Förlaget tycks ha känt på sig att de tänjer lite på klassikerbegreppet. Böckerna har försetts med en anonym text som ger en generös definition av vad en klassiker egentligen är: En tweedkavaj, ett par Levis 501, Beethovens femte symfoni, årets första Magnumglass i vårsolen eller en räkmacka på Siljans konditori. Helt enkelt sådant som den anonyme uttolkaren av klassikerbegreppet verkar gilla.
Det hade räckt med det enkla konstaterandet att klassikern ”bränner genom avstånd i tid och rum, rätt in i hjärtat i det mänskliga”. Serien består hittills av ett tjugotal böcker i pocket. De äldsta texterna är svenska folksagor och den yngsta boken är Stig Larssons Nyår, från 1984.
Alla böcker har försetts med nyskrivna förord,
på gott och ont. Jan Arnalds personligt hållna och kunniga presentation av Stig Larssons författarskap och boken Nyår är rätt avskräckande. Det här är en obehaglig bok, skriver Arnald, en mardröm. ”Det var en skitig, otäck, liksom rutten bok ”. OK, tänker man, kanske inte behöver läsa den nu heller. Att den gjorde intryck på gymnasisten Arnald räcker inte som skäl. Hans Isakssons poetiska förord till Lars Gyllenstens I skuggan av Don Juan lockar mer.
Några förordsförfattare motiverar ”sin” boks klassikerstatus. Helena Forsås-Scott citerar Elin Wägners krav i slutet av Väckarklocka: gott vatten, gott bröd och närproducerad mat, som visar hur tiden ”sprungit ifatt Elin Wägner med jättekliv”.
Steve Sem-Sandbergs förord till Gun-Britt Sundströms Maken pekar på tidsfärgen i romanen – inackorderingstanter, rivningslägen- heter och universitetsstuderande som är för unga för att rösta. Vad läsaren känner igen, skriver Sem-Sandberg, är inte en gången tid, utan en annan samtid.
Eller som Ying Toijer Nildsson skriver om Selma Lagerlöfs Jerusalem: Den bok som en gång låg precis i tiden har nu blivit tidlös. Se där en utmärkt definition av en klassiker!
Publicerad i LO-tidningen 2008
Pingback: Klassiker | Karin Englund