Klassfest

Postat den 2 oktober, 2011 av Karin

Förra lördagen var det dags för klassfest igen, den enda klass av olika möjliga i mitt liv, som träffats regelbundet de senaste trettio åren. Jag har letat i gamla fotolådor och hittade bara ett enda kort. Det måste finnas fler någonstans. Här sitter vi på trappan mellan skolområden och lärarbostäderna på rullstensåsen ovanför. Klass fyra i Horndals skola. Kalla mig gärna idylliker och naiv eller något annat otidsenligt, men som jag minns det hade vi rätt roligt tillsammans och det var som vanligt väldigt kul att återses.

En sak slår mig som annorlunda idag när jag granskar kortet. Klänningarna. De flesta är hemsydda och alla är olika, utom möjligen tvillingarnas (som inte var tvillingar fick jag just veta – de var helt enkelt födda samma år, en i början och en i slutet och hamnade därför i samma klass). Alla dessa söta klänningsmodeller och individuella lösningar imponerar. Jag minns hur klänningar gick runt i släkten och syddes om till allt mindre modeller utan att man behövde göra avkall på några önskemål. Ville man ha puffärm så blev det puffärm. Hade man förälskat sig i smock fick man det. Såvitt jag minns var alla mammorna sykunniga.  Det är synd att man inte kan se färgerna. Idag finns det i motsvarande flickskock många fler likadana modeller.

Ja, lite annat för förstås också hänt. ”Jo, jag har ju blivit 30 kilo äldre”, medgav någon. Svårast att känna igen är de där killarna där kalufsen försvunnit och ersatts av ett kraftigt lurv runt hakan. Mycket effektivt kamouflage. Men så spanar man in i ett par välbekanta ögon och visst, man känner igen och minns.

Publicerat i Livet | 27 kommentarer

Fiskafänge

Postat den 29 september, 2011 av Karin

En av vännerna gillar att fiska. Hon var här på besök häromåret och dag efter dag stod hon på bryggan och hoppades i några veckor. Kanske, kanske idag, i alla fall.

Och så sista dagen, precis innan hon skulle återvända hem till USA, fick hon plötsligt upp en liten mört! Överlycklig överlämnade hon den till oss för åtgärder och vi lovade ta väl hand om den. Vi tyckte det var synd att bara slänga tillbaka den i sjön så vi beslöt att dokumentera hennes fångst. I lekstugan letade jag upp en ministekpanna och en dockservice. I ett miniglas hällde jag äppeljuice så att det skulle se ut som öl.

Resultatet blev rätt bra. På lekstugeverandans smala räcke, med suddig bakgrund kan man ju tro att det är en rätt så stor fisk i en stekpanna. Jag skickade bilden till min kompis och hon undrade om vi hade orkat äta upp hela…

Idag när jag plockade ihop efter sommaren hittade jag spridda barnleksaker nere vid sjön, bland annat delar av rekvisitan till fiskbilden. Nu blir proportionerna lite annorlunda. Stekpannan är ungefär fem centimeter och mörten var väl högst en decimeter. Men det ska jag nog inte berätta för min kompis.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter | 4 kommentarer

Mitt liv som kund

Postat den 28 september, 2011 av Karin

Det är kundens år i år på Bostadsbolaget. Attans, säger jag, vilken typisk otur. Just i år när jag inte har några affärer med Bostadsbolaget. Nästa år är det kanske bolagsstyrelsens år. Sen blir det väl mellan-chefernas år och så ett personalår, innan det äntligen blir VD:s år kring 2015 och så ett år för alla olika leverantörer och därmed försvinner nästa kundår in i ett töcknigt och ovisst fjärran.

Jag blir ofta förundrad över dessa marknadsföringsidéer som måste ha tänkts ut och utformats av vuxna människor. ”Hörni, jag har en bra idé”, säger någon på marknadsavdelningen, ”ska vi inte fokusera på kunderna för en gångs skull? Kundens år i år, vad säger ni om det?” Kollegerna i det öppna kreativa kontorslandskapet nickar eftertänksamt. ”Skitbra”, säger de och så får det bli.

Eller den här skylten. Jag blir lite stressad av den. För även om man (med viss självövervinnelse) lyckas bortse från färgkombinationen, kan man inte komma undan känslan att det där kaffedrickandet är något man borde ställa upp på. Samtidigt börjar olika tänkbara alternativ formulera sig i bakhuvudet:

”Vi bjuder varannan kund på kaffe.”

”Vi bjuder alla manliga/kvinnliga/rödhåriga/femtiofemåriga kunder på kaffe.”

Jag undrar också hur det går för de kunder som vill ha te i stället, eller ingenting alls. ALLA känns liksom lite hotfullt.

Publicerat i Att tolka, Ord | 1 kommentar

Ont i Mac-magen

Postat den 27 september, 2011 av Karin

Det fanns en trevlig Mac-butik på Sveavägen i Stockholm, med hjälpsamma försäljare som sade saker som: ”Borde du inte vänta några veckor med att köpa dator, för det kommer ett nytt operativsystem snart.” Den enda nackdelen var att den var mycket populär, så det kunde bli lång väntetid ibland.

Nu har den köpts upp av något som heter Digital Inn. Inredningen liknar mest en obduktionssal och det är glest mellan kunderna. Jag gick dit i fredags när min Mac fått batteriproblem. Det ena batteriet verkade trött och extrabatteriet hade helt enkelt exploderat! Lyfter man av locket – vilket är lätt, eftersom det sprängts loss – hittar man de svullna inälvorna. Ser inte alls trevligt ut!

Digital Inn-grabbarna var inte särskilt oroade. ”Handhavarfel” sade en. ”Det är ju så där med de där batterierna” sade en annan, med en ton (och höjda ögonbryn) som antydde att det borde jag väl veta och var jag så korkad att jag köpte ett sådant fick jag ju skylla mig själv. ”Du har väl inte skött det ordentligt” sade en tredje. De var rätt unga och har lärt sig hårdsälja vad som helst till vem som helst och sedan hoppas de väl att kunden inte orkar komma tillbaka och klaga om det blir fel. För de kunder som återvänder finns standardsvaret: ”Handhavarfel.” Jag ville veta vad jag gjort för fel och vad jag borde ha gjort i stället, så de bollade mig runt ett tag, tills både de och jag tröttnade. Jag köpte ett nytt batteri och lovade mig själv att i görligaste mån undvika den butiken i fortsättningen.

Sedan kollade jag på nätet och se där! Massor med berättelser om svullna batterier, men när batteriägarna vänt sig till sina respektive butiker har de fått en ursäkt och ett nytt batteri. Gratis. Långt efter garantitidens utgång. Ingen enda hade blivit tillrättavisad för ”handhavarfel”. Så jag gick tillbaka i går för att diskutera vidare med de unga männen. Butiken är stängd för renovering, så det gick inte så bra.

Det får väl bli en brevväxling med någon lämplig instans i stället. Men om ni stöter på denna skylt kan det ju vara bra att veta att man ska vara på sin vakt.

 

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , | 10 kommentarer

Heja Bengt!

Postat den 26 september, 2011 av Karin

Bengt Göranssons krönikor i Helsinborgs Dagblad är alltid läsvärda. Nu har han granskat regeringsförklaringen. Inte dess förslag, utan dess språk och särskilt metaforerna. ”Håller den, då är bilden relevant och argumentet intellektuellt rimligt. Spricker den, ska man vara försiktig. Det tyder på att den som använder den inte tänkt tanken fullt ut.”

Att läsa regeringsförklaringen med kritisk metaforblick är enligt Bengt en både skakande och roande upplevelse. Själv undrar jag om det kanske är någon tidigare SMHI-anställd som hållit i pennan. Stormen knackar på dörren och skuldsatta länder är roten till svallvågor. Och det är inte människor som agerar i denna text, nej det är lån som bygger skuldberg och ekonomier som ställer krav. Hela texten finns här. Läs och njut!

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Ord, Språkpolisen | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Heja Bengt!

Spåren förskräcker

Postat den 25 september, 2011 av Karin

Oj, vi har visst haft besök. Vad kan det ha varit för otåliga gäster som knappt verkar ha stannat till framför huset?

Tydliga och färska spår efter bilhjul i gräsmattan. De parkerade kanske bakom huset, tänkte vi och gick runt och tittade. Jo, det gjorde de och inte nog med det. De bröt upp boddörren och började plocka ihop sådant som de tydligen ansåg sig behöva. Inte visste jag att gamla hylsnyckelsatser, ett varierat sortiment spårskruvar, samt reparationsprylar för cykeln, var det mest stöldbegärliga i vår bod. Cykeln var också på väg ut, förstås och det är väl ett mer normalt stöldbeteende.

Det verkar som om inbrottstjuvarna blev avbrutna i sina förehavanden, för de lämnade boddörren på vid gavel utan att ta med sig något, såvitt vi kan se. Men vi kommer nog att upptäcka ett och annat framöver. Som i: ”Har du sett kofoten.” ”Står väl i boden.” ”Nä.” Eller vad det nu kan vara man letar efter. Jag känner redan irritationen över att inte säkert veta om jag förlagt olika redskap eller om de blivit snodda.

Känns lite oväntat att komma hem osnodd från Nairobi, där man ständigt uppmanas att se upp för tjuvar  (”Stoppa undan kameran!” ”Dra upp bilfönstret!”) till en idyllisk liten ort i södra Dalarna och mötas av en sönderbruten boddörr.

 

 

Gamla skruvar, en hylsnyckelsats och lite cykelreparationsprylar kan jag väl klara mig utan, men det är trist med den fina gamla boddörren, som aldrig blir sig riktigt lik igen.

Publicerat i Att tolka, Livet | 9 kommentarer

Bäst på bokmässan?

Postat den 23 september, 2011 av Karin
Yusef Komunakaa

Yusef Komunakaa

Hemkommen från bokmässan får jag frågan vad som var allra bäst. Från bokmässan i Nairobi, alltså, den som slutade i söndags.

Det är ju nästan omöjligt att svara på den frågan. Intensiteten i diskussionerna? Den koncentrerade stämningen i det stora mässtältet när Yusef Komunyakaa läste sina dikter med amerikansk sydstatskänsla eller om kriget i Vietnam? Muthoni Garlands uppläsning av kvinnors minnen från Mau-Mau-tiden?

Nej, det går nog inte att jämföra alla de olika starka intrycken inbördes, men de bilder som jag kommer att bära med mig handlar om alla uppsluppna, förtätade och intensiva stunder i de olika tälten på mässans område som var reserverat för barn och ungdomar. Berättartraditionen är stark i Kenya och med på mässan var studenter på universitetets berättarlinje. Alla workshops om ”storytelling” var välbesökta, både för vuxna och för barn och ungdomar. Så här kunde det se ut.

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker, Ord | Etiketter , | 6 kommentarer

Framtidsbranscher?

Postat den 22 september, 2011 av Karin

Det känns lite trist att lämna Nairobi. Just nu är vädret som svensk högsommar, när den är som allra bäst. Strålande sol, ljumma vindar och blommor överallt.

Det vore inte så dumt att slå sig ner här och hitta på något trevligt att jobba med. Inte det här mångsyssleriet som jag håller på med nu, utan lite mer fokuserat. Ett par tre saker – eller kanske fem – sånt som verkligen behövs och efterfrågas. Jag har sett en del anslag på stan där folk erbjuder verkligt fina tjänster. Som den här astrologen som fixar både det ena och andra.

Problemet är dock att astrologi och epilepsi inte är mina starkaste sidor och jag är nog inte så bra på att skydda hem mot häxeri heller, om sanningen ska fram.

Jag måste hitta någon riktigt lockande nisch med ett varierat men ändå någorlunda realistiskt innehåll.

Det verkar vara viktigt att ha med något på kärleksfronten i utbudet och politik går det väl alltid att kommentera på ett eller annat sätt. Och borttappade saker är jag verkligen bra på, det är en av mina bästa grenar, kan man nog säga.

Vad tycker ni om utkastet här till höger, som marknadsföringsaffisch? Det där med ”DR.” lade jag till för att det ska se lite mer förtroendeingivande ut.

Uppdatering den 22 september: inlägget här  ovanför skrev jag igår, men när jag skulle posta det bröts uppkopplingen. Jag tolkade det som ett tecken på att jag inte är mogen att slå mig på egenföretagande i Nairobi, så nu är jag hemma i Sverige igen. Men det kan nog komma en eller annan rapport i efterhand också. Djurlivet, t.ex. Det har jag ju försummat.

Publicerat i Att tolka, Livet | 2 kommentarer

Konst och politik

Postat den 21 september, 2011 av Karin

Ett begrepp som ofta dyker upp här i Nairobi är the post election violence – eftervalsvåldet. Efter valet i december 2007 i Kenya bröt det ut en våg av våld.

Bröt ut? Som ett oväder? Eller var det iscensatt? Vad var det som hände under de där veckorna efter nyår 2008, då över tusen personer miste livet och nästan en halv miljon fördrevs från sina hem. På bokmässan i Nairobi återkom temat gång på gång. Vad var det som hände? Hur går vi vidare?

Poeten Sitawa Namwali skriver i dikten ”I come from everyhere”:

There is no purity in my people

I come from everywhere

You tell me I must hate and kill

Must I cut off my tongue?

Then tell me this,

How do I mutilate my soul?

Ur diktsamlingen Cut off my tongue? utgiven av Storymoja förlag.

Under mässans sista session diskuterade Muthoni Garland och Sitawa Namwali våldets rötter och hur samhället brutaliserades under femtiotalet, då människovärdet devalverades genom britternas krig mot terrorism. Hundratusentals kenyaner förflyttades – fördrevs –  från sina hem, minst 20 000 kenyaner dödades och över tusen personer hängdes efter oftast rättsvidriga rättegångar. Det var en reaktion på Mau-Mau-upprorets grymheter, en oproportionerlig reaktion, för att skydda de vita farmare och landägare som slagit sig ner på Kenyas bördigaste marker. Trettiofyra farmare dödades av Mau-Mau.

I förlängningen fanns planer på ett segregerat samhälle.  I andra länder med trevligt klimat och bördig jord, som Sydafrika och Rhodesia, genomfördes apartheid. I Kenya lanserade den brittiska administrationen ”separate development” som en bra idé.”Vi måste börja tala mer om vad som hände då”, säger Muthoni Garland, ”det finns så mycket man tigit om, särskilt all brutalitet mot kvinnorna, all förnedring som man hållit tyst om. Det har varit för skambelagt. Nu börjar berättelserna komma. De finns som en bakgrund, vi behöver den delen av vår samtidshistoria för att förstå idag bättre. Men vi måste inse att det är historia. Nu är det vi själva som måste ta itu med oss själva.”

Idag ska Hussein Ali, Uhuru Kenyatta och Francis Muthaura höras i Haag om sin roll i samband med eftervalsvåldet. De fanns på höga poster inom polis, regering och administration i början av 2008. När man frågar bekanta i Nairobi verkar det närmast vara en fråga om att få fastställt om de startade våldet, uppmuntrade det eller ”bara” underlät att hejda det.

På konstgalleriet WATATU finns målningar med titlar som ”Our stolen innocence” och ”Wheels of Fortune”, med motiv från eftervalsvåldet. I Nairobis utkanter stöter jag på en konstnär som gör trevliga skrotskulpturer, grodor som spelar saxofon och naturtrogna vildsvin i rostig plåt. Men så hämtar han fram ett politikerporträtt från ett skjul. Inga namn, men de halvslutna ögonen, plåtfigurens vägran att möta din blick och strömmen av politisk jargong som kommer ut hans plåtmun är tydliga kännetecken. ”He is living a good life, and thats bad for him. Look at the heavy wrinkles under his eyes!”

 

 

Publicerat i Att tolka, Böcker, Debatt | 2 kommentarer

Nina Jaribu = jag försöker

Postat den 19 september, 2011 av Karin

Sista dagen på bokmässan i Nairobi – i går – fick jag syn på en person som stod och hängde utanför ett tält med Nina Jaribus bok i handen. Jag undrade vem han var.

Och hej och hå, ser man på, det var den nyanlände amerikanske kulturattachén, Raymond Stephens. Jag frågade naturligtvis hur det kom sig att han fastnade för just den boken och han sade att det var för att den matchade hans jacka så bra. Rätt blå nyans, the right Hue of blue. Fast sedan lade han till att han läst baksidan om en blåögd västerlänning som anländer i Kenya och hamnar i knipa. ”Kan ju vara bra att veta hur det kan gå…”

Nina Jaribu visar sig vara en lyckad pseudonym i Kenya. Hemma i Sverige tycker de flesta att det ser ut som ett afrikanskt namn i största allmänhet. I Kenya fattar man att det är swahili och egentligen borde skrivas ”ninajaribu”, som betyder ”jag försöker”. Det är lätt att lägga på minnet och numera är jag van att kallas Nina och att bli presenterad i olika sammanhang med mitt swahilinamn.

Och så ett par alls icke arrangerade foton från bokmässans boklådor.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Nina Jaribu = jag försöker