Det går förfärande fort det som händer i Ukraina och på Krim. Medan man funderar över hur det ska gå och vad som egentligen händer, har Ryssland tagit över Krim. Verkar väl förberett. Ryska pass delas redan ut. Vad hände? Det lär dröja innan vi får något riktigt uttömmande svar på den frågan. Men det är alltid bra att ta reda på lite mer om vad som hände innan.
Krim, denna halvö som alltid varit omstridd, hur långt tillbaka ska man gå? Krimkhanatet på 1400-talet? Den osmanska tiden från 1475? Införlivandet i Ryssland efter det rysk-turkiska kriget på 1770-talet? Överlämnandet till Ukraina på 1950-talet?
Uppenbarelsekyrkan i Jerusalem delas av Grekisk-ortodoxa, Romersk-katolska och Armenisk-apostoliska kyrkan. Den används också av Koptisk-ortodoxa Etiopisk-ortodoxa och Syrisk-ortodoxa kyrkan.
Till att börja med har jag försökt sätta mig in i Krimkriget på 1850-talet. Hur började det? Och var? Jo, som en konflikt mellan Ryssland och Frankrike om inflytandet i det osmanska Palestina.
Ryssland hävdade sin rätt att skydda de ortodoxa kristna inom det osmanska riket, bland annat i Jerusalem. Frankrike menade att de hade motsvarande rätt och skyldighet gentemot katolikerna.
Ryssland var väl mer intresserade av att kunna avancera till Konstantinopel (där de skulle de får en fin utskeppningshamn för sin spannmål) än av de kristna i Jerusalem. Frankrike – och England som också anslöt sig – ville skydda sjöfarts- och handelsintressen i området. Man såg fram också mot att ta för sig av det försvagade Osmanska riket (Turkiet) och ville mota Ryssland i grind.
Och så inleddes Krimkriget, som jag har en mycket förlegad bild av, präglad av halvsekelgamla skolböcker. Ta den där hjältedikten av Tennyson om den berömda lätta brigaden, 600 engelska ryttare, som red rakt in i ryska arméns kanoneld.
Boldly they rode and well,
Into the jaws of Death,
Into the mouth of Hell
Rode the six hundred.
Men, det var inte alls åt det hållet de skulle rida. Ordern avsåg några kanoner som de turkiska trupperna lämnat. ”Rid och hämta kanonerna!”
Men, sade brigadchefen, det går ju inte! De var 600 ryttare. Framför dem fanns fasta ryska kanonerna och tusentals ryska soldater. Men från kullen ovanför dem såg befälhavaren i stället några andra kanoner, kvarlämnade av turkiska trupper. De kanonerna kunde inte den lätta brigaden se i den kuperade terrängen. Men ordern upprepades: ”Rid mot kanonerna NU!” Så de engelska kavalleristerna red mot de enda kanoner de såg och dog. Och fransmännen suckade, som så ofta under denna gemensamma manöver.
Överhuvudtaget verkar det om om engelsmännen var både illa rustade och dåliga på att planera. Krigskorrespondenten W. H. Russel gav en så realistisk bild i The Times av den engelska armens usla tillstånd att man i England startade insamlingar för en bättre sjukvård för de engelska soldaterna. Det var så Florence Nightingale hamnade på Krim.
Men Russels realistiska rapporter oroade krigsministeriet till den grad att man beslöt skicka en fotograf med uppdrag att bidra med lite mer hjälteliknande reportage. Det blev den fashionabla fotografen Roger Fenton som fick uppdraget. Hans arrangerade bilder andas tröst och hopp, i stället för Russels realistiska skildringar av kriget.
I en artiken i Svenska Dagbladet konstateras att pennan var sannare än kameran i Krimkriget. Då som nu gäller det att försöka sovra och värdera i nyhetsflödet.
Uppdatering: I Dagens Nyheter idag påminner Adam Michnik om andra ”hjälpsamma” ryska politiker.
t står tydligen mellan att åka någorlunda billigt och komma fram på 38 minuter, eller att betala lite mer för att resan ska ta nästan en timme. Jo, det är tåg i båda fallen. Jag gillar visserligen att åka tåg, men inte till den milda grad. Troligen har jag missat någon finess och jag skulle väldigt gärna vilja veta vad det kan vara. Det blev billigt och snabbt för min del och det fungerade utmärkt. Men jag undrar förstås vad jag missade när jag inte åkte långsamt och dyrt.
Bromsklossen är den ständigt lika älskvärde och tjänstvillige Sir Humphrey Appleby, Permanent Secretary. Det är en funktion som knappast finns i det svenska regerings-kansliet, framförallt inte i dagens statsrådsberedning med sina samordnings-kanslier och EU-beredningar och annat. Det närmaste vore väl en kombinerad rättschef och expeditionschef, i det gamla systemet. Han står för kontinuitet och uttalar ordet ”förändring” med en rysning. Det är han som lär upp (och läxar upp) Bernard Wooley, ministerns sekreterare, en slags sakkunnig, som vill väl, tror att det är statsministerns som bestämmer och gör sitt allra bästa.
