Nu får vi backa bandet lite. Vän av ordning undrar vilka byggnader man kan se på kartan i förra inlägget. Längst till höger den där lutande ladan, den som ska rivas. Mitt på tomten en fyrkantig byggnad som är själva bostadshuset. Längst till vänster ligger också en byggnad. En lada till? Nej, det är snickarverkstaden som farfar byggde 1919. Då arbetade han som modellsnickare vid Horndals bruk, men längtade efter att starta eget. Så här skriver han om hur han tänker:
Men småningom jag tröttnar på
att fram till bruket vandra
och varför skulle jag väl då
arbeta jämt åt andra.
Hallå farfar, det tar en kvart att gå från Karlshem till Modellboden där du jobbade! En trevlig promenad längs sjöstranden max en och en halv kilometer. Jag har provgått så jag vet. Jag gissar att det inte var promenaden till jobbet som var huvudorsak till att farfar ville bygga en egen snickeriverkstad.
I modellboden jobbade han med modeller i trä för gjutformar till allt som behövdes för brukets järnframställning.
Kanske modeller till sådana här bjässar till hammare i lancashiresmedjan, eller kanske små pillriga informationstavlor, där han skar ut varje liten bokstav som gjutformen sedan framställdes av.
Han ville hellre snickra möbler, som han alltid gjort vid sidan av olika jobb. Sagt och gjort.
Jag sade upp min plats en dag
här hjelpte inga böner
och så en verkstad byggde jag
åt mig och mina söner.
Hej och hå, ”en verkstad byggde jag…” Det är inget litet bygge, utan en tre våningar hög byggnad med kraftiga slaggstensväggar i bottenplanet med maskinparken, resvirke i de två övre planen med hopsättning och ytbehandling i mitten och fladdermöss på vinden. Ett mycket spännande hus. 
När verkstaden väl stod färdig 1919, tack vare hårt slit och ett par banklån, kom den ekonomiska krisen efter andra världskriget och deflationen slog hårt. Nu skulle lånen betalas tillbaka med dyra pengar. Och dessutom hade farfar köpt på sig ett rejält lager med virke, före deflationen. Det skulle bli svårt att få tillbaka ens materialkostnaden för det han tillverkade. Men farfar hade inte varit farfar om han inte tagit det med jämnmod.
Vi blev precis ej lurade, men gjorde dock en tabbe
när entumsträ vi köpte, en ganska kraftig stabbe
Sen priserna på trä och annat sjönk så fort
men det gick ej att ändra vad som redan blivit gjort.
Han kunde fortfarande tänka sig – om det knep – att ta emot modelluppdrag i den egna verkstaden. Men helst beställningar på möbler förstås.
”Rekommenderande mig i den ärade allmänhetens benägna hågkomst …” He had a way with words, min farfar.
Han stretade på i verkstaden med sina söner och det gick såklart upp och ner, genom åren.
Verksamheten fortsatte dock i femtio år och försörjde några familjer – inte i något överdåd, verkligen inte, men det funkade.
Men nu måste jag ju ta itu med att bygga den där ladan i nästa inlägg. Koa kan ju fara illa i den där lutande, dragiga och kalla gamla ladan även om den nu står på rätt mark!
Det känns som att han ryckte lite på axlarna och tänkte ”jaja, shit happens ” skrev en vers och tog nya tag.
Ja nu är det dags för Koa att få ett fint hus….har ho, den där Koa, strandskyddsdispens?
Ja, lite så verkar han fungera: ”Kan i alla fall bli några verser om detta.” Som idag när något skiter sig rejält och man kan trösta sig med att det kan i alla fall bli ett par blogginlägg.
Dispens från strandskyddet? Ja det utgår jag från, i denna laglydiga och ordentliga familj!
Vilken driftighet!
Har du kvar möbler från snickeriet?
Ja, vilket driv! Men möbler … jo en och annan, men annars är det väl så hos snickar’ns dotter (och sondotter) att det är ont om möbler, precis som att skomakar’ns barn och smen’s häst har de sämsta skorna.
Jag sitter här och försöker ta fatt i allt detta som din farfar och du skriver. Helt otroligt vilken man, vilken kraft han besatt, mental sådan förstås, säkert arm och fingerstyrka också, det var ju hans levebröd.
Gav orden honom extra kraft, var de terapi för honom? Hur som helst är det underbart att läsa historien om din farfar och glöden som förde honom och familjen framåt.
Fint att du delar med dig, tack för det!
Jo, farmor och mormor på finska är isoäiti, stormamma. Båda heter så…
Farfar och morfar i sin tur isoisä, storpappa rakt översatt.
Stormamma och storpappa är ju jättefint! Gulligare på något sätt än engelskans grandfather, tycker jag, men jag är kanske lite för språknördig. Det där ”grand” låter ju lite grandiost, på något sätt.
Och det var ju det minsta min farfar var, grandios alltså. Jag var bara något halvår när han dog, men har fått mig berättat att han var en ganska lågmäld, vänlig och mycket humoristisk person. Jag tror som du att skrivandet var någon slags avkoppling för honom och kanske rentav terapi.
Från verkstan har jag mycket dunkla minnen. Jättestora maskin och axlar i taket och drivremmar mellan. jag fick inte gå nära. Men var verkstan igång i när jag var barn? Hur drevs alltihop, el?
Apropå möbler, Alices bokhylla som jag har kommer väl från farfars verkstad, och mammas sekretär som beställaren inte hade råd att lösa ut och som hon fick i lysningspresent. Ja det är väl lite spritt över nejden.
Minns en auktion där det gick en matsalsmöbel, gigantisk med extra allt, i blond ek. Det var gjort på farfars verkstad men vi kunde ju inte köpa den, än mindre få in den i huset.
Det var synd, eller tur.
Verksamheten flyttades lite gradvis under 1940-talet till de nya större lokalerna, men det tog rätt många år innan överflyttningen var klar. Och själva byggnaden stod kvar till mitten av 1960-talet. Jag har sett en uppgift någonstans att maskinerna drevs med likström. Undrar varför. Det hade brorsan kunnat förklara …
En soffa och ett skåp är nog vad jag har av möbler från verkstan och det är ju vackert så. Och stolar förstås! Smäckra men hållbara stolar, tillverkade efter pappas princip att ”Folk sitter och vickar på stolar och då ska dom hålla för det.”
Jag provar att svara på frågan om likström.
På den tiden fanns inget stamnät på landsbygden utan bara små lokala nät som utgick från något lämpligt vattenfall där man installerat turbin och likströmsgenerator. Oftast drev turbinen även ett antal andra maskiner via en lång axel och remmar.
Dessa små lokalnät försvann i takt med stamnätets utbyggnad , men hängde med ända in på 50-talet på många ställen. Fördelen med likström var bland annat att det bara behövdes två ledningar och att en likströmsmotor går lika bra att använda som generator.
Tekniken för växelström fanns men var relativt ny och för dyr för dessa små samfälligheter.
De flesta kvarnar och sågar nedströms Rossen moderniserades med nya turbiner och likströmsgeneratorer under 1912 till 1923.
Våra två anläggningar moderniserades 1912 och 1913 med nya turbiner och begagnade likströmsgeneratorer.
Aha! Tack Strömkarlen för intressant lokalhistoria OCH teknikhistoria. Då är alltså sannolikheten stor att det var likström i verkstaden vid Rossen.
Så roligt att läsa! Han verkar ha varit av segt och tåligt virke, din farfar.
För övrigt är det stor igenkänning på att det som skiter sig alltid kan användas till blogginlägg. :) (Kommentaren ovan.)
Otroligt seg och tålig. Bra på att hitta lösningar och komma vidare hur eländigt det än var. Alltid med samma jämnmod. Önskar att jag ärvt mer från honom, både handstil och tålamod.
Jag har alltid beundrat människor som har begåvningen att kunna skriva på rim, och vers. Jag kan inte ens få ihop julklappsrim…Och denna förmåga att skriva har ju uppenbarligen gått i arv! Och tänk, över femtio år fungerade verksamheten, då är man ihärdig, envis och flitig!
Paula, nu får du i hemläxa att träna på julklappsrim så att du kan skriva en vers till Noelles julklapp i år. Man kan hitta bra rimlexikon på nätet. Sen funderar man på lämpliga ord som raderna kan sluta med och kollar upp vad de rimmar på. Sen totar man ihop något. Tänk på att julklappsrim gärna ska vara lite töntiga!
Verkstaden flyttades så småningom till större lokaler, farfar hängde inte med alla femtio åren, men han hade ju startat verksamheten till sig och sina söner, så min pappa och farbror tog över.
Om du ska ge bort ett ångtröskverk i julklapp finns det ett fint ord att rimma på nämligen tångfnösksärk enligt Fakiren.
Ja Paula, Axel Wallengren, mer känd som Falstaff, fakir, är en bra inspirationskälla för riktigt knasiga julklappsrim!
Slaggstensgrundar är så fina! Så modigt att starta eget i en ekonomiskt osäker tid och coolt att han rodde hem det! Jag ser framemot att läsa nästa del i följetongen!
Han var nog mer naiv än djärv, tror jag. Men van vid motgångar och med en förunderlig förmåga att hitta utvägar, hur illa det än var. Det hjälpte nog en hel del att han var så vänlig och hjälpsam mot alla, så när han var i knipa kunde han få hjälp i sin tur.
Det var nog inte så osäkra tider ändå.
Tiden efter första världskriget var väldigt bra för Sverige och svenska företag, främst de som levererade på export. Och hela Sveriges industri var intakt till skillnad från resten av Europa.
Och det glada tjugotalet (”the roaring twenties”) skulle snart börja.
Jag tror din driftiga farfar insåg det, och startade i alldeles rätt tid.
Har läst igenom de kapitel jag missat, så mycket att ta in och fundera över.
Får läsa igen när jag har mer tid.
Trevlig midsommar!
Ja, sommarföljetongen ligger ju kvar, även efter sommaren:)
Trevlig midsommar till dig också var du nu är, i Sverige, i Wales och lite överallt!