På allmän begäran. Eller i alla fall på någons begäran. Jag skrev häromdagen om en snabb och effektiv tvåstegsmetod för att bli ung och vacker.
Då ville en av mina kommentatorer veta hur man gör för att bli lite tuff i stället. Han har alldeles rätt. Det var ju en svårartad genusslagsida i det där inlägget.
Nu har jag researchat och hoppas att denna lika enkla som effektiva enstegs-metod för en tuff framtoning i någon mån ska kompensera för mina försummelser.
Huvudpersonen i Chimamanda Ngosi Adichies bok Americanah är en ung nigerianska, Ifemelu, som lämnar sitt hemland och flyttar till USA. Där upptäcker hon till sin stora förvåning att hon är svart, eller ”black”. Det var hon inte hemma i Nigeria. Andra kategorier var viktiga: igbo, yoruba, hausa och fulani. Stadsbor och bybor. Och så americanahs, sådana som hade varit i USA. Men svart? Nej så brukade hon inte identifiera sig.
I USA startar Ifemelu en blogg som hon kallar Rastaggat: Diverse observationer om Amerikas svarta (de som tidigare kallades negrer) av en icke-amerikansk svart. Romanen och bloggen i romanen är fulla av noteringar om det ologiska färgtänkande som har ett så starkt grepp om USA:s befolkning, oavsett nyans. Ifemelu skriver: ”Ljus hy uppskattas i den svarta amerikanska befolkningen. Alla låtsas att det inte är så nuförtiden. Alla säger att det där brun-påse-testet är något som tillhör det förgångna och låt oss se framåt.” Här verkar hon övermannas av begreppets absurda dumhet och föreslår lite trött att läsaren ska ta reda på själv vad det betyder. Jag förstår henne. Här kan man läsa om Brown-bag-test.
Det är också en roman om hur det är att vara invandrare och bara få de jobb ingen annan vill ha. Om hur de som just kommit till USA (eller England där hennes pojkvän hamnar) hjälper varandra eller utnyttjar varandra, precis som i samhället i övrigt, men det blir tydligare, med kraftigare relief, eftersom så mycket står på spel.
Det är en humoristisk, men hullingförsedd kommentar till all den välvilja som kan strömma emot afrikaner i USA. Vänligt sinnade personer beskriver utförligt den fullkomligt underbara safari de gjort i Tanzania, ett land mycket fjärran från hennes Nigeria.
Hyggliga människor berättar om allt de ger pengar till: brunnar i Sudan, skolor i Etiopien, sjukvård i Botwana. Hon förstår att de vill väl, men blir lite utmattad av all välgörenhet till projekt på platser som hon aldrig hört talas om, men som det känns som om hon förväntas tacka för personligen.
En vit republikan förklarar sig vara den sorts republikan som visserligen är ”very anti-welfare”, men som ändå stödjer idén om medborgerliga rättigheter. Ifemelu svarar: ”Och vill du veta vilken slags republikan jag är?” Reaktionen blir ett stramt leende och ett: ”You’re funny.”
Och det är ju även författaren Chimamanda Ngosi Adichie med ett rikt och varierat språk. Det är en rolig, sorglig, gripande bok och en fin kärlekshistoria dessutom.
Handen på hjärtat uppmanar Pysseliten, som står för denna månads lördagsteman. Läge för lite självrannsakan, kanske? Och det ligger nära till hands att koppla det temat till vad som hände för 75 år sedan i dag, den så kallade Kristallnatten*, upprinnelsen till judeförföljelser i stor skala i Tyskland.
Det är kusligt att läsa om hur det hela planlades och genomfördes så att det skulle se ut som folkligt missnöje mot judarna och hur Hitler medvetet använde mordet på en tysk ambassadtjänsteman i Paris som anledning att piska upp hatiska stämningar. I Huvudstadsbladet finns en intressant artikel om detta.
Ännu kusligare är det att läsa om hur det var tänkt som ett test på vilka reaktioner det skulle ge hos allmänheten. Hur långt kan man gå? Kommer det kraftfulla protester? Det gjorde det, som vi vet, inte.
Och tidningarna i Sverige låg lågt, eller verkade inte tycka att det var så farligt. Inte alla, verkligen inte, med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som främsta undantag. Men i en genomgång som gjorts på uppdrag av Forum för levande historia finns exempel på märkliga rapporter från Tyskland. Som i Stockholmstidningen den 11 november
”Bland de utanför synagogan, ett mäktigt moskéartat kupolkomplex, församlade folkmassorna hade man hjärtligt roligt åt brandkåren. Man skrattade och sade: Se, de sprutar ju noggrant förbi.”
Måttligt lustigt tycker vi kanske idag när vi vet att brandkårerna hade order om att rädda de ”ariska” byggnaderna men låta de judiska brinna.
”Alla Berlins 12 synagogor lades i aska. Detta gick nu för långt ! Tyckte även antisemiter.”
Man undrar hur många förstörda synagogor som skulle ha ansetts vara lagom. Den 15 november kommenterade Stockholms-Tidningen skadeståndet på 1 miljard som krävdes av judarna för förstörelsen (ja, av judarna, för det var ju deras ”fel”). Inte så mycket att bråka om tycker S-T:
”Härvid bör emellertid bemärkas, att det i Stortyskland finns omkring 700 000 judar i Nürnberglagarnas mening, vartill komma omkring 1,5 milj. personer, vilka icke äro heljudar. Om man uppskattar dessa judars förmögenhet till cirka 8 miljarder mark, är denna siffra icke överdriven”
Handen på hjärtat, tänker jag, hur hade jag reagerat om jag varit tidningsläsare då? Hade jag slängt tidningen i väggen och sagt att detta är ju alldeles för jävligt! Kanske. Och hur hade jag reagerat om jag varit på plats i Tyskland? Hade jag bara skrivit putslustiga rapporter hem? Förhoppningsvis inte.
Men hur ofta ingriper jag idag, hur uppmärksam är jag på missförhållanden och övergrepp, där jag kanske skulle kunna göra något? Hur ofta orkar jag säga emot när någon drar ett halvt ”oskyldigt” rasistiskt skämt? Svaret är nog tyvärr: Inte tillräckligt ofta. Men det går nog att träna upp sig, att bli lite bättre på att säga ifrån, engagera sig.
En bra början är att läsa den artikel som publiceras i Göteborgs-Posten idag, med rubriken: ”75 år sedan Kristallnatten och Europa blundar igen”.
Övriga lördagstemabloggare finns här: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
____________________________________________
* Det där begreppet ”Kristallnatten” myntades av Goebbels. Allt fler kräver att vi ska sluta använda det och jag håller med. ”Glaskrossarnatten” är ett förslag, men det flyttar också fokus från förföljelser, mord och brända synagogor till sönderslagna skyltfönster. ”Novemberpogromerna” används numera av en del historiker och det är kanske det bästa alternativet.
Först söker jag på nätet efter en app till ritbrädan. Lite senare kollar jag om det verkligen är Kladdkakans dag idag (det är det!) och då dyker det upp massor med reklam för ritbrädsrelaterade appar och pryttlar. Man förstår varför NSA gärna samarbetar med Google, som har sådan totalkontroll över allt vi gör
KLADDKAKANS DAG var det alltså som jag sökte på…
Den vanligaste reklamen handlar annars om olika föryngringsknep och produkter. Det här tipset delar jag gärna med mig av. Enkelt, snabbt och effektivt. Nu har jag i ärlighetens namn inte gått in och kollat någon länk eller läst om Julias Första Hemlighet Om Rynkor men jag tycker bilderna säger allt om hennes fina tvåstegsmetod. Jag har räknat ut att den helt enkelt måste bestå av följande: Steg 1 – tvätta håret och byt från grå till rosa tröja. Steg 2 – sluta rynka pannan och le lite grann.
Ni ser, det är ju hur lätt som helst! Möjligen ska man tänka lite på ljussättningen också när man fotograferar. Upplättningslampa framifrån på bild två blir bra.
Om man slår skallen i ett vasst armeringsjärn så att man får hål i huvudet, då öppnas liksom nya perspektiv på tillvaron. Om jag hade rest mig lite hastigare… tänker man. Om jag hade gått två centimeter mer åt höger… om jag…
Det kunde helt enkelt ha gått mycket värre och då är man till och med lite glad och tacksam att man får vara med och uppleva ännu en höstinfluensa.
Det där läskiga såret, med sina sju kraftiga stygn, eller häftklamrar, har läkt som det ska och när jag fick stygnen borttagna i måndags fnissade sköterskan lite och sa att det där såret ser ut som en lurvig tusenfoting som råkat lite illa ut. Jag skulle kunna visa en bild, i avskräckande syfte, med texten: Gå aldrig in i okända bunkerliknande byggnader utan att kolla noga först att det inte sticker ut vassa järnstycken lite här och där. Men jag nöjer mig med att rita i stället. Foto blir för läskigt, tycker jag.
Att tusenfotingen är lurvig beror på att man rakade sårområdet på sjukhuset innan man sydde, men nu börjar håret växa igen, alldeles som det ska. Och när man tar bort sådana där stygn använder man ungefär samma manick som på jobbet, när man plockar bort häftklamrar, ett sånt här ”ekorrbett”.
Så, vad jag ville säga är bara att jag är rätt nöjd med tillvaron trots influensa och novembermörker. Det kunde ju vara värre. Ingen tillvaro alls, till exempel.
Hjärnan är en spännande plats och det är först nu vi kan ana riktigt HUR spännande. Det finns numera möjligheter att följa vad som händer i hjärnan när vi tänker, minns, sover eller är arga, glada eller uttråkade.
Den här hjärnan tänker kanske på en boll
Det går att se vilka delar av hjärnan som jobbar med olika saker.Klot, klossar och andra figurer minns vi längst bak i hjärnan. Bokstäver, däremot, lagras till vänster, längst fram och innanför tinningarna. Fast, så enkelt är det förstås inte. Det kan råka vara så att hjärnan bestämmer sig för att göra tvärtom, eller lite annorlunda och det är då det kan uppstå problem som dyslexi.
En inlärning som leder till att bokstäver och ord avkodas mer eller mindre automatiskt (och snabbt) i hjärnans vänstra framlob ger normal läsförmåga. Om hjärnan i stället får för sig att avkoda bokstäver i höger hjärnhalva, inom ett område som inte alls var tänkt för ändamålet uppstår problem.
Medan den här funderar på ett ord.
Det går långsamt för höger hjärnhalva, för det här är ju egentligen inte alls dess jobb. Bokstäver och ord måste analyseras för sig och meningen med meningen blir svår att upptäcka. Det är mycket som hjärnan måste fixa till i den där högra analytiska delen, sånt som brukar gå automatiskt i den vänstra.
I extremfallet måste varje bokstavs utseende analyseras, sedan ska bokstäverna bli ett ord och ordets innebörd ska plockas fram. Sedan ska de sättas ihop till en mening och få en satsmelodi så att det går att börja fundera på vad meningen betyder. Men eftersom analysdelen av hjärnan varit upptagen med läsandets grovgöra tar det tid att komma fram till själva analyserandet.
En av de mest fascinerande upptäckterna på senare tid är att en hjärna som försöker läsa med hjälp av ”fel” hjärnceller kan bli uttröttad till depressionens gräns. Vilket är vad som händer när man försöker tvinga dyslektiker att träna med fel metoder.
Det finns bra metoder. Och det finns hjälpmedel under tiden, som att använda talsyntes och ”läsa med öronen”. Men det verkar inte som skolor och myndigheter inte riktigt vill använda det, utan prioriterar ”riktig” läsning till varje pris. Hur ska man annars förklara att det fortfarande inte går att genomföra nationella prov och högskoleprovet med talsyntes? Ett riktigt besvärligt hinder för dem som vill börja på högskolan med hjälp av högskoleprovet, trots knackiga betyg från gymnasiet, på grund av sin dyslexi.
Pysseliten föreslår Skrämmande som lördagstema idag. Svårt tema för mig som inte är så lättskrämd. (Tror jag i alla fall.)
Men det här är nog lite skrämmande i alla fall. Ett KILO godis… Det är skrämmande på samma sätt som godisreklamen, som jag såg i USA för ett par år sedan. På stora banderoller tvärs över ett hav av billigt godis på en stormarknad stod det:
”Barn behöver energi. Kolhydrater är ren energi. Ge ditt barn vad det behöver!”
Någon mer än jag som minns en tid då de stora matvaruaffärerna hade en frivillig överenskommelse om att inte placera godis för lättåtkomligt för barn? Framförallt inte vid kassorna.
Och vad ska man säga om denna form av produkt-placering?
Kan inte hjälpas, men jag tycker faktiskt att det är lite kul. Samtidigt som just den här bilden från ICA i Alingsås (tipstack för båda bilderna till Kostdoktorn) på ett skrämmande tydligt sätt visar hur väl säljstrategerna känner till våra svaga punkter.
Alla som kämpar med (mot!) sötsuget vet att det kan gå rätt bra i de situationer som man känner till på förhand och kan stålsätta sig mot. Men så dyker överrumplingstillfällena upp. Då hänger man inte alltid med och plötsligt, utan att man riktigt vet hur det gick till, ligger en chokladkaka i varukorgen. Men nu är det i alla fall nästan två månader till nästa stora godishelg.
Lördagsbloggarna är Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
Höstlov och tre förväntansfulla barnbarn kräver kanske några extra programpunkter, tänkte jag och inventerade den långa listan över tänkbara aktiviteter i stan. När sedan barnen dök upp i går hade jag laddat med förslag. Men de hade ett gemensamt motförslag: ”Kan vi inte bara få vara här?” sa de bedjande. Jamen självklart!
Så det blev en heldag då de ägnade sig helhjärtat åt riktigt barnsliga lekar, som att bygga med storlego (i stället för de komplicerade minibitarna som ingår olika färdiga ”koncept”), rita monster (i stället för att gå och se monsterfilm på bio) och så äppelprovning (eftersom det fanns gott om äpplen, men bara ett äpple av just den sort alla tre ville ha). Dessutom lite halloween-pumpa-slöjd och fladdermusframställning.
Kreativiteten flödar. Förarhytten till en traktor har blivit hiss i legohuset, hästen har fått flytta in i rummet och pendeltåget parkerar strax intill.
Så lätt man glömmer att det ungarna behöver bäst är att i lugn och ro får hitta på egna sysslor och utveckla gemensamma verksamheter. Gärna med lite diskret vägledning och kontinuerlig materialförsörjning. Och är man lagd åt det pyssliga hållet själv är det ju en välkommen anledning att få hålla på.
Och här har vi en figur till med hål i huvudet.
Och i dag är det är Halloween på riktigt. Alltså den 31 oktober, alltid, varje år. Hur och varför denna keltiska sedvänja finns skrev jag lite om här.
Barnbarnen är mycket medvetna om att det ska vara något läskigt och jag lyckades imponera med mitt nyförvärvade hopsydda ärr i skallen. De fick inte ens titta på det, det vore FÖR läskigt, bara känna lite försiktigt på stygnen genom bandaget. Men nästa år kanske de kan få se ärret.
Hur har ni det? Egentligen. Allt väl? Eller känner ni er kanske lite dysfunktionella? Ingen fara i så fall för det finns hjälp att få.
Jag har en fäbless för annonser om datorer, högtalare, hårddiskar och andra kantiga lådor, helt enkelt för att jag tycker så synd om den här yrkesgruppen, de som ska hitta på en säljande annons om något som är så bildmässigt otacksamt. Resultatet blir ofta excesser i texten i stället och nu har jag hittat någon som riktigt släppt loss. Eller som givits fria händer. ”Skriv vad du vill, bara folk reagerar en smula. Det får gärna vara knäppt, ologiskt, långsökt, tillgjort, vadsomhelst, men det ska märkas.” I annonsens ingress försäkrar man att man har helt bedårande högtalare. En freud för alla sinnen.
Sedan blir man mer specifik. Detta är Audio Pro Addon T 10. Det är ingen hejd på vad den kan åstadkomma. Enligt reklamtexten har den en ljudbild som man kan stirra sig blind på.
Och: Med kraftfull djupbas, ren diskant och senaste bluetoothteknologin skapar Audio Pro Addon T 10 harmoni i vilken dysfuntionell familj som helst. Och som inte det vore nog finns den också i mattlackat svart och vitt. Det ni!
Uppdatering. Något skakad ser jag i en kommentar att det finns läsare av denna blogg som inte utan vidare tror på det jag skriver utan söker bekräftelse i källmaterial eller på annat sätt.
Just i detta fall (Audio Pro Addon T10) verkar det som om företaget inte köpt annonsplats digitalt utan bara i papperstidningen, där jag läste texten. Som en specialservice lägger därför ut bild av texten här.
Man matas ständigt med bilder av olika platser, i nyhetsflödet, i litteraturen, på film och i reseannonser. Jag tycker det är spännande att se hur de bilder man skapar sig, med hjälp av fragment, stämmer med verkligheten. Här kommer några bilder från förra veckans tripp till Israel, några som liknar min föreställning om platsen och några som inte gör det.
Precis så här hade jag föreställt mig Tel Aviv: Nybyggt, ljust och havsnära.
Men den här sortens bebyggelse finns också, låga hus och ”äldre” kvarter, dvs drygt hundra år gamla.
Jag hade inte väntat mig en så cykelvänlig stad, med fina breda cykelbanor överallt. Dessutom finns det bra hyrcyklar med ett smidigt system med cykeldepåer utplacerade tätt i hela staden.
Man tar en cykel där man behöver den och lämnar tillbaka när man är framme. Och så tar man nästa cykel när man ska tillbaka. 
Man ska alltså inte göra som jag gjorde. Jag bokade heldagspass för en cykel och lade beslag på den hela dagen.
Parkbänkarna står ofta två och två vända mot varandra så att man kan sitta och prata några stycken. Eller bara två, som här. Den gröna cykeln är hyrcykel, välskött och lättrampad.
Jerusalem motsvarade mina förväntningar på många sätt, en kompakt, tätbyggd stad med de där lokala, ljusa byggstenarna som ger hela staden en mild färg.
Men jag hade inte väntat mig på många flaggor överallt. Jag vet inte om jag färgas av förväntningar här, men nog kändes det mycket mer som en revirmarkering än ett vänligt: ”Hej, här är vi!”
Just denna flagga råkar vara Vatikanstatens, men det fanns alla andra sorters också.
De smala gränderna i Gamla Jerusalem såg ut som jag förväntat mig, men där fanns också öppnare kvarter.
Den Heliga Gravens kyrka blev en fullständig överraskning. Kyffig, trång och full. Många vassa armbågar. Efter ett tag kom jag på mig själv med att nynna en psalm som jag måste ha lärt mig i skolan någon gång i forntiden:
Porten kallas trång, och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.
Det var väldigt många som tog den texten på blodigaste allvar, kan jag berätta. Utanför kyrkan fanns månglare i mängd. Det som jag först trodde var ett hav av färgglada blommor framför kyrkan visade sig vara gympaskor…
Överraskad blev jag också av att en kollega till Karamellkungen har butik i Gamla Jerusalem. Jag trodde att sådant där lösgodis var en typiskt svensk företeelse. Och att Via Dolorosa är en nedförsbacke var verkligen en nyhet för mig.
Klippdomen motsvarade förväntningarna. Det är dock ingen moské, som jag trodde, eftersom man inte har några gudstjänster här, men det är en av islams heligaste platser. Domen byggdes på slutet av sexhundratalet, på den plats där man ansåg att Abraham skulle ha offrat sin son, om inte högre makter ångrat sig i sista minuten. Hit ska också Mohammed ha tagit sig under en av sina nattflygningar på sin burak, vid något tillfälle för att be tillsammans med Moses och Jesus (tror jag det var). En intressant ekumenisk tanke, som man gärna skulle vilja se mer av i denna uppdelade stad.
