Var beredd på att möta både bekanta och kändisar i Brasilien. När jag kom fram till Sao Paulo och väntade på mitt bagage vid bagagebandet upptäckte jag att Angela Merkel stod tvärsöver på andra sidan bandet. Ovanligt nog var hon klädd i klänning och lite ovårdad i håret. Men samma hållning, med lite uppdragna axlar och samma lite oroliga blick.
Eftersom jag hade varit i Braslien tidigare visste jag att detta är ett land av dubbelgångare. Man häpnar i början över alla lookalikes som vimlar på gatorna, men man vänjer sig.
Första gången jag upptäckte det var för några år sedan på flyget mellan Sao Paulo och Florianopolis. När jag kom ombord på planet fick jag syn på farbror Erland, min pappas äldsta bror. Där satt han och läste tidningen, precis som han brukade, med glasögonen en bit ner på näsan. Visserligen hade han då varit död några år, men det hindrade mig inte från att utbrista: ”Men Erland, VAD gör du i Brasilien.” Lyckligtvis uppfattade han inte att han var tilltalad, för min portugisiska hade verkligen inte räckt till för att förklara vad jag menade. (Det gör nog inte min svenska heller…)
Och ett par dagar senare såg jag Nike Nylander på andra sidan gatan. Kul, tänkte jag (för vi har jobbat ihop en gång för länge sedan) och kryssade över gatan i rusningstrafiken. Men hon lystrade inte alls till anropet ”Nike!”
Hör hon dåligt, undrade jag och tog tag i hennes arm. Och inte ens då, när hon vände sig om och sade något på portugisiska, förstod jag fullt ut att jag tagit miste. Visst var det väl Nike… Eller?
Sedan vande jag mig vid att möta både bekanta och kändisar i varenda gathörn. Brasilien verkar vara ett land befolkat av dubbelgångare.
Rakel Molin dök upp i tunnelbanan och såg ut som om hon undrade vart hon var på väg.
Och Barak Obama, eller i alla fall en yngre version av honom, extraknäcker som vakt på den där dyra fruktmarknaden.
Det var den enda gången jag hade kameran redo, när jag upptäckte Obama, men det kändes lite påfluget att fotografera honom. Jag kunde ha tagit en bild i smyg bakifrån, men det hade onekligen varit lite poänglöst. Men det stämmer verkligen att Brasilien är ett land där alla slags människor finns.Vem som helst kan vara brasse.
Det tar ett tag innan man upptäcker det, men det finns nästan ingen reklam i tunnelbanan i Sao Paulo. Däremot dyker det upp konstutställningar här och där.
Många år tidigare – på 50-talet – hade min pappa fått tag i en teckning av huset, gjord av en Horndalskonstnär.
