Fredagstema – tiggeri av olika slag. Hur reagerar du?

Postat den 16 mars, 2012 av Karin

Fredagstema igen och Olgakatt har föreslagit: Tiggeri av olika slag. Hur reagerar du?

Det finns en hel del tiggare i kvarteren där jag bor. Ibland kan jag lämna någon sedel, men oftast skyndar jag förbi. Utom när barnbarnen är med. ”Men SÅG du inte. Han som sitter där. Ska vi inte hjälpa honom?” Och jag säger att oj då och visst, han behöver nog pengar till mat och femåringen kilar iväg och lämnar sedeln och så blir det en stunds resonemang efteråt om var han bor och annat svårförklarat. Men Situation Stockholm köper jag alltid, gärna ett par tre nummer, som man kan ”glömma” på något kafé eller ge bort till andra.

En som har funderat på tiggarens roll – och vår – är konstnären Anneè Olofsson. Hon har gjort den här kvinnan som är både en sparbössa och en tiggarkvinna i en ödmjuk bedjande ställning. På knä, med framsträckta händer.

Hon ingick i den utskällda utställningen på NK nyligen. Den där med dyra lakan som ser ut som hoptejpade pappkartonger. I går när jag äntligen kom i väg för att se den, var den redan hoppackad och på väg någonstans. Men expediten som jag frågade tyckte att jag skulle försöka hitta en bild av tiggarkvinnan.

”Du måste se den. Den fick mig verkligen att fundera”, sade hon. ”På vad vi använder våra pengar till. Den där kvinnan som är en sparbössan som kan man bara kan stoppa i pengar i. Man kan inte ta ut några pengar ur den. Då måste man slå sönder den. Och eftersom den faktiskt kostar 11 000 kronor så… Klurigt, eller hur?”

Ja, hur tänkte konstnären när hon gjorde denna lilla skulptur av en till synes välbeställd ung kvinna – rätt lik henne själv – som tiggerska.

Eller fotot som fanns på omslaget till DNs kulturdel för ungefär ett år sedan, Anneè Olofssons ansikte med ett par åldrade händer framför, med rubriken ”Hudnära skräck.”

Samma rädsla, kanske, som när hon ser sig som den tiggande kvinnan.

Klurigt, som sagt, och det får en att fundera på hur man råkade hamna i en så  gynnsam situation på detta klot.

Och det påminner om vad som hände en ung bekant som klär sig lite punkigt, med slitna kläder och spretigt hår. På väg till jobbet köpte hon en stor latte på Seven Eleven och med muggen i högsta hugg banade hon sig fram i tunnelbaneuppgången.  En äldre man måste ha trott att hon var tiggare, för han lade en slant i muggen. Plums! Han märkte inget utan skyndade vidare och där stod hon och funderade på vad hon tyckte om detta. Både lustig och olustig, sade hon efteråt. Och onekligen en parallell till Aneè Olofssons idé med den tiggande kvinnan: ”Det kunde vara jag… ”

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 16 kommentarer

Livet är inte rättvist!

Postat den 15 mars, 2012 av Karin

För många år sedan berättade en arbetskamrat om hur han och syskonen hade blivit osams när det var dags för arvsskifte efter föräldrarna. Det fanns lite antikviteter, silverföremål, konst och liknande; enkelt att dela upp med hjälp av lottning, eller genom att turas om att välja vad man vill ha.

Men en av bröderna (vi kan kalla honom Bror) ville lägga vantarna på det mesta; han var beredd att driva en arvstvist som skulle kunna bli lika dyr som de samlade tillgångarnas värde. Varför? Jo, för att deras pappa hade en udda uppfostringsmetod. Varje lördag kom han hem med en påse godis, som han gav till slumpmässigt barn. När syskonen klagade blev det stående svaret: ”Livet är orättvist. Vänj er!”

Och så råkade det bli så att Bror aldrig, inte en endaste gång, fick någon godispåse, så nu jädrar skulle han ha både silverbestick, antika urnor och Zornetsningar! Det löste sig väl på något sätt med alla prylarna, men syskonsämjan fick sig en riktig törn.

I dag diskuterades Björn Af Kleens bok Jorden de ärvde på den trevliga frukostbokklubben på Vetekatten. Och i den boken dyker samma uppfostringsmetod upp, i en snarlik tappning. Nils Gyllenkrok på fideikommisset Svenstorp berättar att hans pappa alltid köpte två chokladkakor till sina tre barn på lördagarna. Tanken var att de som fick choklad skulle dela med sig till den som inte fick. Detta som en liten förövning inför den dag då fideikommisset skulle ärvas av äldsta sonen. Han som fick ärva makten och härligheten skulle helst se till att syskonen i alla fall fick någon liten chokladbit.

Det är spännande läsning, inte minst det som handlar om fideikommissens ekonomiska sida: gigantiska jordegendomar som det går att tjäna stora pengar på, just för att stordriften är så lönsam. Med EUs arealbidrag ovanpå redan fördelaktiga förhållanden är det en bra idé att expandera ytterligare och därför får allt fler arrendebönder maka åt sig på fideikommissens ägor. En slags omvänd jordreform som pågår i det tysta.

Och så denna uråldriga, omoderna arvsform. Agnatisk, har vi fått lära oss nyligen när det var tal om tronföljd, om det bara är söner som ärver. Riddarhuset är den sista helt agnatiska resten i vårt samhälle. Varför är inte adelsdamerna är arga?

Det finns en uppföljare också, som berättar om hur det går när man skriver en bok om fideikommissariatens makt och rikedomar. PS, heter den och är utgiven på Weylers förlag.

Publicerat i Böcker, Livet | Etiketter , , | 8 kommentarer

Pizza eller paj?

Postat den 14 mars, 2012 av Karin

I dag är det den internationella pi-dagen eller π-dagen och då firar man lämpligen med att äta paj eller pizza, eftersom båda börjar på pi, i alla fall i USA, där man startade det hela och där paj heter pie.

Pi är 3,14, och eftersom man skriver den fjortonde mars lite bakvänt i USA, 3/14, så har det blivit pi-dagen.

Det fiffiga är att både pizza och paj brukar vara runda och pi handlar om hur man räknar ut ytan eller omkretsen på en cirkel, om jag förstått rätt.

En cirkels yta är pi gånger radien i kvadrat. Omkretsen är pi gånger diametern. Mycket användbart och fiffigt. Och obegripligt, egentligen.

Pizza eller paj? I båda fallen är omkretsen, i alla fall på ett ungefär, 3,14 x diametern. (Det gäller för tårtor också, trots att de inte börjar på pi.) Trevlig π-dag!

Uppdatering: OK, det är lite ungefärligt det där med 3,14. I verkligheten – eller i matematiken, snarare – har pi oräkneligt många decimaler. Om man vill se den första miljonen decimaler kan man kolla här.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 7 kommentarer

Lite könsbyte skadar väl inte

Postat den 12 mars, 2012 av Karin

Debatten om han, hon och hen har några år på nacken. I boken Språkform och språk- norm 1979, skriver Gun Widmark att man borde använda ”hon” som generellt pronomen i stället för ”han”: individen – hon, personen – hon, lika gärna som människan – hon.

Illustration till Karl Vennbergs artikel i Aftonbladet 20/6 1985

När han/hon-debatten tog ny fart i mitten av 1980-talet använde Karl Vennberg hennes uppsats som ett exempel på hur tokigt det kan bli. Rätt otypiskt för Vennberg, måste man väl säga, han som alltid var nyfiken på nya möjligheter och en seriös tillskyndare till ökad jämställdhet. Men här stegrar han sig. Och för att riktigt visa hur uppåt väggarna galet det skulle bli, exemplifierar han med några ordspråk: ”Den illa gör hon illa far.” ”Den som slaktar mer än hon kan salta får sura stekar.” Det hörs väl att det inte går, menar Vennberg. Nej, kära Karl, det hörs inte alls. Jag tycker det går alldeles utmärkt.

Kunde det kanske vara en lösning att skriva han/hon? Nej det tycker inte Vennberg. ”Fasaväckande”, skriver han och där håller jag med honom. Det är för klumpigt. Och det är nog därför som det behändiga ordet ”hen” letar sig in i språket. Precis som i finskan som har det könsneutrala ”hän”.

Å andra sidan ska man nog inte avhända sig en möjlighet till nyansering och precisering i språket i onödan. Det är ju inget problem att använda han och honom när det handlar om män, hon och henne när det handlar om kvinnor och hen och henom när man inte vet. Visst vore det smidigt? Så här skriver Språkrådet om hon, han hen.

Och så här skriver Ylva Burman i SvD.

Publicerat i Att skriva, Debatt, Livet, Ord, Språk | Etiketter , , | 17 kommentarer

”Jag älskar deadlines…”

Postat den 11 mars, 2012 av Karin

”Jag älskar deadlines. Jag gillar det svischande ljudet när de passerar.” Sa Douglas Adams, som skulle ha fyllt sextio år i dag. Jag hoppas han är mottaglig för en intergalaktisk hälsning. Och ett tack för att han har givit oss en hel värld av användbara referenser.

Han var arbetslös och deppig och bodde hos sin mamma när han plötsligt kom ihåg en idé från tonåren, då han reste runt i Europa med Liftarens guide till Europa i fickan. En stjärnklar kväll hade legat på någon alpäng i trakten av Innsbruck och tittat upp i rymden och tänkt att någon borde skriva en liknande guide till galaxerna.

Och så gjorde han precis det. Han gick upp från sängen där han låg och deppade och satte igång att skriva en radiopjäs: Liftarens guide till Galaxen.

Liftaren, Arthur Dent, till höger (obs handduken) och den deprimerade roboten Marvin till vänster.

Det behövs knappast någon presentation av liftaren, Arthur Dent, som får lift med ett rymdskepp,  just som Jorden ska röjas undan för att lämna plats åt en intergalaktisk motorväg.

Radiopjäsen blev en succé och resulterade i en trilogi på fem böcker (ja, jag vet, det är världens enda fembandstrilogi).

Här är några galaktiska visdomsord:

”Människorna, som är nästan ensamma om att kunna att lära av andras erfarenheter, utmärker sig också genom sin uppenbara motvilja att göra det.”

”Ett vanligt misstag som folk begår när dom ska konstruera något som är fullkomligt idiotsäkert är att dom underskattar den fullkomliga idiotens uppfinningsförmåga.”

”Den största skillnaden mellan en sak som kan gå fel och en sak som omöjligt kan gå fel är att när en sak som omöjligt kan gå fel, går fel, oftast visar sig vara omöjligt att fixa eller reparera.”

Den 25 maj, (två veckor efter Douglas Adams dödsdag) firar hans beundrare Internationella handduksdagen och ser till att ha med sig en handduk under dagen. Here is why:

”Om till exempel en kloss (kloss = fastboende, icke-liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna liftaren någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat ’förlora’. Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.”

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , | 22 kommentarer

Kom och köp! Fredagstema reklam

Postat den 9 mars, 2012 av Karin

Veckans fredagstema är Reklam. Det är Olgakatt som står för teman under mars månad och hon frågar:  Ser du den? Hur påverkas du?

Det var nog min pappa som först uppmärksammade mig på reklamens mångtydighet.  ”Livsöppet”, kunde han säga ”det låter väl spännande?” Och så nykterist han var, tyckte han ändå att det lät helt underbart med annonser som utlovade ”Utsträck tid och fullständiga rättigheter”.

Men ser jag reklamen idag? Påverkas jag av den? Jo, förmodligen även om jag inte ens under pistolhot skulle kunna dra mig till minnes någon annons överhuvudtaget på Facebook. Jag vet ju att den finns där, men vad? Och i dagstidningarna letar man snabbt upp rännilen av artiklar mellan de stora annonsytorna.

Nej den roligaste reklamen hittar man på sajter om knäppa särskrivningar eller egenartade engelska språklösningar, som sidan Engrish. Många av de intressanta erbjudandena är direktöversättningar från japanska och kinesiska och det kan bli  avväpnande uppriktigt. På en mjölkchokladkaka intygar att de använd så mycket mjölk som verkade rimligt. Konsumenten bör bli nöjd med den rika mjölksmaken. Eller ”satisfined” som det står, med ett nytt engelsk ord.

Här hittar man också bankreklamen som varnar för att man inte kommer att få tillbaka pengarna: ”Save regularly in our bank. You’ll never reget it.”

Det kan vara tanke-väckande med det oavsiktliga samspelet mellan reklam och verklighet.

Den trötta och slitna invandrarkvinnan som väntar på bussen framför en bikiniannons. Kedjerökaren bredvid reklamen för nikotinplåster.

Eller den här mannen som får en spark i baken när han knyter skorna.

Avigsidan har samlingar med misslyckade formuleringar, både i reklam och annorstädes. De presenterar personer från olika reklamskyltar och samhällsklasser. Kungligheter som Drottning Sylt, Prinsess Tårta och lilla Prins Korv. Adel och militärer: Markis Väv, General Index och uppkomlingen General Snus. Och så folket som representeras av Herr Känga, Moder Kort, Broder Garn, Katrin Plommon och minstingen Baby Kofta.

I takt med att vi har blivit allt mer svårfångade för den vanliga reklamen trappar annonsörerna upp sin marknadsföring. Telefonförsäljning har ökat till nya nivåer. Bankernas säljare – som kallas ”rådgivare” – pressas att pracka på sina kunder tvivelaktiga tjänster. Det har faktiskt hänt att de levt upp till den där reklamen om att ”you’ll never reget it.”

Men hedras den som hedras bör. Om det inte vore för Bengt Göransson skulle vi inte ha två reklamfria TV-kanaler i dag. Tack Bengt!

Litet tillägg: Framför det här skyltfönstret blev jag stående en stund, fångad av det flotta erbjudandet att jag kunde få en träningscykel gratis. Visserligen måste jag då betala för fyra cyklar först, men, resonerade jag med mig själv, nog känner jag fyra personer som behöver en träningscykel.

Medan jag stod där och byggde om lägenheten i tankarna för att få plats med cykeln, kom jag på att det fanns andra praktiska problem. Det här utspelade sig i Nairobi och det skulle inte bli lätt att få med sig fem cyklar på planet hem. Och om jag tänkte efter: ville jag ha någon cykel? Egentligen.

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , | 14 kommentarer

Men kvinnorna vill ha en demokratisk ordning på våran fosterjord…

Postat den 8 mars, 2012 av Karin

Idag passar det bra att gå in på hemsidan på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och botanisera lite. Internationella kvinnodagen var ju ett initiativ av framför allt Clara Zetkin på en internationell  kvinno-konferens i Köpenhamn 1910. Från början handlade det om rösträtt för kvinnor. På 1960-talet togs firandet upp igen i USA och på 1970-talet i Sverige.

Här finns lite av varje, till exempel inspelningar från ”Hembiträdesveckan” för ett tag sedan och en medryckande inspelning från 1948: ”Nu lämnar vi vår spis, Vår sykorg och servis, Nu skall vi protestera, Vårt tålamod är slut ”

Ständigt aktuell…

Uppdatering efter Aktuellt: Till skillnad från när hembiträdesfrågan diskuterades som hetast har vi idag en rätt matt diskussion kring arbetsvillkoren för dem som jobbar i de nya  RUT-jobben. Hur fungerar det om man jobbar som RUT-anställd på Mallorca eller i Åre för ett barnvaktsföretag (dvs Bamseklubbar och barnskidverksamhet) vars tjänster delfinansieras med skattemedel. Arbetstider, anställningstrygghet, pensionsvillkor… Och är detta verkligen bästa sättet att använda skattemedlen?

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , | 7 kommentarer

Supporten

Postat den 6 mars, 2012 av Karin

Det är klart att det är tufft för alla ungdomar som hamnar i telefon-försäljarjobb i brist på bättre. Jag försöker verkligen – inte minst efter påpekanden från egna barn – vara vänlig när jag avböjer alla konstiga erbjudanden.

Då är det nog snäppet bättre, som så kallat instegsjobb, att vara första försvarslinjen i supportsammanhang. Det samspelet är mer sammansatt och det är alltid lika spännande, den där första halva minuten, när man försöker placera varandra på sina respektive skalor. ”Ytterligare en teknikanalfabet?” tänker supporten. ”Hoppas det inte är en nybörjare som ska läras upp av mig och alla andra som ringer upp”, tänker jag.

För det mesta fungerar det väldigt bra. Det har hänt att jag skrivit till företaget i efterhand och berättat att de har kommunikativa, tekniska och psykologiska snillen i sina led.

I dag gick det inte så bra. Jag ville få igång mitt mobila bredband med nya datorn. För att slippa vandra kring i en tröstlös cirkel i mina egna misstags fotspår ringde jag supporten och då utspann sig följande konversation (där jag hoppar över de inledande fraserna):

– Det är alltså ett Huawei-modem E220 som jag behöver få hjälp med så att det kommer överens med min Mac, OS X 10.7.3.

– Jaha, har du problem med att sätta i USB-kabeln? Är du kanske rädd för att den ska hamna fel? undrade supporten försiktigt.

– Nejdå, den funkar fint, inga kabelproblem.

– Men har du startat datorn? sa supporten, som tydligen fortfarande testade terrängen.

– Jajamän!

– Så datorn är igång och modemet sitter i? Då undrar jag vad du har för problem?

– Jag får inte upp modemet så att jag kan välja det. På förra datorn var det liksom självinstruerande, men här kan jag inte se det.

– Men datorn är på?

– Som sagt, datorn är på, sa jag, utan att låta det minsta irriterad.

– Men då ska det fungera.

– OK, kan du bara säga var jag hittar modemikonen så kanske jag kan gå vidare därifrån.

– Vänta lite. * vänt… vänt… vänt… vänt* Hallå igen, sa du Mac 10.7? Och E220?

– Just precis! sa jag glatt överraskad att han hade noterat det.

– Jamen det går ju inte. Det modemet fungerar inte med 10.7. För gammalt. Dags att köpa nytt! sa supporten lättad, för ur hans synpunkt var ju problemet löst.

– Njae, eller kanske inte.

– Jo, vi har ett jättefint erbjudande här med…

Där avslutade jag samtalet eftersom jag började undra om jag hamnat på försäljnings-avdelningen i stället för hos supporten. Men efter lite nätkoll måste jag inse att det bara är att slänga mitt mobila bredband, det som var state of the art, när det begav sig.

Och hur det gick till när jag köpte det är en annan historia som man kan läsa om här.

Publicerat i Att tolka, Språk | Etiketter , , | 12 kommentarer

Ladan

Postat den 5 mars, 2012 av Karin

Den här ladan har jag fotograferat i några år. Här ser man skillnaden mellan 6 mars 2011 och 5 mars 2012. (Javisstja, sådär mycket snö var det då!) När det gäller ladan ser det inte så ut att ha hänt så mycket på ett år. Men om man kollar på taket ser man att det sjunkit lite. Den högra delen av ladan håller långsamt på att brotta ner den timrade sektionen i mitten. På den nedersta bilden ser man hur mycket den har vridit sig.

Sorgligt om ladan försvinner – det känns som en kompis efter alla dessa år tillsammans.

 

Publicerat i Livet | Etiketter | 15 kommentarer

Viktoria-jubel!

Postat den 4 mars, 2012 av Karin

Det går att klicka bilden större

Mitt kungliga tema kom av sig, för jag tyckte inte att jag hade så mycket mer att säga. Men se vad som då dyker upp när jag försöker bringa ordning i mina högar:  kopian på framsidan av den lilla skriften Viktoria-jubel!

Den är inte helt dagsfärsk; tryckåret är 1882. Den kom till i samband med att prinsessan Viktoria av Baden gifte sig med kronprins Gustav och den tillåter sig att driva lite med alla påkostade partyn och tillställningar. Galamiddag för 2000 personer på slottet, där det skålades i gamla nordiska dryckeshorn, fyrverkerier, jubelföreställning på Operan och hyllningar i alla dåtidens medier. Skalden, kritikern och akademiledamoten Carl David af Wirsén skrev en hyllningsdikt. Han betonar särskilt att Viktoria var av Vasasläkt:

... och Sveriges hopp och hennes hopp blev ett
och, främling fordom för den svenska jorden,
Furstinnan själv är nu en svenska vorden.
Hon var det redan. Himlen återbördar
åt Sverige vänligt Sveriges eget barn.

Viktoria och Gustav 1890

Nej, det är väl ingen vidare dikt. Det tyckte inte heller några unga män i Uppsala. Bröderna Per och Karl Staaff (han som sedan blev liberal statsminister) och Hjalmar Branting satte ihop den satiriska lilla skriften, som gycklar med det myckna firandet och särskilt med Wirséns devota skriverier.  Ytterligare citat ur Wirséns hyllning finns på skriftens framsida: ”Skall furstinnan vinna/ ett folk som aldrig lärt sig smickrets ton?”

Tryckeriet har inte riktigt fått till prickarna över ”ä” i den där Viktoria-skriften. Det beror nog på att det inte gick att få den tryckt i Sverige, så Branting tog den med sig till Paris och fick den tryck där. Tanken var också att Branting skulle åka till Ryssland innan han for till Paris, men det blev inget av med rysslandsresan. Men det är ett annat blogginlägg.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 5 kommentarer