Nu rullar tågen igen, verkar det som, mellan Stockholm och Uppsala och vidare norrut. Krånglet på den sträckan kom lite olägligt förra veckan. Även om vi är vana vid improvisationer och komplicerad logistik blev det till sist bil när dottern skulle ta sig från Arlanda till Horndal (efter en lååång resa från Sao Paulo).
Jag försökte få någon rätsida på situationen, men på SJ var de lite hjälplösa. ”Ni kanske kan möte henne i Västerås?” (Och varför i så fall inte hämta henne direkt på Arlanda?) ”Men Sala då? Möt henne i Sala!” (Fast vilken tid på dygnet det skulle kunna bli aktuellt visste man inte.) Någon samordning med sträckan Krylbo – Gävle (som passerar Horndal) var det inte tal om. I vanliga fall är det hur smidigt som helst med tåg från Arlanda till Krylbo. Fast nu verkar det inte finnas några vanliga fall längre.
Väl ombord på tåget upptäcker jag att jag valt fel. Tidpunkten passade bäst, så det blev snabbtåg, trots att det är långsammare (och dyrare) än regionaltåget. Ett SJ-mysterium som jag lärt mig leva med. Det jag har svårare för är att man blir illamående på snabbtågen. Att jag aldrig lär mig!
Det här tåget är dessutom lite slutkört. Förutom krängningarna i sidled hoppar och skakar det rätt ordentligt.
På väg till stationen letade jag förgäves efter Max Gustafsons nya bok, Det rånade folket. Ska se om den går att beställa på nätet. Här är i alla fall en populär bild, Kollektivtragik, som jag fått låna från hans hemsida. (Och så blev vi – som en liten kommentar till bilden – stående i Uppsala på grund av ”bristande koordinering med mötande tåg”…)
På hemsidan finns många fler bilder, till exempel den här som jag nog inte vågar skicka till en kompis vars dotter verkar ha hamnat på fel gymnasium, trots mycken valvånda innan det till sist blev vad det blev. 
Och nu är vi nästan framme i Krylbo, nästan i tid! Men så tar det stopp. Meddelandet om varför vi stannar denna gång känns lite dubbeltydigt: ”Vi blir stående här en stund för ett planerat tågmöte.”
När vi var barn brukade vår far ta oss med på källutflykter. Han tyckte det var viktigt att vi kände till kallkällorna i trakten, så vi cyklade ibland ganska långt i olika väderstreck och sedan gick vi någon liten stig in i skogen där det fanns en källa. Han hade koll.
Det står inga kritiker längs gatorna och ropar: ”Varför deltar du i denna korkade språngmarsch? Den leder ju ingenstans!”
Hoppet stod till sist till dottern i Brasilien som just nu är på besök i hemlandet. Hon fick beställning på en 103-hållare. Ack nej. Någon sådan hållare kunde hon inte hitta. Men hon hade i alla fall med sig tygfilter för 102- bryggare och sådana hållare går det ju faktiskt fortfarande att uppbringa i vårt land.
Vi driver hotellrörelse också, tror jag. I alla fall finns det gott om träd med stora hål i i vårt närområde, där spillkråkan kan boa in sig. Sådana där stammar som efter ett tag blir så perforerade av bohål att de plötsligt en dag viker ner sig och kvar står en högstubbe. Att det finns spillkråkor i nejden är alldeles uppenbart. De gillar att trumma så att det hörs vida omkring. Gärna tidigt på morgonen. Det är sällan man får syn på dem. Men idag satt en liten spillkråka på vägen hos oss.
Den verkade inte må så bra. Ont i vingen? Hen satt där och hoppade bara motvilligt i sidled ett par decimeter när jag försökt förklara att det inte var någon bra plats att vara på. Jag insisterade. Hen hoppade en bit till. Undrar om det var en unge som misslyckats med första flygturen? Den verkade inte riktigt så stor som en fullvuxen spillkråka, men å andra sidan för stor för att vara unge. Och är det inte väldigt tidigt för en spillkråkeunge att börja försöka flyga?
Sagt och gjort. Han tog fram borrmaskinen, satte i finaste borrstålet, satte upp foten på stolen och hoppades att ingen av grannarna skulle titta in genom radhusfönstret. Så borrade han. Och det funkade!
