Katt

med nalle

Med min hund Nalle

Det talas om katt- och hundmänniskor. Jag trodde länge på det där. Trodde att jag var hundmänniska (om än tillfälligt utan hund).

Men så blev jag med katt i mogen ålder. Det gick bra, även om det var en helt annan grej. Intressant, intensiv och liksom lite uppfostrande. ”För vems skull gör du det här, egentligen?” (Såg katten ut att tänka. Och:) ”Just det!” Och så trampade han runt lite i min säng och lade sig till ro bakom min rumpa.

Vi kom bra överens. Han hette Alexander och visste mycket väl att jag bara tolererade döda djur på matbordet (”Varsågod och välj, Alexander!”). Men det fanns andra i familjen som inte var så noga med just den ordningsregeln så ibland när jag kom in i köket kunde jag se Alexander slinka ner från bordet som en oljad blixt.

alexander före frukostHan hade sina bestämda morgonvanor, men det hade jag också. Vi förhandlade hårt tills vi kom fram till följande rutin: Jag hade tillstånd att gå på toa, sätta på kaffevatten och hämta tidningen. Om jag gjorde något mer innan jag gav honom mat hade han rätt att bita mig i hälen. På bilder ser vi honom redo för attack. Den där samlade minen tyder på att jag har ett par sekunder på mig innan har ger sig på mina hälar.

Det fungerade fint i alla år och idag tycker jag det känns konstigt att jag kan bre smörgåsar till frukost utan att ha gett Alexander mat först.

Så vem vet. Det kanske blir katt igen en vacker dag. Såvida det inte blir en hund förstås. En portugisisk vattenhund, som simsällskap på landet…

Här kan vi läsa om övriga lördagsbloggares kattrelationer: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter , | 37 kommentarer

MÅSTE du kladda så där? Hela tiden?!

Som jag antydde i går blev det en del kladdat i mina skolböcker och framför allt i alla grammatikböcker. ”MÅSTE du kladda så där?” Sa man. Om jag hade varit lite mer talför på den tiden skulle jag ha svarat: ”Ja.”

Och om jag själv hade vetat, på den tiden, varför det var nödvändigt hade jag fortsatt:

”Ja, det måste jag, för när jag ritar fäster jag uppmärksamheten här i rummet i stället för att tankarna flyr ut genom fönstret. Med klottret klamrar jag mig kvar i klassrummet.” tjej

Men då tyckte jag mest att det var jobbigt, mumlade något ohörbart och lade armen över den aktuella teckningen.

Det var inga mästerverk utan den här sortens stereotypa tjejteckningar som jag både fortsatt att rita och fortsatt att skämmas för. Men de hjälpte mig att koncentrera mig på det som hände i klassrummet, det gjorde de.
på era platserIbland var det kanske lite roligare teckningar, som dessa prepositioner, som jag tolkade som ”på era platser”, ungefär. Positioner innan.

Pre-positioner.

Hej och hå, säger de här figurerna, vi är redo! Vad ska vi göra? (Det är fortfarande den tyska grammatiken som misshandlas här.)

starka män

Och kolla här, här har vi den andra starka deklinationen i maskulinum på tyska. (Ja, ja, om jag inte hade kladdat så mycket hade det varit lättare att läsa, men eftersom den kommer efter den första deklinationen är det rimligt att anta att det är den andra.) Männen, männens, åt männen… ”Men jag då?” ser hon ut att mena, den där tjejen.

passiv formNu tycker förstås någon genus-medveten människa att det är är konstigt att jag bara ritar tjejer: Finns det inga killar? Nej, nästan ingen alls. Utom ett litet porträtt av en sommarflirt som aldrig blev något. Han har stubbat hår, kraftiga axlar, kindknotor som kunde ha gjort Benedict Cumberbatch (Sherlock, ni vet) grön av avund. Men det blev alltså inget. Så hans porträtt  hamnade vid rubriken ”Passiv”.

peey

Oh dear, I think I need to powder my nose…/Teckning Sara Lövestam

Jaha, det var den tyska grammatiken, det. Vill ni se de andra grammatikböckerna också? Nähä.

Då återvänder jag väl i stället till Sara Lövestams instruktiva och underhållande bok om verb, som jag skrev om i går (”Grejen med verb”). Här illustrerar hon det faktum att engelsmännen faktiskt också är kissnödiga, fast de inte har något ord för det.

Hungrig, ja. Törstig, ja. Sömnig, ja. Men kissnödig? Nej.

Ordet ”peey” existerar inte på the Queens English utan man väljer att hitta lämpliga omskrivningar för sånt.

Det är precis samma sak, skriver hon, som att vi inte har något futurum på svenska. Men det återkommer jag till i morgon övermorgon (i morgon är det ju lördagstemadags). Tyskarna har nog heller ingen framtid och jag undrar om Merkel är informerad. Min tyska grammatik är det i alla fall inte.

Publicerat i Att läsa, Att rita, Att skriva, Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , , | 14 kommentarer

Skulle du vilja bli kallad defekt?

imperfektGrejen med verb heter en bok av Sara Lövestam som äntligen, äntligen får mig att inse varför man ska släppa den felaktiga beteckningen ”imperfekt” för verb i förfluten tid. Jag har, som så många andra, fnyst åt det där nymodiga påhittet att ”Jag fnös” ska kallas ”preteritum”. Fånigt. Jag säger i alla fall imperfekt. Eller sa, tills jag läste Lövestams lilla saga om hur imperfekt blev preteritum.

Jag fnös. Men nu fnyser jag inte längre. Alltså har jag slutat fnysa och fnysandet är en avslutad handling. Men imperfekt betyder på latin oavslutad och då blir det ju konstigt. Preteritum däremot betyder avslutad och när man läser preteritumsagan blir man riktigt glad när det stackars tilltufsade verbtempuset imperfekt får byta namn till preteritum.

Grejen med grammatikliknande böcker är att jag inte kan låta bli att rita till dem. När jag läste några av texterna som förhandspublicerades på Lövenstams blogg åkte ritbrädan fram och teckningarna uppstod av sig själva. Som den här, föranledd av texten intill.

argument

”Svenska Akademien har bestämt sig för att beteckna ett litet gäng verb som ’halvsvaga’ och beskyller andra för att ha ’defekt böjning’. Vi som har lite anständighet i kroppen går naturligtvis inte runt och anklagar verb för att vara halvsvaga och defekta, utan lägger helt enkelt alla oregelbundna verb i en och samma hög.

’Som queer’, kanske någon säger nu, men queer är något helt annat. Queer skulle du, ur verbsynpunkt, möjligen vara om du tog bort alla konjugationerna och ifrågasatte hur vi i vårt dagliga liv reproducerar normerna kring vad som över huvud taget får kallas verb.”

grejenSara Lövestams kärleksfulla inställning till språkets alla egenheter (och kanske framförallt dess regelbundenheter) smittar och det är lätt att följa hennes resonemang och ta till sig hennes kunskaper.

Jag lär återkomma både med mer text och teckningar.

Publicerat i Böcker, Ord, Språk | Etiketter , | 21 kommentarer

Säkerhetsmedveten, kunnig och kreativ

”Nils Horner är mördad”, säger redaktörn, som bevakar nyheterna mer kontinuerligt än jag. Den skärpta, pålästa rösten, tänker jag, han som kunde reda ut de mest komplicerade sammanhang. Jag försöker se honom framför mig, utan att lyckas. Jag måste kolla foton av honom på SR:s och tidningarnas webbplatser. Ja just det. Lite diskret vänlig ser han ut.

horner

Bild på Nils Horner i Burma från SR:s webbplats

När kollegerna berättar om journalisten Nils Horner handlar det också om hur han inte ville stå i vägen för det han skulle berätta. Han, som kanske var den mest påhittiga i att ta fram, tonade ner sina egna äventyr. De skeenden, som han gav bakgrunden till och förklarade följderna av, var viktigare än berättelserna om hur han lyckats krångla sig dit.

Björn af Kleen berättar i DN hur han försökte få en intervju med Horner om hans jobb. Det gick inget vidare, så af Kleen kontaktade ”SR:s  entusiastiske presskontakt”. Då gick det förstås inte alls. Horner var mer inriktad på att sköta sitt jobb än att ägna sig åt PR.

Jenny Nordbergs fina skildring av Horner i Svenska Dagbladet gör ont. Hon skriver om hur seriös han var och alltid noga med säkerheten. Hur han byggde upp ett förtroendefullt förhållande med pålitliga chaufförer, duktiga fixare och översättare. ”En av dem, som jobbat med Nils i tio år, mejlade mig just och skrev han inte kan sluta gråta. Nils samarbetade också ofta med kvinnor, för att få tillgång till båda halvorna av befolkningen i konservativa länder.” Hon berättar hur hon kunde få sms-meddelanden från Horner där han vidarebefordrade viktiga meddelanden som han fått från radiohuset på Gärdet i Stockholm: ”Ett akutmeddelande om att kopieringsapparaten var trasig, att någon inte diskat kaffekopparna, eller att någon fått sin smörgås uppäten ur kylen, brukade storligen roa Nils när de dök upp via hans satellitmodem där han satt i en grotta någonstans.” Hennes sorg över att ha förlorat en kollega och vän genomsyrar hela skildringen så starkt att jag fäller en tår i morgonkaffet.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter | 11 kommentarer

Om man tappar sin ena handske

kattenOlgakatt (förstås!) påminner om den trevliga gruk-dikten ”Lille kat” i en kommentar till gårdagens inlägg. Den är väldigt fin som kattdikt. Men när man ser vilket år den skrevs inser man att den kan läsas på fler än ett sätt.

Piet Hein engagerade sig i motståndsrörelsen i Danmark under den tyska ockupationen. Han skrev också dessa korta politiska dikter som den tyska censuren uppfattades som alldeles harmlösa. Han använde pseudonymen Kumbel, som på forndanska betyder ungefär runsten. Det passar bra till dessa kortfattade budskap. Annars skulle hans eget, hollänska namn också passat bra, eftersom Piet betyder sten och Hien betyder bryne. En av hans gruk-dikter kom att citeras över hela Danmark, under kriget, skrivas på ladväggar och sättas upp på anslagstavlor, utan att tyskarna begrep sig på finessen.

Det kan man nästan förstå. För den verkar ju bara vara ett gott råd i största allmänhet om hur man ska göra om man tappar en handske. Då är det ju klokt att behålla den andra, ifall den försvunna handsken skulle komma till rätta.

handsken

TRÖSTE-GRUK

Den, som tappar sin ena handske

är lycklig jämfört med den,

som tappar den ena,

kasserar den andra…

och hittar den första igen.

I Danmark tolkade man det som en uppmaning att inte ge upp. Om man blir av med ena handsken – sitt nationella självbestämmande – ska man för den skull inte kasta bort den andra handsken – sin självrespekt och sin tro på demokrati – genom att samarbeta med ockupationsmakten. För hur blir det då när man hittar den första handsken igen?

Så kan man roa sig under sin konvalescens, leta grukar. Och så kan man ta sig en kopp kaffe till. Om det har Kumbel förstås också skrivit en gruk.

kaffet

kaffe utan

 

Publicerat i #blogg100, Att läsa, Debatt | Etiketter , , | 12 kommentarer

Så sjuk har ingen varit sedan jag var det sist…

Piet Hein

Piet Hein, med HC Andersen i bakgrunden

Jeg er så forkølet, forpint og besværet,
og det er så synd og så trist,
og jeg er så syg, som ingen har været –
siden jeg var det sidst.

Det är favorit-gruk av den begåvade Piet Hein, arkitekt, vetenskapsman och författare. När man tycker som mest synd om sig själv kan det vara bra att läsa den där gruken, som liksom sätter ens värsta självömkande på plats.

Men lite synd om mig är det allt ändå; jag har har feber hela tiden – 30-40 grader!– och så ont i halsen att jag måste huka mig när jag sväljer. Så nu har jag fått en rejäl omgång antibiotika för att mota halsflussen. Jag längtar efter att få tillbaka alla delar av mig kropp i brukbart skick. Om bara halsontet mattas ska jag nog hitta lämpliga sätt att göra det bästa av situationen. Böcker, gott te och en skön filt, till att börja med. Ja, det ska nog bli bra!

Publicerat i #blogg100, Böcker, Livet | Etiketter , , | 16 kommentarer

Fru Frost tror på våren

tuvaFru Frost är i det här fallet syrran som hälsat på och som lämnade en förtjusande liten tuva som påminnelse om att det blir vår i år också.

Och knappt har hon hunnit ge sig av förrän jag får rapporter från södra Dalarna om att den ena sjön efter den andra har sköljt.

Så sa vi hemmavid när isen gick upp på våren och jag har alltid trott att det är dialektalt: ”sjön sköljer”. Men SMHI säger likadant, så då heter det nog så: ”När stark vind börjar riva upp vågor, virvlas varmt djupvatten upp till ytan och deltar i den slutliga, ofta snabba bortsmältningen av isen. Sjön sägs ’riva’ eller ’skölja’.”

Jag hittade en israpport på SMHI:s hemsida. Den förklarar både vad som händer när isen bildas och när den försvinner på våren. Just beskrivningen av isbildning får jag nog fundera ett tag på: ”Först bildas en tunn ishinna. Sedan växer isen på undersidan genom att värme, som frigörs vid isbildningen, leds bort från den nollgradiga undersidan till isytan, snabbare ju kallare isytan är.” Jag misstänker att det har något med samma principer som ett kylskåp att göra, men mitt problem är att jag aldrig riktigt förstått mig på sådana heller.

Hur som helst är det extremt tidigt om sjön är på väg att skölja nu. Det brukar ske i mitten på april, eller rätt ofta den 27 april, på mammas födelsedag.

Så här såg det ut den 10 april förra året.islossning på g

islossning 9 mars 14

Uppdatering: Alla meddeanden som jag får på olika sätt, telefon, e-post, Facebook berättar om en ovanligt tidig islossning i södra Dalarna och Gästrikland.

Och här är en färsk bild från idag över sjön vid vår brygga, tagen av en snäll granne som håller oss underrättade. Det dröjer inte länge förrän sjön är isfri, den saken är klar.

En vindpust bara så kastar sjön av sig sitt täcke!

Publicerat i #blogg100, Ord | Etiketter , | 19 kommentarer

Mera Frost

Lördagstemat Kvinna skulle jag ha skrivit om i dag, den 8 mars, men det råkade bli i går, med ett inlägg om den kvinnliga regissören till filmen Frost, Jennifer Lee, som bidrar på ett bra sätt till att skapa mer varierade förebilder för flickor i sina filmer.

Då, apropå Frost, fick jag tips om en dikt av författaren Robert Frost, som publicerades första gången just den 7 mars (1923): ”Stopping by Woods on a Snowy Evening”. Frost sade själv om den dikten att den var hans bästa chans att bli ihågkommen och det har han nog fått rätt i. Han har också sagt att dikter brukar uppstå som en klump i halsen, en känsla av att något är fel, en hemlängtan, en ensamhetskänsla … ”En dikt börjar aldrig med en tanke.”

Och just den dikten är ju ett bra exempel på det där med klump i halsen. Han hade försökt sig på jordbruk under en period. Det gick inget vidare. Strax före jul insåg han ett år att det inte fanns några pengar till julklappar åt barnen. Han plockade ihop vad som fanns av jordbruksprodukter, spände hästen för kärran och åkte till staden för att sälja. Det gick inte alls och på kvällen när det började snöa och han var tvungen att återvända hem utan pengar. På hemvägen var det som om hästen kände på sig att han var ledsen. Den stannade och Frost grät som ett barn. Efter ett tag ruskade hästen på sig så att bjällrorna plingade; Frost samlade sig och fortsatte hem.

stopping by woods

Hans dotter har sedan berättat om episoden och att hennes pappa sade till henne att ”Män har precis lika mycket rätt att få gråta ut ordentligt som kvinnor. Snön gav mig skydd, hästen förstod och gav mig den tid jag behövde.” Här är diktens sista två strofer och hela dikten hittar man här.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound’s the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Publicerat i #blogg100, Att skriva, Att tolka, Böcker | Etiketter | 19 kommentarer

Vilken kvinna! Man smälter.

elsaNär man ser sig om i biosalongen på den populära barnfilmen Frost upptäcker man att det är fler vuxna än barn i publiken. (Utom möjligen en söndagsmatiné under sportlovet.)

Hur jag vet det? För att jag har sett den ett par gånger, förstås, och för att andra vuxna som jag frågar säger samma sak.

Så när ytterligare något barnbarn undrar om vi kan gå och se den tillsammans, gör jag det gärna. I denna detaljrika, välgjorda film finns hela tiden något nytt att upptäcka. Det är en berättelse om prinsar och prinsessor och den rådiga pojken av folket. Men det är prinsessorna som har superkrafter (Elsa), eller mod och envishet (Anna) att reda upp en rätt trasslig situation.

annaVad har hänt med Disney? Det har ju kommit en del riktigt bra filmer på sistone. Kan det vara uppköpet av den påhittiga och duktiga Pixar Animation Studios som höjt kvalitén hos Disney?

Var det möjligen de som gjorde den fina filmen Röjar-Ralf också, vars tuffa och roliga kvinnliga huvudperson, Vanilja påminner en hel del om Frost-filmens lillasyster, prinsessan Anne.

snögubbe

Snögubben Olof drömmer om våren.

Nej, Frost och Röjar-Ralf är inte gjorda av Pixar. Den gemensamma nämnaren visar sig i stället vara Jennifer Lee. Hon skrev manus till Röjar-Ralf och hon har skrivit manus till och regisserat Frost. Första kvinnliga regissören för en animerad långfilm hos Walt Disney!

Heja Jennifer! Hoppas du får fortsätta förnya filmbranschen med godhjärtade varelser av alla de slag. Som snögubben Olof, som tänder en värmande brasa åt den genomfrusna Anna.

Här finns övriga lördagsbloggare, som idag skriver på temat Pettas-Karins lördagstema Kvinna: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Uppdatering den 8 mars. Är inte prinsessorna lite för Barbieaktiga? Är inte den där Anna alldeles för förtjusande, egentligen? Finns det inga mindre sockersöta bilder, undras det i kommentarsbåset.

bad hair2

Nu är det ju så med Disney-produktioner att man håller hårt i bilder och allt presentationsmaterial.

Men jag har i alla fall letat upp ett par bilder till på Anna. Hon är en blandning av Anne på Grönkulla och Pippi Långstrump. Här har vi henne i en skiss som kallas ”bad hair day”. Hela berättelsen baseras på HC Andersens Snödrottningen, men med många avsteg från ursprungsberättelsen.

smockan dallrar

Anna tar ju ingen skit. Inte av någon och allra minst av Prins Hans av de Södra Öarna, som verkligen har burit sig mycket illa åt.

Så illa att man kan frångå alla barnfilmskonventioner och låta Anna ge honom en rejäl smocka så att han hamnar först i en isvak och sedan – nej, det ska jag nog inte avslöja. Se filmen i stället!

Publicerat i #blogg100, film, Lördagstema | Etiketter | 27 kommentarer

Ett slags klarläggande

Förra veckan diskuterade vi kaffefilters nummerbeteckningar, eventuell släktskap mellan Melitta Bentz och Mercedes. Med mera.

Eftersom det var svårt att komma till klarhet om alla dessa mystiska nummer på kaffefiltren skrev jag till sist till det dominerande kaffefilterföretaget och frågade vad som är vad. Och här är svaret:

”När kaffefiltret såg dagens ljus fanns det inte några kaffebryggare, utan man bryggde kaffet för hand. Man valde därför storlek på filter och filterpapper – 100, 102® osv. – beroende på hur många koppar man ville göra, och hällde sedan hett vatten över kaffefiltret flera gånger. Man fick helt enkelt gissa hur mycket färdigt kaffe det redan fanns i kannan. Melitta® uppfann ”1x-kaffefiltersystemet” på 1960-talet. Med de nya kaffefiltren  kunde man bara välja storlek och sedan hälla på vatten och kaffe (dvs. 1 omgång vatten på 1×2 kaffefilter gav 2 koppar kaffe, 1 omgång vatten på 1×4® kaffefilter gav 4 koppar kaffe osv.). Under lång tid fanns det ett system med 100-storlekar parallellt med 1x-storlekar, eftersom det fortfarande fanns filterhållare till båda varianterna i hushållen. Nu för tiden är nästan alla kaffebryggare försedda med ”1×4®”-kaffefilter eftersom de är lagom stora till den vatten- och kaffemängd som behövs i huvudsegmentet 8-10 koppar.

Vi har inte 103 filter eller bryggtrattar till 103 modeller på den nordiska marknaden. Eventuellt om du kan beställa den på nätet från någon sida i USA.”

guldfilter

Så då vet vi det. Och jag efterlyser fortfarande och återigen en filterhållare i storlek 103.

Samtidigt vill jag varna för detta rätt dyra filter som inte fungerar. Alldeles för glest, det släpper igenom massor med grums.

Finns  i modell 1×4 – alltså för huvudsegmentet, remember –  och ska vara gjort av guldtråd. Men vad hjälper det om det inte funkar.

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 10 kommentarer