Hunden som inte…

Farley Mowat skulle ha fyllt 93 år igår, men han dog i förra veckan. Jag tror det grämer honom lite, för han verkade vara en person som gillade fester. Han är en intressant författare, alldeles för lite översatt till svenska. Jag hittade en bok av honom på sjuttiotalet, när vi besökte bekanta i Canada, en ovanlig barnbok om en hund.  Den var så bra att jag antecknade författarens namn och bokens titel: The Dog who Woudn’t be. ”Hunden som inte” Jag tänkte att jag skulle skaffa den, men det blev aldrig av.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERANu när författaren är död läser jag om hur boken kom till. Mowat tjänstgjorde under andra världskriget, bland annat i Italien. Medan han försökte stålsätta sig mot det ständiga hotet att bli ihjälskjuten, kände han en så stark motvilja mot situationen, ja mot den mänskliga rasen, att han tog sin tillflykt till sin barndom. Det var en lycklig plats, med löften om normalitet och glädje, till skillnad från den ödeläggelse som han såg runt omkring sig. Så han började skriva på en bok om sin barndoms hund, ”Hunden som inte” och det är inte vilken hund som helst:

”Han var beslutsam och kontrollerad från första stund. Han tog livet på allvar och förväntade sig att vi också skulle göra det. Jag tror att han tidigt i livet insåg att det inte finns någon framtid i att vara hund. Så, med den målmedvetenhet som präglade alla hans handlingar, tog han itu med att vara något annat. Undermedvetet trodde han inte längre att han var hund överhuvudtaget, men samtidigt inbillade han sig inte, som många korkade hundar gör, att han var mänsklig. Han tolererade båda sorterna, men han gjorde inte anspråk på att höra till någondera.”

Mowat skrev senare i livet om inuiter, om valar, om vargar och om hur vi handskas med vår planet. Som frispråkig aktivist mot miljöförstöring och för ursprungsbefolkningarnas rättigheter stoppades han från att resa in i USA 1985, när han var inbjuden för att tala om sina böcker. Han berättade om det i en satirisk bok My Discovery of America (1985), där han skriver att han aldrig kommer att förlåta USA och inte heller åka dit, med mindre än att Ronald Reagen själv kommer flygande till honom i Air Force One och ber honom om ursäkt. Så blev det nu inte och jag undrar om han någonsin återvände till USA.

Det finns alldeles för lite översatt av honom. En bok om Dian Fossey (som blev underlag till filmen De dimhöljda bergens gorillor) och en om vargar, det är allt. The dog who wouldn’t be borde verkligen översättas till svenska!

Publicerat i Att läsa, Att översätta | Etiketter | 15 kommentarer

Meningen med livet

naturläraLars Lerin får det att låta så enkelt, det där med livet. Man gör så gott man kan, liksom. Fast det är ju jättetråkigt att man ska dö. Och visst tänker han på döden, dagligen.

”Det är väl onaturligt att inte göra det?!” säger han och ser uppriktigt förbryllad ut vid tanken att det kanske finns de som inte gör det. Han intervjuades i Babel i går, med anledning av sin nya bok Naturlära.

”I måleriet känner jag mig hemma. Där känner jag mig trygg.”

Programmet är värt att se också för den intressanta danska författaren Josefine Klougart. Men åh, vad jag skulle vilja se mer av hur Lerin målar. I Babel-programmet fick vi några snabba glimtar av hur han går tillväga. Oj, vilken bred pensel! tänkte jag. Och titta, han tar vatten ur kärret och häller direkt på målningen!!

Jag kan förstå att det är svårt att stå ut med att någon filmar när man målar. Själv skulle jag aldrig tillåta något sådant. Men Lerin som är så erfaren och driven kunde kanske bjuda på det? Vilket toppenprogram det skulle bli!lerin björkar

Björkskogen är från hans galleri.

Publicerat i konst, Livet | Etiketter , , | 9 kommentarer

Som folk är mest?

lönnrothVar vikingarna flåbusar och barbarer eller var de som folk är mest? Lars Lönnroth berättade på en knapp timme om vikingarna i litteraturen under drygt tusen år vid De Litterära Sällskapens (DELS) samarbetsnämnds årsmöte i går.

Han började med Kalifens i Bagdad sändebud till Volgatrakten, Ibn Fadlan, som skrev reserapporter om de vikingar i österled som han träffade på kring år 900: höga som palmträd med rödmosig hud och blont hår. De var enligt Ibn Fadlan inga trevliga typer, slagsmålsbenägna, smutsiga och grymma mot tjänstefolk och särskilt hänsynslösa mot kvinnor.

I de isländska sagorna från samma tid – om än nedtecknade först på 1200-talet – får man en mer varierad bild. Visst kan vikingen vara en fåordig buse, men alla var inte vikingar och även vikingen kunde när han väl gick i land bli lite mer eftertänksam, rentav vis, som Gunnar på Lidarende.

På 1500-talet skapade man kungalängder och tog fasta på de möjligheter som vikingatiden gav till ett heroiskt förflutet. 1600-talet lyfte fram den självständiga bonden, samhällsbygget, tingsförhandlingarna. Upplysningstidens 1700-tal ställde sig mer avvaktande till de isländska sagorna som historiska källor, medan romantiken och göticismen omfamnade vikingen som hjälte och förebild.

fridegårdNazisternas dyrkan av det nordiska och av vikingen ledde till kritiska reaktioner hos till exempel Jan Fridegård, eller för den delen Frans G. Bengtsson, som håller distansen med hjälp av humor, när han skildrar sina ”vardagliga och något komiska bondpojkar på äventyr i Europa”.

För att inte tala om Haldor Laxness, som i sina vikingaskildringar beskriver råskinn med övermänniskoanspråk; korkade typer som använder oresonligt mycket våld. Brutala slaktartyper utan finess och pardon.

vikingarOch idag? Ja, vikingen dyker upp på folbollsarenornas läktare, i Asterix-serier och Hagar the Horrible, medan vikingatidens gudar och andra väsen finns i Fantasy-litteratur som Sagan om Ringen och Game of Thrones.

Berättade Lars Lönnroth.

Men de finns också i nyöversättningen av alla isländska släktsagor och berättelser, allihop i fem band! Det är nog ändå den bästa litteraturen om man vill bekanta sig med vikingatiden.

Och dessutom finns många intressanta artiklar i senaste numret av DELS tidskrift Parnass.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, historia | Etiketter , , | 8 kommentarer

Den perfekta picknicken

p-platsDen perfekta picknicken är Olgakatts lördagstemaförslag i dag. Det är fortfarande något att sträva efter för min del. Jag var dock väldigt nära en gång, för länge sedan. Jag hade sett ut den perfekta platsen vid Mälaren, med en liten grillplats. Jag hade marinerat fina köttbitar av lite olika slag för att tillgodose alla smakritningar. Jag hade förkokt potatis så att man bara skulle kunna värma dem på grillen.

Jag hade gjort grillsalsa och salladssås. Köpt allehanda grönsaker, smör, ost och bröd. Packat salt och peppar. Kylväska med öl, vatten och mjölk (till kaffet). Termos med kaffe och jag hade dessutom bakat sockerkaka, mammas bästa recept. Och grillkol för sjutton! Det kom jag på i sista minuten. Vädret var fint, alla var på strålande humör och vi började med att tända grillen och så packade vi upp. Potatis, grönsaker och… och…

Köttet låg kvar i sin marinad i kylen därhemma. Men det är förvånansvärt gott att äta grillade grönsaker, tomat med smält fårost, grillade paprikabitar med smörsmak och lättgrillad gurka. Det gick ju bra och alla fortsatte att vara på bra humör, men ändå. Det var sååå nära den perfekta picknicken. Och det hade varit väldigt gott med en köttbit också, det hade det verkligen!korgar

I övrigt anser jag att en picknick bäst packas i en eller flera korgar. Gärna en stadig en med fack som håller termosar, saftflaskor och vinflaskor på rätt köl. Och en vid trevlig korg att lägga bröd i så att det inte kläms ihop.

I dag tycker jag att bästa picknickmaten är piroger på färdig smördeg som man kan lägga precis vad som helst i: spenat och fetaost, kryddad potatis och ärter, köttfärsröra med indisk kryddning… Lättlagat och lättätet. Inga bestick!

Mer lördagstemapicknick bjuds det på här: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter | 26 kommentarer

Förlorat kulturarv?

tolvanVarför bollas det inte nu för tiden? Jag frågar runt bland släkt och vänner i olika åldrar, men ingen bollar.

Jo, fotboll, basket, brännboll förstås, allehanda bollsporter och lekar. Men inte det rena bollandet, tvåboll, treboll, fyrboll mot en slät vägg. Nej, ingenstans.

Och så försöker vi dra oss till minnes en klassiker som ”Tolvan”. Först det lättaste tolv gånger. Då kastar man ”som vanligt”. Sedan med handflatan framåt elva gånger, på tian klappar man händer mellan kasten, på nian kastar man bakom ryggen, på åttan fångar man med händerna i kors, sjuan kastar man under benet, sexan kastar man med en hand. Femman? Ingen minns.  Fyran klappar man händerna bakom ryggen, trean klappar man med armarna i kors på bröstet, tvåan klappar man under benet och på ettan snurrar man runt ett varv. Hoppas det stämmer någorlunda, men jag vill gärna ha kompletteringar om någon har andra uppfattningar om den korrekta Tolvan. Och så undrar jag förstås hur femman var. Den har ingen lyckats komma på. bolla

Men som sagt, varför bollas det inte? Kan det vara för att husväggarna inte passar för det? Jag har sett fåniga små skivor på några kvadratmeter på skolgårdarna som det är tänkt att man ska kunna bolla mot, men det fungerar ju inte. Tänk er en verklig virtuos, som klarar Tolvan med fyrboll. Oj, oj, oj, då behövs det en hög, bred och fönsterfri vägg. Som till exempel den här:skolan villahed

 

Publicerat i historia | Etiketter , , | 19 kommentarer

Logistik i kubik

Hallå högskoleprovmakare. Här är en bra fråga: Fyra barn ska hämtas på tre olika platser. Barn A på dagis, barn B och C sex hundra meter därifrån, på sexårsverksamhet inom samma skola men i olika grupper, barn D i en annan skola. Barn A hämtas senast klockan halv fem, men inte före tre på grund av utflykt, barn B ska på dans mellan fyra och fem, barn C har flöjt till klockan fyra och barn D vill ha med sig en kompis (E) hem.

Bilen har fyra passagerarplatser.logistik

Rita upp ett optimalt hämtschema i stället för detta som inte skulle fungera särskilt bra.

Observera att frågan knappast innehåller all information som är nödvändig för att lösa problemet.

 

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 7 kommentarer

Skönhetsvård

Efter eldandet och sopröjandet den senaste tiden, kändes en seriös självsanering som en bra idé. I duschen famlade jag därför halvblind efter en något rengöringsjox med skurpulver för att skrubba bort lortlagren. Jag skymtade en flaska där jag kunde urskilja S, U och B. Verkade rätt: Scrub-nånting. Men borde det inte vara en blå flaska? Äsch, jag minns säkert fel, tänkte jag och tog en handfull av joxet och smetade in i ansiktet.

scrubMycket dålig skrubbeffekt, faktiskt, så jag tog en handfull till. Kändes inte alls som skrubb-klet. Måste vara en ansiktsmask eller nåt, tänkte jag, för den geleaktiga massan lade sig som en film över huden, svår att skölja bort. OK, en ansiktsmask skadar väl inte. Måste vara någon gäst som glömt den kvar, för jag kan inte minnas att jag köpt något sådant.

Och så tvättade jag håret och duschade vidare i godan ro, med min ansiktsmask, som inte lät sig påverkas av det rinnande vattnet.  När jag väl ville skölja bort den var det nästan omöjligt, så jag torkade med hushållspapper i stället. Och så läste jag på flaskan vad den innehåller. OJ! Brun-utan-sol-olja – Sublime, till och med. Hur hamnade den här?

Bakom sololjeflaskan hittade jag min skrubbflaska och kunde konstatera att det inte alls kallas ”scrub” utan heter ”Dual Action Exfoliating Cream with double action micro-pearls and Arctic Blackcurrant (GLA)”. Men flaskan är blå precis som jag trodde.

Nu återstår att se vilken effekt den borttorkade brungöraren hunnit få. Möjligen kommer jag att vara lite leopardfläckig eller tigerrandig framöver.

Publicerat i färg | Etiketter , | 12 kommentarer

En övning i ståndaktighet och karaktärsfasthet

Första veckan varje månad placeras några sopcontainers på det gamla bruksområdet nära oss. Det är bara att åka dit och slänga allt man vill bli av med, inom givna kategorier, dock. Vårt lilla samhälles slängbehov verkar vara oändligt stort och många har haft svårt att hålla isär kategorier som ”Metall”, ”Trä” och ”Plast”. Visst kan det vara knepigt, det medges, men om folk hivar rivna badrum med badkar, tvättställ, varmvattenberedare, kakel med mera i en containern märkt ”Trä”, ja då är det nog bäst att se till att slängstället kompletteras med någon sorteringskunnig person, vilket man gjort.

tomtNu är det så sopat och fint när man kommer dit, att man vågar köra ända fram utan att riskera punktering på bilen. Dessutom kan man få lite plock- och slänghjälp om det inte är för många som slänger samtidigt. Så här tomt var det när jag kom dit i går. Nästan så att man blir lite förlägen och knappt vill visa sina sopiga sopor.

Men vad är det där? Det där som skymtar till höger om containern!

Jo där dyker denna fina möbel upp. Jag undrar fortfarande vad det är, för jag vågade inte fråga. Om jag hade frågat hade det bara slutat med att jag bett grävskopechauffören att svänga uppför backen till vårt hus.spinnett

Eftersom tanken är att vi ska göra oss av med saker, inte dra på oss fler så avstod jag. Men vad i allsindar kan det vara? En jättebyrå? Ett biljardbord?

sopkärraTur i alla fall att det hör hemma i en annan container än mitt sortiment, för det skulle inte kännas bra om den måste samsas med mitt skräp. Det är nämligen innehållet från den ståltrådsbehållare där mina föräldrar slängde allt som inte passar i hushållssoporna. Från 1974 och framåt fyllde de den med ansjovisburkar, trasiga kastruller, murkna musfällor och ett stort antal oidentifierbara föremål. Allt har stått undangömt bakom ett plank, men när nu planket givit upp för gott var det bara att ta itu med det. Vill ni se? Känsliga personer varnas och här är ändå bara en bråkdel av innehållet.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 17 kommentarer

Må kraften vara med dig!

Jag missade ju 4 maj igår, internationella Star Wars-dagen. Det är lite outrett hur man kom på att den fjärde maj skulle vara Star Wars-dagen. Det finns olika förklaringar, men egentligen tycker jag inte att det behövs någon förklaring alls: fjärde maj – May the fourth. ”May the force be with you.” Vilket är en återkommande replik i alla Star Wars-filmerna. Om man läspar lite låter det ju precis likadant.

George LucasMen jag tycker ändå att en av förklaringarna är lite kul.  När George Lucas, som skapade Star Wars, intervjuades i tysk TV kunde han naturligtvis inte låta bli att säga:

”May the force be with you”

Det översattes till tyska med ”Am 4 Mai sind wir bei Ihnen”, vilket betyder ungefär att den fjärde maj kommer vi att vara med er.

Men om jag nu missade den fjärde maj måste jag väl ändå uppmärksamma Cinco de Mayo, den femte maj, som man skulle kunna tro är Mexikos självständighetsdag. Dagen firas gärna av Mexikaner i förskingringen och är officiell helgdag i delstaten Puebla.

pueblaVad som hände var i mycket brant sammanfattning att Mexiko fick ont om pengar på 1860-talet och slutade betala räntor på lån från Europa. Då vädrade Frankrike morgonluft och bestämde sig för att ockupera Mexiko. Det gick ganska bra, tills man kom till Puebla. I ett berömt slag den 5 maj 1862 kämpade en fåtalig, illa utrustad mexikansk arme under ledning av general Ignacio Zaragoza mot en mycket större och bättre beväpnad fransk arme – och vann!

Det var såpass anmärkningsvärt att det blivit en anledning att fira än idag.  Fransmännen fortsatte dock sitt kolonialkrig och inte slängdes ur landet förrän fem år senare.

zaragozaSå: May the force be with you och heja Ingacio Zaragoza för en bra kamp.

Här är han på en barnboks-affisch från Mexiko. För en krigshjälte kan man kanske tycka att hela upplägget är lite udda. Men han var också upplysnings-ivrare och kämpade för att stat och kyrka skulle hållas åtskilda till skillnad från de konservativa krafter som ville ha starka band mellan kyrka och stat.

Borgen i Puebla skymtar på bilden. Kanske är det fransmän som stryker med i sluttningen nedanför. Men vem den där figuren till vänster är – med solstrålar omkring –  har jag inte lyckats lista ut.

Publicerat i historia | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Må kraften vara med dig!

Hur korkad får man vara om man kallar sig smart?

Vi har en skanner som gör sig dummare än lovligt, särskilt med det namnet. Photosmart heter den. Jag kallar den numera för Photostupid. Det är negativskanningen som krånglar.

Negativet till den här bilden är fyrkantig, 6×6 cm. Skannern vägrar för det mesta att befatta sig med sådana. Den vill helst bara skanna 35 mm på höjden. Just i detta fall är det väl OK, men ofta försvinner några personer eller andra viktiga delar ur bilden.

fiskbil 2

Varje vecka – eller varannan? – kom fiskbilen från Gävle med pinfärsk fisk. Strömming var favoriten. Här tror jag att mamma köpslår om priset. Fiskhandlarn med de märkligt vita ögonbrynen  muttrar lite, men ser inte missbelåten ut, när han letar fram någon tjugofemöring till. Grannfrun, Tekla Berglund, ser roat på. (Bilden går att klicka större.)

Så här ska negativskanning fungera enligt instruktionen.

negskan1. ta bort täckskivan för ljusfältet i locket

2. lägg remsan med 35 mm negativ i hållaren

3. passa in hållaren på glaset i skannern under ljusfältet

4. tryck på knappen.

Om man i stället har negativ som är 6×6 cm, vänder man hållaren åt andra hållet och lägger negativen i de fyrkantiga ramarna, som än anpassade till just den storleken. Märkena visar precis var den ska ligga. Plättlätt.

Men så enkelt tycker inte min skanner att det ska vara. Den accepterar en och annan 6×6-bild efter lite trugande: ”Byta från ruta tre till ruta fyra?” försöker jag. ”Eller ska vi lägga dit ett negativ till, kanske?” ”Ta bort ett?” Det är så inkonsekvent att jag blir galen! Det enda som fungerar utan trixande är att lägga 35-mm-ramen ovanpå 6×6-negativen. Då skannar den snällt den lilla delen av negativen.

”Jag slänger ut dig genom fönstret!” hotar jag. ”Jag kommer att ro ut på sjön där den är som djupast och sänka ner dig om du inte skannar!!” Då svarar skannern mestadels något i stil med: ”Adaptern för transparenta material kunde inte detektera det angivna mediet.”

Publicerat i Att tolka, film | Etiketter , , | 24 kommentarer