Segelmakarens fingerborg

När jag sytt i motspänstiga material (tänk kraftigt fåtöljöverdrag) har jag ibland undrat vad proffsen använder för fingerborg. När man syr presenningar, till exempel, eller segel? Idag sker sådant med kraftiga maskiner, men det har det väl inte alltid gjort. Häromdagen fick jag svaret på min fingerborgsundring. Så här ser segelmakarens ”fingerborg” ut.

segelmakarens fingerborg

Och var, undrar jag förstås nu, var kan jag skaffa en sådan? Sybehörsaffärerna lär inte ha dem och den som vi ser på bilden är inte till salu. Den har tillhört segelmakaren John Sommarström på Åland och finns nu hos segelmakarens barnbarn, Kurt Skogberg.

segelmakarens säck

Den ligger i en fin säck med segelmakarens alla redskap. Segelmakaren har själv målat säcken med de viktigaste redskapen. De nordiska flaggorna är med. Men vad heter båten och är det rentutav en fyrmastare, månne?

nålHär är asken med den trekantiga vassa nålen som gjorde det möjligt att skära igenom det starka segeltyget. I alla fall om man tryckte på ordentligt med den där fiffiga fingerborgen som inte är någon fingerborg utan troligen heter något helt annat. Det glömde jag att fråga om, för jag blev så förtjust i den där smarta konstruktionen.

Om man vill läsa mer om segelmakare Sommarström kan man göra det här.

Publicerat i Att resa, historia, Livet | Etiketter | 19 kommentarer

Önskelista för turist

Vad vill du uppleva som turist? frågade Pettas-Karin i lördags. Tål att tänka på. Och det har jag ju gjort en hel del, som reseledare i ungdomen och som rätt flitig resenär sedan dess. Om jag skulle försöka sammanfatta funderingarna i något slags ”turistmanifest” blir det väl att bra turism måste vara varsam och respektfull och att ju mer man vet – eller får veta – om de platser man besöker, desto roligare har man.

När vi västerlänningar kommer till fattiga länder är risken stor att turistandet inte sker med tillräcklig repsekt. Karolina Ramqvist har formulerat dilemmat i några debattartiklar. Hon citerar en tolvåring som får frågan om vad han vill bli när han blir stor. Han svarar: ”Turist.” Och för en fattig liten kille i ett land med sol och värme som viktigaste naturtillgångar måste turistens liv te sig både obegripligt och lockande. Man blir ju uppassad hela tiden. Man behöver inte arbeta eller prestera något i gengäld, annat än kanske lite drickspengar. För 12-åringen vet ju inte att turisten ofta har betalat en all-inclusive-resa. Där går merparten av inkomsterna till researrangören. Av de pengar som hamnar i 12-åringens hemland går en förfärande stor del av turistinkomsterna till investeringar och import just för turismen.

Jag fick problemet blixbelyst på en båtfärd på Zambesifloden för många år sedan. Vi serverades en läcker lunch ombord (vita dukar och silverbestick, förstås). Huvudrätten var fisk. Det såg ut som lax, så jag frågade lite förvånad om det fanns lax i Zambesifloden. ”Nej, nej, det är äkta vildlax från Skottland! Hitflugen med kyltranport, så den är färsk och fin.” Ja, då sätter man liksom fisken i halsen. Den lunchen borde ju ha kostat åtskilliga tusenlappar, men det gjorde den inte.

Kanske håller en förändring sakta på att växa fram? Om tillräckligt många ändå engagerar sig lite grann för att jämna ut villkoren mellan fattiga och rika, om metoderna för klimatkompensation förbättras, om ekoturismen ökar, om chanserna att lära sig något på resan tas bättre tillvara, ja då kanske…

Just nu, med några dagar på Åland i färskt minne, tycker jag nog att det perfekta turistandet innebär spännande möten och nya kunskaper. Det blir mer om det framöver.

brödträd
baksidanHär är det berömda brödträdet på Pettas, de många hackspettarnas (brödspettarnas) ekologiska lyxrestaurang.

Ingången till bageri och servering för människor är på baksidan, förstås, var annars.

På Åland råkade det också vara dags för den årliga konstrundan, ja i hela Finland för övrigt. Till kategorin önske-turism hör naturligtvis att få kliva in i alteljéerna hos en rad konstnärer och prata med dem om deras konst. Vi tänkte ta en titt på Önningebykolonin, som Olgakatt har beskrivit, men där är det inte öppet på söndagar. Det gjorde inget, för vi hittade andra konstnärer i Önningeby, som hade öppet.

Kjell Ekström, till exempel, som bland annat varit i Kenya och målat. Här en fin akvarell från Lake Nakuru i norr om Nairobi, i Kenya.

nakuru

Det är alltid spännande att se vilka verktyg konstnärerna använder.

penslarAkvarellisten Kjell Ekström har kraftiga penslar och fiffiga akvarellådor, som han köpt på en järnhandel. Det är egentligen lådor med fack för för skruvar, men de är vattentäta och bra och fungerar fint när man packar fuktiga färger efter att ha målat utomhus en dag. Trevliga och nyttiga kunskaper att ta med sig som konstturist.

De övriga lördagsbloggarna är Byfånen (som dock har tagit långledigt),  Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

 

Publicerat i Att resa, Debatt, Lördagstema | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Lördagstema: vad vill du uppleva som turist?

Äntligen lördagstema! ”Vad vill du uppleva som turist?” undrar Karin på Pettas och det är ju ett favoritämne för en gammal reseledare.

Dessutom råkade just denna lördag sammanfalla med ett besök, i verkliga verkligheten, just på Pettas. Kan inte bli bättre, tyckte jag och drog iväg över havet tillsammans med syrran och Pensionären. grisslehamn

Fina dagar på ett sensommarvarmt Åland med milda vindar, fantastisk inackordering, god mat, spännande och lärorika besök på museer och konstrundans ateljeer, roliga och givande samtal på Pettas. Perfekt! Så vill jag ha det som turist, är det korta svaret. Det långa svaret (dvs varför jag ha det så och på vilket sätt det var bra och bilder utöver den här mobilkamerabilden från Grisslehamn) får ni vänta lite på, på grund av teknikstrul. Dvs lite ogenomtänkt packning, där mina olika teknikdelar inte gärna vill fungera ihop. Det kommer mera…

Publicerat i Att resa, Lördagstema | Etiketter | 8 kommentarer

Kärlek och revolution

gamla riksdagshusetDet var lugnt på stan i går. Jag promenerade hela vägen från Slussen till Odenplan i ett sommarvarmt Stockholm, med trafik som en tidig söndagsmorgon i semestertider. Men kamerorna stod som spön i backen på oväntade ställen. En journalist från Sveriges Television hade riggat sin kamera på Slussen, riktad mot gamla riksdagshuset på Riddarholmen. Han tror väl inte att det är Rosenbad? Ungefär samma färg och form, men fel stadsdel!

Nu har helikoptrarna över stan tystnat och Obama fortsätter sin resa österut och kan komma fram utan att vara alltför jetlaggad.

Jag undrar om Obama vet att han anländer i Ryssland på Boris Pasternaks födelsedag (nej, fel, fel, fel – se uppdatering!). Pasternak är i dag kanske mest ihågkommen för romanen Doktor Zjivago som skildrar Ryssland under första världskriget, ryska revolutionen och Sojvetunionens tillkomst.

Historien om romanen är nästan lika spännande som boken själv. I Sovjetunionen fick den inte ges ut, trots att Pasternak vid det laget var en väletablerad författare. Den var inte i linje med revolutionens ideal och var dessutom, med sin kärlekshistoria, alldeles för upptagen med individualistiskt trams.

En italiensk journalist som hälsade på Pasternak övertalade honom att få smuggla ut hans manus. Pasternak muttrade något om att det var väl i stort sett samma sak som att ställa sig framför en exekutionspatrull och be dem skjuta, men han släppte i alla fall iväg manuset.

Hemma i Italien gav journalisten manuset till förläggaren och kommunisten Giangiacomo Feltrinelli, som genast insåg vilken succé det skulle bli.

Och när den planerade utgivningen blev känd kom ett telegram till Feltrinelli från Pasternak att boken behövde förbättras, den var inte klar för publicering, helt enkelt. Han fick också kritik av ledningen för kommunistpartiet i Italien för att boken var antikommunistisk.

julie christie

Julie Christie i filmen Doctor Zjivago, 1965

Feltrinelli struntade både i Pasternaks telegram, som han insåg att Sovjetledningen tvingat Pasternak att skicka och i sina italienska partikamrater. Förläggaren inom honom vann och 1957 kom boken ut i Italien.

Året därpå fick Pasternak nobelpriset i litteratur, som han dock inte fick komma till Sverige och hämta för de Sovjetiska myndigheterna.

Giangiacomo Feltrinelli var historiskt intresserad och mycket beläst. Han samlade all vänsterlitteratur och allt material han kunde komma över för att dokumentera vänsterns historia. Och i det fina arkivet vid Fondatione Feltrinelli, i Milano, finns inte bara telegrammet från Pasternak om att hans bok inte ska ges ut utan också en liten handskriven lapp, också från Pasternak, att han verkligen av hela sitt hjärta vill att den ska ges ut och bli läst.

Uppdatering. Jamen, jag har väl huvudet under armen ibland, medan Pysseliten däremot har det på skaft! Inte kan Obama veta att Pasternak fyller år idag, för det gör han ju inte. Däremot var det den 5 september 1958 som Doktor Zjivago kom ut i USA. Men det vet han nog inte heller, Obama. Pasternaks födelsedag är den 10 februari.

Publicerat i Att läsa, Att resa, Böcker, historia | Etiketter , , , | 19 kommentarer

”Kryp uppför trappan! Du får en rullstol när du kommer upp”

Så var det skolstart med allt vad det innebär, på gott och ont. För dem som har svårt att läsa är det mest ont. Kunskaperna om dyslexi har blivit bättre på de senaste tjugo-trettio åren. Nya tekniska hjälpmedel, som talsyntes, förbättras hela tiden. Men trots det finns det föreställningar om att om ungarna bara skärper sig lite ska de nog fixa det där med läsningen. Eller att det inte är något riktigt problem egentligen. För hur ska man annars förstå nerdragningarna för elever med behov av stöd för läsning.

Jag har sparat en artikel från början av 2011 med den drastiska rubriken ”Kryp uppför trappan! Du får en rullstol när du kommer upp”. Författarna är Helena Bross, lågstadielärare och författare med dyslexi och Ulla Föhrer, logoped. De skriver:  ”Dyslexi/läs- och skrivsvårigheter är en funktionsnedsättning, men många elever får tillgång till hjälpmedel först på gymnasiet eller universitetet.”

I Stockholm har det funnits extra resurser för att ge barn med dyslexi särskilt stöd i skolan. Men från och med höstterminen är inte dyslexi ett giltigt skäl. SÅ KORKAT!

Det är just de första skolåren som så mycket avgörs om barnens framtida förhållande till läsning, till lärande, till sin egen förmåga. Om barn ges chansen att läsa, även om de inte är så bra på att avkoda de där små krumelurerna på papper, uppstår aldrig den jobbiga skillnaden mellan dem som kan läsa och dem som inte kan det.

tortalk

Sonen till vänster. Här har hans talsyntesidéer  just fått utvecklingspengar av Post- och Telestyrelsen.

Nu finns det smidiga, fungerande hjälpmedel, som verkligen borde användas från allra första början.

I den här artikeln beskrivs ett utmärkt hjälpmedel. Eftersom konstruktören dessutom råkar vara min son vet jag hur mycket talsyntes betytt för honom och hur det program han byggt tar hand om en rad krångligheter som han stött på när han vill läsa något, snabbt och enkelt.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Debatt, Livet, Ord | Etiketter , , | 20 kommentarer

Landscaping, hur översätter man det? Landskapande? Landskapsskapande?

Jag har – som avslutande sommarprojekt – försökt omvandla landskapet lite grann. Som alltid glömmer jag att ta bilder ”före”, så ni får helt enkelt tro mig att detta landskap är nytt och skapat ur tomma intet. Eller kanske inte alltihop, men den där slänten ner till stenarna är i alla fall ny.sjön säger

grenstumpFörst var det ingenting annat än en tvärbrant slänt ner mot vassa stenar i olika storlekar.

Sedan röjde jag en massa sly och kapade onödiga grenar som jag slängde på den där tomma platsen. Senare var det dags att schakta undan jord för ett par altaner och det blev en massa schaktmassa över som också hamnade på samma ställe.

Det är ingen bra idé. Lyssna nu noga alla landskapare: Lägg INTE avsågade grenar i en slänt. Gör en Valborgsmässokase, bränn upp! Eller låt dem ligga men VRÄK INTE över en massa lerjord.

När jag tröttnade på den där trista trassliga slänten, där det bara var en tidsfråga innan någon familjemedlem skulle trilla ner och bryta sönder sig, satte jag igång med ett omvandlingsprojekt: en mjukt sluttande slänt skulle det bli. Lättare sagt än gjort när varje centimeter lera döljer ett inferno av hoptrasslade grenar. Ibland, när man tror att man att man fått tag i själva grenen, är det bara någon liten kvist som hänger ihop med en gren som sitter på en grövre gren, osv.

uppstickande grenar

Här har jag kommit rätt långt i min slänt-design. Bara några rackarns grenar som trilskas.

Det bästa är alltså att aldrig blanda grenar och lerjord, men om man nu råkar ha gjort det och ska rätta till det i efterhand, finns det några saker man ska tänka på. Jag tror att mitt viktigaste råd är att man alltid ska se till att man har ett bra underlag att falla på om grenen oväntat går av eller lossar när man drar i den. Fall hellre uppåt än neråt, är en bra tumregel. OM man råkar glömma det och står och balanserar på en sten med sjön bakom sig kan man ändå hjälpa upp situationen genom att använda den där grenen som lossnade helt oväntat. Man kan – beroende på hur vig man är och hur terrängen ser ut – gå ner i halvbrygga och hålla emot med grenen eller alternativt snabbt vända sig om ett halvt varv och ta stöd med grenen innan man ramlar handlöst ner i något ravinartat med vassa stenar på sidorna. Jag valde det enklare alternativet. (”Valde” kanske inte är rätt ord här, men det låter bra.) Jag fick loss en kraftig gren, svängde runt och satte ner den som stöd där den landade, på sjöbotten. Puh!

Nu är slänten i alla fall rensad på grenar och skulle man råka ramla utför den är det ingen fara. En snäll kamel tar emot och lindrar fallet.

kamel

 

Publicerat i Att odla | Etiketter , , | 13 kommentarer

Sjön säger…

äpplena säger

Äppelträdet säger: ”Åk inte! Äpplena är snart klara. Vänta lite.”

hallonen säger

Hallonbusken säger: ”Åk inte!. Kolla, nu blir det nya hallon!”

klematisen säger

Klematisen säger: ”Åk inte, jag ska just blomma igen!”

sjön säger

Sjön säger: ”Åk inte! Det är fortfarande simtemperatur!”

persiljan säger

Kryddlandet säger: ”Åk inte! Titta vad mycket persilja det finns kvar!

Jag säger: ”Men nu pratar ni väl persilja allihop. Vi kommer ju tillbaka! Vi kommer att plocka äpplena, äta hallonen, beundra klematisen och kanske, kanske ta något dopp i sjön. Persiljan klipper vi ner och stoppar i frysen. Seså, häng inte läpp! Det har varit en superfin sommar och det blir en finfin höst. Vi gör en liten avstickare till stan, men är snart tillbaka!”

Publicerat i Att odla, Att tolka, Livet | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Gult är fult…

Nejdå, gult är inte fult, det är helt OK i rätt sammanhang, men inte på Stockholms slott.slottet brunt

Debatten verkar aldrig ta slut, men nu ska det i alla fall provmålas i en ”gulrosa” ton. Jag tror (hoppas) att det är en omskrivning för en nyans som liknar den nuvarande, men som är lite ljusare och kanske lite mer åt persika. Det skulle funka. Många tycker i stället att slottet borde vara gult.

Men om man vill att slottet ska harmoniera med omgivningarna och att det ska ”hänga ihop” som byggnad bör det ha en ljus brunrosa färg som matchar stenarna i de nedre delarna av byggnaden. De är redan rätt dominerande och skulle slottet i övrigt bli gult kommer de att dominera ännu mer. Och helheten, samspelet med byggnaderna kring Mynttorget och Riksdagen skulle gå förlorad. I stadshuset ser man det snarast som en fördel om det inte harmonierar. Finansborgarrådet Sten Nordin vill att slottet ska ”poppa upp”.

Jag undrar hur den gula färgen skulle klara stockholmsluften. Ett ljusbrunrosa slott tål att bli lite solkigt med åren. Ett gult slott gör det inte.

isabellafärgat sto med föl

Vikipedia illustrerar isabellafärgad med ”isabellafärgat sto med föl”. Fin färg, men kanske lite ohistorisk.

Kanske är det Isabellafärgad man ska satsa på, som enligt svensk uppslagsbok är: ”en brungrågul färg, liknande mjölk-blandat kaffe, uppkallad efter drottning Isabella av Spanien el. efter ärkehertiginnan Isabella, som lovat att icke byta linne, förrän Granadas, resp. Ostendes belägring lyckligen avslutats.” (Jo, samma historia berättas om två olika Isabellor.)

Om inte Sten Nordin passar sig kan han få en smutsgul färg uppkallad efter sig, om han lyckas driva igenom sin gula linje. När slottet hunnit bli lite lagom smutsgult och trist och alla retar sig på det, kommer man att kalla det Nordingult.

Publicerat i färg, historia | Etiketter , | 9 kommentarer

Etymologi eller fantasi

Harambee betyder dra tillsammans, samtidigt, ”pull together”, har jag alltid trott mig veta. Men när jag fick en fråga om det är swahili, kikuyu eller något annat språk blir jag lite tveksam.

Jag fick mig till livs olika förklaringar till ordets ursprung en gång i tiden och den jag tror minst på är att uttrycket infördes i Kenya i samband med att man byggde järnvägen från Mombasa till Nairobi (och sedan vidare till Uganda). De indiska rallare som stod för en stor del av byggandet skulle ha åkallat en av sina kraftfullaste guddomligheter, Ambe, för att avvärja alla faror som lurade längs bygget. (Järnvägen drogs genom Tsavo, som var ett viltrikt område och när några lejon upptäckte vilket lättfångat och lättsmält byte de där människorna var, gick det år ganska många järvägsbyggare. Och så var det malaria, kolera, ormar och jobbolyckor i största allmänhet.)

ambee mata”Har Ambe”, ska de ha nynnat när de jobbade (som i Hare Krishna, ungefär). Ambe är enligt den teorin en avatar av Parvati, som skyddar mot allt ont. Parvati har tusen olika namn, men vad jag kan se liknar inget av namnen Ambe. Därmed faller den teorin, tycker jag. Trots det sägs det att många kristna ska ha protesterat mot att man använde ”Harambee” i Kenyas statsvapen, med motiveringen att det ju var en form av indisk avgudadyrkan.

Nej, det indiska ursprunget till ”harambee” tror jag inte riktigt på även om jag vanligtvis är rätt förtjust i fantasifulla förklaringar. En annan idé är att det ska ha kommit med sjöfararna.

När sjömännen på ett fartyg ska ta i och göra något samtidigt ropar befälet ”All arms by”, vilket för en icke engelsktalande mest var ett läte: ”(H)allambee”. Och eftersom man inte gör någon skillnad mellan ”l” och ”r” i en del afrikanska språk blev det populariserade uttrycket ”Harambee”. Njae. Kanske, men troligtvis inte. Det låter lite långsökt, tycker jag. De flesta sjöfarare på den kusten var portugiser, araber eller indier, så att en engelsk term skulle fått sådant genomslag känns lite osannolikt.dhowbesättning

Typiska sjöfarare i Mombasa. Jag skulle ha liftat med det där fartyget till Lamu, om inte… Nä, det är en annan historia.

Det finns också tankar om att ”harambee” kan det bygga på ”hala” som något slags allmänt utrop och ”mbee” (eller mbele) för framåt , men det känns inte heller helt övertygande, men vad vet jag, mina swahilikunskaper är nog lite för skrala.

Det är svårt att veta hur gammalt uttrycket är, men det verkar ”alltid” ha använts när man på något sätt behövde ta i gemensamt och samordnat. Det kanske inte betyder något alls, på samma sätt som ”Åhej och hå” inte betyder något.

Uppdatering: Här trasslar jag in mig i två olika ämnen som jag har dålig koll på: swahilietymologi och indiska mytologi. Alltid uppmärksamma Britt kommenterar att det är möjligt, till och med troligt att det finns en indisk gud som heter Ambe. Som är samma som Dhurga, som är en av Parvatis många avatarer. Jag som till och med frågat indiska vänner om Ambe och de säger att hon inte finns.

Men å andra sidan, hur bra koll har vi i dag på alla våra olika nordiska gudar? Eir, Delling och Forsete, till exempel. Vad hade de för uppgifter? Eller Gna? Kvaser, Rota, Snotra och Vör? Jag hade ingen aning innan jag kollade på ”Gudar och gudinnor i nordisk mytologi”. Så om någon indier till exempel hade frågat mig om den där mäktiga sanningsgudinnan Vör hade jag nog bara skakat på huvudet och sagt att nej, det tror jag inte att vi har någon.

Publicerat i Att resa, Att tolka, Ord | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Memory lane

Jag skannar på, men ni behöver inte vara oroliga. Det finns max trettio bilder från mina tre år i Östafrika. Några evighetsbildvisningar blir det inte. Men nu när jag kan se vad bilderna föreställer blir det en del minnen, det kan inte hjälpas.

singing ferry2

Av gårdagens kommentarer fick jag äntligen (som jag har undrat!) veta varför min Mombasa-bil var så omöjlig att starta när den var varm. Som när jag åkte till fastlandet med den här färjan. Det gjorde jag ofta och när jag skulle av färjan var motorn alltid död. Killarna på färjan var hjälpsamma och sköt bilen i land, men pinsamt var det ju. När jag så småningom lärde mig att det fanns en knapp intill motorn som man kunde trycka på för att få igång den blev de lika glada som jag och de tog gärna på sig den uppgiften.

Färjan hette The Singing Ferry, eftersom färjkarlarna sjöng medan de drog färjan för hand (kolla repet till höger). Arbetssångerna var till för att de skulle få ett bra arbetstempo utan ojämna knyck. Harambee, sjöng de i kanon, två lag, långt innan det blev en populär sång med Daudi Kabaka. Haram-bee. ”Nu drar vi.” Ååå-hej. 


De sjöng sånger om sina passagerare också, något som jag upptäckte när ord som ”mama anasimama” (hon som stannar) dök upp i sångerna. Och sedan, när det gick att få fart på bilen: ”Mama haraka!” Lite orättvist tycker jag. Haraka betyder brådska. Jag som verkligen lärde mig att det inte var någon idé att stressa, utan tog det lite lagom lugnt, för då löste sig det mesta. Haraka, haraka, haina baraka – Bråttom, bråttom, ingen lycka!

Publicerat i Att resa | Etiketter , | 18 kommentarer