Nyligen röjde jag i en försummad slänt och precis nedanför en terrass blev det en lämplig liten hylla för en minirabatt. Jag plockade ihop vad som fanns i handelsträdgården, som stänger för säsongen vid midsommar. Det som var kvar var mest exemplar av Sveriges mest mobbade blommor.
Där fanns till exempel lobelia, som trädgårdsexperten John Taylor fnös åt i radio häromveckan: ”Varför envisas folk med att ha den ointressanta blomman överallt?” Jag tycker om den pigga blå färgen och gillar att den är så lättskött. Sen hittade jag en fin begonia som får vara med trots att många tycker att det är en blomma som bara passar på kyrkogårdar. Och så har vi såklart tagetes, som anses vara trååååkig. Till sist några petunior, som blommar snällt en stor del av sommaren och som kräver minimalt med skötsel, men som ändå är den kanske mest mobbade av alla.
Sedan köpte jag en trädgårdstidning häromdagen och vad hittar jag väl där? Jo intervjuer med några trädgårdsexperter om blommor som de ändrat uppfattning om.
John Taylor är med, förstås, och han har ändrat sig. Inte om lobelia, men väl om tagetes, som han numera anser vara både vacker och användbar i många sammanhang. Lotta Lundgren håller med och lovordar allehanda tagetessorter och kanske särskilt tagetes patula ”vars växtkraft och allmänt glada stil är ett föredöme för oss alla”.
Hanna Wendelbo har i stället gått från att älska jättedaggkåpa till att numera varna för den. Den tillhör de så kallat tacksamma växterna och vill det sig illa, menar hon, kan de ta över helt och hållet. Jag tycker nog att det är bra att den försvarar sin plats mot till exempel kirskålen som annars hotar att kväva all annan växtlighet. 
Den limegröna jättedaggkåpan gör sig bra tillsammans med så gott som alla färger, men klarar sig bra på egen hand också.
Om man tänkt sig anlägga ett potatisland och gräver och förbereder ett sånt i en vanlig gräsmatta kommer de där gula hårda små knäpparlarverna att ta för sig av potatisen.
Det finns dock en möjlighet att hindra de små djuren att stoppa i sig knölarna –
plantera tagetes ihop med joppen de första två – tre säsongerna. Det ska vara dom där småväxta rackarna, inte de stora förädlade tagetssorterna. Man kan ju, för att vara på säkra sidan, utesluta potatisen första året och låta enbart tagetes pryda hela potatislandet. Då blir det riktigt illa för de små larverna, de kommer aldrig att vilja hitta dit.
Jag har inte provat det här tipset eftersom vi, när vi kom till Gbdal, redan hade trädgårdsland uppodlade.
Eller så kan man ju gå till Konsum och köpa en pôse mä jop.
Jag tror att det är småväxta rackare till tagetes, som jag har. Det öppnar ju möjligheter för att sätta potatis på den där lilla hyllan nästa år. Tack för tips!
Men, som du skriver, Konsum-joppen är bra den också!
Tagetes är bra till allt skulle jag säga och så trodde jag också på den tiden jag hade mycket tagetes. Men så fanns de där spanska skogssniglarna som visade sig älska knäpparlarvernas fiende.
Lobelian är ju hur fin som helst och jättedag-kåpan med. Dags att mobba mobbarna!
Hittills har de där snigelotäckingarna inte hittat till min trädgård, men det är nog bara en tidsfråga. Och om de skulle dyka upp har jag full beredskap!
Alla blommor är ju charmiga på sitt sätt och jag har lite svårt att förstå mig på modesvängningar när det gäller blommor. Jag har avlyssnat samtal i handelsträdgården och har hört repliker som: ”Nej inte pelargoner, det är du för ung för!” Eller: ”Funkia? Är inte det lite väl 1980-tal?”
Min tes håller: Så snart människan ger sig på naturen genom urval, bortval, ändringar, kemiska ingrepp, prioriteringar, fysiska regleringar så skevar naturen, ”krånglar” på oförutsägbara sätt. Och ju mer människan då ökar sina insatser, desto hårdare slår naturen tillbaka.
Jag studerar denna min teori i mina akvarier. Där får jag alltid svar på ”mina ingrepp”. Gör jag så lite som möjligt fungerar allt bäst, men ju mer jag lägger mig i, desto fler problem får jag.
Nja, det kan nog bli lite väl monokulturellt i naturen om den får hållas. Min trädgård skulle i alla fall bli ett hav av kirskål om jag inte höll undan lite. Ängen också, där jag lyckats trötta ut kirskålen genom att slå och räfsa varje år.
Du förstår nog inte min tes, Karin. Nu när människan har lagt sig i – under bara den senaste sekunden av jordens miljonåriga liv – är det kört med naturens balans. Tidigare skötte sig allt ”av sig självt”, din kirskål hade ätits upp av andra djur än de som finns i dag, dina maskrosor hade hållits i schack av ödlor som i dag inte finns. Alla obalanser hade planats ut av naturen själv. Allt – jag säger allt – hade varit i balans.
Människan är boven, eftersom hon utgår från andra parametrar för överlevnad än ”övrig biologi”. En daggmask tänker inte på vinst, en löja funderar sällan på ”vilka gifter behövs för att få bort dessa vidriga gäddor”. Men så tänker människan – om allt. Hon tror sig vara gud, men är bara ömklig.
Men så vill ingen se problemet. Därför fortsätter människan att tro att hon kan balansera allt – på sina villkor. Bara en blind undgår att se hur det går…
Ja, jag vet. Allt kommer att säga att jag har fel. Alla! Men det ingår också i människans innersta ego: Att alltid veta bäst, att alltid ha lösningar till hands.
Sett så har du såklart rätt. Och om förhoppningsvis rätt många år är vi kanske tillbaka till en människofri balans.
Men just här och nu kämpar jag trots allt för att öka mångfalden litegrann.
Jag har letat lobelia med ljus och lykta i år ty jag har tänkt plantera som ett litet ”vattenfall ” men har inte hittat nånstans i Örebrotrakten. Jag tycker lobelia är underskattad. Min första tanke var att nån människa gjort nåt trendigt på tvn med lobelia, min andra att det blitt borttaget ur sortimentet av nån anledning.
Nåt av det mest provocerande nån sagt till mig var ” fy fan vad jag avskyr penséer!”
Ett lobeliavattenfall – vilken underbar idé! Jag skulle ju kunna fortsätta utför den där slänten. Om inte mobbaren Taylors föraktfulla fnysningar om lobelia gjort att den rensats ut ur sortimentet, förstås.
Men så kan man väl inte säga om penséer, dessa trevliga, mångskiftande blommor med sina vänliga ansikten! Hoppas du sa till vederbörande att skämmas!
Jag blev så ställd att jag tappade talet alldeles, har aldrig nånsin hört nån säga att de ogillar penséer varken före eller efter
Förstår om du blev mållös inför en så absurd kommentar!
Jag gillar lobelia och har använt den mycket i hängande korgar, både i Sverige och i Wales.
Jag tycker det finns väldigt få tråkiga blommor, de flesta är både vackra och färgglada.
Fin bilder.
Önskar dig en fin lördag!
Visst är den både vacker och lättodlad lobelian! Och alla blommor har sin charm. Den enda jag varit lite tveksam till, inte själva blomman men placeringen, är min starkt lila rhododendron vid den röda stug-gaveln. Känns lite dåligt matchat både i stil och färg. Så jag har flyttat en del av den stora busken till en gammal slaggstensgrund i närheten, där den gör sig mycket bättre.
Trevlig helg!
Fräken! Varför pratar ingen om fräken? Invasiv och omöjlig att utrota. Överallt sticker fräken upp sina lurviga svansar och det går inte att dra upp dem för rotsystemet är stort, långt och djupt, bortåt tre meter ner! Och fort växer den! Den innehåller kisel så alla skärande verktyg far illa, liar t ex.
Hata fräken!
Fast man kan trötta ut den sägs det, om man tar bort allt grönt som dyker upp så dör den till slut, om man inte tröttnat själv innan dess.
Men skavfräken är en annan sak, det är det finaste slipmedlet. Den har inga svansar utan bara stammar och är inte alls invasiv. Förr använde man knippen av skavfräken till att skura rent träkärl och grytor. När jag var på Vikingamuseet förklarade en ung guide att vikingarna hade det som rökelse. Det vore kanske bra med lite grundläggande kunskap när man anställer guider.
Ja fräken också, förstås, det har jag gott om. Och plymspirea. Och lupin … Undrar vilka som skulle vinna och ta över tomten helt och hållet om jag helt slutade hålla efter? Jag satsar en hundring på att kirskålen skulle vinna över de andra, men plymspirean ligger också bra till.
Skavfräken har jag inte sett på ett tag, men jag har å andra sidan inte tittat så noga. Här och där vi sjökanten finns det säkert.
Hoppas att det inte var på Birka som de ansåg att skavfräken användes som rökelse. Det där Vikingamuseet sågs det på med viss skepsis från Birka-perspektiv. Men jag tänkte att det är väl bra om fler informerar om vår historia. Fast då är det ju bra om det blir någorlunda rätt, förstås …
Kirskål, ja kirskål och idag blommar den friskt på andra sidan av tomtgränsen och flankerar vackert den stora rosenbusken Rosa Rugosa (inne på tomten) som verkar trivas utomordentligt med sällskapet.
Jag vet en familj som tidigt om våren när kirskålen börjat sticka upp sina små knoppar, går ut och skördar och använder den precis som man gör med spenat och nässlor.
Torkan är kirskålens värsta fiende. Då glesnar den och dör.
Fast mig gör det inget att kirskål finns, den får väl hållas där den är.
Min största förargelse är aspskotten. Man får passa på och meja ner dem när di är små,
högst i höjd som en gammaldags skollinjal får di vara.
Just det, aspskott! Och lönn! Och vresros.
Det verkar vara ett ovanligt bra kirskålsår i år, för den dyker upp överallt och på platser där den inte funnits tidigare. Jag smörsteker de späda bladen ibland när jag hinner och visst, det är gott, men jag hinner inte äta tillräckligt fort, eftersom kirskålen växer så det knakar och snart blir lite för grov och besk.
Jag har skaffat några behändiga batteridrivna maskiner som gör att jag kan hålla några ytor fria i den tilltagande djungeln. Ibland när jag tycker att tomten ser alldeles för överväxt ut, tröstar jag mig själv med att det i alla fall är en bra kolsänka, all denna växtlighet!