Den 5 mars

Den 5 mars 1933 fick nazisterna 44 procent i riksdagsvalet i Tyskland och genom koalition med det tysknationella partiet skaffade Hitler sig en knapp majoritet på 52% av riksdagsmandaten. Och inom ett par veckor hade riksdagen antagit en lag som gav Hitler diktatorisk makt.

RiksdagsbrandBara sådär? Ja, Hitler visste att utnyttja de möjligheter som kom i hans väg. Den 27 februari brann riksdagshuset i Berlin. Marinus van der Lubbe, som anklagades för att ha tänt på, var medlem i  det nederländska kommunistiska partiet. Detta var förstås lägligt för Hitler som fick vatten på sin kvarn om att Tyskland hotades av en kommunistisk konspiration. Huruvida Lubbe var skyldig eller ej diskuteras fortfarande.

Men det gav Hitler en dramatisk händelse och en berättelse om vilka faror han måste få fullt mandat att skydda nationen mot.

För att få igenom den lag som gav honom all makt, ”Lagen om avhjälpande av folkets och rikets nöd”,  behövde Hitler dock kvalificerad majoritet (2/3 av rösterna) i riksdagen, vilket var lättare att uppnå tack vare riksdagshus-branden. De kommunistiska ledamöterna fängslades, de socialdemokratiska ledamöterna hotades, eller släpptes inte in vid omröstningen och Centerpartiet övertalades att rösta för lagförslaget.

Så pass lätt var det att avskaffa demokratin på 1930-talet.

Publicerat i Debatt, historia | Etiketter , , | 6 kommentarer

Någon ser dig

Brittisk säkerhetstjänst har spionerat via Yahoo och kollat webbkameror runt om i världen.  Övervakningsprogrammet heter ”Optic Nerve” och övervakningen har skett liksom i klump. De som har kollats har inte nödvändigtvis varit misstänkta för något utan man har bara samlat in lite av varje. Mycket naket, tydligen, men jag vägrar att tro att det var syftet. Om brittiska säkerhetstjänsten vill ha lite porr kan de säkert ordna det på något smidigare sätt.  Yahoo säger att de inte vet något om spionaget: ”Det är en helt ny nivå på kränkning av våra användares integritet.” Det kan man nog hålla med om.plåsterlapp

För mig känns det trots allt som en liten, liten upprättelse. När jag köpte denna dator klistrade jag för kameraögat i skärmens överkant med en bit plåster (som nog bör bytas ut, ser jag nu).

Det blev jag mycket hånad för. ”Tror du att någon kan kika in där, eller?” Jag vet inte, men det kändes som om det eventuellt kunde vara en möjlighet. Jag vet fortfarande inte, men nu blir det i alla fall en ny fräsch lapp för kameraögat.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , , | 34 kommentarer

Välkommen till Wendela!

SAMSUNG CAMERA PICTURES

Lite gråmulet när jag tog bilden, men huset är  charmigt även en senvinterdag. På sommaren kan man sitta på terrassen, mot kanalen.

Sveriges första kvinnliga journalist, brukar man säga om Wendela Hebbe, eftersom hon var den första kvinnan som hade ett fast avlönat jobb som journalist. Hon arbetade på Aftonbladet i många år, som framstående journalist, med socialreportage som specialitet. 

Här är Wendela Hebbes hus i Södertälje, som hon fick som sommarstuga av Aftonbladets grundare, Lars Johan Hierta. 

Huset låg på ett område som med tiden blev industritomt och så glömdes det bort. Det skulle ha rivits om inte stadsbibliotekarien i Södertälje, Inger Mattson, hade läst en biografi om Wendela Hebbe på 1970-talet. Hon blev nyfiken på det där huset som Wendela Hebbe och hennes barn och vänner hade tillbringat 25 somrar i. Hon hittade det, drev en kampanj för att det skulle rustas och bevaras och startade föreningen Wendelas vänner för att rädda huset.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

Visst bor hon fint, Wendela! I ett av rummen på övervåningen står hon själv och tar emot.

Tjugofyra år senare, 1998, återinvigdes huset på en ny plats i centrala Södertälje, nära kanalen. Då hade det först monterats ner, magasinerats i femton år i väntan på mer pengar till projektet, byggts upp med hjälp av insamlade pengar, bidrag från Boverket och AMS-medel för bevarande av gamla byggmetoder. Imponerande envishet och målmedvetenhet!

Wendela delar huset med sin dotter Signe Hebbe, som var en av Sveriges mest framstående operasångerskor och med konstnären Mollie Faustman, som var Wendela Hebbes och Lars Johan Hiertas sondotter.

Signe Hebbe, Wendela Hebbe och Mollie Faustman

I Hebbevillan har de tre kvinnorna fått var sitt rum, med porträtt, målningar, böcker och dokument som speglar deras liv. Här håller Wendelas vänner sina möten och här ordnas litterära och musikaliska salonger och teaterföreställningar.

Här finns också restaurang och café. Värt att hålla koll på om man är i de trakterna. Nej förresten, värt en omväg, som det brukar heta i guideboks-sammanhang!

Publicerat i Att skriva, historia, konst | Etiketter , , , , | 31 kommentarer

Komplicerat på Krim

Säga vad man vill om internationella konflikter, men allmänbildande är de i alla fall. Krim, vad vet jag om Krim? Det handlar om få och fläckvisa kunskaper. Jalta, förstås. Damen med hunden av Tjechov. Och så gav Chrustjev bort Krim i födelsedagspresent till Ukraina på 1950-talet, ungefär som drottning Victoria gav Kilimanjaro till den tyske kejsaren Vilhelm II.

Så här var det tydligen: 1654 slöts en överenskommelse att Ukraina skulle övergå från Polen till Ryssland. Men Krim ingick inte i den överlåtelsen. I en spontan gest på trehundraårsdagen av fördraget, alltså 1954, beslöt Chrustjev att skänka Krim till Ukraina, ett lika okonventionellt som okonstitutionellt beslut. Förmodligen hade han glömt att ordna med en något mer genomtänkt present.

ukrainakarta

Men nu hänger Krim där, under Ukraina, med en arm utsträckt mot Ryssland.

Publicerat i historia | Etiketter , , , , | 18 kommentarer

Kvarn

Kvarn föreslår Karin på Pettas som lördagstema idag. Och som vanligt går man och funderar lite. Kvarn? Inte vet väl jag något om kvarnar. Jag borde visserligen veta en del för pappa var fullfjädrad kvarnnörd och tog oss med på lite utflykter. Och var det inte så att farfar skötte en kvarn, där i Engelsfors, i Hoforstrakten? Eller farfarsfar? Bäst att kolla i arkivet.

Och titta här:”Mjölnaredrängen Erik Englund som varit i min tjänst sedan hösten 1852 och under tiden uppfört sig nyktert, ärligt och beskedligt, och är i yrket ganska skicklig och pålitlig och får nu efter egen begäran orlov att sig en annan tjänst söka till nästa flyttningstid den 24 oktober detta år varför han av mig till det bästa rekommenderas.”

mjölnardrängen

Det måste vara farfarsfar det, som tänkte söka nytt jobb på hösten 1853. Farfar föddes sedan, om jag kommer ihåg rätt, 1868. Såhär skriver farfar:

engelsfors

Nej, det är inte Engelsfors som i de populära ungdomsböckerna, Cirkeln, Eld och Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark. De har förlagt handlingen tii en fiktiv ort i Fagerstatrakten, som också heter Engelsfors.

Både i Engelsfors och i Silvhytteå, dit familjen sedan flyttade, fanns kvarnar. Pappas stora kvarnintresse verkar vara en kombination av arv och miljö. Jag vansläktas alltså, för först sent i livet börjar jag fundera på detta ämne. Förlåt pappa, jag borde ha lyssnat bättre.

Nu sitter jag här och försöker ta reda på vad en skvaltkvarn kan vara för något, för så mycket förstod jag att det var extra spännande med skvaltkvarnar.

Det är tydligen en mycket ålderdomlig form av kvarn som fungerar så här.

Skiss av skvaltkvarnen

1. Lätteverk, som man kunde lätta den roterande stenen med
2. Löpare, den övre roterande stenen.
3. Segle, som satt fast i drivhjulet och fick den övre stenen att rotera
4. Liggare, den undre, fasta stenen.

Man hällde säd i tratten ovanför löparen och så maldes den vartefter som kvarnstenen snurrade. Tror jag. Jag håller på och försöker lära mig.

Och så kan jag förstås inte låta bli att fundera på vad det betyder – skvaltkvarn. Det verkar vara rätt enkelt. Det stänker alldeles förskräckligt när vattenstrålen träffar det där drivhjulets blad. Skvalta är en stänkigare form av skvala, ungefär som att skvätta stänker mer än skvalpa.

Här kan vi läsa om övriga lördagsbloggares kvarerfarenheter: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove. Samt här om #blogg100.

Publicerat i historia, Lördagstema | Etiketter , , , | 32 kommentarer

Geväret på väggen

gevär på väggen”Om det hänger ett gevär på väggen i början av berättelsen”, skrev författaren Anton Tjechov ”då måste det avfyras innan berättelsen är slut”. (Ja, det var förr i tiden och han hade nog inte hört talas om att man bör låsa in gevär i säkerhetsskåp.)

Tjechovs gevär är väl det mest kända exemplet på den sorts berättarteknisk planering som kallas plantering. Jag brukar inte tänka på mina blogginlägg i berättartekniska termer, men det borde jag kanske göra. Lotten påpekar lite försynt i en kommentar att jag glömt avfyra geväret i skildringen av mina nya kaffevanor, för någon vecka sedan.

Först berättar jag hur jag hittar ett gott kaffe i de brasilianska bergen och hur de kvinnor som tillagat kaffet tipsar både om kafferosteri och tillagningsmetod: ”Brygg, men använd tygfilter, inte pappersfilter!” Och så berättar jag vidare om hur vi lyckades leta upp det där kafferosteriet med vedeldad rostugn, köpa och hemföra riktigt gott kaffe. Och nu undrar Lotten, med all rätt: ”Men har du tygfilter också? (Jag har läst och letat i hela texten, men kan inte hitta just den meningen som handlar om hur du letar upp ett tygfilter i en skum affär och hur du virkar en ljusblå kant på och förkokar det i lite kaffeblask.)” Ja, Lotten, så gick det nästan till!

filtro

Jag letade upp tygfilter, i en mataffär…

och så kokade jag det i lite kaffeblask. resultatet blev så här.

…sedan kokade jag det i lite  kaffeblask.

 

 

102Men fortsättningen blev inte så lätt som jag trodde. Lite övermodigt lät jag bli att köpa filterhållare. Ha, sååå korkat att släpa Melitta-filterhållare över Atlanten! Tänkte jag. DET har jag ju hemma. Men med Melitta är det så att det finns oräkneliga modeller och just denna tygmodell heter 103 och någon sådan hållare har jag inte. Jag har en 102:a, men det blir inte riktigt bra. Lite för mycket tyg för den modellen, så det tjofsar till sig i botten. Helst ska man hålla upp filtret lite från hållaren när man brygger för att det ska bli lagom genomrinning.

Är det någon som vet var man kan få tag i 103:or?  De affärer jag kollat i har hållare som heter 1:4 och annat konstigt.

Publicerat i Att resa | Etiketter , , | 28 kommentarer

Syjunta

Jag är lite periodare när det gäller att sticka, sy och brodera och det handlar om perioder som sträcker sig över flera decennier.  Jag levde länge i tron att jag älskade det. Jag stickade tröjor, sydde kappor, klänningar och dräkter, samt broderade dukar och kuddar så det stod härliga till. När jag sedan under en period av mitt liv hade gott om tid att sy var det plötsligt inte lika roligt längre. Det tog ett tag innan jag upptäckte det, så jag satte jag igång många projekt som sedan hamnade halvfärdiga hos min mor eller hos syrran.

halsdukMen sedan inträffade ett sånt där omslag igen, för några år sedan och då drog jag igång en syjunta. Och jösses så ringrostig jag blivit under tiden! Jag ligger lite lågt. Syr i knappar som lossnat. Fållar upp fållar som släppt. Kanske jag tar fram en stickning till juntaträffen i morgon, nämligen den halsduk som ett barnbarn önskade sig förra julen. Hon var finkänslig nog att inte ta upp ämnet igen i julas. Men när jag helt apropå kollar vilken hennes favoritfärg är, visar det sig att färgen är fortfarande rätt. Så till någon kommande jul kanske?

sy-kitOch så kan jag meddela att jag har hittat det perfelta sy-kitet. Undrar om det inte var på den där trevliga sajten ”engrish” (väl värd ett besök!), men de brukar ha sitt namn på bilderna.

Hursomhelst, numera, när mina sykunskaper liksom är back to basic, eller strax därunder, är detta sy-kit – var jag än hittade det – mycket användbart.

Publicerat i färg, Livet | Etiketter , | 39 kommentarer

Nu börjas det …

”Nu börjas det” sa han som visade björn på landsvägen.

Fråga mig inte varifrån talesättet kommer. Fråga mig inte heller vad det betyder. Eller jo, gör det så kan jag lansera min teori. Den är att det fordom fanns personer som gick omkring och visade upp björnar mot betalning. Kedjade och ganska spaka björnar får man hoppas. För att maximera inkomsten hyrde man ingen lokal för evenemanget utan folk bjöds in att komma och se björnen där den lufsade på allmän väg.

på väg till landsvägen

På väg till landsvägen

För att markera att det hela drog igång förkunnade björnvisaren att ”Nu börjas det”. Någon ridå hade han ju inte.

Men det kanske finns bättre förklaringar? I så fall vill jag gärna veta.

(Och internätet är underbart. När jag letade efter en bild på ”tam björn” visades bilder både på Björn Rosengren! och på arkivhyllor hos tjänstemännens arkiv = TAM arkiv …)

Detta blev en lång prolog till det jag egentligen tänkte skriva om, nämligen att nu börjas det! Vi satt i köket på Urvädersgränd och fikade i fredags med en bloggkompis som kom för att kolla om det vedeldade rosteriets kaffe lever upp till sitt rykte. Och då – bäst som vi satt där och avhandlade olika odlingsmetoder, underjordiska skidanläggningar, samt (om jag minns rätt) nya metoder att installera krökta rör i gamla skorstenar – då började det smälla alldeles förfärligt.

21 skott

21 kanonskott för prinsar och prinsessor som inte är tronarvingar. Sjöfåglarna flyr i panik.

”Slussenbygget”, förklarade vi lite ursäktande. Visserligen har ingenting beslutats om bygget och visserligen allt är överklagat men man håller på ändå, som om allt är klart. Och nu har man tydligen börjat spränga också. Jahaja. We are not amused. Men å andra sidan är vi inte heller överraskade.

”Bom!” ”Bom!” Osv. Det höll på en bra stund och jag ville inte jaga upp mina medmänniskor med att så pass kraftiga dynamitsalvor kan orsaka ras. Det gick bra och vi skildes åt helskinnade.

Sedan hörde jag på nyheterna att man skjutit salut för den nya prinsessan. Meh! Kan man inte gå ut med en allmän varning innan, så att man slipper bli nervös!

Men i alla fall. ”Nu börjas det”

nattarbete

Publicerat i Att tolka, Debatt, Livet | Etiketter , | 17 kommentarer

Träna

När jag föreslog T-teman för februari tyckte jag att jag var listig som lade ”Träna” sist i raden. Då skulle jag ju kanske komma igång igen, med den träning som blivit en smula försummad nu under vintern. För som Magnus säger i detta nostalgiinslag, jag har ju börjat träna lite. Ingen vurm eller så, men lite lagom.

Nej tennis är inte aktuellt, ingen annan sport på T heller egentligen, men just att se till att hålla formen så pass att det är kul att cykla, simma, gå i skogen, leka med barnbarnen och – förstås – kunna ta en ridtur när tillfälle ges, det är liksom poängen med träningen.

Det lilla vänliga gym som jag går på har ett vettigt träningsprogram med snabba byten mellan maskinerna, så man hinner inte bli utråkad. Och maskinerna är lättanvända saker som inte bygger på att man först måste lyfta bort ett halvt ton skrot, som någon hulk som hade maskinen före mig, lassade på. De bygger på något slags hydrauliskt motstånd (nej, jag förstår inte heller vad det betyder) som gör att ju mer man tar i, desto mer måste man ta i.

Det ingår träffar också där man får lite råd och kan tala ut om hur det går. Och om målbilder. Eller inte. För målet är inte att uppnå något och bli klar. Lika lite som man ”klarar av” andra levnadsregler. (Jaha, nu har jag älskat min nästa – vad ska jag ta itu med då?) Det är bara att hålla på, om man vill vara i någorlunda god form. Så jag borde nog försöka hinna dit innan de stänger i dag klockan ett!

Här kan man läsa om hur övriga lördagsbloggare har det med träningen:

Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och så en ny lördagsbloggare från och med denna vecka: Tove. Välkommen!

Och här har vi våra marsteman som Karin på Pettas bjuder på:

1 mars    Kvarn/KVARN
8 mars    Kvinna
15 mars  Katt
22 mars  Kruka
29 mars  Klocka

Publicerat i Lördagstema | Etiketter | 28 kommentarer

Dubbelgångarland

merkel

Var beredd på att möta både bekanta och kändisar i Brasilien. När jag kom fram till Sao Paulo och väntade på mitt bagage vid bagagebandet upptäckte jag att Angela Merkel stod tvärsöver på andra sidan bandet. Ovanligt nog var hon klädd i klänning och lite ovårdad i håret. Men samma hållning, med lite uppdragna axlar och samma lite oroliga blick.

Eftersom jag hade varit i Braslien tidigare visste jag att detta är ett land av dubbelgångare. Man häpnar i början över alla lookalikes som vimlar på gatorna, men man vänjer sig.

Första gången jag upptäckte det var för några år sedan på flyget mellan Sao Paulo och Florianopolis. När jag kom ombord på planet fick jag syn på farbror Erland, min pappas äldsta bror. Där satt han och läste tidningen, precis som han brukade, med glasögonen en bit ner på näsan. Visserligen hade han då varit död några år, men det hindrade mig inte från att utbrista: ”Men Erland, VAD gör du i Brasilien.”  Lyckligtvis uppfattade han inte att han var tilltalad, för min portugisiska hade verkligen inte räckt till för att förklara vad jag menade. (Det gör nog inte min svenska heller…)

nikeOch ett par dagar senare såg jag Nike Nylander på andra sidan gatan. Kul, tänkte jag (för vi har jobbat ihop en gång för länge sedan) och kryssade över gatan i rusningstrafiken. Men hon lystrade inte alls till anropet ”Nike!”

Hör hon dåligt, undrade jag och tog tag i hennes arm. Och inte ens då, när hon vände sig om och sade något på portugisiska, förstod jag fullt ut att jag tagit miste. Visst var det väl Nike… Eller?

Sedan vande jag mig vid att möta både bekanta och kändisar i varenda gathörn. Brasilien verkar vara ett land befolkat av dubbelgångare.

molin

Rakel Molin dök upp i tunnelbanan och såg ut som om hon undrade vart hon var på väg.

Och Barak Obama, eller i alla fall en yngre version av honom, extraknäcker som vakt på den där dyra fruktmarknaden.

Det var den enda gången jag hade kameran redo, när jag upptäckte Obama, men det kändes lite påfluget att fotografera honom. Jag kunde ha tagit en bild i smyg bakifrån, men det hade onekligen varit lite poänglöst. Men det stämmer verkligen att Brasilien är ett land där alla slags människor finns.Vem som helst kan vara brasse.

Publicerat i Att resa | Etiketter , , , , | 21 kommentarer