När jag hade målat av hotellets bakgård på Korsika, samt det lilla torget framför hotellet och stranden strax intill, gav jag mig ut på stan för att leta motiv. Det var svårare i år än tidigare år. Stan har piffats upp, gamla skrutthus har fått en make over och det är ont om flagnande fasader. Trevligt för stan, såklart, men svårare att måla. Här hittade jag i alla fall en bit fasad som inte var så välputsad.
Den där beige och grå ytorna innehåller många färger: först ultramarin, bränd sienna, och lite, lite alizarin crimson: på det en lasyr med en aning obränd sienna och sist en lasyr till med en mycket blek gul. Det är samma färger i vägg och gatstenar, men i lite olika proportioner. När man målat ett tag märker man vad som funkar i olika sammanhang och man lär sig de olika färgernas egenheter. Det är alltid en bra idé att leta efter färger som är så oblandade som möjligt, helst ett pigment bara. Om man vill blanda ihop flera färger är det bättre att blanda dem själv och låta dem ge lite skimmer av olika nyanser till ytan.
Det finns färdigblandade färger (som akvarellärare i regel avråder från) t.ex. Peynes grey. En mörkt grå som ser fin ut när man just lagt på den, men blir matt och tråkig när den torkar. Just Peynes har tre pigment, PB15, PBk6 och PV19 (blått, svart och rött), vilket gör att den är svår att blanda ytterligare. Joxar man ihop för många olika pigment blir det lätt grötigt.
Alla som använder akvarellfärger har sina favoriter och ofavoriter. Själv har jag svårt för sepia, som jag tycker dödar allt som kommer i dess väg. Andra älskar den. Många tycker (på goda grunder) illa om opera rose. Visserligen en pigg och rolig rosa, men eftersom den inte är ljusbeständig är det en dålig idé att använda den. Och gröna färger … nej, de grälen ska jag bespara er!
Här är mitt nöd-kit, som jag hade i handbagaget ifall min incheckade resväska skulle komma bort, lite av tubfärgerna utklämda i en gammal akvarellådas koppar.
Det blev lite dålig stämning ett tag på akvarellkursen, när vi diskuterade vilka färger som är ”bra”. Det var många lika tvärsäkra som starka synpunkter i farten och till sist valde vi att sluta fred, med mantrat: ”Det beror väldigt mycket på vilket fabrikat det är.” Vilket verkligen är sant. Det finns sepiafabrikat som kan uppföra sig som de ska. Och det lär till och med finnas Paynes-varianter som funkar, även om jag ännu inte stött på någon sådan.
Ojojoj, så fin dörren mot den där väggen blev!
Detta med färger är en hel vetenskap och en vetenskap som förändras i och med vem som håller i penseln skulle jag också tro. Bra är det, för då blir konsten personlig, individuell.
Nördvarning får det gärna bli hur många gånger som helst här på din blogg!
Tack! Ja det beror ju väldigt mycket på vem som håller i penseln. Det finns akvarellister som kan trolla med vilka färger som helst, men dit är det långt för mig. Jag botaniserar fortfarande i pigmentdjungeln, men börjar vartefter i alla fall kunna plocka bort färger som jag har svårt att bli sams med. Målet är att ha färre färger, och att jag ska veta vad färgerna som jag har klarar av.