Trädgårdsdrömmar

Olgakatt föreslår påpassligt Drömmen om trädgård som lördagstema första majlördagen. Som ung förundrades jag över äldre släktingar som lade så mycket tid och energi på trädgården. Blåklockor och prästkragar är fint nog och växer överallt, tänkte jag, varför jobba ihjäl sig på det där sättet? Men så sitter man där en dag och studerar frökataloger, kollar odlingsprogram på TV och läser trädgårdstidningar. Fixar kryddodlingar. Planterar ett litet körsbärsträd i ett hörn av balkongen.

Och så blir man slutligen med trädgård, och inte vilken som helst. När vi tog över farfars stuga medföljde den trädgård som min farbror hade skapat.

trädg 2

För honom var drömmen om en trädgård att kunna anlägga blomrabatter i stället för potatisland. Att få skapa med färg och form i stället för att vara tvungen att tänka på hur man skulle klara vintern. Så här kunde det se ut när perennrabatten var som grannast.

Och vid trappan ner till källaren rann en liten bäck av – ja vad kan det vara? Snyggt är det i alla fall och eftersom mina lavendelförsök bara misslyckas ska jag leta efter något i den här stilen i stället. De där blålila blommorna är praktbinka och de finns fortfarande kvar. trädg

Men varför är inte grindarna på plats? Full sommar och inga grindar. Konstigt!

trädg 7

Här fikas det under farmors äppelträd. Faster Valborg med ryggen åt kameran, pappa och mamma till vänster, bror Gunnar med hustru Karin till höger och så en tjej som verkar ha lånat mina glasögon vid kortändan. Farbror Erland tog samtliga bilder här ovanför.

trädg 5Och här har vi trädgårdsmästaren själv. Han var precis så vänlig som han ser ut. Här är han nästan nittio, kortet togs strax innan han dog.  Jag råkade vara hemma hos honom och Valborg en eftermiddag när han utvecklade sin filosofi om trädgårdar. Då visste han att han hade cancer och inte hade så långt kvar att leva:

”Ni förstår att det är med trädgårdar som med människor. De har sitt liv. De utvecklas lite olika, har sina glansperioder, är mindre lyckade ibland, tröttnar. Och de måste också få dö. Och så kommer det något nytt i stället.”

Jag tänkte då att det var ju ett väldigt omtänksamt sätt att säga till Valborg att hon inte skulle bli för stressad när hon blev ensam med trädgården. Inte anade jag att hans ord en dag skulle fungera som tröst och uppmuntran för mig! Så, samtidigt som jag känner att jag har rätt fria händer, har jag en dröm om att bevara lite av det som han skapade. Hur det går? Nja, jag har ju bara precis börjat förstå hur han tänkte. Det tar ett par årtionden. kungsängsl-jpg

Här finns övriga lördagstemabloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Publicerat i Att odla, färg, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 16 kommentarer

Förebilder… och efter

Detta är en efterbild. Och i vanlig ordning fattas förebilden. Eller före-bilden, ska det kanske heta. Jag är usel på det där med att dokumentera innan jag tar itu med något. Renoveringar, till exempel. Sedan står man där och funderar. Hur såg det ut innan?efterbild

Nej, jag hittar ingen bild alls på hur det såg ut tidigare i detta ointressanta hörn av tomten.

Vid askens fot låg en jättehög med grenar, samlade under rätt många år. En av dem, en tung och kraftig sak, kände jag igen som en del av kronan på farmors äppelträd, som amputerades genom en olyckshändelse för tre år sedan. Nu ligger den inte där längre. Och inte heller det där fallfärdiga staketet.

staketet 2Efter snöfallet på Valborgsmässoafton bedömde vi faran för gräsbrand som måttlig eller mycket liten och då är det ju bara att sätta igång och elda.

Av med presenningen från högen med småkvistar och räfs från rabatten. Snustorrt inunder. Det gick fint att tända med en enda tändsticka.

När det väl hunnit bli ordentligt hett kan man hiva på allt man vill bli av med och det är alltid en lika skön känsla. Sura gamla grenar, trasiga staket, kartonger och bråte i största allmänhet.

Svedjenävan kan bara blomma om fröet hettas upp till över 100 grader

Svedjenävan kan bara blomma om fröet hettas upp

En hel dag vid elden piggar upp en gammal pyrofil. Jo, det finns mänskliga pyrofiler också, inte bara växter och insekter som är:

”brandälskande och kräver eller starkt gynnas av brand under någon del av sin livscykel”.

I växtriket är det till exempel Svedjenävan som blommar upp vid en rejäl brasa och bland insekterna finns rökdansfluga, sotsvart (lämpligt nog) praktbagge och plattnosbagge.

Mänskliga pyrofiler känns lättast igen på sitt beteende i närhet av eld. De går lite för nära ibland. De hoppar liksom till av förtjusning när elden tänds. De missar ogärna en brasa. Men de är noga med att bara elda under ordnade former, de kan mycket om eldens egenskaper och de hemfaller aldrig (OK, sällan) åt okynneseldande och startar aldrig några farliga brasor.

Publicerat i Livet, Ord | Etiketter , , | 12 kommentarer

Åtta timmars arbete, åtta timmars vila, åtta timmars fritid

I år, eller kanske nästa år, beroende på hur man räknar, fyller första maj 125 år. Eller egentligen 130 år 2016. Det började med demonstrationer i Chicago för kortare arbetsdag, i slutet av april 1886. Den 1 man var det 35 000 som demonstrerade, många genom att lämna sina arbeten och de följande dagarna blev det ännu fler. Den 3 maj sköts två arbetare av polisen och nästa dag blev ännu våldsammare, med många döda i Heymarket-massakern.

På ett möte i Paris, sommaren 1889, beslöts att första maj skulle bli gemensam internationell demonstrationsdag för arbetstidsförkortning. Åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmar för hem, familj och fritid. Krav som står sig än idag.8 timmars arbete

Sverige hakade snabbt på och redan första maj 1890 deltog 50 000 personer i en stor manifestation på Gärdet.

Första maj är allmän helgdag i Sverige sedan 1938.strike occypy I många andra länder, där det inte är helgdag, är det vanligt med uppmaningar till strejk på första maj. Kanske var det ett av skälen för Gustav Möller att driva på lagstiftningen om första maj som helgdag. Om alla får ledigt kan man undvika konfrontationer, konflikter och vilda strejker på första maj och koncentrera sig på agitation i stället.

Tjugo- och trettiotalen var ju ovanligt strejktäta, något som till sist ledde fram till Saltsjöbadsavtalet 1938. Att göra 1 maj till allmän helgdag verkar vara samma andas barn.

Under 1940 och 1941 handlade första maj främst om demonstrationer för att bevara Sveriges frihet och oberoende, med deltagare från alla demokratiska partier.frihet är det bästa ting

Här har vi högerpartiets Gösta Bagge, Gunnar Andersson från LO (lite lik Sträng?), Per Albin Hansson, som då var statsminister och Gustav Andersson, Folkpartiet, i en första-maj-demonstration 1940. Texten på  banderollen är första raden i Biskop Thomas frihetssång. Bilden är lånad från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Walter Cranes Bild från 1895, som tillägnades arbetarna.

Konstnären Walter Crane tillägnade arbetarna sin teckning En girland för första maj, där ett av kraven är produktion för nytta inte för profit. Låter som en lämplig paroll för välfärdsområdet. Kunde kanske vara något att ta upp igen i år?

Publicerat i Debatt, historia, Livet | Etiketter , , | 30 kommentarer

Får vi använda din bild?

Alla bilder som finns här på bloggen är sökbara och dyker ibland upp i lite oväntade sammanhang. Alltsomoftast får jag frågor om det går bra att använda någon av mina bilder. Visst går det bra, tycker jag, så länge syftet är OK och det har det varit hittills.

Den här bilden till exempel skulle ingå i en utställning om skogsbruk där man saknade vardagsbilder med vanligt folk som jobbar i skogen.

sigurd och alice

Foto Martin Englund

Min pappa har tagit den och det är hans syster Alice och hennes man Sigurd som tar en fikapaus efter att de fällt en jättetall. Tallstubben får bli fikabord. Fin bild tycker jag och jag vet att pappa skulle ha gillat att ha den med på en utställning.

Och lagom till Valborg kom en fråga om den här bilden som någon ville använda på sin hemsida idag. Självklart! Det är väl inte bästa bildkvalitén, skannad från ett maskinframkallat pappersfoto, men eld är ju ändå alltid eld. eld i k-hem

Den kommer från det här blogginlägget om hemliga laster och idag hoppas jag få bejaka pyromanen inom mig, lite grann. Trevlig Valborgsmässoafton!

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 17 kommentarer

Jag delar med mig av alla mina kunskaper om båtar och sjöliv

Båten låg på land när jag plötsligt fick lust att ro. Ingen handräckning till hands. Då får man fundera lite, för den är rätt tung, den här lilla rackarn. Inget som jag tar under armen och bär iväg med.  Men jag har mina knep som jag gärna delar med mig av.sjösätta båten

Den har förstås legat uppochned under vintern, så min första åtgärd blev lägga ut gamla däck så att jag skulle kunna välta den rätt utan att den tog skada. Det gick bra.

pluppSedan kom jag ihåg att kolla en liten detalj som vi glömt under tidigare år, nämligen bottenpluppen. Den där lilla runda grejen som ser ut som badkarsbottenpluppar gjorde förr i tiden.

Om man skjuter ut båten i sjön utan plupp blir det liksom en liten fontän när vattnet sprutar upp. Skulle man då råka sitta i båten blir man rätt blöt, kan jag berätta.

Jaha, då är båten på rätt köl och plupp på plats. Då är det väl bara att dra ner den i sjön? Ack, om det vore så lätt!  Jag knuffade och drog och lyckades förflytta den några millimeter. Fram med rullarna! Det var vår fars universalmedel så fort något tungt skulle flyttas. Rullar. Med runda rullar under går det rätt lätt att flytta det mesta.

lekstugeflytten sTill exempel den här lekstugan som syrran, pensionären, redaktörn och jag flyttade för… ja kära nån, för rätt många år sedan.

Här flyttar jag lekstuga för fullt, med rullar inunder och långa metallstegar för att rullarna ska löpa lätt. Men jag använder en vinsch och det ska man ju verkligen inte behöva för en liten båt. Dessutom blir det lite väl effektivt med metallstege och rullar i nedförslut. Det kan gå alldeles för fort. Om lasten är tung har man inte mycket att sätta emot. Det är därför vi har en strandad val vid sjökanten.

strandad val2Jag skulle ju inte ens sjösätta den, bara flytta på den lite när jag skulle klippa gräs och eftersom den är tung tog jag till lekstugearsenalen (utom vinschen, då) men jag insåg inte att den skulle sticka iväg på egen hand när det började luta.

Det är en fin gammal båt som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med. Nu ligger den där och vänslas med en al och jag använder den som plattform när jag behöver tukta alen lite grann. Alen och valen. Vi försöker betrakta det som en konstinstallation.

Men tillbaka till sjösättningen. Det gäller alltså att hitta något som man kan kontrollera. Rullar som gör det lättare att dra båten, men som inte gör att den sticker iväg på egen hand. Lagom stora rullar och inga metallstegar under är tricket, som på översta bilden.utför
När det blir utförsbacke kan man strunta i rullarna och lägga dit lite gamla bräder i stället. Och nu gäller det att skjuta på i stället för att dra. Lägg det på minnet. Man ska aldrig stå nedanför en båt som längtar till sjön. Skjut på bakifrån. När båten är halvvägs i vattnet kan det vara lagom att lägga i årorna och så skjuter man ut lite till och hoppar i och ror till bryggan för att förtöja båten.

fästningOch då rekommenderar jag verkligen varmt en förtöjningsanordning som går snabbt och kan skötas med barnbarn i båten. Allt fixande med rep som ska läggas i dubbelt halvslag om egen part och sånt är alldeles onödigt. En fast ögla i bryggstoplen och en vahetere – fästögla? som man bara hakar dit med en hand. Mycket praktiskt!

Tja, då har jag lärt er allt jag kan om sjöfart och båtliv. Det gick väl fort och bra?

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 17 kommentarer

Boskapsskötsel i stället för jordbruk

Jag hade tänkt odla lite, för en gångs skull i god tid, men det har mest blivit insatser inom djurriket i stället.

Vkardemummaår framfusiga husmus har gnagt sig in i ett av de garanterat mussäkra skåpen och kalasat på allt hon hittat. Särskilt förtjust verkar hon vara i kardemumma. Hon har givit sig på en oöppnad påse med mald kardemumma och när innehållet var uppätet knaprade hon vidare på själva påsen. Suck! Skåpet som hon gnagt sig in i måste tömmas och knäskuras. Numera kan man bara förvara sådant som finns i glas eller plåtburkar där. Plast gnager hon lätt igenom. Nu har jag laddat musfällan med – gissa vad? Just det, kardemummabulle. En liten bit, för jag åt upp det mesta själv och jag förstår musen. Det är gott.

Och så var det myrorna då. De håller på att ta över vår tomt och snart finns det ingenstans där vi kan vara. Från den gigantiska myrstacken vid tomtgränsen har utvandrarmyror gått i täta led för att etablera sig överallt på tomten. Myr-autostrador kors och tvärs och nybyggarsamhällen lite varstans.

På nyårsafton roade syrran och jag oss med att flytta myrstack. Det kändes väl tveksamt om det var såvärst verkningsfullt, med tanke på att myrorna, myräggen, myrdrottningen och alla andra vitala myrstacksdelar befann sig i tryggt förvar under jord.

Delar av myrstack under flytt

Delar av myrstack under flytt. Det förfallna uthuset är tackochlov inte mitt, men står dessvärre vid tomtgränsen.

Men vi kärrade tappert bort ett trettiotal kärror av myrstackmaterialet ovan jord, samt krattade bort det mesta av resten. Det som inte syns på bilden är myrstacken inuti huset. Där fanns ännu mer.

Om vi inte hade skyfflat bort allt detta hade mina myrbekämpningsinsatser troligen varit förgäves nu. Att strö lite Myrr ovanpå några kubikmeter myrstack är meningslöst, men nu verkar det finnas goda chanser att få det myrfritt på tomten.

huggorm

Knappt hade jag fått någorlunda koll på myrorna, förrän den här kompisen dök upp. Förhoppningsvis en snok? Nej, inga ljusa fläckar bakom öronen, alldeles för trekantigt huvud och smala ”ormögon”: klockren huggorm. Vi får se vad som händer. De letar revis så här års. Kanske den inte känner sig välkommen efter att jag försökt kasta en sko till den. Inte på, men skon landade rätt nära. Då knyckte ormen på nacken, men låg kvar. Den höll full koll på mig, vred på huvudet och följde mig med blicken allteftersom jag gick runt den för att få en bra bild. Men så fort jag vände ryggen till försvann den. Listig som en orm!

Ack den ekologiska balansen. Ormar äter möss, men attackeras i sin tur av myror… Ska jag nu behöva kärra tillbaka hela myrstacken? Halloj syrran – flytta myror på midsommarafton, kanske?

Publicerat i Att odla, Att tolka, Livet | Etiketter , , | 31 kommentarer

Och nu blir det (inte) reklam!

Det händer alltsomoftast, när jag ser på TV, att jag sänder en tacksamhetens tanke till Bengt Göransson. Tack Bengt för att det finns ett reklamfritt alternativ!

Visst kan det finnas roande reklaminslag, visst kan man passa på att göra annat under reklampauserna och visst har det gjorts underhållande program även av de reklamfinansierade bolagen.

Men skillnaden mellan reklamfri och reklamfinansierad TV är att reklam-TV:s uppgift är att leverera tittare till annonsörerna och därmed vinster till ägarna. De reklamfria TV-bolagens uppgift är i stället att leverera program till tittarna. Det föredrar jag.

Det var ingen lätt match för Bengt Göransson att driva igenom sin linje i slutet av 1980-talet fram till 199o. Nästan alla ville ha reklam i Sveriges Television, även i regeringen. Dåvarande statsministern Ingvar Carlsson skriver i sin första memoarbok  Så tänkte jag (2003) att man lyckas lösa det ena problemet efter det andra utom radio- och TV-frågorna. Bengt Göransson höll envist på sin linje, ett reklamfritt SVT.

bengt o zetterling

Bengt i sitt arbetsrum på Mynttorget, kring 1990. På väggen sitter en tavla av Leif Zettering som heter EU-hierarki, med några musiker som spelar där längst nere på golvet.

Det framgår av texten att han fortfarande är rätt förbannad på den där tjurskallige Göransson, som var

”populär både bland kulturarbetare och partifolk och hade en stark förankring i folkrörelserna. En öppen strid och ny politisk kris hade vi inte råd med. En motvillig regering ställde upp bakom Bengt Göranssons alternativ.”

Stämningen var minst sagt frostig och som medarbetare till Bengt sågs man som en landsförrädare om man inte ville ”ge reklampengarna till SVT”, som det hette.

I den nyutkomna boken Lärdomar har Ingvar Carlsson tänkt om. Han skriver att han då var sur för att han tvingades ge efter för sin krångliga kulturminister.  Idag är han i stället irriterad över de ständiga avbrotten i reklamkanalerna: ”Det är en befrielse att slippa se och höra reklamen i public service. Mina farhågor att SVT och SR skulle utarmas ekonomiskt besannades inte. Då sänder jag en tacksam tanke till Bengt Göransson som ihärdigt försvarade sin ståndpunkt och vägrade ge vika för statsministern och partiordföranden. Han hade rätt och jag hade fel. Bengt Göransson är en av landets bästa kulturministrar genom tiderna. Detta är bara en av hans många bra insatser. En bestämd nejsägare kan vara en stor tillgång.”

Så sant. Och mycket storsint av Carlsson att medge att han hade fel.

Uppdatering och förtydligande: Bengt Göransson var inte mot reklam, bara mot reklam i SVT. Hans idé var en fristående reklamfinansierad TV-kanal, vid sidan av SVT, det som idag är TV4. Mer om detta i kommentarerna.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , | 31 kommentarer

Alla har nog lite ont i magen… eller reklamens makt

vingrdhStockholm Water Front har haft fler turer än jag mindes. Först ritade Gert Wingårdh ett förslag till kongresscenter på den tomt där Klara postterminal tidigare låg. Det var kring år 2000; byggnaden höll sig någorlunda i nivå med kringliggande hus och skulle ha passat bra till Stadshuset med sitt tegel.

Här är förslaget på lite närmre håll. Ser ju riktigt trevligt ut! Möjligen kan man invända att trafiklederna vid Tegelbacken på något mystiskt sätt har trollats bort på denna skiss. wgrdh

Men detta förslag underkändes alltså eftersom man ansåg att det var för stort på den platsen. Föga anade man då!

År 2006 togs det nya tag och nu gick uppdraget att rita ett kongresscenter till White arkitekter.  Skönhetsråden avrådde i sitt remissvar:  Efter att ha tagit del av det välbearbetade remissmaterial som föreligger kan rådet, trots att projektet i ett flertal punkter förbättrats från tidigare alternativ, ändock inte acceptera förslaget till detaljplan.

Men man körde på och resultatet överraskade många. ”Alla har nog lite ont i magen över att det blev som det blev”, säger Teres Lindberg, som då var vice ordförande i stadsbyggnadsnämnden i en intervju i Svenska Dagbladet den 20 juni 2910.

”Vi är ju lekmän och måste lite på de beslutsunderlag vi får se. Men där är bara de fördelaktiga vinklarna med.”

Alla hade dock inte ont i magen. Dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund till exempel, var inte alls orolig för att att anläggningen skulle bli för stor. Sedan lämnade han politiken för att bli PR-konsult och uttalar sig inte längre om Water Front.

Så det finns anledning att engagera sig i stadsbyggnadsfrågor, verkar det som. Och den där skissen som utgjorde underlag för beslutet om Stockholm Water Front, den skulle jag väldigt gärna vilja se. Det kanske blir en utflykt till stadsarkivet, vid tillfälle.

Halloj, lördagsbloggare: Jag kom lite från ämnet, men ändå inte, eftersom poängen är att säljande broschyrer som gör reklam för sina byggprojekt är ett slags reklammaterial, vilket ställer extremt höga krav på att beslutsfattare granskar dem kritiskt.

Kanske blir det lite mer om reklam i morgon. Här finns övriga lördagstemabloggare, som nog håller sig till ämnet lite bättre än jag: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Publicerat i Debatt, Lördagstema | Etiketter , , | 8 kommentarer

Vart tar alla vackra akvareller vägen och var kommer alla fula lådor från?

När man ska bedöma ett nybygge finns det av naturliga skäl bara arkitektskisser att tillgå, ofta vackra akvareller. Kanske någon gullig modell också. Eftersom de är till för att framställa byggnaden i få fördelaktig dager som möjligt kan det bli en svår besvikelse när huset väl är på plats, ofta en rätt ordinär låda.

sven-harry3När jag nu letar efter de där vackra presentationerna av Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken, hittar jag dem inte. Det här är det närmaste jag har kommit, men inte ser det ut som  de där sagoaktigt skimrande bilderna på det planerade museet. Tar någon bort dem, så att ingen ska kunna jämföra mot hur det verkligen blev?

Men Sven-Harrys är verkligen inte det värsta exemplet, tvärtom. Det smälter rätt bra in i miljön och är ett hel acceptabelt inslag i stadsbilden, med sin gula fasad. Den skulle se ut som guld, var tanken, men det gör den inte. Gul plåt, möjligen. sven-harrys

Värre är det med Stockholm Water Front. Så här såg det ut i de broschyrer som presenterade när bygget planerades år 2000. en presentation. Men långt innan det fanns andra förslag och skisser som jag skriver om i nästa inlägg.

waterfront 2000

Ja, ja, tänkte man, det där ser ju inte så farligt ut. Men först var höjden planerad till 36 meter. Sedan växte det lite i smyg och många stockholmare blev rätt häpna när den 55 meter höga byggnaden plötsligt uppenbarade bakom all byggbråte. Jag ser schabraket från vår lägenhet varje dag, men det är svårfotograferat, eftersom det blir ett sådant bländande blänk i plåtarna att man inte ser vad bilden föreställer överhuvudtaget.

ww-front

Huset har växt nästan 20 meter i förhållande till det första förslaget. Någon ny broschyr för den nya versionen har inte tryckts upp och delats ut i massupplaga, såvitt jag vet. Enda trösten är att den där sortens hur kan rivas igen utan att det gör så mycket. De där fula sneda stålstängerna som mest ser ut som ett haveri borde man kunna ta bort direkt.

Problemet med arkitektskisser som inte ger en rättvisande bild av verkligheten har nått nya höjdpunkter – eller bottennoteringar – i samband med Slussenprojektet. Men det tar vi en annan dag.

Uppdatering, efter påpekanden från personer med bättre koll på stadsplaneringens samtidshistoria och med bättre minne: Waterfronthistorien var mer rafflande än jag minns. Så det blir ett inlägg till om detta med akvareller kontra verkligheten.

 

Publicerat i Debatt | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Vi börjar med det lättaste, tycker jag

Här kommer första avsnittet av konversationslexikonet om aktuella stadsbyggnadsfrågor, som jag utlovade häromdagen. Jag börjar med det blivande Nobelcentret, som är någorlunda okomplicerat. Någorlunda…

blasie3

holmenPlatsen är inget att bråka om, tycker jag. Så här ser det ut i dag. En lite bortglömt yta på Blasieholmen. Det finns mer plats än man tror där bakom Nationalmuseum, så utrymmet är inget problem.

från strvgntullhusSett från Strandvägen ser det ut så här. Det verkar till och med vara möjligt att trycka in ett rätt stort hus utan att behöva riva det gamla tullhuset. Men det ska rivas  som planen ser ut just nu.

Det är den gula låga byggnaden som skymtar bakom båten till höger. Så här ser det ut framifrån.

Och så här ser det planerade nya Nobelcentret ut på skisserna från David Chipperfields arkitektfirma. Lite för högt, tycker jag. Vore snyggare om det linjerade med omgivningarna på höjden. Dessutom ligger det och trängs med kvarteret på andra sidan gatan.  fr strandvägen

Sänk ett par våningar och flytta det österut – eller söderut? – äsch, åt vänster på bilden och låt tullhuset ligga kvar, det är mitt förslag. Och när man ändå håller på kunde man fundera på att göra det trekantigt i stället, så att det passar bättre till kajens utformning. Gratistips till Nobelstiftelsen och stadsbyggnadsborgarrådet Kevius!

Sedan är det en helt annan historia att jag inte riktigt förstår vad man ska ha detta jättehus till. Utdelningen av nobelpriset har ju hittills fungerat rätt bra i Konserthuset, såvitt jag förstår. De som utser nobelpristagare sitter på annat håll, Kungliga Vetenskapsakademien, Karolinska institutet, Svenska Akademien och så Oslo då. Och att skapa ett museum som skildrar uppfinningar – eller litteratur för den delen – är inte lätt. Finge jag den uppgiften skulle jag nog satsa helt och hållet på att bygga ett virtuellt museum på nätet.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 22 kommentarer