Jag klagar inte, för det lär inte hjälpa, jag konstaterar bara att solen gick upp (i smyg, dessutom!) först klockan 8.22 idag. Sedan höll den sig uppe i sex timmar och tjugonio minuter. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Den 21:a december klarar den bara sex timmar: upp kvart i nio, ner kvart i tre. En fjärdedel av dygnet. 25%! Det är… väldigt lite dagsljus, det.
Och när den håller sig uppe några timmar känns den dessutom alldeles anemiskt håglös.
Japp, detta är det solsken vi får hålla till godo med nu. Det är inte månen, utan ska föreställa solen. MITT PÅ DAGEN. Om man kisar lite ser man hur mycket klockan på Katarinahissen är. Just precis. 13.03! Och då har jag ändå varit hygglig och gått några steg åt sidan så att solen skulle synas överhuvudtaget i den där svackan.
Bilden har ett annat syfte också. Jag ska ta ett foto av samma plats, vid samma tid, om tre månader och igen om ett halvår. Detta för att komma vidare i en diskussion om solens position på sommaren, jämfört med vintern. Jag har diskuterat detta i timmar utan att komma överens med personer som anser att den syns lite mer till höger (eller om det var vänster?) på sommaren. Medan jag envist hävdar att den inte alls rör sig i sidled (alltså vid samma tidpunkt, sett från samma plats), utan bara i höjdled.
Låt oss anta att jag står vid sjön Rossen och har Storön framför mig. Det går lika bra med andra platser, men jag har ett behov av att tänka konkret i sådana här frågor.
Såhär, alltså. Solen står högre upp på himlen i juni, lika halvhögt i mars som oktober och lägst i december, men den finns vid samma träd, vid samma tidpunkt, även om den är högre upp, eller lägre ner, eller till och med under horisonten. De personer som jag diskuterat detta med, intensivt och länge, vill ha det till att den också flyttar sig i sidled. Det tror inte jag. Men som den dysdirektiker jag är känner jag mig naturligtvis inte hundra procent säker. Om ett halvår har vi facit!