Kollektivtragik

Nu rullar tågen igen, verkar det som, mellan Stockholm och Uppsala och vidare norrut. Krånglet på den sträckan kom lite olägligt förra veckan. Även om vi är vana vid improvisationer och komplicerad logistik blev det till sist bil när dottern skulle ta sig från Arlanda till Horndal (efter en lååång resa från Sao Paulo).

Jag försökte få någon rätsida på situationen, men på SJ var de lite hjälplösa. ”Ni kanske kan möte henne i Västerås?” (Och varför i så fall inte hämta henne direkt på Arlanda?) ”Men Sala då? Möt henne i Sala!” (Fast vilken tid på dygnet det skulle kunna bli aktuellt visste man inte.) Någon samordning med sträckan Krylbo – Gävle (som passerar Horndal) var det inte tal om. I vanliga fall är det hur smidigt som helst med tåg från Arlanda till Krylbo. Fast nu verkar det inte finnas några vanliga fall längre.

snabbtågVäl ombord på tåget upptäcker jag att jag valt fel. Tidpunkten passade bäst, så det blev snabbtåg, trots att det är långsammare (och dyrare) än regionaltåget. Ett SJ-mysterium som jag lärt mig leva med. Det jag har svårare för är att man blir illamående på snabbtågen. Att jag aldrig lär mig!

Det här tåget är dessutom lite slutkört. Förutom krängningarna i sidled hoppar och skakar det rätt ordentligt.

På väg till stationen letade jag förgäves efter Max Gustafsons nya bok, Det rånade folket. Ska se om den går att beställa på nätet. Här är i alla fall en populär bild, Kollektivtragik, som jag fått låna från hans hemsida. (Och så blev vi – som en liten kommentar till bilden – stående i Uppsala på grund av ”bristande koordinering med mötande tåg”…)

Kollektivtragik

På hemsidan finns många fler bilder, till exempel den här som jag nog inte vågar skicka till en kompis vars dotter verkar ha hamnat på fel gymnasium, trots mycken valvånda innan det till sist blev vad det blev. Gymnasieval-2014

Och nu är vi nästan framme i Krylbo, nästan i tid! Men så tar det stopp. Meddelandet om varför vi stannar denna gång känns lite dubbeltydigt: ”Vi blir stående här en stund för ett planerat tågmöte.”

Publicerat i Att resa, Debatt | Etiketter , , , | 10 kommentarer

I dag kom jag på det – hur man bollar femman

Jag fick tag i barnbarnets bollar och började kasta ”tolvan”, alltså  den bollek som vi höll på med en gång i skolan, rast efter rast. Här har jag beskrivit alla tolv momenten, utom femman, för den kunde jag absolut inte komma på när jag skrev inlägget i början av maj. Men sedan dess har tydligen min hjärna funderat vidare och nu plötsligt var det självklart. Femman bollas som elvan, fast med en hand. Det finns en symmetri i det, eftersom sexan är som tolvan, fast med en hand. Svårt att beskriva så jag får väl ta till de gamla beprövade (fast lite olämpliga) termerna ”tjejkast” för tolvan och sexan och ”killkast” för elvan och femman.

hoppa hage 10Såhär i skolavslutningstider har jag dock fått ett annat problem att grunna på. Hur hoppar man egentligen hage nuförtiden?

Förr i tiden slutade den vid ruta åtta och så ritade man en halvmåne efter sjuan och åttan. Dit skulle man hoppa jämfota, samtidigt som man vände sig ett halvt varv i luften och landade med ansiktet mot hagen, för att kunna hoppa tillbaka. Det verkar inga ungar göra nu. Den där sista rutan är som vilken ruta som helst. Det går väl bra det med, antar jag, men det verkar lite för lätt.

buketterOch så var jag på sommarlovsfika med ett par spralliga sjuåringar. Jag missade själva avslutningen så jag försökte gissa mig till vad deras rektor hade sagt i sitt somamravslutningstal. Det är en klok rektor, så jag gissade att han pratat om att det är skönt med friheten som sommarlovet innebär, att det är underbart långt, till och med så långt att man mot slutet av lovet kan börja längta tillbaka till skolan lite grann, både om man är elev och om man är rektor. Ja lite sånt. Sommarlovsfirarna tittade storögt på mig: ”Va, hur vet du det, KÄNNER du honom?” Det måste vara en bra rektor, eftersom ungarna faktiskt hade lyssnat på honom och mindes vad han hade sagt.

Publicerat i Att tolka, Livet | Kommentarer inaktiverade för I dag kom jag på det – hur man bollar femman

Dagens bräda

rötterBegreppet ”dagens bräda” har jag nog redogjort för tidigare. Pappa snickaren myntade det när han blev pensionär och det innebär att man gör något lite mer bestående, helst varje dag. Som att hyvla en bräda. Eller laga något, eller sortera foton och sätta in i album. Att slänga en påse sopor i soptunnan är ingen bräda. Men att åka till soptippen med bilen full med slängsaker är definitivt en bräda. Att rensa land är nog ingen riktig bräda, men att gräva upp ett nytt land är det. Kolla kärran! Fyra sådana kärror blev det. Plus en massa gräs-  ogrässvål som hamnade på komposten. Bräda! Den uppmärksamma iakttagaren kankse utbrister: ”Men mänscha, ska du slänga en finfin planta med spansk körvel?!” Ja det ska jag, vi har nog och övernog. Någon som vill ha?lupinbön

Och nu blommar lupinerna för fullt – lite tidigt tycker jag – och dom längtar efter regn. När det blir för torrt för dem böjer de ner nacken lite till och det ser ut som om alla står försjunkna i kollektiv bön. Så gärna fler solskensdagar, men först en rejäl rotblöta!

Publicerat i Att odla | Etiketter , , , | 19 kommentarer

Vila vid denna källa…

källa-e1392659131871När vi var barn brukade vår far ta oss med på källutflykter. Han tyckte det var viktigt att vi kände till kallkällorna i trakten, så vi cyklade ibland ganska långt i olika väderstreck och sedan gick vi någon liten stig in i skogen där det fanns en källa. Han hade koll.

Oftast hängde det också en skopa där att dricka ur. Och fanns det inte någon skopa gick det bra ändå. Här är det brorsan som säkrar medan jag dricker ur källan.

I lördags fick jag en länk från Kulturchefen till ett fint TV-program om kallkällor av filmaren Kurt Skoog, Markens öga. Det finns kvar på SvT Play till i början av juli.

Det pågår tydligen en källrenässans i landet och tur är det, för jag kan tänka mig att det nya brutala skogsbruket skulle kunna förstöra många fina källmiljöer om man inte ser upp. Passa på att se programmet när ni kan.

källa i dalarna

Publicerat i historia, Livet | Etiketter , , | 13 kommentarer

Till lands och till sjöss, i ur och skur, bittida och sent…

Idag är det sista dagen för #Blogg100-utmaningen. Alltså den bloggmaraton, eller halvmara, eller vad det nu kan liknas vid, som inleddes den 1 mars och som innebär att man bloggar varje dag i hundra dagar.

Och varför ska man göra det? undrar en del. Vad är det bra för?

Sådana filosofiska frågor är jag nog inte rätt person att reda ut, lika lite som jag kan förklara varför en del vuxna människor känner ett behov av att manifestera sin vardagsmotion i ett gemensamt svettigt maratonlopp. Men det lustiga är att de (få) som kritiserar #Blogg100-idén gör det med en övertygelse som man aldrig ser i maratonlopp-kritiksammanhang.

maraDet står inga kritiker längs gatorna och ropar: ”Varför deltar du i denna korkade språngmarsch? Den leder ju ingenstans!”

Tror jag jag i alla fall, men å andra sidan har jag ju aldrig sprungit något maratonlopp.

Skälen till att delta i bloggmaran (som jag hört från andra bloggare) handlar främst om att få in bättre rutiner, skriva sig ur skrivlåsningar, träna upp bloggmuskler, bli mer observant på bloggbara vardagssituationer, ta fler bilder för bloggbruk och bli bättre på att skriva lite kortare och oftare. Inte göra sådan grej av det. Det går att ta fram datorn mellan Uppsala och Krylbo och skriva ett inlägg eller medan man väntar på att en konferens ska börja, eller medan Gotlandsbåten lägger till, eller medan man väntar på att det ska sluta regna. Man kan ta en liten stund på kvällen och skriva om något som hänt under dagen.

Riktigt soliga sommardagar är helt klart den största utmaningen.

släktträff

En sådan här dag blir det nog inte så mycket bloggat!

Annars skriver jag ju mest varje dag, bloggutmaningar eller ej. När jag bläddrar igenom de senaste tre månaderna hittar jag bara ett par inlägg som troligen inte blivit skrivna utan 100-dagars-racet.

Riskerna med att blogga så tätt är väl mest att man tröttar ut sina läsare, snarare än att man inte hittar något ämne. Jag tror dock att många tycker som jag: hundra dagar är för mycket. Man uppnår de där bloggbyggarvinsterna redan efter någon månad, skulle jag tro.

pyssefestMen så har vi ju den något större frågan, varför man bloggar överhuvudtaget. Och vad ska man svara på det? Det är kul. Det är ett sätt att hålla kontakt med och utbyta information med vänner. Man får nya trevliga kontakter, nya kunskaper och ibland ruckas ens världsbild lite grann.

Man får kloka, roliga, intressanta kommentarer och invändningar och användbara tips. Man hamnar också emellanåt på trevliga bloggträffar som man aldrig skulle ha hamnat på annars. Bland mycket annat då.

Publicerat i #blogg100, Att rita, Att skriva, Livet | Etiketter , , | 22 kommentarer

Melittafilterhållarföljetongen

I Brasilien fick jag rådet att sluta brygga kaffe i pappersfilter och gå över till tunna tygfilter i stället. Så jag köpte några sådana i storlek 103. Filterhållare har jag ju, trodde jag, men där trodde jag fel. Sedan började en filterhållarjakt. Jag skrev till Melittaföretaget som meddelade att 103-hållare inte längre finns i Europa. Kanske i USA eller Latinamerika.

Släkt och vänner mobiliserades. Nog måste det finnas ett 103-filter på någon loppmarknad. USA-resenärer fick också i uppdrag att leta filter. Flerfaldiga ambitiösa försök ledde till samma nedslående resultat: Inget 103-filter.

Blocket och Tradera närstuderades, men de få 103-filter som fanns försvann fortare än jag hann reagera.103

102-melittaHoppet stod till sist till dottern i Brasilien som just nu är på besök i hemlandet. Hon fick beställning på en 103-hållare. Ack nej. Någon sådan hållare kunde hon inte hitta. Men hon hade i alla fall med sig tygfilter för 102- bryggare och sådana hållare går det ju faktiskt fortfarande att uppbringa i vårt land.

Problemet löst, på sätt och vis. Men när man ska brygga mycket kaffe på en gång är 103-hållarna bättre. Om någon skulle råka på en sådan hållare är jag alltså fortfarande intresserad.

Publicerat i #blogg100 | Etiketter , , | 12 kommentarer

Nationaldags

kurbitzoOj hörni, det är ju nationaldag idag. Det måste högtidlighållas på något sätt. Vad sägs om en kryddig korv från Dalarna, en Kurbitzo. Tänk lokalt agera globalt.

Eller om det möjligen var tvärtom. Eller bådadelarna.

kurbitzo2

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 16 kommentarer

Hackspettsfik

Sådana här träd har vi också. De ser lite malätna ut och det är det som är finessen. Det är hackspettarnas favoritfik.hackspettsfik

hackspetthotellVi driver hotellrörelse också, tror jag. I alla fall finns det gott om träd med stora hål i i vårt närområde, där spillkråkan kan boa in sig. Sådana där stammar som efter ett tag blir så perforerade av bohål att de plötsligt en dag viker ner sig och kvar står en högstubbe. Att det finns spillkråkor i nejden är alldeles uppenbart. De gillar att trumma så att det hörs vida omkring. Gärna tidigt på morgonen. Det är sällan man får syn på dem. Men idag satt en liten spillkråka på vägen hos oss.

spillkråka2Den verkade inte må så bra. Ont i vingen? Hen satt där och hoppade bara motvilligt i sidled ett par decimeter när jag försökt förklara att det inte var någon bra plats att vara på. Jag insisterade. Hen hoppade en bit till. Undrar om det var en unge som misslyckats med första flygturen? Den verkade inte riktigt så stor som en fullvuxen spillkråka, men å andra sidan för stor för att vara unge. Och är det inte väldigt tidigt för en spillkråkeunge att börja försöka flyga?

När jag kollade ett par timmar senare var den borta. Hoppas den klarade sig, på något sätt.

Publicerat i #blogg100, Livet | Etiketter | 22 kommentarer

Tummen i kläm? Jajamensan!

Att klämma tummen i en hopfällbar trädgårdsstol är ingen heroisk skada. Det är snarast lite pinsamt. Det hjälper inte att det är en ovanligt ond trädgårdsstol, det är bara klantigt.

tummenMen smärtsamt är det. Och hjälp vad svårt det är att fotografera med vänster hand dessutom! Men här ser man i alla fall ett begynnande färgspel. Det tilltar kan jag berätta, såväl färgintensiteten som smärtan.

Svärsonen hade en drastisk lösning på ett liknande problem. Han hade klämt stortån rätt ordentligt och smärtan var så otrevlig att han beslöt testa en metod som han hört talas om. Det som gör ont är framförallt trycket som uppstår när det blöder under nageln och blodet inte har någonstans att ta vägen. Då kan man borra hål i nageln och lätta på trycket… ”Iiiiih!!” utbrast jag vid blotta tanken, men han lugnade mig med att det inte känns. Man kan ju klippa naglarna, eller hur, så då kan man ju borra i dem också. Det gäller bara att hejda sig i tid.

gemSagt och gjort. Han tog fram borrmaskinen, satte i finaste borrstålet, satte upp foten på stolen och hoppades att ingen av grannarna skulle titta in genom radhusfönstret.  Så borrade han. Och det funkade!

För säkerhets skull kollade jag nyss om det finns något bra råd på vårdguiden om den här sortens situationer och har man sett: där rekommenderas samma metod! Om det bara är en tumnagel, som i detta fall, kan det räcka med att hetta upp ett gem och trycka genom nageln, så att man kan släppa ut lite blod. Intressant! Glödgat gem känns mindre brutalt än en borrmaskin. Men jag tar nog något smärtstillande i kväll och sover på saken.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 21 kommentarer

Sverige är ett litet land…

Å hej och hå! Idag bjuder DN:s kulturdel på något som ser ut som ett genomtänkt upplägg, men som lika gärna kan vara en slump. På sidan två i berömmer Johan Croneman gårdagens TV-pogram Babel (som jag tyvärr missade), dess ledare Jessika Gedin och framförallt en av gästerna i programmet:horace komponerar

Horace Engdahl, författare akademiledamot och tidigare Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Han borde enligt Croneman alltid vara med i Babel. Nja, det är kanske att ta i, men han vann faktiskt Babels egen Melodifestival med en riktigt bra text.

Ebba W-B

Artikelrubriken lyder: Käftsmällar mot Kulturmannen

På sidan åtta i samma kulturdel fortsätter debatten om ”Kulturmannen” som inleddes av Åsa Beckman (DN 27/4). Idag går Ebba Witt-Brattström (som alltså är Horace Engdahls ex-fru) igenom en rad kvinnliga författares synpunkter på kulturmän, manliga monokulturer, med mera.

Hon har citerar en rad kvinnliga författares texter om män med ”en snillrik och ädel anda som ger löften om framtida storhet”, samt om de lidande och skapande männens behov av förgudning, något som kvinnor med sitt ”förtjusande och förtrollande sätt” langar till männen som det knark de är beroende av.

Vi diskuterade detta lite vid frukostbordet idag och redaktörns invändning mot Witt-Brattströms artikel var att den kunde handla om vilka stora egon som helst, affärsmän, politiker, makthavare i största allmänhet. Men efter omläsning kom vi fram till att hennes litterära exempel illustrerar att kulturmannen ändå tävlar i en egen division. En börsmäklare måste vara en framgångsrik börsmäklare för att samla beundrarskaror. Han kan inte leva högt på kommande framgångar, han kan inte vinna devota adepter, han får inte kvinnors beundrande omsorger och kärlek om han inte lyckas. Vem har hört talas om en missförstådd börsmäklare?

Kulturmannen kan i stället vinna poäng på sin svaghet, eller som Witt-Brattström citerar Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande: ”ingen var så bra på att göra en dygd av sina begränsningar, som han, att dölja svagheten och få den att se virtuos ut”.

Det behöver som sagt inte alls finnas något samband överhuvudtaget mellan de två artiklarna i DN idag, men i så fall är det ett av dessa sammanträffanden som verkligheten gillar att bjuda oss på då och då.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Debatt, konst, Livet | Etiketter , , | 23 kommentarer