Trojka eller trespann? Tekokare eller samovar?

Det här blir lite långt. Men föreläsningen på ABF-huset på Sveavägen var så intressant att jag för ovanlighetens skull antecknade en hel del. Översättaren Lars-Erik Blomqvist berättade om hur det är att översätta rysk skönlitteratur till svenska.

tekokareFörst måste en översättare bestämma sig för om den översatta texten ska närma sig eller fjärma sig från det nya språkområdet. Genom sina olika ordval kan översättaren förryska eller försvenska. Vodka är brännvin och om man översätter med ”brännvin” ligger textens innehåll närmre den svenska verkligheten. Om man i stället väljer att skriva ”vodka” har man låtit den förbli lite rysk. Om man skriver tekittel, eller tekokare har man närmat texten, men om man behåller ”samovar” har man fjärmat den.

Lite mer komplicerat blir det med ord som införlivats i svenskan. Att kalla ett politiskt ledarskap som delas av tre personer för ”trespann” låter i mina öron som en slags exotisering. Vi har ju det välbekanta låneordet trojka, eller det mer klassiska triumvirat. Men Blomqvist verkar mena att trespann gör att texten kommer närmre, medan trojka fjärmar den. (Just det exemplet nämndes dock bara i förbifarten, så om det hade kommit upp till diskussion hade han kanske nyanserat resonemanget. Kanske han talade om hästspann, helt enkelt?)

Det är ofta de enkla orden som ger huvudbry. En mening på ryska med uttrycket ”en central gata” verkar ju inte svåröversatt.  Men Blomqvist var inte nöjd med de associationer som ordet central ger på svenska, så han jobbade vidare med olika lösningar – en viktig gata, en betydelsefull gata, storgatan, ströget – för så småningom stanna för ”en stor gata mitt i stan”.

Man måste göra klart för sig vilka förväntningar som finns på det språkområde som man jobbar med. Alla översättare lever under ett förväntanstyranni. När det gäller den ryska litteraturen handlar förväntningarna ofta om tusensidiga böcker, en oöverblickbar mängd namn, som hela tiden byter skepnad, ett filosofiskt innehåll och ett språk med långa meningar och inskjutna bisatser och svåröversatt gerundium.

turgenjevTurgenjev, till exempel och hans Fäder och söner har meningar som pågår och pågår. Så långa meningar kanske inte fungerar på svenska, men man kan låta dem hålla på ett bra tag och när man ändå måste dela av meningen kan använda semikolon; det är ett utmärkt verktyg när man översätter från ryska eftersom det ger en möjlighet att börja på ny kula samtidigt som sambandet bibehålls.

Och alla namnen kan förenklas en hel del. Om en Alexander har femton olika smeknamn i en bok kan det räcka med att använda ett, till exempel Sacha, förutom Alexander.

En annan egenhet är ryskans sätt att variera verben vid dialoger. ”Sa”-orden. Ryskan har ofta inte något ”sa” överhuvudtaget. En ordagrann översättning skulle te sig lite krystad eller sökt. På ryska är detta helt naturligt:

”Ni är sen, Jevgenij Bazarov” plockade han dröjande fram sockerskålen.

I svensk översättning måste det bli:

”Ni är sen, Jevgenij Bazarov”, sa han och plockade dröjande fram sockerskålen.

När man översätter handlar det inte bara om det enskilda ordets exakta betydelse utan lika mycket om dess aura, deras associationsfält. Till exempel ”bil” på svenska, med alla sina associationer kring Volvo, SAAB eller häftiga amerikanare. Ryskans ”machina” leder (eller ledde) tankarna till den sovjetiska tiden då man måste köa för att överhuvudtaget få köpa en bil och till bilmärkena Lada och Vaz med plastlister, handtag och andra detaljer som ramlade av första månaden.

Översättaren måste hela tiden vara på sin vakt och reda ut vad som är specifikt för språket, vad som är specifikt för kulturen och vad som är specifikt för författaren och sedan ta hänsyn till det i sin översättning.

Stück syndenTill och med en så enkel sak som grammatiskt genus kan skapa översättarproblem. (Är solen manlig eller kvinnlig? Månen?) Blomqvist berättar hur den ryska konstnären Ilja Repin – han med pråmdragarna, remember? – blev konfunderad när han såg Franz von Stücks målning ”Synden”. Synden är ju maskulin! Synden, han. (Hmm, tänkte jag, hur var det med bibelkunskaperna i Repins värld? Den här fresterskan med orm och allt verkar ju ändå lite bekant.)

På 1970-talet, då det skrevs en hel del ”bonde-besjungande” böcker om livet på landet i heroiserande stil, fick översättarna problem med alla ålderdomliga verktyg som var i flitigt bruk. Sådana som vi är vana att se på Skansen eller etnografiska museet skulle nu fogas in i texter om samtida personer. Fårklavar, hackelsekistor, frörepor, täxlor och trugor. Hur översätter det på ett sätt som förmedlar att det handlar om samtida personer, om än i ganska välbevarade agrara miljöer?

För att fånga in vad en översättare egentligen är citerade han olika definitioner, som att översättaren kan vara en trogen make, en trolös älskare, en skugga, med mera. (Men inte min favoritformulering om att översätta: ”Det är med översättningar som med karlar. De vackraste är inte alltid de trognaste.”)

Blomqvist menar att översättaren egentligen är som en orienterare i ett främmande landskap, utrustad med en karta med ofullständiga tecken; det är översättarens uppgift att komplettera kartan med begripliga symboler. Kanske snarare en lantmätare?

Vad översättaren än kan liknas med är översättningarna livsviktiga för att vi ska få en chans att bekanta oss med andra länders litteratur. Och, som Blomqvist påpekade, det skulle sitta fint med mer recensioner av översättningarna, inte bara en halv rad per bok. Helsidesartiklar som tar upp översättningarnas kvalitéer och eventuella brister. Det vore ju spännande läsning!

Publicerat i Att läsa, Att översätta, Att tolka, Böcker, Ord, Språk | Etiketter , , | 35 kommentarer

Inspirationskällor

Bloggvärlden ger en ständigt nya impulser. För rätt länge sedan läste jag om en mosaik- kurs hos Mosaic Sweden på bloggen Stribergs Station och gjorde en komihågmarkering.

guldmosaik

Sedan dess har jag haft mosaiktankarna i bakhuvudet. Och när det var dags för lite kreativa insatser med en förkyld tjej som måste vara hemma från skolan, åkte jag först till mosaikbutiken på Artillerigatan i Stockholm.

Det fanns önskemål om lite glittriga mosaikbitar, så jag gick direkt på det glittrigaste. Det var bladguld och kostade ungefär 18000 kronor kvadratmetern. Äsch då, tänkte jag och vände mig mot det näst glittrigaste, lite mer silveraktigt. Det visade sig vara vitt guld och kostade ännu mer. Ååååkej… Men det gick bra att hitta annat glitter – mosaikbitar, som glimmar fast de inte är guld.

hund

Bilden på hundhuvudet har jag både lånat från Stribergs Station och beskurit lite.

Stribergs station hade valt ett hundhuvud att jobba med på kursen och skriver att det var lite svårt. Det hade varit bättre att satsa på planare ytor, tipsas vi om.

Det låter ju mycket rimligt och jag valde därför en alldeles fyrkantig kruka med släta sidor (trodde jag).

Men när vi väl började jobba med våra mosaikbitar visade det sig att den nog var lite ojämn ändå.

Framförallt var överkanten så ojämn att jag borde tagit fram stämjärn och hammare innan vi satte igång. Lite kan man fixa till med mosaikjoxet som fäster mosaikbitarna, men inte allt. Så det fick bli som det blev.

lilablåmosaikkruka2Eftersom det var ett samarbete mellan två rätt olika konstnärliga temperament var det en utmaning att hitta gemensamma idéer. Bältet med spegelbitar som går igen på alla fyra sidorna, fjärde raden nerifrån (eller femte, beroende på bitarnas storlek), kunde vi enas om. Sedan fick bli olika färgteman på de fyra sidorna. Barnbarnet kom loss med lila-vita-blå bitar medan den med rött-gult-orange-guld bygger på gemensamma beslut.

mosaikkrukaguldkant

 

Jag fick fria händer med min gröna sida. Och när vi kommit så långt fanns inte så många bitar kvar, mest silver, och blått och några orange. Med en mosaiksax klippte jag smala bitar till hörnen och på överkanten lade vi ett lager med guldaktiga bitar. Rätt OK, tyckte vi nog att det blev, med tanke på att det var första försöket.

Publicerat i konst, Träning | Etiketter , , | 6 kommentarer

Fint besök

olokunI Bergrummen på Skeppsholmen visas fram till den 23 februari i år några fina skulpturer från Nigeria, framförallt de kända Ile Ife-huvudena.

De är gjorda i början av 1000-talet, men hamnade under århundradena långt ner i jordlagren. 1910 hittade en tysk forskare, Leo Frobenius, ett av huvudena.

Man förundrades storligen hur detta, som naturligtvis måste vara ett klassiskt grekiskt mästerverk, kunde ha hamnat i Nigeria. Att det hade inhemskt ursprung var det ingen som trodde.

På 1930-talet hittades flera sådana huvuden när man byggde om kungapalatset i Ife. Ju mer man hittade desto tydligare blev det att de gjorts i dåtida Ile Ife, från 800-tal till 1400-tal. Men Leo Frobenius framhärdade med sin idé om ett annat ursprung. Det var nog helt enkelt lämningar från det sjunkna Atlantis, menade han.

terracottaMen fortsatta utgrävningar och efterforskningar gav besked om skickliga skulptörer och gjutare, som skapat brons- och kopparskulpturerna. De som gjorts i dyrbara material föreställer kungar, eller gudar. De som gjorts i lera kan också vara ”vanligt” folk.

Ett intressant inslag är att man också porträtterar olika handikapp, som sågs som en slags meddelande från gudarna. De handikappade bär, liksom alla människor, på gudomlighet. Det är bara det att gudar också kan slarva lite ibland.

högerUtställningen kommenterades i höstas av författaren Ben Okri, från Nigeria. Han har skrivit en dikt om hur huvudena samtalar med varandra om oss sentida betraktare.

Jag har inte tillgång till dikten här, så jag citerar så gott det går ur minnet, inte hela, inte formuleringarna, men innebörden.

”På ett språk, som människorna nästan kan höra talar de med varandra i sin tystnad.

Första anden: De ser oss inte. Våra förfäder hade rätt. Ju mer du talar desto mindre ser du.

ooni obalufonAndre anden: De talar för mycket och för tidigt.

Förste anden: De borde få hjälp att tänka.

Andre anden: De borde få hjälp att leva.”

Ben Okri berättar om kungarnas roll i det gamla Ile Ife. De skulle samla, trösta, uppmuntra och ena. De skulle se till att stridigheter stoppades i sin linda, de skulle verka för fred och samarbete. De skulle vara föredömen med sin klokskap och sitt lugn.

När man strosar omkring i bergrummen under Skeppsholmen och stannar till framför de olika huvudena kan man faktiskt känna lite av det där lugnet som de utstrålar.

m ben okriBen Okri är en intressant författare som översatts till svenska, bland annat med Den omättliga vägen, 1993 (The famished road, 1991). Jag träffade honom på bokmässan Story Moja i Nairobi för drygt två år sedan. Då fick han en penna av mig, eftersom hans penna tog slut vid boksigneringarna. Så för säkerhets skull tog jag med mig en extra penna nu också, just in case. Det uppskattades.

Passa på att träffa dessa besökare från ett annat årtusende och en annan kontinent, som kanske har ett och annat att berätta för oss på 2000-talet. Fram till den 23 februari, alltså.

Publicerat i historia, konst | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Kompakt mörker

För många år sedan var jag på en jobbresa i norra Tanzania. Vi åkte från Shinyanga till Musoma och passerade bland annat Serengeti på vägen.

zebror

På den tiden fanns inte mobiltelefoner; man kommunicerade med lodgerna via teleprinter, eller radio. Chauffören kände till trakterna rätt väl, bilen var en stadig jeep och vi hade extra mat och vatten med oss, vi hade bokat rum på en logde i Serengeti, så allt kändes mycket välordnat.

röd vägMen det hade regnat ganska mycket och jag märkte att chauffören var lite orolig över ”vägarna”. Ibland var det ordentliga hyvlade vägbanor i den röda jorden på savannen, men ofta handlade det bara om uppkörda spår och det gällde att ha bra lokalsinne för att det skulle fungera.

Chauffören blev alltmer tystlåten och vi med, för det märktes att han behövde koncentrera sig. Även om vi hade karta och kompass var det hela tiden en fråga om att hitta rätt spår att köra på, så att vi inte skulle fastna i leran.

trött lejonVi fortsatte, bland zebror, antiloper, elefanter och ett och annat trött lejon, medan vi oroligt sneglade på klockan. Halv sju blir det tvärmörkt, som att dra ner en rullgardin. Vi skulle inte hinna till lodgen i tid, den saken var klar. Det var mulet och det skulle kanske börja regna igen.

Bilderna är blekta vid det här laget, men inte minnena av resan. 

buffel regnsky

Vi körde fast ett par gånger men lyckades tillsammans knuffa upp jeepen igen ur lergroparna. Vi åt vår matsäck, sparade hälften och lite vatten, just in case…  Det tog sin tid, klockan närmade sig obevekligen halv sju och mörkret föll.

För det är precis det som händer. Mörkret faller. Som en svart filt över hela landskapet.  Skymningen varar väl ungefär en kvart. Och när det är mulet finns inga ljuskällor alls. Kompakt mörker. Åtminstone för oss västerlänningar som är vana vid att det finns något som lyser upp mörkret, som den ljusare himlen över en avlägsen stad, en TV-mast på håll, ett flygplan, vad som helst som ger en strimma ljus. Här handlade det möjligen om blänket från något kattdjurs ögon och det var inte vad vi längtade efter.

Övernatta i bilen? Nej varför det, sade chauffören förvånat, nu var det ju inte långt kvar.

Och så SLÄCKTE han billyktorna och körde vidare. Vi såg ingenting och frågade honom om det inte vore bättre att tända strålkastarna. Nej, billjuset skulle bara förvirra honom. Bättre att vänja sig vid mörkret och kunna följa landskapet.

elefant lodge

Vi körde vidare under total tystnad för att inte störa chaufförens koncentration. Efter drygt två timmar glimmade det till och där, på en höjd, låg vår lodge.

Puh!

Och nästa morgon sken solen när elefanterna kom fram och drack vatten vid det lilla vattendraget intill logden.

 

 

Publicerat i Att resa, Foto, Natur, Planering | Etiketter , , | 12 kommentarer

Tjugofjärdedag jul

pumlor

Om man missat att städa bort julen på trettondagen har man alltid en ny chans vid tjugondag Knut, som tydligen kom till för att man skulle ha lite tid att efterfesta efter trettonhelgen. Men om man skulle missa även den chansen? Ja då får man väl sikta på kyndelsmässodagen i stället, fyrtio dagar efter jul.

Eller helt enkelt plocka bort stjärnor, pumlor, tomtar och halmbockar ändå. Till exempel denna helg, tjugofjärdedag jul. Ja varför inte?

Publicerat i historia | Etiketter , , | 13 kommentarer

Jamen förlåt, då

Postkodlotteriet har klantat sig. De tänkte sig att de skulle  – efter en allmän information, utan kundernas medgivande – dra en extrasumma från kundernas konton. Hur man kan komma på en så korkad och sannolikt otillåten idé är lite svårt att förstå. Däremot är det lätt att förstå att det uppstod en proteststorm och nu rättar man till det. Eller ”väljer att backa” som man uttrycker saken.

förlåt

Eftersom deras marknadsdirektör gått på sedvanlig medieträning väljer man också att be om ursäkt. Och dessutom att säga förlåt.

Vilket får mig att fundera på vad förlåt betyder nuförtiden och vad förlåtelse egentligen innebär. ”Jamen jag har ju sagt förlåt. Ju!” Då är saken utagerad och du är en dålig människa om du inte genast upphör att vara ledsen/arg/sur. Eller i detta fall: ”Nu har vi sagt förlåt, så då förväntar vi oss att du fortsätter att prenumerera på våra lotter, i stället för att vara otrevlig och säga upp din prenumeration på grund av våra tvivelaktiga affärsmetoder.”

Nästan så att jag önskar att jag vore postkodlotterikund, så att jag kunde säga upp abonnemanget!

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 27 kommentarer

För gränden den är trång…

klevgrNär jag måste ta bilen för olika ärenden finns det en tids- och bensinsparande väg från garaget rakt ner på stan (eller ut ur stan för den delen). Det är bara att köra Klevgränd ner mot Slussen och därifrån kan man komma i stort sett vart som helst.

Om inte gränden är blockerad av en bil, förstås. Då måste jag i stället köra runt halva Söder, bort till Nytorgsgatan, ner till Folkungagatan och vidare därifrån. Mycket trafik, många trafikljus och det känns rätt onödigt om man kan slippa.

Dessvärre är det många som tycker att Klevgränd är en utmärkt parkeringsplats. Eftersom den är så trång får det bara plats en bil. Det GÅR inte att klämma sig förbi, tro mig, jag har försökt.

trångt

Då gäller det i stället få kontakt med den som ställt sin bil i gränden och det är inte lätt. Jag tutar, jag söker på bilens registreringsnummer för att få tag i ägaren (går oftast inte och en och annan bil har visat sig vara avregistrerad), jag tutar igen och till sist kanske det kommer någon som mycket motvilligt flyttar sin bil.

Stämningen kan bli lite frostig, som häromdagen, men det har Eva redan berättat om mycket bättre än jag skulle kunna göra, så det kan man läsa om här.

Eftersom ägaren till den bilen ändå till sist backade bort från gränden är jag lite diskret och visar en avståndsbild. Av någon anledning verkade chauffören inte alls gilla att jag tog fram mobilen för att fotografera. Sen gnolade jag på Evert Taubes låt resten av dagen:

O, bugen er I bylingar med bucklor och batong,
och ställen er på sidorna, för gränden den är trång

Publicerat i Debatt | 11 kommentarer

Vi som minns

Ibland känns det som om jag tjuvåker på Facebook. Jag bidrar sällan med något, men jag får desto fler lästips om bra artiklar och information om möten, bokuppläsningar, utställningar och annat intressant.

Men det finns ett område på FB där jag har lite att komma med i alla fall och det är i en ”Vi-som-minns”-grupp. Sådana grupper finns lite varstans och i mitt fall handlar det om Horndal, som jag växte upp i och där jag tillbringar mycket tid. Foton från förr har jag ju rätt gott om, tack vare pappa som fotograferade jämt och då är det bara att skanna och lägga in dem på Horndalsgruppen. Och genom alla olika kommentarer får jag en fylligare historik om bilderna.någonstans i Sverige

Den här har jag just skannat och ska lägga in på Horndalssidan, men det slog mig att det kanske är fler som vet något om uniformsmodet på 40-talet. Dessa soldater befinner sig på Horndals station. Nummer tre från höger är min pappa. Men vad är det dom har på sig?

Publicerat i historia | Etiketter , | 29 kommentarer

Stjärnor (och ränder) som lördagstema

HeLena vill se stjärnor som lördagstema i dag och här kommer femtio stycken.

En stjärna för varje stat i flaggan, ”the star-spangled banner”, brukar barnen få lära sig i skolan i USA. Men hur många är stjärnorna? Femtiotvå, får man höra ibland, trots att de bara är femtio. Det blev lite förvirring när Alaska och Hawaii tillkom kring 1960 och skolböckerna hann inte riktigt med. I en del böcker var det rätt, men man rättade i dem också och lade till ett par stjärnor. Så kan det ha gått till när den felaktiga föreställningen om USA:s 52 stater uppstod.

första

Från början bestod USA av 13 stater. Grunden till den första flaggan, från 1775, var helt enkelt Storbritanniens örlogsflagga med  Union Jack  i hörnet på en röd enfärgad fana. Man sydde helt enkelt på sex vita band, så att det blev tretton ränder allt som allt.

Senare tog man bort Union Jack och satte dit tretton stjärnor i stället, först i en ring, sedan i rader. Och när Kentucky och Vermont anslöt sig 1795 sydde man på ränder och stjärnor igen. Femton stjärnor, femton ränder.

13 stjärnor

femton

 

Men så kunde man ju inte hålla på, i alla fall inte med ränderna, så man gick tillbaka till de ursprungliga tretton ränderna, medan stjärnorna blev fler och fler.

48 stjärnor

Så här såg flaggan ut mellan 1912 och 1959, med 48 stater. Stjärnorna bildar ett lite stelt symmetriskt mönster.

Sedan kom Alaska och Hawaii också med. Det är lättare att placera 50 stjärnor lite roligare än de där stela raka leden.

1960 med alaska o hawaiiDet finns regler för det där också, för hur nya stjärnor ska placeras in.

Flaggspottning är en populär syssla hos en del historiker. Är det rätt flagga vid olika tillfällen, eller har man hissat en äldre flagga med för få stjärnor?

Iwo JimaDen med 48 stjärnor är ju lätt att känna igen med sina raka rader, även om man bara ser en liten flik av den. Den hängde också med länge, från 1912 till 1959 och det är den man ser i bilder från både första och andra världskriget. Här de 48 stjärnorna på ett frimärke med motiv från slaget om Ivo Jima i Stilla Havet 1945.

Övriga lördagstemabloggare finns här:

Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i historia, Lördagstema | 23 kommentarer

Avlyssnat på stan

jobbar inteEn mamma stannade framför fönstret vid en leksaksbutik i Gamla Stan och pekade entusiastiskt på ett par dockor. Döttrarna tittade lite mer kritiskt och verkade inte alls lika förtjusta. Jag stannade också till, det var riktigt fina dockor, lite ovanliga.

– Men hörni, visst är dom urgulliga!

(Ohörbart mummel.)

– Vilken skulle du vilja ha? Vad säger du? undrade mamman och vände sig till den yngsta dottern, som såg ut att vara i sexårsåldern.

– Vetinte. Den kanske? Sa lilltjejen och pekade på en docka i full playamundering.

hon som jobbarDå piggnade storasystern till och sade förargat att hon verkligen inte ville ha den andra dockan.

– Varför ska jag ha den som jobbar! Jag vill också va på stranden!

– Men lugna er tjejer, vi går in och kollar, det kanske finns fler stranddockor!

Sa mamman och försvann in i butiken med sina döttrar, troligen för att köpa de dockor som hon förälskat sig i.

Om jag hade haft tid hade jag följt med in i leksaks-butiken för att se dramats fortsättning. Kanske köpte mamman två snarlika dockor och dubbla outfits för stranden. Eller tog hon kanske rentav tillfället i akt att förklara för döttrarna att det inte funkar om alla ligger på stranden och latar sig. Några måste ju jobba också…

 

Publicerat i Att tolka, Livet | 13 kommentarer