Karin Englund

I gatunivå

Postat den 6 februari, 2014 av Karin

Paulista

Torg i Centrum

Panoramabilder i all ära, men det är när man går omkring på gatorna i en stad som man får en känsla för dess karaktär. Eller som i Sao Paulos fall, dess olika karaktärer. Flotta Paulistaområdet med sina bankpalats är något annat än centrum med sina äldre, lite slitna byggnader. Men överallt finns ändå kontrasterna mellan gammalt och nytt.

I de äldre, lägre kvarteren kring Centrum dyker också överraskande byggnader upp, som den här, svårfotograferade, ritad av Oscar Niemeyer.

Med stadsteatern strax intill.

dramaten i sp eltrassel

Det är ju rätt självklart att en stad som består av ungefär 12 Stockholm innehåller många olika städer.

I de tuffare kvarteren tar man inte fram kameran, så därifrån har jag inga bilder. Där bygger mycket på privata initiativ och egna lösningar, som ”gratis” el. Det här eltrasslet är från de mer välordnade kvarteren, men det är inte omöjligt att det ingår en och annan tjuvkoppling i den här härvan.

Skulle jag kunna tänka mig att bo här? Ja, faktiskt. För trots sin storlek är det en nog den vänligaste storstad jag varit i, hittills.

Publicerat i Att resa | Etiketter Sao Paulo, storstad | 16 kommentarer

Vilse i parken

Postat den 5 februari, 2014 av Karin

Sao Paulo är ofattbart stort. Så stort att det inte går att trycka vettiga kartor över hela stan. Det får bli bit för bit. Och även de bitarna täcker rätt stora ytor. Det här är en del av sjön i parken Ibirapuera, Sao Paulos motsvarighet till New Yorks Central Park.

sjöp ip

Parken täcker ungefär två kvadratkilometer (på kartan markerad med 2). Vid nummer 1 på kartan bor dottern, och även jag, för tillfället. Det såg ut som en lagom promenad att gå ner till parken, tyckte jag, så jag knallade iväg. (Nejdå, bli inte nervösa nu; jag må lida av obefinligt lokalsinne, men jag är desto bättre på att läsa kartor.)

karta prom

När jag gått i en halvtimme insåg jag att det var längre än jag trodde och tog taxi sista biten. Taxichuffören hittade sämre än jag så till sist bad jag honom släppa av mig på fel sida av parken, den södra. Tänkte att jag kan väl fråga mig fram i virrvarret av stigar och vägar i parken och i övrigt orientera mig norrut med hjälp av solen.

Det är en fin park och det är helt OK att vandra runt där några timmar. Men det är svårt att få besked om hur man ska hitta till olika ställen och bara några få av vägarna finns med på kartan. Eftersom jag inte kan portugisiska inleder jag med att fråga om det pratas engelska. Och då får jag alltid de mest förtjusande svar. ”Det beror lite på”, sade en person, som kunde ganska bra engelska. ”Vi får väl se” sade en annan. ”Jag kanske kan försöka”, sade en tredje.

Det är ju en väldigt bra idé, eftersom ett enkelt ja eller nej ju kan bli alldeles fel. Kanske kan personen inte tala engelska särskilt bra, men tillräckligt för att svara på min enkla frågor.

Eller i motsatt situation kan det vara så att en person är hyfsat bra på engelska, men den räcker ändå inte till just för det aktuella tillfället. Ett mycket flexibelt och situations-anpassat svar alltså.

Att man sedan pekar alldeles bortitok när man visar vägen är en annan historia. Så detta parkbesök fick bli en promenad kors och tvärs i parken. Men jag tänker inte ge mig, jag återvänder till de olika spännande museer som finns i parken. Bland annat ett planetarium i det rymdskepp som landat här. Ritat av Brasilias arkitekt Oskar Niemeyer.

För att fatta hur stort Sao Paulo faktiskt är kan det hjälpa att åka upp i något högt hus. Den här bilden är tagen från Terraço Itália i centrum.

Och vill man se mer av stan kan man kolla den här panoreringen, just från Teraço Itália Man måste ha lite tålamod medan hissen åker hela vägen upp, men sedan får man en fin vy över hela stan på kvällen. Man behöver inte klicka på bilden (om man gör det kommer restauranginfo upp i stället) utan bara låta kameran svepa runt horisonten. Om man för pekaren åt sidorna ändras riktningen.

Publicerat i Att resa | Etiketter Ibirapuera, Sao Paulo, Teraza italiano | 8 kommentarer

Eko och ekon

Postat den 4 februari, 2014 av Karin

Fazendan som vi var på i helgen ligger granne med Mata Atlantica, Atlant-regnskogen, som är en tropisk regnskog. Och då måste jag ju kolla vad ”tropikerna” egentligen omfattar men det är så krångligt så jag nöjer mig med den här generösa definitionen:

Hela det rosaaktiga mittbältet, mellan de 24:e breddgraderna är tropikerna.

park paulista

Tropisk regnskog är ovanligt så långt från ekvatorn som södra Mata Atlantica. Passadvindarna driver in regn under vinterhalvåret (alltså vår sommar) så att regnskogen prunkar.

Hela Sao Pauloområdet var täckt av sån här regnskog en gång. I centrala Sao Paulo, mitt i de elegantaste kvarteren i Paulistaområdet har man sparat en ruta av Mata Atlantica. Om man går in i den parken försvinner storstaden i den täta grönskan och man kan nästan tro att den inte finns.

Men tillbaka till fazendan, som arbetar mycket med ekologiska lösningar. Vatten från egna källor, elektricitet från vattenfallen, odlingar som klarar sig med gröngödsling och det man får från kor, hästar och höns.

Gott om plats, välintegrerat i naturen och smarta ekologiska lösningar.

Här har också arkitekten Marcio Kogan skapat en ekoby.

Man kan köpa hus som enligt säljbroschyren ska vara hundra procent ekologiska (dvs inte tära på naturen).

mbya

Ekobyn marknadsförs som den första helt ekologiska byn i Brasilien.

Plötsligt får begreppet eko en dubbel innebörd. Det är svårt att bortse från ekot från de senaste århundradena.

Här fanns en gång i tiden en indianbefolkning som hade bra koll på hur mycket man kan utnyttja naturen utan att föröda sina överlevnadsmöjligheter.

Idag är den ursprungliga befolkningen mindre än två promille av Brasiliens befolkning och de trängs fortfarande tillbaka.

Bland annat för att de marker de har tillgång till behövs för att odla biobränsle.

Bilden på mbyá-kvinnan hittade jag på nätet.

Publicerat i Att resa, Debatt | Etiketter Ekoby, Marcio Kogan, Mata Atlantica, Mbya | 14 kommentarer

Och en estancia som är förfärligt stor

Postat den 3 februari, 2014 av Karin

Här ser vi delar av en en fazenda; dess marker sträcker sig bortom kullarna.

Hacienda, fazenda, estancia… vad heter det egentligen? Det kan man ju passa att ta reda på när man ändå är i Brasilien. Fazenda heter det i Brasilien och hacienda i spansktalande länder. Men vad är det då Evert Taube skriver om? ”En estancia som är förfärligt stor”?

Jo, så här förklarar Christobal, som jobbar på en fazenda några timmars resa upp i bergen från Sao Paulo:

”Hacer på spanska och fazer på portugisiska betyder göra, eller producera. På en fazenda producerar man kaffe, grönskaker, frukt och kanske ost och annat. På en estancia föder man upp hästar och kanske nötkreatur för köttproduktion.” Hans enkla och pedagogiska minnesregel var att på fazendan gör man och på estancian är man. Eller i klartext: fazendan och haciendan behöver mycket mer arbetskraft än estancian.

Sen kan en fazenda ha hästar ändå och det är ju trevligt när man kan få hyra dem för en tur i bergen.

Här utforskar vi (dottern, hennes fästman och jag) fazendan Sankta Helena.

Här är Christobal med favorithästen Elegante. Det är en ovanligt lyhörd häst, som reagerade på minsta rörelse. Ungefär som när man är van vid en gammal tung Volvo utan servostyrling och plötsligt sätter sig i en modern lättstyrd bil.

Det gällde att sitta still och bara ge de hjälper som behövdes. Om jag flyttade mig i sadeln på ett omotiverat sätt stannade han upp och lade ena örat bakåt som om han ville säga:

”Men människa, bestäm dig! Vad vill du att jag ska göra?”

På den där estancian i Samborombón som Taube sjöng om, den som Carmencita var lite intresserad av, fanns ju tjugotusen kor, prisbelönta tjurar, oxar, får och svin… Och förmodligen en hel del hästar. Typisk estancia.

Publicerat i Att resa, Ord | Etiketter estancia, Fazenda, hacienda | 12 kommentarer

Tåg

Postat den 1 februari, 2014 av Karin

Lördagstemat är tåg och jag kan inte ens klaga för jag har själv hittat på det. Och då visste jag ju ändå att jag skulle vara här i Sao Paulo idag, men jag visste inte att det är så ont om tåg.

s paulo rio Den nya snabbtågsbana som planerades mellan Rio de Janeiro och Sao Paulo inför fotbolls-VM lär inte bli verklighet på några år ännu. Men om och när den väl blir klar kommer man att kunna resa sträckan på en time och tjugofem minuter, sägs det. 412 km med en maxfart på 360 km/h.

Så fort gick det inte när jag tågpendlade till skolan mellan Horndal och Storvik, som på den tiden var en viktig järnvägsknut med Sveriges (eller var det Nordens?) längsta perrong. Sträckan Horndal-Storvik är väl ungefär 40 km och det tog strax under en timme på den tiden.

Den här konduktören brukade vi av någon anledning kalla Botvid och han var snällare än han ser ut. Om man glömde sitt månadskort (vilket hände rätt ofta) kände han igen en och man slapp lösa biljett.

Det var på tågen som läxorna gjordes. Nästan en hel timmes koncentrerat läsande på morgonen var vad som behövdes för att klara sig. Jag tror det var då jag blev lite tågberoende. Aldrig kan jag koncentrera mig så bra som när jag åker tåg. Ibland, när jag haft någon text att läsa, som kräver extra uppmärksamhet, har jag funderat på att hoppa på ett tåg bara för att det skulle bli lite lättare. Har inte gjort det än, men det har varit bra nära.

På hemvägen efter skolan var det i stället sällskapsliv som gällde. Man spelade kort eller avhandlade ett och annat aktuellt problem (som vilken kille i 4 b som var gulligast eller vilket straff i helvetets värsta krets som skulle kunna vara lämpligt för den elaka historie-läraren). Och när någon var tillräckligt stadd vid kassa köptes veckotidningar som lästes kollektivt.

Jag tror att föräldrarna tyckte lite synd om oss som måste pendla ett par timmar om dagen till skolan. Själv minns jag tågresorna som ett väldigt trevligt inslag under min skoltid.

Mer tåg till folket!

Här hänger jag över axeln på min kompis Lena, men vilken tidning det är vi studerar är jag osäker på. Veckorevyn förekom, har jag för mig.

Och javisstja, titta gärna på den här filmen om ett litet modelltåg som tuffar på i mina gamla hemtrakter. Jag har visat den förut och mer information finns här.

Övriga lördagsbloggare är Gnuttan Helena Karin på Pettas(som pausar denna vecka och nästa) Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten och Malin (aka Filifjonkan).

Publicerat i Att resa, Lördagstema | Etiketter Horndal-Storvik, SJ, Snabbtåg Rio-Sao Paulo, tåg | 31 kommentarer

Snart lördag

Postat den 1 februari, 2014 av Karin

OK, det kanske är lördag i vissa delar av världen, men än så länge är det fredag här i Brasilien och jag fick lust att dela med mig av en intressant utställning som jag såg på Sao Paulos konstmuseum i dag. Konstnären Lucian Freuds porträtt, främst etsningar visades tillsammans med fotografen Davie Dawsons bilder av modellerna och hur Freud målar och inte är det särskilt insmickrande porträtt han gör. Inte ens av drottning Elizabeth av England (men respekt för att hon låter sig avporträtteras av denna konstnär som är känd för att göra inträngande, psykologiska, men föga smickrande porträtt av sina modeller.

Här ser vi konstnären längst till höger, modellen David Hockney och porträttet av honom på en bild av David Dawson.

När jag ser de rätt skoningslösa porträtten som Freud gör kommer jag att tänka på en anekdot om Picasso. Han hade målad av Gertrude Stein och hon protesterade livligt att så såg hon verkligen inte ut. Picasso sade då helt lugnt att det kommer hon att göra.

Lördagstemat? Tåg?? Låt mig sova på saken och återkomma i morgon då det faktiskt är lördag här också.

Publicerat i konst, Lördagstema | 4 kommentarer

Some like it hot

Postat den 31 januari, 2014 av Karin

Här har vi äntligen fast mark under fötterna, eller vingarna, eller äsch, nu har vi nått fram till Sydamerika.

En dag tar det att resa från (relativt) nära nordpolen till solgass och sommarvärme söder om ekvatorn. Jag slutar aldrig förundra mig över detta.

Man kliver ut i snödrivor på morgonen och landar i 33-gradig värme på kvällen. Och flyger dessutom i en jättestor metallfarkost som väger ofattbart mycket men ändå tuffar på i luften, över Atlanten, i detta fall.

Jag har med tiden blivit lite mer uppmärksam på vad som händer när man flyger. Förr tänkte jag aldrig på det, men det gör jag nu. Skulle väl inte kalla det flygrädsla, men en medvetenhet om att det kan gå illa ibland. En tanke som jag omedelbart motar bort med kunskaperna om att bilåkning är betydligt farligare än att flyga.

Det gick bra, trots rätt mycket turbulens i luften och jag noterade att jag tänkte en och annan korkat tanke som: Är det egentligen någon idé att fylla i alla de här blanketterna innan vi landat…?

Även om det är alldeles klart kan det finnas luftströmmar på väg åt olika håll och då blir det sjögång, eller vad det kan heta. Luftgång?.

Nu ska jag ut och upptäcka São Paulo, där jag hälsar på yngsta dottern och det kommer nog någon rapport framöver. Men i morgon är det ju lördagstema tåg! Det blir nog svårt att hitta här. Järnvägstrafik satsar man inte på, verkar det som.

PS. När jag skrev rubriken till inlägget funderade jag på översättningen av filmtiteln ”Some like it hot”. På svenska heter den ”I hetaste laget”. Det blir ju något helt annat. Om man nu söker upp värmen med flit passar den engelska varianten bäst.

Publicerat i Att resa | 18 kommentarer

Lördagsteman i februari

Postat den 28 januari, 2014 av Karin

Oj, det här skulle jag ju ha förberett lite bättre, lördagsteman för februari. Det är min tur att föreslå teman och då kan man ju liksom ta chansen att hitta på några favoritämnen. Men å andra sidan är det bra med den där utmaningen att skriva om något man inte funderat på alls. ”Nej”, tänker man först, ”detta kan jag absolut inte skriva någonting om”. Men så ligger temat där i bakhuvudet någon dag och det brukar (nästan) alltid dyka upp någon association. Eller bild. Eller båda.

Men då vill det ju till att lördagsbloggarna får sitt tema i förväg och då börjar det bli brått, för på lördag är det ny månad och nya teman igen! Det får bli tema T, så får vi se hur det går. Här är mina temaförslag:

1 Tåg

8 Trapp

15 Tvätt

22 Träna

Fler som vill vara med? Det är bara att haka på. Länka till din blogg i kommentarsfältet, så tar jag med dig på listan. Just nu har vi följande lördagsbloggargäng: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten och jag.

Och – trumvirvel! – ny lördagsbloggare: Filifjonkan (eller Fru Filifjonk funderar, som det fullständiga namnet lyder).

Publicerat i Lördagstema | 13 kommentarer

Vårtecken

Postat den 26 januari, 2014 av Karin

Uppsprickande molntäcke. Och uppsprickande istäcke dessutom. Än så är det långt till vår, förvisso, men ett och annat vårtecken letar sig hit, ändå.

uppsprickande

Så här pass ljust var det i eftermiddags när vi vandrade hem från ett av vårtecknen på Djurgården, nämligen Vårsalongen på Liljevalchs.

En rolig salong, med många ”vill-ha”-inslag. Men kassan är skral på nyåret så det får räcka med att beundra konsten på salongen. Den håller på till den 23 mars, så det finns gott om tid att återvända dit.

Här har vi en ung man som tagit till vara sina erfarenheter och gjort konst av dem. Jonas Brolin heter han och konstverken är hans använda skateboards.

Verkens titlar ger en aning om hur de använts: Garageuppfarten 1998, Bruten arm 2002 och Rakt in i parkbänken 2003.

pussy riot

Den här fina bildväven är gjord av salongens äldsta deltagare, Gun Nordstrand, och heter Pussy Riot och Malala. Ett av många konstverk som jag gärna skulle vilja ha hemmavid.

Eller det här, Återsken, olja på duk av Bo Ljung.

Bo Ljung Återsken

Lena Sjöberg Kungligheter och undersåtar

Lite mer svårplacerad i hemmet är kanske Lena Sjöbergs konstverk, Kungligheter och undersåtar. Det är gjort av papperspåsar, några lite högre än andra, med tuschteckningar av olika figurer. Vi blev stående och funderade: Vad har dessa papperspåsar använts till? Varför känns de så välbekant? Har de inte något med gammaldags kontorsmiljö att göra?

Men konstverket leder också tankarna till minnesmonumentet över förintelsen i Berlin.

Vårsalongen brukar ju bjuda på många annorlunda material och experimentella verk. I år känns det dock rätt traditionellt och de annorlunda materialen är just dessa skateboards och papperspåsar, eller pärlplattepärlor, som i den här fina lilla skulpturen Häng av Ebba Gran.

Eller som i den där syplatsen, nej, Min före detta syplats av Ulla-Stina Wikander. Den föreställer en symaskin (som ÄR en symaskin) ett bord (som Är etc.) en stol, en arbetslampa och ett par träskor, alla hysteriskt tätbroderade med något som liknar petit point.

Ångest!

Jag är väldigt förtjust i målningar med lite Hopper-känsla. Sådana där som man blir stående framför en stund och funderar kring. Som man rentav kan få lust att skriva en novell om. Som den här av Tove Rosén, Hissen.

Publicerat i Att tolka, konst | 8 kommentarer

Snö

Postat den 24 januari, 2014 av Karin

Lördagstemat denna vecka är Snö

Simon-Beck-Snow-art9

Kolla här. En farbror som är ute och går i snön. Undrar om han gått vilse bland alla olika spår?

Ingalunda! Det är snökonstnären Simon Beck som skapar ett av sina fina mönster. Här står han på någon alpsluttning med en snöstjärna i megaformat bakom sig. Såhär kan det också se ut när han varit i farten.

Eller så här.

snökonst

Där ligger de där snöänglarna som man gjorde en gång i tiden i lä!

Här har några skidåkare stannat till för att beundra hans figurer i snön och här kan man läsa mer om hur man gör.

Tack HeLena för inspirerande teman under januari! Övriga lördagsbloggare finns här: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i konst, Lördagstema | Etiketter Simon Beck, snökonst | 33 kommentarer