Den här snyggingen är min farmor Matilda. Hon föddes 1879 och träffade farfar när var hon tonåring. De gifte sig när hon var 19 år.
De fick fem barn, som alla överlevde, vilket inte var någon självklarhet då. Den yngsta föddes 1909, då hon var 30 år. Hon var ”hemmafru” hela livet, vilket på den tiden handlade om att kunna odla, sköta ko, höns och gris, spinna, väva, sy, kärna smör och se till att det fanns mat på bordet.
Hon hade en ko som var en viktig familjemedlem. Den hette ”Koa” och var, tillsammans med potatis och annat från trädgårdslanden, garantin för att familjen skulle klara sig. Farmor gjorde ovanligt gott smör, något som hon hade lärt sig av sin mor i Björknäs, som var känd för sitt goda smör. Farmor kärnade till husbehov, farmorsmor för att få lite kontanter till mjöl och socker. Hon levererade till lanthandlare i trakten och fick några öre mer per kilo, än de andra leverantörerna, eftersom Björknässmöret var extra efterfrågat.
På tomten fanns en fallfärdig ladugård, som stod där när farmor och hennes familj kom till Karlshem. Här ser vi ett kosläpp för kanske 100 år sedan. Koa hade all anledning att bli glad när hon släpptes ut ur ladugården, som var kall och dragig. Farfar skrev:
Vi ser en dag hur ladugården lutar/ betänkligt emot undergång och fall/och hänger knappt ihop i sina knutar/ förresten är den dragig rå och kall.
Den gamla ladan stod dessutom med ett hörn på någon annans mark. Dags för ny och gärna större lada, men var skulle den stå? 
Bonden som ägde fastigheten, där en bit av den gamla ladan stod, föreslog att farfar skulle köpa till lite mark, så det gjorde han. Men en liten remsa ville bonden behålla som passage ner till en plats vid sjön, på ett ställe där det är lätt att komma åt att tvätta.
Så fick det bli och 1933 styckades en bit av för den nya ladan. På kartan heter den nya markbiten ”a” och bondens bit ”x”. Den gamla ladan står på sniskan på den gamla gränsen. Varje kvadratmeter som kunde användas till odling var viktig, så farfar fick löfte om att få bygga ladan nära gränsen till den markbit som bonden behållit för att kunna komma ner till sjön.
Klart att riva och börja bygga!
Så trevligt det låter med samråd grannar emellan men som jag minns har jag aldrig hört talas om någon direkt osämja mellan grannarna utefter sjölandet. Men alla hade väl samma förutsättningar och insett nödvändigheten att samarbeta.
Och vilken handstil farfar hade! Vart tog den vägen?
Ja, det var ju folk som slet på samma villkor och månade om varandra.
Jadu, de där vackra handstilsgenerna, både farfar och mammas, verkar ha muterat under evolutionens gång. Varken du eller brorsan eller jag har fått minsta gnutta av dem.
Hur trevligt att läsa som helst. Själv gillar jag kossor och blir glad av fotot på kesande ”Koa” och din farmor (gissar jag). Det var på samma sätt när jag var liten och korna släpptes ut för första gången på året, ett hoppande med svansarna i vädret. Fast vi hade dubbelt så många kossor, två, ibland tre stycken.
Kor är så rogivande, med hög trivselfakor. Och vårens kosläpp var alltid en begivenhet. Två, tre kossor, minsann, vilken rikedom!
Det där med handstil ja…vart tar den vägen? Kalligrafi skrev man i skolan minns jag, övade för att få rätta snitsen på skrivandet men sen så…de var bättre förr kan man lugnt konstatera. Koa, så gulligt att heta koa. Din farfars diktande är ju underbart…
Kalligrafi! Javisst – jag tror till och med att jag fick till det riktigt bra. Men det tog tid, vill jag minnas, typ en bokstav i minuten.
Det verkar som om min farfar hade lättare att skriva rimmad vers än prosa, han kunde liksom inte låta bli.
Håhååå…jag anar vartåt det lutar….och då menar jag inte att ladan lutar….
Jag lovar att varna känsliga läsare i god tid om det blir otäckt. Men än har vi några soliga decennier kvar.
Jag väntar spänt på fortsättningen!
Vilken ljuvlig bild på koa! Vår tomt gränsar på tre sidor till kohagar, och jag älskar’t.
Grattis! Idisslande kor är mycket rogivande.
Oj oj oj. Man hinner bara vara borta några dar så sprutar du fram blogginlägg. Kul idé med följetong.
Räknar… På åtta dagar har du skrivit fyra följetongsinlägg, alltså ett varannan dag. Av sommaren (15 juni till och med 31 augusti) återstår 75 dagar. Dividerar vi 75 med 2 får vi i runda slängar 38 återstående inlägg. Vi har alltså mycket att se fram mot!
Skriv på nu!
Nu vet vi ju inte hur lång eller kort en sommar är (för att inte tala om snören!). Ett par inlägg i veckan kan det nog bli framöver. Men Orsa kompani lovar i vanlig ordning ingenting bestämt.
Det var verkligen annorlunda på den tiden, lite som Raskens i den där tv-serien.
En serie min morfar inte kunde titta på då det påminde för mycket om hans egen ungdom som dräng.
Är så fint att kunna läsa om den tiden här, tackar ödmjukast.
Ha en fin eftermiddag.
Visst var det annorlunda och jag tänker ibland på hur det trots allt, på något sätt gick att klara sig. Särskilt om man som mina farföräldrar hade en plätt jord. Om man odlade potatis precis överallt på hela tomten kunde man fylla potatiskällaren så att det räckte hela vintern. Mjölk, smör, ost, potatis, äppelmos och lingonsylt var nog vad överlevde på. Plus, förstås, fisk från sjön. Eget vatten, egen ved. Inte så sårbart som våra liv idag.
Din morfar måste haft det hårt som dräng – och då kan jag förstå om han inte ville återuppleva det igen.
Ja någonstans måste man ju tvätta….ler
Eller hur! Det är (var) det perfekta stället att tvätta mattor.
Inget drönarliv att vara hemmafru på den tiden! Vilket slit! Fin ko, den där Koa ❤️
Nej jösses vad farmor fick slita. När hon gick upp på skogen, där Koa fick beta om somrarna hade hon alltid en stickning med sig. Om det inte var dags att plocka lingon, förstås.