Äntligen! Eller redan?

Våren tjuvstartade lite i mars och det rapporterades om att körsbärsblommorna var på gång, men sedan kom våren av sig och det blev frostnätter med allt vad det innebär av oro för knoppar som haft för bråttom. körsbärsbom 14

Men nu, nu kan jag presentera årets upplaga av körsbärsblommorna. Det är till och med lite för tidigt, eftersom Körsbärsblommans dag firas den 26 april i Kungsträdgården, tillsammans med Japanska Föreningen. Så, äntligen har de slagit ut – fast lite för tidigt.

Och det är inte bara blommorna som slår ut. Mycket folk på stan, fullt på uteserveringarna och schackpjäserna har kommit fram. schach

Publicerat i färg, Livet | Etiketter , , | 10 kommentarer

Lördagstema: Rim och ramsor

 Musikanta föreslår rim och ramsor som lördagstema. Sådana hittar man i mängd och på olika språk på en sida med tungvrickarramsor, en del bekanta, andra mer besynnerliga. Den här swahiliramsan är trevlig och användbar: 

Kikujiacho kitakachokuondoka. Det är motsvarigheten till vår ”Lätt fånget, lätt förgånget.” 

En av de norska ramsorna satte jag dock frågetecken för: 

langesundsfjorden

Langesundsfjordens Indremisjonsselskaps hundreårsjubileum. Eh? Inte särskilt tungvrickande för en nordbo, men kanske för andra.

Så har vi förstås ramsornas ramsa: Hokus Pokus Filiokus som är vad folk tyckte prästerna sa när de mumlade på latin där framme vid altaret. Hoc est corpus, sa de (detta är kroppen) och hävdade att oblaten var Jesu kropp. Vilket hokuspokus!

treenighet

Filiokus kommer från striden mellan den romersk-katolska kyrkan och den grekisk-ortodoxa om hur pass gudomlig Jesus var. Var han Guds son, fast människa, eller var han också gud? Kan man ha två gudar? I väst lät man den helige ande knyta ihop säcken genom filioque-tillägget till trosbekännelsen. Den helige anden utgår från Fadern och Sonen ”filoque” på latin. Hokus pokus filiokus! Om man söker på ”filioque” och ”picture” på nätet hittar man många olika försök att illustrera detta trepartsförhållande.

Här försöker St Patrick förklara för ett par irländska munkar hur det hänger ihop. Jag skulle gärna vilja ha en version på svenska också av deras samtal, för det är kyrkohistoria i mycket pedagogisk och komprimerad form.

Vad Jesus ansåg om detta vet vi inte för filioquestriderna utspelade sig några hundra år efter hans död.

Här hittar ni de andra lördagsbloggarna: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Publicerat i #blogg100, Att översätta, Lördagstema, Ord, Språk | Etiketter , | 14 kommentarer

Välkomna till påskverkstaden!

Här är det lite påskverkstad, så det blir nog inte så mycket bloggat just idag.

DSCN1664

Förr i tiden hade målare (konstnärer såväl som målarmästare) en assistent som hjälpte till med praktiska saker som att mala färgpigment, rengöra penslar och sådant.

Det har jag också, när jag målar påskkort. Assistenten och jag räcker varandra de färger vi behöver, enligt det färgschema som vi gjort tillsammans. Mycket praktiskt. Det ska nog bli lite påskkort om vi får hålla på ett tag till. Hejdå!

påskverkstad

Publicerat i färg | Etiketter | 18 kommentarer

Senaste fiskgjusenytt

Från Skogsgurra kom nyss den här bilden på fiskgjusar i ett av de bon i Baltikum som man kan följa i direktsändning.Gjuse 2014 landar på partner 1

Här är länken till ”urboet” och till Kalakotkas 2. Till detta nytillkomna bo har jag ingen länk. Ännu. Hallå, SG eller andra som har koll!

…. Där kom den länken, till boet här ovanför, som ligger i Lettland. Seså, tre olika bon att hålla reda på och sannolikt blir det ägg inom kort och så ungar som man ska ängslas för och hur ska det gå med flyglektionerna! Ser ut att bli fullt upp framöver!

Publicerat i #blogg100, fiskgjusarna | 14 kommentarer

Grand Budapest Hotel

budapstJag har också bott på The Grand Budapest Hotel. Och det ligger förstås inte i Budapest, som man skulle kunna tro utan lite varstans i Mellaneuropa. Det har en skranglig hiss, för hårda kuddar, goda kakor till eftermiddagsteet och mycket charm.

Filmen med samma namn dryper av nostalgi, återberättad av en (fiktiv) sentida författare som fått berättelsen direkt från en av dem som var med, nämligen den uppmärksamme piccolon.

Ves Andersson har gjort en en fin tidsskildring, med väldigt mycket känsla för stil och framförallt tidstypiska miljöer. Trettiotalet i kubik, på ett elegant lyxhotell det påhittade landet Zubrowka.

lobby boyHan bygger sin story på böcker av Stefan Zweig, han som älskade att skildra livet i Habsburgsmonarkin.Det förfinade, diskreta väluppfostrade, välbärgade…

Om det inte vore för piccolon Zero Moustafa (Tony Revolori) skulle jag nog tycka att The Grand Budapest Hotel är en överskattad film.

Men den där lilla godhjärtade invandrarkillen som flytt från ett obestämt krigshärjat land i mellanöstern gör filmen mänsklig i allt sitt slapstickande, sin stundom James Bondaktiga, snudd på Jönssonliga-liknande handling, med inslag av Orientexpressen. Värd att se? Ja, verkligen!

 

Publicerat i #blogg100, film, historia | Etiketter , , | 10 kommentarer

Dum gräns – eller dålig konsumentupplysning

Miyazaki har gjort ännu en mycket vacker tecknad film. Den här gången handlar det om flygplanskonstruktören Jiro Horikoshi.skog,jpg

Huh? Miyazaki, kanske någon undrar, vem är det? Jo, han som brukar ha kvinnliga huvudrollsinnehavare och pacifistiska och miljövänliga budskap. Han som gjorde den fina filmen Min granne Totoro 1988, dundersuccén  Kikis expressbud 1989 och Spirited Away, som vann en Oscar för bästa animerade långfilm 2003.

japanplanEn en film om denne flygplanskonstruktör verkar lite okaraktäristiskt. En sådan måste ha en manlig huvudperson och handla om stridsflygplan och det gör den. Mycket o-Miyazakiskt. Och en mycket annorlunda film, som tycks förutsätta kunskaper både om modern litteratur (Paul Valéry och Thomas Mann) och samtidshistoria, framförallt tiden före och under andra världskriget.

Den goda, omtänksamma, flitiga och hängivna huvudpersonen ritar finfina stridsflygplan på löpande band och alla går åt i kriget, tillsammans med sina piloter.

japanplan2Visst finns det en scen där han går och plockar bland flygplansskrotet och tycker att det är lite synd att det gick som det gick. Men på det hela taget känns inte alls som Miyazaki.

Huvudpersonens fru har ingen annan roll än att hålla maken i handen när han sitter och jobbar om nätterna med sina plan. Och sedan dör hon. Den manliga huvudpersonen samarbetar med tyska konstruktörer och drömmer om den italienska legendariska flygplanskonstruktören Caproni.

Lite svårsmält, tycker jag som vuxen. Helt fel att marknadsföra den som en barnfilm från sju år. Textat dessutom, med japanskt tal! Den nyblivna sjuåringen satt tappert kvar hela filmen, trots att jag föreslog att vi skulle pausa och fundera på om vi ville gå hem i stället. Men när han fick frågan efteråt om filmen var bra svarade han ett ärligt och koncist: ”Nej!”

Statens Biografbyrå sätter sina åldersgränser utifrån vad som kan anses vara skadligt i olika åldrar. Det fanns en gång ett barnfilmråd som också utarbetade råd om vilka filmer som passade för vilken ålder, vilket är något annat än gränser för filmernas minimiålder. Sjuåringen tog väl ingen skada av att se en långtråkig film som han bara förstod en bråkdel av. Men nog hade det varit praktiskt för alla vuxna om det hade funnits en varudeklaration med en liten vink om att filmen främst är avsedd för vuxna och man måste kunna läsa textremsan själv.

Publicerat i #blogg100, film | Etiketter , , , , , | 17 kommentarer

Ack, gjusarna, gjusarna…

I april 2012 tipsade Niklas om ett fiskgjusebo som man kunde följa i direktsändning. Och det var vi rätt många som gjorde. Någonstans i Baltikum fanns en kamera monterad vid boet och där lades ägg på våren, föddes upp ungar under sommaren och undervisades i flygning på höstkanten.  Och så gav de sig iväg, mamma Piret, pappa Madis och de tre ungarna, Uno, Elo och Nori. På vintern kunde man följa fiskgjusemammans färd i Afrika, via Egypten och neråt Södra Sudan.

nu kommer han visst

Våren 2013: Här har Piret just kommit tillbaka från sin långa Afrika-flygning, hittat en annan hona i boet och slängt ut henne. På ryggen sitter radiosändaren kvar.

Hon hade en liten radiosändare på ryggen som gjorde det möjligt att se var hon var. Kanske den fördröjde hennes hemfärd. Innan hon hann tillbaka till boet förra våren hade pappa Madis redan hunnit komma hem och träffat en ny kvinna, förlåt, fågelhona. När Piret till sist dök upp blev det slagsmål och dramatik och det hela slutade med att boet stod sorgligt tomt hela förra sommaren. Men nu är kanske Madis tillbaka i sitt bo. Eller är det någon av ungarna som återvänt hem? Kameran är vinklad så att man inte kan se märkningen. I Facebookgruppen Kalakotkas som följer fiskgjusarna diskuteras vem det kan vara.

Och här är länk till själva boet. När jag kopplade upp mig nyss för att se vad som händer fanns en fågel där. Jag smög fram till bokanten, stängde av ljudet på datorn så att den inte skulle höra något klickande från tangenterna… innan jag insåg att det nog inte behövs. madis 4

Den här fågeln verkar välbekant, men kanske lite för ung för att vara Madis? Kanske någon av ungarna? Jag har försökt att sammanfatta fiskgjusarnas liv och leverne på den här sidan. Kolla gärna på den fina videon, som någon (jag hittar ingen upphovsman) sammanställt. Men tänkt på att det kan vara beroendeframkallande att följa fiskgjusarna!

Uppdatering: Den här fågeln har identifierats som Madis i går. Visst är det väl samma?madis apr 14

Publicerat i #blogg100, Att resa, fiskgjusarna | Etiketter , , , , , | 29 kommentarer

Precis sån var jag också!

Främlingsleguanen är en behändig bok på 154 sidor, lätt att ta med i handväskan och lätt att plocka fram på tunnelbanan, i vårdcentralens väntrum och på fiket. Den verkar vara mycket läst eller i alla fall omdiskuterad, för jag får många kommentarer om den.

Reaktionerna går från ogillande huvudskakning – ”Otäck unge, det där” – till ett försiktigt: ”Gillar du den?” eller (som på vårdcentralen) en glödande kärleksförklaring till boken: ”Precis sån var jag också!” En skälmroman, säger baksidestexten. Det tolkar jag som en brasklapp för en svårfångad stil.

leguanDet är en berättelse om ett klarsynt, ensamt och observant barn som antingen får sin röst av sitt vuxna jag, eller berättar själv som barn. Det kan alltså vara berättelsen om barnet, eller av barnet, i både fallen med bibehållen barnlogik, men med ett avancerat språk.

Jag har läst boken som att det är det mycket verbala barnet som för ordet, vilket den här passagen tyder på:

”Det är inte själva orden som är det största problemet, slår det mig nu. Det är de fullvuxna individernas rädsla för att jag kanske begriper innehållet. I vad jag själv säger. Eller, en än mer skräckinjagande tanke: i vad de säger.”

Oavsett vilket sätt man läser på, vill man att stilen ska vara trovärdig. För det mesta flyter berättelsen på och är både spännande, sorgligt och roligt. Men den har sina språkliga brister. Om det hade varit meningen att låta ett lillgammalt barn föra ordet – om än med ett med ett delvis missuppfattad ordförråd – borde det ha skevat mer. Nu är det i stället en lillgammal prosa, med störande överdrivna formuleringar, lite här och där. Det är svårt att ge exempel, för allt hänger ju ihop. Dessutom kanske det som passerar som någorlunda normalt brådmoget barnspråk för mig låter konstigt för andra. Eller tvärtom. Men jag tycker inte att man ska använda ett ord som ”ruelse” två gånger, tätt inpå varandra. Eller ”förtära” i stället för att äta. Det blir i lillgamlaste laget. Och jag störs av tillkrånglade ord som detektera, obstruera, visualisera och inducera.

Men bortsett från det är det en klarsynt skildring av hur det är att vara barn till självupptagna och förströdda föräldrar. Boken innehåller också dagis- och barnpsykologskildringar i klass med Lena Anderssons barndomsbok ”Var det bra så?”

Jag undrar vad kvinnan på vårdcentralen menade med sitt ”Precis sån där var jag också”. Vi hann aldrig fortsätta samtalet, men jag skulle knappast tro att hon rymde från dagis som femåring för att bo ensam med en ödla i ett halvår. Eller att hon ljög och stal och begick hemfridsbrott. Men jag tror att hon känner igen den där barnbelägenheten: att förstå mer än man kan uttrycka, att inse när vuxna gör sig till, att känna ansvar för sådant som man inte kan göra något åt och lusten att fixa det man vill ha, på enklast möjliga sätt. Och kanske behovet av frihet, som kan resultera i en dagisrymning.

Själv är jag till exempel fast övertygad om att jag tillbringade mina första två skolår i en skrubb bakom skolsalen. Eftersom jag lärde mig läsa tidigt blev det outhärdligt tråkigt på lektionerna. Då upptäckte jag en liten dörr längst bak i klassrummet till den fönsterförsedda kattvinden. Där låg drivor med tidskrifter från pappersinsamlingen. Året Runt och Allers fyllde mina skoldagar. Kan jag verkligen ha lämnat klassrummet helt och hållet under två år? Troligen inte. Den namnlösa huvudpersonen i Främlingsleguanen slinker också undan vuxenkontrollen: ”Några månader har passerat sedan jag hoppade av dagis.” Kanske inte några månader, men länge nog för att det ska kännas som några månader.

Jag minns också hur jag tidigt lärde mig att se upp med uttryck som ”ingredienser” och ”befogenhet”. Det var ord som jag snappat upp och förälskat mig i för att de betydde något mycket precist. Vuxna tyckte det var omåttligt roligt när ett barn använde sådana ord. Så jag passade mig lite. Hemma gick det bra, men inte hemma hos kompisarna. Men leguanens vårdnadshavare är ju bara fem år, så hen har inte riktigt insett att det är bäst att ligga lågt ibland, även språkligt.

 

Publicerat i #blogg100, Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , , | 18 kommentarer

Lördagstema: 50 nyanser av rosa

döda kvistarRosa – vad kan vara mer intensivt rosa än körsbärsblom? Jag hade hoppats kunna rapportera om körsbärsblommorna i Kungsträdgården idag.

Men när jag gör en utflykt till Kungsan för att undersöka blomningsläget ser det ut så här. Inte så lovande. Det verkar rentav vara färre knoppar nu än i mars när jag kollade. De här kvistarna ser inte ut att vilja leverera några blommor i vår.

Men då kanske jag ska skriva om Rosa Luxemburg i stället, tänkte jag. En spännande person under en spännande period. Men jag kan inte tillräckligt om henne och den tid hon levde i, så det känns lite äventyrligt. Det får bli 50 nyanser av rosa i stället.

Många rosa himlar. Den rosenfingrade – rhododaktylos – gryningsgudinnan…

rosa himmel

Och ännu fler rosa blommor. Höstanemon, äppelblom, paradisbuske, löjtnantshjärta, nyponros, rhododendron, okänd klocka, stjärnflocka och pion.

rosa1

Och här ska det bli en sådan rabatt som jag tror att min mamma ville ha. Hon gillade milda färger, malva, rosa, gråblått, bleklila. En sån rabatt tänkte jag mig här. Jag hann börja på den i somras men i år ska det bli lite till. Ni får försöka föreställa er den så länge. rosarabattOch tipsa gärna om lämpliga perenner som trivs i mycket väldränerad (snudd på torr) jord med sol från ungefär 12 och resten av dagen.

Övriga lördagstemabloggare finns här:  Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove. Musikanta står för aprilförslagen och nästa vecka är det Rim och ramsor

Publicerat i Att odla, färg, Lördagstema | Etiketter , , | 16 kommentarer

Man får vara glad att man får vara tacksam

När jag kliver omkring i byggbråten på Slussenområdet gläder jag mig i alla fall åt att Katarinahissen ska repareras. Så lät det inte på informationsmöten förra året. För dyrt, omöjligt att hitta reservdelar till hissen. ”Men det är ju ett landmärke och kommer att få stå kvar”, förklarade stadens informatör, som om det vore en glad nyhet.

Det är inte ofta jag fattar humör i sådana sammanhang, men en funkishiss som inte funkar! Det vore väl ett rätt pinsamt landmärke? Och så gick jag igång och avkrävde en stackars kommunal tjänsteman det avtal som finns mellan staden och Folksam som ska driva hissen. Originalavtal och alla senare avtal, tack! Vem är det som inte levererat?

För någon har inte fullföljt sina åtaganden. Någon borde se till att fixa hissen. Hellre en ny fungerande hiss än ett ickefungerande metallskelett som ett monument över Slussen-förfallet. Jag har inte fått något avtal än, men det spelar inte så stor roll, nu när staden beslutat gå in som delägare i Katarinahissen och bidra till att den blir brukbar igen.

invigning

 
Så här trivsamt hade man det när kungen invigde Katarinahissen på trettiotalet. Och här en liten filmsnutt från invigningen, som jag visat förut, men som tål att ses igen.

Så om några år kan det bli invigning igen. Tidigast 2019, visserligen, men man får väl ändå vara glad att man får vara tacksam. Om man vill frossa i fler Slussenbilder eller dokument från förr ska man gå till Stockholmskällan och söka på Slussen.

Publicerat i Debatt, historia | Etiketter | 8 kommentarer