Galleri Fredag. Tema Tro, hopp och kärlek

Postat den 7 december, 2012 av Karin

Hur är det nu ett ankare ser ut egentligen? Ungefär så här?

Västmanländskan serverar teman till Galleri fredag i december och först ut är Tro, hopp och kärlek.

Jag är inte särskilt inläst på bibeln, men detta känner jag i alla fall igen från första korinterbrevet. ”Och störst av allt är kärleken…” Det brukar illustreras med ett hjärta för kärleken ett ankare för hoppet och ett kors för tron.

Djupdykning i hemarkivet, leta, leta, leta… någonstans, i något hus, i någon av lådorna, har jag sett bilder som borde passa.

Här hittar jag ett kors, men det räcker ju inte. Konstigt kort förresten, ”Hjertlig lyckönskan” och så ett kors, något som man kanske mer förknippar med begravningar. Ingen adress, ingen avsändare, inget frimärke, så det var kanske någon som kom på att det var fel slags kort och inte skickade.

Nästa fynd illustrerar väl både tro och hopp?

Och titta här, detta kan man väl med lite god vilja tolka som Hopp och Kärlek? Om man lägger ihop de olika bilderna får vi dagens tema: Tro, hopp och kärlek.

Fredagsgalleristerna finns under rubriken Galleri Fredag i sidhuvudet. Ska bli spännande att se alla andras tolkning av temat. Och nästa fredag är det Lucia!

Publicerat i Att tolka, fredagstema | 29 kommentarer

Vernissagedags

Postat den 6 december, 2012 av Karin

På dagis, f’låt förskolan, visar man gärna upp det man gjort under terminen. I går var det vernissage för femåringarnas konstverk. Fina material, snyggt arrangerat och bilder som man måste beundra länge. Här kommer ett litet, litet urval av ett par olika konstnärer.

Konstnären: Jag har målat två hus och två blommor (underförstått: ser ni väl!).

Konstnärens kommentar: Jag har blandat färger. Det föreställer ingenting.

Här har vi samma konstnär med ”Gubbar och en robot. Alla står i vatten. Gubbarna är glada, men roboten är arg”.

Det här konstverket har ingen – och behöver ingen – kommentar. Nästa är också utan titel och utan kommentar.

Publicerat i konst | Etiketter , | 9 kommentarer

Dimmigt

Postat den 5 december, 2012 av Karin

I helgen var det julmarknader och saffransskorpor och brasmys och annat första-advents-aktigt. När vi fikade framför brasan hemma hos dottern konstaterade en Londonbo på besök att det där med brasor var det länge sedan man kunde njuta av i London.  ”The great fog” för precis 60 år sedan gjorde att man förbjöd alla brasor i  stadshemmen.

Det var ovanligt kallt i London i början av december 1952 och Londonborna gjorde som de brukade: eldade ännu mera kol för att hålla värmen uppe. Den 5 december rullade dimman in över staden och blandade sig med sot och andra partiklar från skorstenarna och resultatet blev ett ogenomträngligt lock över hela staden. Solen orkade inte tränga igenom, så den kalla täta grågula luften låg kvar i fem dagar och fällde ut små droppar av surt regn. Men Londonborna var ju vana vid sin smog och tog det hela rätt lugnt. Det var först när man insåg att begravningsentreprenörerna hade slut på kistor och blomsterhandlarna på blommor som man började ana katastrofens vidd. Fyra tusen människor dog under de fem dagarna och ytterligare några tusen efteråt, av sviterna från foggen. Så man förbjöd brasor. Sen kunde Evelyn Waugh säga vad han ville. Han som hävdade att Englands förfall började när man slutade med kol och att London inte tålde ett fog-fritt klimat. ”Vi byggde en stad som det var meningen att man ska se i dimma.”

Här är det inte lika illa och Stockholm tål mycket väl strålande sol. I dag ser man knappt popplarna nere vid Slussen.

Uppdatering klockan 11.35: Och nu har det blivit ännu värre. Visserligen bor vi på Urvädersgränd, men så här brukar det verkligen inte se ut utanför fönstret.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 13 kommentarer

Fina fålar

Postat den 2 december, 2012 av Karin

Hästintresset håller i sig. Från torsdagsbesöken med barnbarnet i stallet är det inte långt till ett besök på Stockholm International Horse Show. Så vi var där i går, ett par barnbarn och jag. Mycket folk i Globen. Femåringen undrade hur många vi var. Flera hundra, sa jag, kanske tusen. Han protesterade. Många, många fler! Så jag måste ju kolla upp. Vid shower av det här slaget plockar man in 16 000 personer i publiken. Och i går var det fullsatt.

Som alltid när jag ser samspel mellan människor och djur, när det fungerar som det är tänkt, blir jag alldeles tagen. Klump i halsen och tårar i ögonen. Jag viskade till sjuåringen att jag blev alldeles rörd. ”Jag med” viskade hon tillbaka, alldeles blankögd.

Men sedan hade båda naturligtvis synpunkter på föreställningen. Femåringen var imponerad av musiken och av hunduppvisningen. Särskilt den hundförare som inte fick hunden att göra det den skulle, utan som själv blev tvungen att hoppa över hinder och krypa genom tunneln. Sjuåringen var kritisk till att man använde levande eld i riddarturneringen. ”Det kan ju faktiskt börja brinna!” Och när en av konstryttarna inte riktigt lyckades ställa sig upp på hästryggen verkade hon vilja ha biljettpengarna tillbaka: ”Det finns ju en bild i programmet där han står upp ordentligt!”

Det är svårt att fotografera från högst upp i Globen. Men jag tyckte i alla fall att jag måste försöka få en bild av tjugospannet. Tjugo hästar spända framför en vagn, för att markera Globens tjugoåriga historia. Ganska suddigt. Men det går att räkna till tjugo hästar.

De fina nordsvenska hästarna från Selja och Leksand fick jag en chans att fotografera i veckan, när de kom knallande längs Renstiernas gata, på sin tio dagars färd till Globen.

Islandshästarna visade upp sina olika gångarter, barn och ponnies uppträdde med viss charmiga förvirring och en tjej som lyckades stå på inte bara en utan två åsnor kompenserade för den där konstryttaren som inte lyckades ställa sig upp på sin häst.

Nästa år ska vi nog vara ute i god tid och försöka få biljetter lite längre ner i Globen. Eller kanske inte. I år var barnen mycket imponerade att vi lyckat få så bra biljetter. ”Kolla vi sitter ju högst upp. Häftigt!”

Publicerat i konst | Etiketter | 29 kommentarer

Lördagstema: Vinterförvaring

Postat den 1 december, 2012 av Karin

Man borde kanske ta och lämna in sig på vinterförvaring? Ge upp, lägga av, gå i ide. Eller göra som fiskgjusarna, storkarna och skrikörnarna som vinterförvarar sig på sydligare breddgrader: Angola, Zambia, Sudan.

Jag undrar verkligen hur svanarna känner sig där de ligger och fryser om fötterna. 

Usch vad otrevligt det har blivit. Ska det verkligen vara så här. Undrar när det går över? Eller – tänk om det inte gör det? Och saknas det inte en massa kompisar? Vart tog de vägen?

Kan det vara som det ryktas att många fåglar flyger iväg till värmen så här års? Hmmm… Verkar jobbigt.

Kanske de tänker. Eller kanske de tycker om vintern och gillar att ha svankonferenser nere vid Strömmen och få gott bröd av förbipasserande.

Hur det än är med den saken får man väl inrätta sig på att tackla vintern på något kreativt sätt. Göra lite vintriga saker. Läsa mer. Se varenda intressant utställning som man tänkt att se, men inte hunnit. ”Hunnit.” Det är bara lättja och brist på kom-sig-för som hindrar. Allt som krävs är att man letar fram vinterstövlar, broddar, vantar och varma kläder och ger sig iväg på långpromenader i alla fall. Startar en proteströrelse. Lära sig dansa tango.

Och att man sätter upp en stor lapp på något lämpligt ställe:

”VÅGA VÄGRA VINTERFÖRVARING!”

Lördagsbloggarna är:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt Det är Olgakatt som hittat på decemberteman för lördagsbloggandet och nästa vecka är temat Värmekällor.

 

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , | 13 kommentarer

Galleri Fredag: Stor och liten (och medium)

Postat den 30 november, 2012 av Karin

Jag hade tänkt säga pass, denna fredag, eftersom jag inte har någon bild alls som kan illustrera dagen tema, Stor och liten. Men så fick jag en snilleblix, tyckte jag. Stor och liten! Jag har ju ägnat de senaste sex veckorna åt att försöka bli lite mindre. Kanske inte direkt Small (ännu) men åtminstone Medium.

Fast så var det det där med bild. Jag har förstås ingen bild från ”innan” och då det blir ju meningslöst att ta en nu. Ska det vara Stor och liten så ska det. Och är det galleri så är det. Jag blir tvungen att presentera lite nybrutal gallerikonst, nämligen invägningskvittona från gymmet. Rafflande och vackert! Särskilt den högra bilden…

 

 

 

Från  den 19 oktober till den 28 november har jag lyckats få bort 6 kilo. Väldigt nöjd. Fast det är rätt råa besked, det där, om fettmassa och annat.

Viktoria har varit temavärd för november – tack för kluriga och inspirerande teman!  (Och jag ber om ursäkt om jag tolkat temat i friaste laget denna gång!). Övriga fredagsgallerister finns i sidhuvudet under fliken Galleri Fredag.

Publicerat i fredagstema, Livet | Etiketter , , | 19 kommentarer

Svartvitt

Postat den 29 november, 2012 av Karin

När vi åkte från skolan idag utropade sjuåringen förtjust:

– Kolla vad fint! Det ser ut som en svart-vit film när jag tittar ut genom bilfönstret. Och det gjorde det verkligen.

Jag är väl egentligen måttligt förtjust i vinter så här års. Lite snö kring den 20 december är OK och så kan det gärna vara ett par grader kallt och lagom mycket snö ett par månader framöver. Sedan räcker det, tycker jag. Men ungarna gillar det verkligen och visst lyser det upp. Så man får väl försöka se det med barnens oförvillade blick och gilla den svartvita versionen av världen som omger oss nu.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 3 kommentarer

Dramatiskt på Dramaten

Postat den 28 november, 2012 av Karin

Bilden från Dramatens hemsida.

I dag var det genrep på Dramatens stora scen med den nya uppsättningen Chéri, med Lena Endre. Just som alla hunnit sätta sig och föreställningen skulle börja, så hördes ett otrevligt ljud.

– Jahaja, säger vi till varandra, någon slags piffig ljudeffekt. Men måste det vara så högt?

– Det kanske är brandlarmet, skämtar jag.

Då säger en speakerröst att vi måste lämna byggnaden på grund av brand. Hmmm… tänker jag. Undrar om det hör till pjäsen? För på teatern är man ju så inställd på föreställning och förställning att man har svårt att tro på att brandlarmet skulle gå, precis på det klockslag då dramat ska börja.

Men visst var det brandlarm och den evakuerade publiken på Dramatentrappan gissade på allt från flamberade persikor i restaurangen en trappa upp, till tjuvrökning eller sabotage från någon kulturfiende. Margareta Krook stod som vanligt i sitt hörn och funderade, men hon verkade inte bry sig särskilt mycket om brandbilarna som omgav teatern.

Så avblåstes larmet när man upptäckte en rökmaskin, som någon glömt att stänga av och alla kunde gå in och sätta sig igen. Och föreställningen? Det kan konstateras att Lena Endre är en otroligt skicklig skådespelare och att Colette är en vass författare. Men hela upplägget, med det chockerande kärleksparet, där hon är dubbelt så gammal som han, tappade lite av sin laddning, eftersom Endre är vacker, vältränad, smidig och snabb som vilken tjugofemåring som helst. ”Branden” försenade det hela och jag blev tvungen att gå i pausen. Jag missade alltså andra akten, så nu vet jag ju inte om de fick varandra heller!

 

 

Publicerat i Att tolka, konst | Etiketter , , , | 16 kommentarer

Dags för lite modebloggande

Postat den 27 november, 2012 av Karin

Det är inte ofta jag köper kläder. Och det är ännu mer sällsynt att jag bloggar om det.  Det har nog inte hänt förut, men nu: varsågoda, se här mitt senaste inköp!

Det är en slags tunika i jersey, med ett finurligt mönster i olika grå färger nertill. Sitter snyggt och är väldigt bekväm. Färgvalet är kanske inte så originellt. Det är som syrran säger. Om vi någon gång vågar lämna den trygga svarta färgen kastar vi oss ut i djärva färgorgier som knallgrått eller chockbeige. Egentligen borde jag kanske visa ett foto när jag har den på mig, men det funkar inte för då kan man ju inte se det viktigaste.

För det intressanta med denna outfit är varken färgen eller modellen utan en liten, liten detalj. Kolla noga på bilden. Kanske man måste klicka den större för att kunna se riktigt. Synd det inte ändå? OK här kommer en förstoring.

Nej, det är inte märket jag menar. Vad kan det då vara? Jamen precis! Storlek 38. Det var när jag märkte att krympmalen hade gått hårt åt mina kläder i storlek 42 som jag började fundera på att göra något åt saken. Och med hjälp av en mirakelmetod har jag alltså lyckats minska storlek 42 till 38. Samt, vilket egentligen är viktigare, fått ner blodtrycket till acceptabla nivåer.

Metoden är helt suverän. Knepet är nämligen att man ska se till att göra av med fler kalorier än man stoppar i sig. Och det gör man genom att röra sig lite mer och äta lite mindre. Smart va? Och i morgon är det invägning så då får jag veta hur många kilo det handlar om och hur långt det är kvar till målvikten. Återkommer…

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 23 kommentarer

Jag blir så glad när någon frågar om vägen

Postat den 25 november, 2012 av Karin

Som dysdirektiker (= inget lokalsinne) blir jag alltid lika förvånad och lite full i skratt när någon frågar mig om vägen. Va?! Frågar du MIG? Och när jag faktiskt kan hjälpa till känner jag mig rätt nöjd. Numera kan jag så gott som alltid ge råd om riktning och färdväg.

Tidigare hade jag för det mesta en liten karta med mig var jag än var, även hemma i Stockholm. Oftast kompletterade jag med en kompass. Utmärkta handikapphjälpmedel, smidiga att stoppa i handväskan.

Men nu har livet blivit ännu lättare. Tack vare karta och GPS i telefonen har jag alltid med mig vad jag behöver och om någon frågar om vägen är jag alltid beredd att svara.

I dag var det två tjejer som såg mycket uppkopplade och datorvana ut, som ville veta hur de skulle hitta från Slussen till Mariatorget.

– Vi vet hur vi ska gå, men inte åt vilket håll, sade de och höll upp sin smartphone, med vägen tydligt utmärkt med ett kraftigt grått streck.

Gissa om jag känner igen det problemet! Man har en noggrann beskrivning av vägen och man vet precis var man ska svänga höger och vänster, men hur börjar man? Åt vilket håll? Nåväl, numera finns det ett smidigt svar även på den frågan.

– Såhär, sade jag, och tryckte två gånger på den lilla pilen nere i vänstra hörnet. Kolla här; när man trycker på pilen blir kartan en kompass på samma gång, så att ni ser åt vilket håll ni ska gå. Plättlätt. Ditåt!

Pilsymbolen till vänster på skärmen omvandlas till riktningspil och kartan vrider sig på skärmen så att man kan följa färdmarkeringen rakt fram. Tjejerna var vederbörligen imponerade av att jag visste mer om deras telefon än de själva.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , , , | 19 kommentarer