trodd. Boken var skriven av en engelsk missionär som vägledning för nyanlända kolleger. Merparten av boken behandlade ”negern”, vilket var den term författaren valt för befolkningen i Östafrika. En mening kan jag fortfarande utantill, översatt till svenska lyder den:

”Om en neger går på en stig tror han alltid att den plats han kom ifrån ligger rakt bakom honom, hur mycket stigen än svänger.”

Men, tänkte jag, det är ju jag! Det där är ju en väldigt träffsäker skildring av hur det är att inte ha något lokalsinne! Sedan kunde jag under några år i Östafrika konstatera att ingen afrikan slår mig när det gäller dåligt lokalsinne.Skicklig stigfinnare på Shimba hills

Folk tycker ofta att man larvar sig, när man inte hittar. Man ser hur de tänker, lite otåligt: ”Hur svårt kan det vara?!” Folk skojar om att gå vilse på en fotbollsplan, men we are not amused, för hur ska man kunna veta vad som är vilket håll just på en fotbollsplan där allt ser likadant ut.

Under några år hade vi ett garage som var så svårt att hitta ut ur att jag hellre tog bussen än bilen. När barnen var små bodde vi i Gröndal och sonens bästa kompis bodde i Enskede, med Årstafältet emellan. Det borde ju varit rätt smidigt med bil, högst tio minuter. Eftersom jag alltid körde fel lärde sig barnen med tiden att ta med serietidningar och matsäck; det kunde ju bli en rätt lång resa.

En vanlig kompass kan vara ett bra handikapphjälpmedel. I England, sägs det, kan man köpa särskilda kartor för att köra från norr till söder, för alla oss som inte kan tänka upp och ner. Med en GPS (tack kära barn för den gåvan!) kan man leva ett nästan normalt liv. Och tack Lotten, som tog upp ämnet, så att jag fick en puff att komma ut som lokalsinneshandikappad och Översättarhelena för den behändiga termen dysdirexi!

Om det finns andra knep och hjälpmedel är jag förstås tacksam för tips!

Publicerat i Livet | 22 kommentarer

Att vila på en spade 2

Postat den 15 juli, 2011 av Karin

Handgrävandet har ofta varit i fokus när statliga eller kommunala medel används för att bekämpa arbetslösheten, i alla fall förr. Vid nödhjälpsarbeten, beredskapsarbeten, AK-jobb och liknande satsningar, grävdes det en hel del.  Eller skyfflades. Som vid Flaten- badet som jag skrev om i förrgår.

Samma sak i USA. 1935 skapades Work Progress Administration, WPA. Under de åtta år som programmet fanns, använde man 11 miljarder dollar, engagerade 8,5 miljoner arbetslösa  och byggde hundratusentals kilometer väg, byggde eller reparerade 124 000 broar, 125 000 offentliga byggnader och mer än 8000 parker.

Precis som i Edvard Perssons Flatenvisa om ”hundra sätt att vila sig på spaden” ansågs de offentliga satsningarna vara ineffektiva. WPA uttyddes ”we poke along”, ”we piddle around” och liknande. De som jobbade inom WPA-projekten kallades ”shovel-leaners”, spad-lutare.

Det retade upp John Steinbeck som skrev i Monterey Herald:

“Näringslivet var helt fixerat vid idén att WPA-anställda inte gjorde något annat än lutade sig mot spadar hela tiden. Jag hade en farbror som var särskilt irriterad på det där spadlutandet. När han fnös åt min invändning att pauserna behövdes, slog jag vad med honom om fem dollar (som jag inte hade) att han inte skulle klara att skyffla sand i en kvart utan att ta en paus.

Han sade att en karl måste kunna göra ett ordenligt dagsverke och fick tag i en spade. Efter tre minuter var han röd i ansiktet, vid sex minuter vacklade han och före åtta minuter stoppade hans fru honom, för att rädda honom från hjärnblödning. Han sa aldrig något om spadlutande efter det.”

Det gör inte jag heller efter en intensiv gräv-sommar. Eller jo, det gör jag ju. Jag säger att man måste vila sig flitigt på spaden för att inte fara illa.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 2 kommentarer