När farfar byggde ladan tog han ner några träd och bröt upp stubbarna, som hamnade i en hög vid sidan om. De kom väl till pass när veden tog slut ett år, men de var sega och svårhuggna. Farfar, som annars var en ganska förnöjsam person, skrev en klagovisa:
Å! var nu styv och stubben klyv
Det här ska klaras ganska snart
Slå i en kil. Han som en pil
Far upp med sjuhisklig fart
Nu tror jag ej jag orkar mer
Att slåss mot stubbar vrånga
Som sitter hop som halm och ler
Nu dagarna känns långa
Kulet, kulet känns det då
Kulet att till vedbon gå
Kulnare ändå att stå
I nordanvinden kalla.
Det löste sig till sist och när farmor fick se marken där stubbarna legat kom hon på att det skulle vara en perfekt plats för ett kryddland. Och farfar rimmade vidare:
Kryddlandet
Försvunnen är stubbhögen redan
Då tyckte min gumma som så
”Förty, alldenstund och emedan
Ett kryddland vi här kunde få.”
Det var inte heller problemfritt, eftersom det handlar om mycket stenig mark. Men farfar kämpade på och det blev till sist ett litet kryddland på en tomt där varje odlingsbar bit i övrigt var potatisland. 
Här plöjs potatislandet med hjälp av en lånehäst. Jag tror att det är min faster Alice som antingen tar upp eller sätter potatis i bakgrunden.
Så här ser det ut idag. Verkstaden är riven, många träd har tillkommit där den stod, till höger i bild. Huset var på farfars tid omringat av potatisland, från vägen ner till sjön.
Uppdatering: Jag har slarvat med årtalen, märker jag. Ladan i tidigare inlägg blev troligen klar 1934 och stubbhögen blev liggande till 1936, innan den kom bort. Kryddlandet är odaterat, men gissningsvis från 1937.
…ett kryddland vi här kunde få. Underbart och vilka foton du har i dina gömmor förutom farfars brev. Tack i himlen som man säger i en kommun på Åland (Jomala).
Och vilken lyx dessutom, att unna sig en plätt där det inte växte potatis!
Fotografierna är i stor utsträckning tagna av min pappa. Han sparade ihop till en kamera när han var i femton-sextonårsåldern, dvs ungefär 1920 och sedan fotograferade han oavbrutet fram till 1997.
’Förty, alldenstund och emedan’ – så vackert! Tar med mig de orden. Kanske att din farfar använde diktandet ungefär som jag använder bloggen; för att bearbeta och lätta upp tillvarons utmaningar.
Jag är övertygad om att farfar hade älskat att blogga och jag tror att du har rätt i att han skrev för att hantera vardagen, motgångar som framgångar.
Så vacker handstil din farfar hade! Och vilket paradis stället är – tänker på fotot från idag! Så fint och vackert!
Ja både vacker handstil och en vacker plats! Dessutom en ovanligt ren och fin sjö.
Nog är det väl Sigurd där med hästen?
Ja, det måste absolut vara farbror Sigurd, tillsammans med farfar. Stämmer ju bra eftersom han och Alice var gifta. Det enda som inte stämmer är hästen, för det är inte Dolma, den häst som jag var kompis med. Men å andra sidan var jag ju inte ens född när bilden togs, så Dolma kom nog in i bilden några år senare.
När började ”vanligt folk” ha gräsmatta runt huset? Tid för rekreation=gräsmatta? Idag har vi dåligt med tid, lust och ork att ta hand om gräsmattan, en robot får göra det. Men vi leker ändå inte på den och det är trendigt med sten, medan insekterna vill ha äng.
Så gräsmattefilosoferar jag vidare …
Det är ju en intressant fråga! Undrar om någon har forskat om detta. Eller vem eller vilka, snarare, för jag har svårt att tänka mig att gräsmattan är obeforskad.
Det har ju hänt genom åren att det blivit mer äng än gräsmatta, inte så mycket på grund av miljömedvetenhet, som tidsbrist. Skönt att det som tidigare gav anledning till lite dåligt samvete idag snarare ger pluspoäng, dvs samma oklippta ytor.
Vilken fröjd att ha så många farfarsfoton och välskrivna farfarstexter som din sommarföljetong visar. Exceptionellt vill jag tro!
Ja, kanske han var lite ovanlig med sitt skrivande, farfar. Det skrevs förstås en massa brev, kors och tvärs, men en rimmad ”running commentary” var nog rätt ovanligt.
Här har jag suttit och deklamerat verser, högt för mig själv! Och de lät bra, jättebra! Gillar det ålderdomliga språket också,. det jag förstår, ibland är det knepigt men det här gick bra. Och så evinnerligt vacker plats! Inte konstigt alls att diktådran fick föda! Vem vill inte dikta om ett sådant hemställe?
Vad kul! Jag har också provläst, för att kolla att han har fått in rytmen rätt, och det funkar, såvitt jag kan bedöma.
Och visst är det ett fint ställe han hittade, min farfar.