Svårare än man kan tro

Postat den 7 maj, 2012 av Karin

När träden är fällda, uppsågade i vedspislängder och kluvna till lagom stora vedträn, då är jobbet ändå inte klart. Veden måste staplas och det är väl bara att trava upp den mot lämplig vägg. Skulle man kunna tro. En fristående stapel som får luft från alla håll är troligen bättre, men nu fick det bli vägg i alla fall.

När jag försöker få lite inspiration från nätet ser jag att det finns vedstapelkonstnärer av olika slag. Det är bara att söka på ”stapla ved”, eller ”fin vedstapel” eller något liknande så dyker mästerligt formade staplar upp. Om man har mycket ved verkar den här runda modellen vara en bra metod.

Och sådana här fina staplar hittade jag på många ställen i Corte på Korsika. Staden ligger högt och det går åt ved nästan året om.

Vedstaplarna (alltså de som staplar veden) måste ha bra blick för proportioner och för vilka volymer som krävs för att få balans i alla riktningar. Genom att bygga på två ledder binder vedträna varandra och småpinnarna jämnar ut så högen och blir stabil och bra.

Eftersom alla vedträn är lite olika finns det många sätt att lägga dem så att de passar ihop. Jag brukar försöka bortse från det när jag staplar, för annars skulle jobbet aldrig bli klart. Men här gick det nog lite väl fort. Det skulle inte förvåna mig om jag kommer på mig själv med att stapla om inom kort. Och detta är ändå den prydligare av staplarna…

Ytterligare skäl att stapla om är att denna vägg ligger åt norr och dessutom bör vedträna ligga med barken ner, för att torka bättre.

Publicerat i konst | Etiketter , | 19 kommentarer

Vedhuggarens klagovisa

Postat den 6 maj, 2012 av Karin

Min farfar skrev en loggbok på vers, som är till tröst och glädje i många situationer. Som det här med veden. Det börjar bli oroväckande tomt i vedboden och med handsåg och yxa hinner man inte hålla jämna steg med spis och kamin. Men det är å andra sidan inte någon katastrof, för till skillnad från farfar har vi ju annan uppvärmning också;  att elda med ved handlar om trivsel och stödvärme under kulna dagar.

För farfar var det allvar. Han skriver en klagovisa om när veden var slut och det bara fanns några sura klabbar och en svårhuggen stubbhög kvar.  ”Vedhuggarens klagovisa”  har ett pampigt anslag:

Men det duger ju inte att bara klaga, eller åberopa moder Svea, verkar farfar ha tänkt. Det är bara att ge sig på den där stubbhögen, så han fortsätter:

Med yxa och såg så glada i håg/ nu storma vi an mot stubbarna

Nu visas skall hur vinter kall/ betvingas kan av gubbarna.

Någon gnällspik var han verkligen inte och senare finns en anteckning om att rötterna från stubbhögen blev material till en stol, som han ”mixtrade till”.

För oss gick det också bra, eftersom syrran och pensionären dök upp och var arbetssugna. Släpkärran var med och då är det jobba som gäller. På kärran stod vedkap och klyv och vår lilla stockhög, som har legat några år bakom vedboden, har nu omvandlats till många fina vedträn. ”Dagens bräda”, brukade pappa, snickaren, säga om sånt.

Här har vi några vedträn som kanske fått ligga lite för länge innan de blev uppsågade. Men i gengäld visar de upp en fantastisk färgprakt, med fina svampar som ser ut som fjärilar.

Och här står dagens hjälte och spanar in i det som vi brukar kalla naturreservatet (ett av dem, vi har några till) och undrar om men inte borde röja upp lite där. Jovisst, alldeles riktigt, någon borde röja där. Kan det vara jag?

 

Publicerat i Att odla, historia, Livet | Etiketter , | 26 kommentarer

Nu blev det väl ändå lite fel?

Postat den 5 maj, 2012 av Karin

Jag borde byta sidhuvud (igen). De här vitsippor som sträcker sig mot den värmande vårsolen det stämmer inte. Den bilden tog jag onsdags.

Men när jag drog upp rullgardinen i går möttes jag av ett helt annat landskap.

Visserligen töade det mesta bort under dagen, men det var i alla fall inte läge att plocka fram gräsklipparen som jag hade tänkt. Möjligen om det funnits en kombinerad snöslunga och gräsklippare.

Jag gick en vända på tomten för att se om det var något jag kunde göra. Men vitsipporna har kurat ihop sig och kaprifolen ruskade av sig själv. Grässtråna sticker oförskräckt upp genom snön och verkade kunna klara den här krisen också.

”Gökdämpa” kallas det i våra trakter, de här korta snöfallen som kommer efter att göken börjat gala. Fåglarna var verkligen upprörda i går. Inget harmoniskt vårkvitter utan ilskna utbrott som jag tolkade som att de också undrade om det verkligen ska vara på det här sättet. Men det där sidhuvudet får vara kvar i alla fall, så länge vi är på landet. En påminnelse om trevligare dagar.

PS. Ibland försvinner bilderna. Jag måste nog lägga in dem i Safari i stället för Firefox för att det ska fungera. Så nu har jag gjort det.

 

Publicerat i Att odla | Etiketter , | 15 kommentarer

Om jag säger Danmark…

Postat den 4 maj, 2012 av Karin

”Om jag säger Danmark, vad tänker ni då?”, undrar Gnuttan som är maj månads fredagstemavärd. Väldigt sorgliga saker, måste jag erkänna. Mitt första möte med Danmark var helt misslyckat och skulle nog kunna kvala in i kategorin mina värsta barndomsminnen. (Vilket å andra sidan antyder en i övrigt hyfsat lycklig barndom.)

Det var en skolresa i sexan och en mycket stor händelse. Hela familjen deltog i förberedelserna och av min snälla moster fick jag en dansk sedel som hon hade kvar från någon resa, en ofattbart stor summa. Hundra kronor!

Detfanns ett foto på en blöt och frusen skara ombord på båten, men det har jag tappat bort. Men jag minns situationen väl. En nötskalsliknande båt, vågor höga som hus, kaptenen i sin styrhytt och så jag längst bak...

Resan blev verkligen minnesvärd på sitt alldeles speciella sätt. Det var full storm och eftersom det var min första resa till havs tog jag för givet att det var så det brukade vara. Jag lovade mig själv att undvika båtresor resten av livet. Det var kraftig sjögång och efteråt har jag förstått att resan ansågs mycket äventyrlig med tanke på vädret. Det spöregnade och alla höll sig inomhus, eller vad det kan heta på en båt. Utom jag, som inte hade något val.

Sjösjuka är egentligen ett missvisande namn på det där rasande vilddjuret som vill ut ur ens kropp, gärna i sällskap med magsäck, tarmar och övriga inälvor. Jag hängde över relingen mest hela vägen och en vänlig besättningsman tipsade om att jag skulle akta mig för lovartsidan. Stundtals kändes det som om det skulle vara en bra idé att hoppa i vattnet och simma i stället, för att få slut på illamåendet.

Vi kom i land, men eftersom skräcken för återresan överskuggade allt annat, har jag bara ett minne från Danmarksvistelsen och det är inte så kul det heller. När det blev dags för souvenirköp och presenter till dem därhemma valde jag länge i en butik med fina små porslinsfigurer.

Jag samlade ihop det jag gillade och damen i butiken undrade om jag verkligen hade råd. Stolt visade jag upp min hundring. Då skakade hon beklagande på huvudet och med hjälp av vår lärares förklaringar förstod jag att det var en peng som så att säga pensionerats från aktiv tjänst. Den funkade inte längre. Den var helt enkelt värdelös!

Hemresan gick däremot finfint. Någon hade förstått att det var en bra idé att ge mig sjösjukepiller så jag sov hela vägen till Sverige.

Sedan har jag återvänt ofta som vuxen och jag gillar verkligen Danmark. Men kanske ligger det ett barndomstrauma i botten, när jag shoppar loss på Illums Bolighus eller kastar mig in i alla små butiker jag ser. Jag som så sällan är på shoppinghumör. Men i Danmark…

Publicerat i fredagstema, historia, Livet | Etiketter , , | 24 kommentarer

Fredagstemat fortsätter

Postat den 3 maj, 2012 av Karin

Projektet fredagstema – show and tell drogs igång 2007 av några svenskor i USA och några hemmasvenskor.

Annika, som är en av veteranerna signalerade att det kanske var dags att tänka om, eller nytt. I vilket fall ta en paus och se hur man går vidare efter sommaren.

Mot det invände några att det vore väl synd, man kan väl köra vidare över sommaren och sen vi se hur det blir.

Gnuttan erbjöd sig att tar över temaansvaret för maj månad och så här skriver hon:

Så drar vi igång med något lite smånytt; ”minifredagstema /mini-show & tell” för de bloggare som vill ha något att bedriva tiden med till det att ”riktiga” fredagstemat/show & tell eventuellt drar igång igen i september, efter det förlängda sommaruppehållet.

Kom ihåg: era bidrag behöver inte nödvändigtvis vara långa, men tanken är att man ska visa ett eller flera foton och berätta något som är relaterat till temat och fotot/fotona. Associera fritt. Maj månads teman är:

4/5: Danskt – Jag säger Danmark, vad tänker ni?

11/5: Halv åtta hos mig

18/5: 25

25/5: Bästa sommartipset

De deltagare som anmält sig så långt är:
Karin
Karin på Pettas
Olgakatt
Helena
Gnuttan

Vill du också haka på är det bara att skriva en kommentar till detta inlägg, så lägger jag till dig på listan.

PS: Jag tar redan nu emot eventuella intresseanmälningar till att överta temavärdskapet, om det är fler än jag som är pigga på att skriva även i juni. /Gnuttan

Ja, det är bara att haka på. Någon som har förslag på juniteman? Skicka till Gnuttan!

Publicerat i fredagstema | Etiketter , | 6 kommentarer

Snabbvår

Postat den 2 maj, 2012 av Karin

Jag glömde ju att byta huvud, här på sidan, så man kunde tro att vi är kvar i stan. Nu så stämmer det bättre, vårliga och lantliga omgivningar så långt ögat når. Sprillans färska vitsippor i huvudet och massor på marken. Våren har varit väldigt tveksam, men nu ser det ut att gå undan. Tittar man åt annat håll några minuter har det hänt en hel del.

Julrosen, som har kämpat på ett bra tag, kommer nog att ta en paus snart för att komma igen i november eller mars.

Det är lite olika år från år. Ibland sticker den upp lite för tidigt, som häromåret. Det misstaget har den inte gjort om.

Visst var det vackert med de röda julrosorna mot den vita snön, men mest tyckte man ju synd om dem och funderade på hur man skulle kunna värma dem.

Vantar? Mössa och halsduk?

Annars har vi inte kommit längre än till vitsippor och blåsippor, än så länge. Vi får väl se hur det ser ut lite senare på dagen.

Den fina klematisen, som jag i alla år kallat för klock-klematis verkar ha gett upp för gott. Förmodligen är det inte någon klock-klematis utan en alpklematis och den brukade alltid blomma så här års.

Men i år ser den bara torr och död ut. Frusit ihjäl, kanske? Det har varit kallt här och inget skyddande snötäcke för växterna (eller ett väldigt tunt ett). Så här fin var den förra året.

Publicerat i Att odla | Etiketter , , | 21 kommentarer

Ner med livsmedelsockret!

Postat den 1 maj, 2012 av Karin

Första maj startade som en dag då man krävde ”normalarbetsdag” eller åtta timmars arbetsdag .

Den första första-maj-demonstrationen i Sverige samlade 20 000 personer på Gärdet där Hjamar Branting talade. Presentationen av demonstrationen är ingen flammande appell, utan låter ganska byråkratisk:  Program för Normalarbetsdagsdemonstrationen å Ladugårdsgärdet den 1 man 1890.

Om man inte anmält sitt deltagande i förväg fick man ändå vara med: De som tillhöra yrken och föreningar, hvilka icke anmält sig att deltaga, men ändock vilja ansluta sig till tåget, uppställa sig efter den sista fanan å Karlavägen.

Fanorna var ett viktigt inslag i firandet och den svenska arbetarrörelsen har varit både fantasirik och kreativ när man beställt sina fanor. Genom att vi varit förskonade från krig och förstörelse har vi troligen världens bäst bevarade samling av arbetarrörelsefanor. Många av dem finns i Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks depå i Grängesberg, i den så kallade Jakobina gruvstuga.

”Gruvstuga” låter ju rätt gulligt men det är en mäktig anläggning i anslutning till Jakobinalaven. Här finns över tusen vackra fanor, med fanstänger och toppemblem.

Varje fana har sin fanstång och på många fanstänger finns också små skulpturer som visar yrkestillhörighet.

Till vänster handsk- makare.

Nedan snickare och målare.

Många av de fanor som används på första maj nu för tiden är enklare ”bruksfanor” men ibland ser man de fina handmålade eller broderade fanorna. Håll utkik efter dem i tåget!

Publicerat i historia, konst | Etiketter , | 4 kommentarer

Glada vappen!

Postat den 30 april, 2012 av Karin

Valborgsmässobål, fullmåne och fjolårets midsommarstång på samma gång.

Walpurgisnatt. Det låter mystiskt och hedniskt på något sätt. Valborg däremot låter trivsamt och hela familjen framför brasan och Vintern ra… och allt det där. Men Valborg och Walpurg är ju samma ord. Och inte alls hedniskt, tvärtom. Walpurga var ett engelskt helgon som tog sig an att kristna tyskarna tillsammans med brorsorna Willibald och Winibald (hur kan man välja sådana namn åt sina barn?).

Hursomhelst, hennes namnsdag blev den 1 maj och då passade det ju fint att kvällen innan fick bli Valborgsmässoafton och kyrkan kunde låta oss hållas med våra gamla hedniska riter, med att tända eldar för att bli av med ris och skräp från vintern, och föra oväsen för att mota bort mörka makter och hjälpa våren på traven. Och för att skrämma vargarna innan man släppte ut korna för sommaren. Och så har jag just lärt mig att Valborg heter Vappu på finska och där önskar man varandra idag: ”Glada Vappen!”

Och det gör jag med; riktigt härliga värmande Valborgsmässobrasor åt alla!

Publicerat i historia, Ord | Etiketter , , | 12 kommentarer

En halvbra fot på en eftermiddag. Inte så illa…

Postat den 29 april, 2012 av Karin

Man kan roa sig med mycket en lördag och i går blev det kroki. Lite otippat för min del, men jag blev inkallad för att hålla en snabbintroduktion för sexton unga tjejer, som firade att en av dem ska gifta sig. (Först var det en lektion i ”high heels”, dvs hur man går med bibehållen balans och elegans i höga klackar. Där hade jag inget att bidra med.) Till krokin var det bara att tota ihop lite undervisningsmaterial och vem ska man ta till hjälp i ett sådant läge, om inte mästaren själv, Lionardo da Vinci.

Hans bild av människan, inskriven i en cirkel och i en fyrkant har vi alla sett i skolan. Men vad betyder den, vad kan man lära sig av den? Jag klippte bort cirkeln, för det är bättre att börja med bara fyrkanten. Om man drar ett streck från hörn till hörn möts de vid mittpunkten på kroppen. Benen är alltså lika långa som resten av kroppen + huvudet. Och när man håller armarna rakt ut är det lika långt mellan fingertopparna, som det är från topp till tå.

Det är de två vanligaste nybörjarfelen när man försöker rita en människa: för korta ben, eller för korta armar. Fingertopparna når ner på halva låret. Huvudet är ungefär en åttondel av kroppens längd.

Detta gäller vuxna människor, att kroppens mittpunkt är där benen börjar. Om man tar en tvååring däremot ligger fokus högre upp, mitt på magen ungefär. Och tvååringens huvud är ungefär en fjärdedel av kroppslängden. Det är därför man på en del håll i världen anser att barnen är skolmogna när de kan nå vänster örsnibb med höger hand (eller tvärtom) med armen över huvudet, för då har huvudet blivit lagom ”litet” i förhållande till kroppslängden.

Så satte vi igång och den proffsiga modellen tipsade om att det är en bra idé att markera var kroppen börjar och slutar och att börja skissa från mitten. Tjejerna fick välja om det skulle vara stående eller sittande modell och alla enades om att stående nog ändå är lättast. Vi hann med flera femminuters- och tio- minutersposer, med kontrapost och vridning.

Det är ju svårt att rita av en människa. Jag tänkte att det är hopp om framtiden när jag såg hur alla kastade sig över uppgiften med stor entusiasm, alla gjorde sitt allra bästa, funderade över bristerna och hur de kunde förbättras och kämpade vidare.

Själv lyckades jag inte göra mycket. Men ett ben och en halvbra fot på en eftermiddag är ju alltid något.

Tjejernas produktivitet var mycket  imponerande!

 

Publicerat i Att rita | Etiketter | 9 kommentarer

Fredagstema – choklad.

Postat den 27 april, 2012 av Karin

Pettas-Karin bossar för denna månads fredagstema och idag är det Choklad. Och det är verkligen en av mina laster, en som jag inte lyckats hemlighålla särskilt väl.

Men attans, nu kom det annat emellan så jag återkommer senare i kväll med en fortsättning.

– – –

Sisådär. Nu är jag tillbaka. Choklad var det, detta outtömliga ämne. Bekännelserna först: Jag minns min första Non Stop. Falun. Och min första Marabou chokladkaka av det där tjockare, lite mjukare slaget, med en aning mera salt – lite åt kolahållet. Storvik. Min första egna Alladinask. Skinnskatteberg.

Det allra värsta jag gjort i chokladfrossarväg är nog när jag jobbade som piga i en Parisförort och hade ledigt några timmar i veckan för att åka in till Paris och gå på fransk kurs. Av någon anledning drabbades jag av mitt livs värsta chokladsug under den där perioden (och det vill inte säga lite) så jag försökte handskas med det genom att undvika kontanter när jag åkte in till stan, bara biljettremsan och lunchkuponger. På så sätt skulle det vara omöjligt att köpa choklad, var den listiga planen. Men vad händer? Jo jag kränger mina pendeltågsbiljetter till underpris och liftar till stan och sedan säljer jag också lunchkupongerna billigt och köper choklad i stället. Ingen bra idé alls och rätt pinsamt, egentligen.

Och ögonen på ögonkakaon som alltid funnits där. Det sägs att Mazetti ville försäkra sina kunder om att det verkligen var 100% kakao i påsarna och inte inblandad rågmjöl eller något annat billigt. Så man lanserade en reklamkampanj: Se med edra egna ögon att ni får äkta Mazetti kakao. Och så tillkom 1956 den berömda designen som  Olle Eksell är pappa till. En klassiker.

Och jag blir inte det minsta förvånad när jag läser om de ohyggligt obehagliga dementorerna i Harry Potter. Dementorer är elaka väsen – tre meter långa – som vaktar fängelset Azkaban. De suger ur all glädje ur sin omgivning.

De får en att må dåligt. I extremfallet då de suger ur dig alla bra minnen och bara lämnar kvar de riktigt dåliga.

Så här ser dom ut och man ska se upp med dem. Men det finns tack och lov ett botemedel. Om man bara får tag i en bit choklad mår man bra igen. Så är det ju. Man blir på bra humör av choklad.

PS. Nu har jag hunnit kolla några andra chokladinlägg bland dem som deltar i fredagstemat. Gott! Kolla längst upp under fredagstema och april så hittar du hela listan. Och tack Pettas-Karin för inspirerande aprilteman!

Publicerat i fredagstema, Livet | 21 kommentarer