I boken Margot av Bengt Ohlsson berättar Margot Wallström om ett misslyckat tal på Göteborgs filmfestival. Hon tog upp den då alldeles nya Walt Disney-filmen Lejonkungen och analyserade dess budskap. Det togs inte väl emot av branschen. ”Där stod de där svartklädda människorna och stirrade på mig.”
Talet var väl inte alldeles bortkastat för det. Det har kommit till användning senare, till exempel i ett seminarium om talskrivande för hennes medarbetare i Bryssel. När kan och vågar man göra något oväntat och annorlunda? Hur långt kan man gå och i vilka situationer lönar det sig att försöka vidareutveckla ett resonemang som är ovant och kanske till och med uppfattas som kritik? Att analysen av den inkomstbringande Lejonkungen inte funkade på filmfestivalen var uppenbart.
Nu när jag läser Nina Björks intressanta bok om de uppmaningar som reklam och delar av populärkulturen riktar till oss träffar jag på Lejonkungen igen! Nina Björk gör i stort sett samma analys av denna film som Margot Wallström gjorde för många år sedan.

Den var ju en helt ny slags produkt från drömfabriken, inte en bearbetning av en känd saga utan helt och hållet Disneyskapad. Dittills hade filmerna baserats på berättelser om den fattiga flickan, den chanslöse svinaherden, den mobbade Askungen och den mordhotade Snövit som alla får sin upprättelse genom hårt arbete, begåvning och ett gott hjärta. Och lite tur, som Snövit. Men Lejonkungen är prins och allt handlar om hur han ska behålla sig prinstitel och sedan ta över som kung. Det är inte den vanliga hjältehistorien om David och Goliat, inte om att mod, godhet och klokskap vinner mot alla odds, utan en rätt konservativ historia om att se till att bevara kungamakten inom ätten. Skriver alltså Nina Björk.
Hon skriver naturligtvis mycket annat spännande också, men jag tycker i alla fall att det är rätt kul att Margot Wallström får lite medhåll, efter alla dessa år.















Här är Obama på besök i Kenya, där han träffar sin bonusfarmor, Sarah. Både hans kenyanska far och farmor var döda när han var där, men många av hans släktingar och hans pappas senare fru, Sarah, fanns i pappans hemby Kogelo.












