Välkommen till en ganska stillsam blogg
Här bloggar jag då och då om det som faller mig in. Försöken att göra det regelbundet har jag givit upp, men ungefär en gång i veckan kan det bli. Eller var tionde dag. De senaste åren har det blivit en hel del om akvarellmåleri och det kommer det nog att bli även i fortsättningen.
Läsvärt på andras bloggar
- Äventyret framtiden 0
- Beskrivarblogg 0
- Den skrattande språkpolisen 0
- Embryo 0
- Eva Swedenmarks värld 0
- Frostflickan 0
- Kära blogg 0
- Lena i Wales 0
- Lövestam 0
- Nillas medelålderskrisfrågespalt 0
- Om livet runt alvaret 0
- På livets trassliga bastmatta 0
- Paulas pörte 0
- Professorns ultradrömmar 0
- Timmer och masonit 0
-
God Jul!
Publicerat i Okategoriserade
10 kommentarer
Nya traditioner… kanske nästa år?
Nya traditioner föreslår Gnuttan som lördagstema såhär inför jul. Just nu håller jag hårt på mina gamla traditioner, vilket innebär att jag brukar få en snilleblixt ett par dagar före jul, som vanligtvis handlar om att jag ska göra något lite tidskrävande.
I år önskade sig ett av de sexåriga barnbarnen en tavla till sig rum. Klart tjejen ska ha en tavla! tänkte jag. Olja hinner dock inte torka till julafton, akryl är jag dålig på. Alltså akvarell, som jag inte hållit på med på länge. Pälsängrarna hade ätit upp bästa akvarellpenslarna, så jag fick börja med att köpa nya penslar. Och så var det färgerna, som hamnat i oordning och måste städas och sorteras.
Deras sommarhus på Gotland, inbäddat i kraftig grönska, känns som ett bra motiv så här års. Först gjorde jag en skiss och sedan den ”riktiga” tavlan, som blev mycket sämre än skissen.
Sådär är det alltid. När man arbetar kravlöst och utan ambitioner kan det bli rätt hyfsat. När man sedan ska skärpa sig blir det ofta stelt och tråkigt.
Så jag testade ett annat motiv, som jag har några blyertsskisser och foton på sedan i somras. Barnbarnet som testar vattenbrynet, med hela havet (och livet) framför sig. Japp, det får duga. Och skissen på huset får hon som bonustavla.
Nästa år, Gnuttan och alla andra, då ska jag börja med nya traditioner. Man skulle kanske kunna tänka sig att planera julklapparna några veckor i förväg, i stället för dagarna före jul, till exempel.
Men nu ska jag fortsätta med produktionen. Hej hå, hej hå…Nej det blir inte fler tavlor utan – äsch, det kan jag ju inte skriva här för det kan hända att klappmottagaren läser det.
Och här finns övriga lördagsbloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
Hon vet ingenting…
För många år sedan läste jag ett häfte med dikter från en mellanstadieskola. Det var en trevlig och typisk blandning för en sjätteklass: bra dikter, gulliga dikter, icke-dikter, grötrimsdikter och plagierade dikter. Men av dikterna skilde sig så mycket från de andra att minns den än:
Den där tanten på vägen i röd hatt hon vet ingenting ingenting om migJag funderade litet på hur den skulle tolkas. Den skrevs av en trettonårig pojke i en liten skola i en by som faktiskt heter By. Var det en vilsen ensam kille som tyckte det hade varit trevligt om tanten vetat något om honom? Eller var han glad för att hon inte visste? Jag är övertygar om att dikten ska läsas som ett jublande konstaterande över att det finns en smula anonymitet i den annars mycket socialt kontrollerade miljön.
Samma känsla, nämligen, som jag får när den betaltjänst som jag använder skickar alldeles ovidkommande reklam till mig.
Dom vet INGENTING tänker jag triumferande när jag ser deras förslag: Harry-Potter-slips eller hockeyprylar. HA!
En stillsam manifestation, en familjetillställning…
Den amerikanska nyhetskanalen CNN rapporterade i går om ”våldsamma naziattacker i en Stockholmsförort” medan vår största dagstidning har en notis i sin Stockholmsbilaga om händelsen… I DN framställs det som ett byslagsmål, eller som det står i notisen: som ett slagsmål mellan fotbollshuliganer. Det är en minst sagt skev bild av händelseförloppet, säger mina barn och barnbarn, som var med.
Det har varit en hel del trista nazistmanifestationer, klotter och attacker mot bostäder för asylsökande efter linje 17, söderut. Till sist beslöt de som bor i området att ha en antinazistisk manifestation på torget i Kärrtorp. Man sökte polistillstånd i god tid och samlades på torget i går klockan tolv. Det var många barnfamiljer och äldre, oroade medborgare som ville visa att de inte stillatigande tänker acceptera de nazistiska provokationerna. Från början fanns bara sex poliser på plats för att upprätthålla ordningen. Omdömeslöst av polisen, med tanke på alla nazistiska aktiviteter i området på senare tid.
När ett fyrtiotal nazister, beväpnade med smällare, stenar, flaskor och påkar rusade in i demonstrationen blev det demonstranterna, i stället för polisen, som fick gripa in och hejda dem. En av dem var min dotters sambo. Nazisterna stoppades och motades bort. Vem vet hur det hade gått annars. Först efter ett tag kom polisförstärkning, som lyckades gripa några av nazisterna. Demonstranterna beslöt fortsätta sin antinazistiska manifestation och kunde fullfölja den med de planerade talen.
Allt sker så snabbt. Sexåriga barnbarnet hann nog aldrig riktigt uppfatta vidden av våldsamheterna, men verkar förstå att det var något viktigt hon var med om. I går kväll skanderade hon i duschen: ”inga rasister på våra gator”, men idag var hon mer intresserad av att planera julpysslandet.
SSU i Värnersborg varnade 1934 för nazisternas metoder.
Visst innehåller affischen en del lustigheter, men viktigare är ändå appellen för demokrati.
Publicerat i Att tolka, historia
11 kommentarer
If it walks like a duck, if it looks like a duck, if it quacks like a duck…
I frysen finns en plastburk där det står Anka på locket. Vi har länge varit övertygade om att där finns en bra måltid. Den ser mycket trovärdig ut, med en framtoning och presentation som övertygar läsaren. Klart att det ligger en anka där i burken. Står det anka så gör det (men samtidigt gnager ett litet tvivel i bakhuvudet: var det inte den vi åt upp för ganska länge sedan?). I dag tyckte vi dock att det var dags för anka till middag.
Och har man sett! Innehållet var ingalunda någon anka utan en slags grönskaksgryta från förr i tiden, som inte ens var god då. Hela fenomenet utnämndes genast till en ”frysanka”.
Det är en parallell till den mer kända tidningsankan, dvs en osann (och icke kontrollerad) historia som publiceras i tron att den stämmer. Andra hakar på och det blir till sist en etablerad sanning.
”Ur-ankan”, uppges ha varit en belgisk påhittad historia om en glupsk anka, som fick god spridning på 1800-talet och som kan ha givit upphov till begreppet tidningsanka.
Andra förklaringar är språkliga, som att det skulle komma från det franska uttrycket vendre un canard à moitié, som betyder att sälja en anka till hälften. Dvs att luras. Som att sälja skinnet innan björnen är skjuten. Eller, menar andra, kommer uttrycket från tyskan där en saga eller påhittad historia, Legende, slarvigt uttalat kan låta lite likt ”ljugankor” Lügente. Nja…
Den engelska förklaringen är att ankor flaxar omkring och låtsas ha skadat vingen för att avleda uppmärksamheten från skyddslösa ankungar. Hittar på en story helt enkelt, för att få uppmärksamhet. Well…
En intressant idé är att det skulle kunna komma från den latinska förkortningen N.T. (non testificatium) som betyder ungefär att detta har inte kollats eller verifierats. Hur då N.T? Hur kan det bli tidningsanka? Jo om man uttalar N. T. på tyska låter det som ente, dvs änder. Så om man tänker sig en tidningsredaktion där man diskuterar en osannolik historia, kan det mycket väl hända att jargongen är att det handlar om ente. Änder. Eller tidningsankor, då.
Eller också är det bara ankornas enerverande ovana att snattra på hela tiden som ligger bakom. Redaktörens förslag är att journalister som lyssnar för mycket på snattrandet i ankdammen garanterat kommer att begå en tidningsanka eller fler. Andra förslag?
Mitt budskap är i alla fall: Om ni vill undvika falska ankor i era frysar, se då för 17 till att märka förvaringsboxarna korrekt! Och kolla noga att det inte redan står något på locket!
Här finns inget mer att upptäcka…
Gnuttans lördagstema är idag. Men denna gråmulna dag är inte något att skriva om, så den lämnar vi därhän. I stället kollar jag på Wikipedia om det är någon författarfödelsedag idag, men det var lite magert. Den 14 december är nog inte en dag då berömda författare föds, utom Paul Éluard, men om honom vet jag just ingenting. Han delar födelsedag med den mer sentida, mindre kända, amerikanska författaren Amy Hempel.
Henne stötte jag på när hon citerades under en skrivarkurs för ett par år sedan:
”Det finns så mycket jag inte klarar av att läsa eftersom jag blir så frustrerad. Någon skildrar hur huvudpersonen går ombord på ett flygplan, sätter sig ner och fäller ner stolsryggen. Och jag vill bara säga: ’Kära vän, jag har varit i stan. Jag har flugit. Lita på mig.'”
Detta ledde till en livlig diskussion i skrivargruppen. Man kan mycket väl skildra viktiga saker om en person genom att beskriva inte att, men hur han går ombord på ett plan, sätter sig ner och fäller ner stolsryggen. Men grattis på födelsedagen i alla fall!
Men titta här! Bonusinfo om den 14 december. Max Planck hette en ung klipsk kille som ville studera fysik i slutet av 1800-talet. Fysikprofessorn Philipp von Jolly i München avrådde honom på det bestämdaste: ”Inom detta gebit finns inget mer att upptäcka”.
Max svarade då att han inte alls tänkte upptäcka något nytt, utan bara ville försöka förstå sig på hur fysiken funkar. Och ju mer han förstod desto mindre begrep han, för ljuset uppförde sig inte som det borde. Till sist nöjde han sig med en matematisk formel för dessa upptäckter, trots att han menade att det egentligen var orimligt. Ljuset verkade bestå av småbitar – Plancks konstant – som skickades iväg i grupper. (Det här är ett område som jag inte kan något om, jag försöker bara förstå vad han inte förstod och det är svårt nog.) Hursomhelst publicerade han sin formel just idag år 1900.
Einstein nappade sedan på hans idéer och på den vägen är det. Undrar vad årets nobelpristagare Higgs skulle säga idag? Nu när higgspartikeln har upptäckts finns det inget mer att upptäcka inom fysikens område? Nej, troligen skulle han säga att nu kan vi gå vidare och verkligen försöka förstå hur det funkar.
Här kan man läsa om vad övriga lördagsbloggare hittat denna decemberdag: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
Publicerat i Att läsa, Att skriva, Lördagstema
Etiketter Amy Hempel, Einstein, Higgs, Max Planck
17 kommentarer
Å då sa jag till Björklund…
Här ser vi yngsta dotterns pojkväns mammas kusins mans bror, Arieh Warshel, som samtalar med utbildningsminister Björklund.
Jag hoppas verkligen att han berättade för Björklund att det inte funkar att ryta till den svenska skolan: ”BLI BÄTTRE!” Eller att det inte är någon bra idé att låsa klassrummen för eleverna som kommer för sent. Mycket bättre att göra skolan så intressant och lockande att de inte vill missa något. När jag fått veta vad det samtalade om i går kväll lovar jag förstås att rapportera!
Uppskörtade
Eftersom yngsta dotterns killes mammas kusins mans bror har fått nobelpris i år följer jag det hela med större intresse än vanligt. Lite insiderskvaller är ju alltid intressant.
Jag får bland annat höra om alla praktiska råd som utdelas före festen till de inbjudna. Ett av de värsta faux pas en karl kan begå denna festkväll är av allt att döma att sätta sig ner UTAN ATT SE TILL ATT FRACKSKÖRTEN FALLER PÅ VARSIN SIDA AV STOLEN. Ja hujeda mig, hur skulle det annars se ut?
Allvarligt, vad håller vi på med. Varför får de inbjudna förhållningsorder om hur manchettknapparna ska se ut och hur frackskörten ska placeras, men ingen information alls om att de kan bli hur uppskörtade som helst av skumma taxiföretag.
Yngsta dotterns killes mammas kusin och make råkade ut för just det – både för manchettknappsinstruktioner och svindyr taxi. När de protesterade mot taxipriset, som var mångdubbelt mer än de betalade förra gången för samma sträcka ryckte chauffören på axlarna och sa att det är dyrt att leva.
Detta är högsta normaltaxan. Det finns bolag som tar det tiodubbla, 3000 kronor i stället för 300 per mil. Det är pinsamt att så många blir så lurade av oseriösa taxiföretag och den där regeln att de måste ha en informationsskylt om priset är helt verkningslös. Med en främmande valuta, i ett stressat läge i ett främmande land är man inte något kritisk konsument. Folk förväntar sig inte att bli så lurade.
Etikettsreglerna då? Ja, mest tycker man väl att det är exotiskt och lite gulligt och är det frack så är det. Så personer som aldrig ens haft en slips på sig i hela sitt liv ska plötsligt leta upp full pingvinmundering. Gissa var. Jo hemmavid, före avresan till Sverige, på den lokala teaterns kostymförråd!
OK, jag har inget emot att man har ”civil högtidsdräkt” som klädkod, men jag tycker i år, liksom förra året och förrförra att männen borde kunna välja klänning i stället för frack om de vill. Mycket bekvämare, färggladare och inte behöver man fundera på frackskörtens placering heller.
Vad rätt jag tänkt, fast det var fel… eller tvärtom
Häromdagen skrev jag om solens gång, fast övertygad om att solen uppför sig logiskt och förutsägbart. Det gör den inte, visar det sig. De diskussioner jag fört med olika personer om detta kommer i en helt annan dager när jag tagit del av vad Byfånen hjälpsamt bidrog med i kommentarerna till detta inlägg. Japp, jag hade fel. Någon annan rätt. Men ytterligare någon annan hade ändå fel och där hade jag lite rätt. Låt oss stärka mitt självförtroende med beskrivningen om hur jag hade rätt, i stort sett.
Här har vi ett ställe där man kan söka sol eller skugga allt efter tidpunkt på dagen. Om man planerar måltider kan det vara bra att veta när det är skuggigt eller soligt.
Och när vi planerade insåg jag att det finns personer i min omgivning som anser att skuggan faller annorlunda vid olika årstider. Alltså inte att den blir kortare eller längre, utan att den ändrar riktning. Den här bilden är tagen vid åttatiden på kvällen. Klockan tolv på dagen är det skugga på däcket framför huset. ”Men”, sade någon, på senvintern i år ”i sommar blir det ju sol här mitt på dagen, för då har ju solen hunnit längre på himlen.”
Jag invände att solen inte hinner längre i juni än i april, att det inte hjälper i detta fall att solen står lite högre. Skugga blir det i alla fall. Solen kikar runt hörnet först i tretiden. Denna bild är tagen 15.18 den 23 juni. Så det stämmer ju, så långt.
MEN så kommer de där länkarna från Byfånen och jag känner mig som om jag vore medlem i Flat Earth Society:
”Va? Skulle jorden vara rund? Nä, det tror jag väl ändå inte!”
Fenomenet kallas analemma och är svårt att förklara, men lätt att fotografera.
Så här står solen på himlen vid samma tidpunkt på dagen, vid olika tidpunkter på året. Bilden är alltså taget med en fast monterad kamera som gjort 32 exponeringar under ett år, vid samma tid på dagen.
Att det blir en åtta har med jordens elliptiska bana att göra och möjligen är Kepler inblandad också. Men visst rör sig solen lite i sidled också över året. Inte mycket, särskilt inte här i norr. Men dock, hon rör sig… Här har jag hittat en någorlunda begriplig artikel om analemma på en finsk webbplats. Och här på engelska. Tydligen var detta allmän kunskap för inte så länge sedan. Kanske är fortfarande? Kanske bara är jag som…
I den finska artikeln punkteras också mitt bästa argument för att solen alltid står i samma väderstreck vid samma tidpunkt på dagen (om än på olika höjd vid olika årstider). ”Solur!” sade jag triumferande. ”Hur skulle ett solur kunna fungera om inte solen höll sig till samma position?” Här har vi svaret, citerat från artikeln: ”Solur som det är nån kvalitet med brukar vara försedda med analemma-diagram för att man ska kunna räkna ut den verkliga tiden ur soltiden.”
Läge för en liten pudel på engelska också tror jag:
Apologies to the person who tried to tell me this. I was stubbornly insisting, perhaps not that the earth is flat, but at least that there is no such things as analemma. Now I know better, and had it not been for our discussions I wouldn’t have found out! Here is more.
Lördag. Igen!
Nu går det undan ska jag säga och Gnuttans lördagstemat denna vecka är påpassligt nog Bakverk. Gnuttans blogg heter Wienerbrödslandet, så det ska bli spännande att läsa om hennes bakprojekt.
För mig blir det sällan av att baka. Jag har dock ett par paradnummer: goda taggiga hälsobullar och urgoda onyttiga mandelmassekakor.
Hälsobullarna går till så att man kokar en gröt på vad man har av flingor och frön. Rätt mycket havreflingor ska det vara, men i övrigt kan man ta lite av varje. Så rör man ut lite jäst i ljummen degvätska (här kan man välja vatten, mjölk, vassla eller vad man vill). När gröten är ljummen rör man ihop jäst och gröt och rör i såpass mycket mjöl (graham, vete, durum, eller nåt) att det blir en lös deg. Javisstja, salt och lite sirap också. Och de brödkryddor som man gillar. Så får degen jäsa någon timme. Sedan klickar man ut lagoma klunsar på en plåt och låter dem jäsa en dryg halvtimme. Eftersom degen är lite lös blir de ofta taggiga när man klickar ut dem, men det gör inget. Och så gräddar man i ganska varm ugn. Jag lovar att en sådan bulle till frukost håller en mätt fram till lunch.
Och så mina supersnabba och urgoda mandelmassekakor: Köp ett halvkilo mandelmassa (obs INTE marsipan!). Skiva och lägg på smörat bakplåtspapper. Eller osmörat, men då ska man bre lite smör ovanpå mandelmassan i stället, för det behövs för smaken. Och så liiite flingsalt på det. In i riktigt varm ugn, överst, i några minuter.
Håll koll på ugnen, för de gräddar snabbt! Farligt gott!
Kan också användas till små bakelser, med grädde och tärnade meloner, med lite honung på. Eller till konfekt, om man skär dem i småbitar och till exempel lägger lite chokladtryffel emellan (blockchoklad som man smälter i lite grädde) och en valnöt ovanpå.
Var det någon som undrade hur det går med vikten? Jotack, jag håller mig inom det något vidare spann som är min målvikt numera.
Lördagsbloggarna finns listade i ”huvudet” under rubriken Lördagstema tillsammans med december månads teman.