Karin Englund

Oturlig tajming – eller bristande omvärldsanalys

Postat den 3 april, 2014 av Karin

I dag, den 3 april, öppnade Ponnyexpressen sin mer än 322 mil långa rutt från Missouri till San Fransisco. När jag läste om den som barn i något urgammalt tidningslägg på vinden, bestämde jag mig för att jag skulle jobba där en dag. Drömjobbet – 400 hästar, 160 skjutshåll och hundratals ryttare.

Nog skulle det finnas plats för mig också. Om de inte anställde kvinnor, fick jag väl klä ut mig till man. Det hade jag ju läst om att man kunde bli tvungen att göra ibland. Som till exempel National Velvet.

Den första expressturen med 49 brev vinkades av med fanfarer och många dignitärer. Den gick i full galopp och efter en och en halv mil väntade en ny häst, medan ryttaren förväntades klara 15 mil innan han blev avbytt.

Illustrerad karta av Ponnyexpressen 1860, finns på Library of Congress

Det går bra att följa Ponnyexpressens rutt med bil idag. Beräkna minst 44 timmars körning, råder oss turistinformationen. Första turen tog elva dagar, sedan tog det normalt tio dagar, vilket betraktades som mycket snabbt. De där 49 breven som lämnade Missouri den 3 april kom alltså fram till San Fransisco den 14 april.

lucky

Besvikelsen var svår när jag efter några år insåg att Ponnyexpressen bara existerade ett drygt år!

Man hade lite otur med tidpunkten för starten kan man nog säga, eller egentligen brast man väl i omvärldsanalys. I oktober året därpå var den första telegraflinjen mellan öst- och västkusten i USA klar och behovet av att skicka brådskande meddelanden med häst och ryttare upphörde.

Men i populärkulturen är den fortfarande populär. Lucky Luke, mannen som drar snabbare än sin skugga har så klart varit Ponnyexpress-ryttare i en berättelse som heter just Ponnyexpressen.

Publicerat i Att läsa, historia, Livet | 22 kommentarer

Nej, vi kom inte på något

Postat den 2 april, 2014 av Karin

Jag har väldigt svårt att hitta på bra aprilskämt. Men jag går å andra sidan på nästan vad som helst. Det är mitt bidrag till branschen, för det måste ju finnas några som blir lurade också, annars blir ju hela aprilskämtsidén lite förfelad.

Språkrådets beskrivning av ett EU-direktiv om hur man använder ”så kallade smilisar eller smileys, i skrift” lät helt rimligt:

Före näskorrigering

Huvudregeln är att känslosymbolen ska användas som fotnotstecknen. Om symbolen hänvisar tillbaka på ett enskilt ord skrivs den direkt efter ordet, om den hänvisar till hela meningen skrivs den efter punkten. Vidare påpekar Språkrådet att man inte ska använda alltför många symboler i samma text, eftersom det ser oseriöst ut. Och så löser EU-direktivet näsfrågan: ”det är viktigt att känslosymboler är tydliga och lättbegripliga.” Näsan måste vara med och därför tar man fram lösnäsor och ska göra en näskompletterad uppsättning smilisar, en ”nose font”.

Men så råkade jag se på Lottens blogg att någon citerade det som ett lyckat 1:a aprilskämt. Jo, näsorna borde ju ha fått mig att fatta!

tornur Lunds domkyrka ska få ett digitalt tornur enligt Sydsvenskan, och jag tänkte att det kan bli svårt att få det att se snyggt ut.

Men det går ju att utforma ett digitalt ur som ett analogt, med rund urtavla och då kanske det fungerar. Och man slipper ju krångel med att ställa om tiden två gånger om året. När jag såg den här bilden insåg jag att det nog ändå var ett skämt.

Och så var det Vagabonds nyhet om att man ersätter de Rosa bussarna med flygplan. Pink Air. Samt SAS nyhet att man vill att alla tar en selfie innan man går ombord. Allt låter fullständigt rimligt för mig.

Vi lyckades inte komma på något bra lur, fastän vi försökte allt vad vi orkade, ett av barnbarnen och jag. Man får ju inte skrämmas (”Katterna har rymt!” eller ”Skolan har brunnit ner”), inte göra någon besviken och inte göra så att någon känner sig dum. Det var de regler som det kloka barnbarnet och jag kom fram till efter en lång diskussion. Men då var det redan försent, så det blev inget.

Publicerat i Att tolka | Etiketter Aprilskämt | 22 kommentarer

Finfina fula frukter

Postat den 1 april, 2014 av Karin

fula tomater Mataffären vid Nytorget skyltar med knöliga tomater och ojämna citroner och blodapelsiner. Precis vad jag längtat efter! Tomater som får växa som dom vill i solen, som verkligen smakar tomat. Men priset fick mig att tveka, Åttio kronor kilot!

Då blev det svårt. Det är ju löjligt dyrt. Eller? Är det snarare så att normalpriset så här års, 35-40 kronor kilot är löjligt billigt. Orimligt billigt. Tål att tänka på. För tomater på vintern är lyx och ska kanske också ha ett lyxpris. I alla fall om det handlar om ekologiskt odlade, smakrika – och trevligt knöliga tomater. Jag får sova på saken och går kanske tillbaka till Nytorget i morgon.

Kanske de knöliga lyxtomaterna kan bana väg för andra frukter och grönsaker som avviker från normen. Alldeles för mycket slängs, för att det inte har den rätta formen. Även om EU lättat på sina kosmetiska regler en smula, är det långt kvar innan de spretiga morötterna och knöliga jordgubbarna accepteras av ”marknaden”. Alldeles för mycket slängs. Vi borde i stället uppmuntra de egensinniga växterna. En en liten anktomat eller morotsastronaut En rättika som ser lite laid back ut och en förtjusande liten jordgubbsnalle. Bilderna här nedanför kommer från webbplatsen ugly fruits.

Publicerat i Debatt | Etiketter fula frukter, ugly fruits | 21 kommentarer

Tack och hej, blomsteraffären!

Postat den 31 mars, 2014 av Karin

hissen1

sista dagen

Vid Katarinahissen finns en trevlig blomsteraffär som varit räddningen för mig i många lägen då jag snabbt måste få iväg ett blommogram, ordna med en krans till en begravning, eller när jag helt enkelt behövt muntra upp sig med en bukett tulpaner.

tomma hyllor

Men nu är det slut med det. Butiken stänger på grund av Slussenombyggnaden. Tack snälla Janne för trevliga pratstunder! Och tack för lyxigt avskedsfika i butiken i dag!

Hur var det med den där planen att Slussen ska byggas om en bit i taget? Västra delen för sig och östra för sig. Såvitt jag kan se håller man på i alla väderstreck. Vi är rätt skonade upp på vår höjd och från Gondolen ser Södermalmstorg fortfarande rätt charmig ut. Men ger man sig ner på markplanet är det riktigt otrivsamt. Här några bilder från idag. Ja, det bullrar också. Och ryker och luktar illa.

Om man ser det lite grann ifrån ovan…

Katarinavägen

~~Slussplan~~ Södermalmstorg

Götgatan

Korsningen Hornsgatan

Klevgränd

Vid Stadsmuseet

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter Katarinahissen, Slussen | 22 kommentarer

Blockholm

Postat den 30 mars, 2014 av Karin

Ett stadsplaneringprojekt som visar ”den kreativitet som finns, för beslutsfattare” låter bra. Efter alla konstiga turer i samband med Slussenombyggnaden, dess halvsanningar, lögner, oredovisade kostnader och i slutändan ganska trista lösningar, blir man nyfiken på ett projekt som enligt uppgift ”skapar mer demokratiska processer kring stadsplanering”.

Arkitekturmuseet har gjort en Stockholmstillämpning av datorspelet ”Minecraft”. Gatunät och tomter finns kvar, men alla byggnader i Stockholm är borta. Varsågod och bygg! Först måste man skaffa en Minecraftlicens för ett par hundra. (Men? Mer dataspelsvana kompisar säger att Minecraft finns i en gratisversion…)

Nu har Arkitekturmuseet byggt upp ”de bästa förslagen” i skala 1:5 i utställningen Blockholm. Här ser vi en del av utställningen, lite träd, och en prickig hundkoja(?)

Och här är resten. En slags portal med vagt orientaliskt inflytande.

Av utrymmesskäl har man inte kunna bygga upp de mer spektakulära höghusförslagen, så de presenteras i stället på dataskärmar. Det här är ett förslag till ombyggnad av Gamla Stan. (Skulle någon kanske kunna se över språket i presentationen?)

blockholm Om detta är tänkt som underlag för framtida stadsplanering vet jag inte om jag vill vara med. Här finns mer information om utställningen.

Publicerat i Debatt | Etiketter Blockholm, Minecraft, stadsplanering | 16 kommentarer

Minnesregel: Det är svårt att springa baklänges

Postat den 29 mars, 2014 av Karin

Vissa sommartidsregler bäddar för missförstånd och språkdiskussioner. Ta ut? Sätta in?

– Ska jag ta ut trädgårdsstolarna?

– Nej, du ska ställa fram dem.

– Ska de inte stå är de stod förra året?

– Jo

– Då ställer jag tillbaka dem på sin plats bredvid verandan, alltså?

– Nej, du ska ställa fram dem.

– Huh? Framför verandan.

Eftersom det dessutom har hänt att grill och trädgårdsmöbler stått ute året om, använder jag en annan minnesregel för att ställa om klockan, när det är så dags. Framåt nu!

Publicerat i #blogg100, Att rita, Att tolka | Etiketter sommartid | 21 kommentarer

Lördagstema: Klocka

Postat den 28 mars, 2014 av Karin

Pettas-Karins lördagstema idag är Klocka. Jag gör som jag brukar: låter bli att tänka och ser vad som poppar upp av sig själv. Det blev klockkjol och klockad. Klockrent? Njae, men nära, tycker jag nog, för jag hade en klockarkärlek till klockade kjolar i min ungdom. Helst rundskurna, men det går med skarvade kilar också. Eller rättare sagt, det går inte alls för man ska helst vara lång och slank för den sortens plagg och det är jag ju inte.

Jag tror att det var tanken att kjolen skulle bli som en tallrik om man snurrade tillräckligt fort, som fascinerade mig. Min sykunniga faster hittade ett gardintyg och sydde en sommarklänning åt mig med en alldeles rundskuren, klockad kjol.

Någon tallrik lyckades jag aldrig åstadkomma, för tyngdlagen ville annorlunda, men det var ändå kul att snurra med den där kjolen. När jag provade klänningen fällde min faster – som var en mycket ordningsam och lite konventionell person – en replik som jag minns än i dag. Medan hon nålade in lite här och där, sade hon:

”Ja du, snart måste du se till att klä dig så att det syns att du är en dam, men inte att du är en kvinna.” Varför då? tänkte jag, men insåg att det nog inte var någon idé att fråga faster.

klock

Men jag tänker ibland på den där repliken, som en kvardröjande rest av ett samhälle som på olika sätt kände ett behov av att kontrollera kvinnornas liv och beteende.

Jag ritade tjejer med klockade kjolar på varje tomt papper jag kom över. (Det var på den tiden jag funderade på en karriär som modetecknerska.)

Just den sortens teckningar finns inte kvar, inte en enda en, så jag får försöka återskapa ur minnet. Det spelade ingen roll om det var kjol och blus eller klänning, alla hade de ett brett gördelliknande skärp av det slag som fungerar bäst på långa slanka personer. Själv är jag drygt 1.60.

Såhär ungefär såg de ut – onaturligt långbenta och med smal midja. Och det var ändå innan Barbie var född.

Uppdatering: Från Skogsgurra har jag fått bilder på ett par fina klockor, eller golvur, kanske det heter, ålderdomliga saker som beskrivs i kommentarsfältet. Den där hunden med potatisar runtomkring är sannolikt den enda i sitt slag – i hela världen, skulle jag tro.

Tack Karin på Pettas för riktigt trevligt svåra marsteman! Nästa månad tar Musikanta över och här finns övriga lördagsbloggares berättelser om klockor: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Publicerat i Att rita, Livet | Etiketter anständighet, klockad kjol | 26 kommentarer

Nä, si det går inte. After dark, då sover jag.

Postat den 27 mars, 2014 av Karin

I förra veckan läste jag en intressant intervju med Barbro Lindgren i Språktidningen där hon berättar vad Astrid Lindgren betytt för hennes skrivande. När Barbro Lindgren skickade in sitt första barnboksmanus till Rabén och Sjögren var Astrid den redaktör som fick hand om det. Hennes svar var egentligen ett refuseringsbrev, men med mycket uppmuntran och handfasta redigeringsråd:

”Varken farbror Jensen eller tant och farbror Linder eller Klas-Herman för att bara nämna några, angår oss det bittersta…”

”Slopa gärna kapitlet ’På teatern’, för det är bara roligt för vuxna människor som vet vad teater är, men nu skriver Ni för barn och då måste Ni avstå från roligheter som bara vuxna kan förstå.”

Barbro Lindgren följde Astrids råd och det blev alla dessa fina böcker för stora och små samt Almapriset, som tillkännagavs i tisdags.

Hmmm… Hade det varit något annat sammanhang – till exempel Nobelpriset – hade det spekulerats om läckor till Språktidningen, men det kan ju mycket väl vara en slump och det spelar inte så stor roll vilket. Roligt är det i alla fall med Alma-priset till denna fantastiska författare. Och roligt med Astrids brev, som påpassligt publicerats på Astrid Lindgrens hemsida här . Hon var en gudabenådad brevskriverska Astrid.

Vilket (osökt!) får mig att tänka på annat brev från Astrid i ett helt annat ärende. Det visar hur bra hon är på tonträff, om det så bara gäller ett par rader för att tacka nej till en textbeställning som hon inte är intresserad av.

Företaget After Dark (brevhuvudet till vänster) skrev till Astrid Lindgren och ville beställa en text av henne. Så här svarar hon den 16 april 1982:

SAMSUNG CAMERA PICTURES

Astrid Lindgrens arkiv finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm, och på Unescos förteckning över arkiv och dokument av värde för hela mänskligheten att bevara.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter Astrid Lindgrens arkiv, Barbro Lindgren, KB | 14 kommentarer

Postfrisk? Prefrisk? Postsjuk?

Postat den 27 mars, 2014 av Karin

Finns det något bra ord för det här tillståndet när man mår obra vecka efter vecka? ”Är du frisk nu?” undrar omgivningen förhoppningsfullt och då vill man ju vara duktig och svarar att jodå visst, absolut, lite bättre. Utom när redaktörn frågar för då passar jag på.

När han säger ”God morgon” svarar jag som Ior: ”Om det nu är en god morgon, vilket jag betvivlar”. När han undrar hur jag mår, får han veta att jag troligen har körtelfeber, kronisk halsfluss och halsböld. Samt möjligen en lågintensiv lunginflammation. Och så mår jag inte så bra själv heller.

Frågar han om jag har några planer för dagen, kastar jag huvudet bakåt i en dramatisk gest med handen mot pannan: ”Planer? Ha! Min planeringshorisont består för närvarande av att se fram mot effekten av nästa Treo.”

Jag hankar mig ändå fram på någon slags halvfart. Vad ska man kalla det här tillståndet? Postfrisk, sade någon, men det är en filateliterm som betyder att man är i finfin form. Prefrisk? Postsjuk? Eller kanske konvalescent, som min husläkare föreslog? Det låter ju väldigt tillförlitligt, gammaldags och präktigt.

Sisådär, nu har jag fått gnälla av mig (och då kan jag kanske skona redaktörn idag). Känns redan lite bättre. Hoppas ni mår bra!

Publicerat i #blogg100, Att odla, Livet | Etiketter Influensasäsong, Postfrisk, prefrisk, sjuk | 26 kommentarer

Att lämna artonhundratalet

Postat den 26 mars, 2014 av Karin

Bangladesh är stort som Skåne, Halland, Bohuslän och Småland tillsammans. En ganska liten del av Sverige, alltså. Men på den ytan bor 150 miljoner människor.

För att få samma befolkningstäthet här måste man alltså först flytta alla svenskar till södra Sverige och så ska man trycka in lika många till – fjorton gånger om. Men så kommer översvämningarna, som tvingar alla att tränga ihop sig lite till. Om femtio år räknar man med att halva Bangladesh är obeboeligt, om Himalayas glaciärer fortsätter att smälta i samma takt som nu.

Det är bakgrunden till Helena Thorfinns bok Innan floden tar oss. Det är en mycket reell verklighet som påverkar besluten varje dag. Kan man bygga en väg här? Ska vi verkligen anlägga ett sjukhus på ett ställe som troligen kommer att stå under vatten inom trettio år.

Men det handlar också om andra floder. Om floden av billiga varor som väller in i västerlandet med i många fall onödiga varor och i samtliga fall alldeles för billiga produkter. Skälet till att de är billiga är att någon arbetar för en slavlön i en otrygg arbetsmiljö.

Om detta och olika aspekter på bistånd till fattiga länder talade Helena Thorfinn i går på Medborgarplatsens bibliotek.

Hon är en skicklig talare, saklig och mycket rolig. Delar av hennes presentation kunde omvandlas till riktigt bra föreställning av en stå-upp-komiker. För sådan är ju verkligheten. Tragikomisk. Och komplicerad. Om man inte inser att det här med bistånd är komplicerat ska man inte hålla på med det, säger hon. Och tillägger, för att komplicera bilden: ”Å andra sidan vill alla ha en enkel berättelse, något att tro på. Särskilt de som ska skaffa fram pengar till biståndet.”

Hennes bok handlar också om en tredje sorts flod. Rapportfloden. Resultatsagendan. New public management som suger musten ur verksamheterna genom att fokusera på rapportaspekter i stället för verkliga resultat.

Och, säger hon, den handlar om samma omvandling som vi gick igenom för drygt hundra år sedan. Om möjligheten för individer att spinna sitt eget liv, att bryta upp från medeltida förväntningar och föreställningar, att ha egna drömmar i stället för att leva som bygden eller släkten kräver. Att till och med kunna ta sin magra lön och betala orimligt mycket pengar för att gå på kafé och dricka en cappuccino.

När jag läste boken tänkte jag att den svenska huvudpersonen Sofia har stora likheter med en av de bangladeshiska huvudpersonerna Mina. Helena bekräftar det i diskussionerna på Medborgarhusets bibliotek. De var tänkta som samma person, men uppdelade i två olika öden, ett gynnat västerländskt liv och ett annat slags öde, med krav på mycket god överlevnadsförmåga i ett av världens fattigaste länder. Det har hon lyckats bra med.

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia | Etiketter Bangladesh, bistånd, Helena Thorfinn, textilindustri | 8 kommentarer