Tunnelseende

Postat den 21 augusti, 2014 av Karin

”Tätning mot inläckande grundvatten utförs med cementbaserad injektering bergförstärkningen sker i huvudsak med sprutbetong och bult. Den förstärkta och tätade tunneln kläs sedan in./-/Samtidigt är en effektiv framdrift med hög produktivitet avgörande för att klara tidplanen. Vår ambition är därför att i möjligaste mån arbeta med funktionella krav och villkor.”

Har jag fått tag i en gammal projektbeskrivning för Hallandsåsen? Nej, det är en sprillans ny beskrivning av hur man tänker jobba med Förbifart Stockholm. Det kanske funkar bra, vad vet jag. Men jag blir lite förskräckt när jag läser om projektets omfattning. förbifart

En tunnel hela vägen från Skärholmen till Sollentuna! För alla som inte är hemmastadda i Stockholmsgeografin kan jag nämna att det blir den längsta tunneln i stadsmiljö i världen!

Det finns bara två vägtunnlar i världen som är längre, en i Lærdal i Norge (24,5 km) och en i Zhongnanshan i Kina (18 km). Men Förbifarten får fler filer. Det blir väldiga mängder berg att spränga bort. Var gör man av sex miljoner kubikmeter bortsprängt berg?

Och vad skulle man kunna göra i stället? En motorväg mellan Linköping och Gävle, till exempel. På YIMBY:s sida kan man läsa om olika alternativ. Ja, samma YIMBY som jag är helt oense med när det gäller Nya Slussen. Men det hindrar inte att deras genomgång av Förbifarten och dess alternativ är tankeväckande läsning!

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 35 kommentarer

Nu börjar’e

Postat den 16 augusti, 2014 av Karin

nu börjareDet landade ett brev på köksgolvet. Flygpost, till och med. Det såg ut som en inbjudan av något slag.

NU BÖRJARE stod det. Vi lät oss vägledas av viskningar och fnitter i den närbelägna hallen för att undersöka vad det var som började. Och har man sett! Det som började var vernissagen på en konstutställning.

De två konstnärerna hade verkligen jobbat med förberedelserna. Vernissagebesökarna fick varsin liten vernissageväska, med biljett till evenemanget  och bäst av allt: en rejäl summa pengar att handla för. Flera hundra tusen kronor faktiskt.

billjetväskapengar

Jag såg genast vilken tavla jag ville köpa, men dessvärre var andra vernissagebesökare snabbare än jag och lade vantarna på Månalisa, för det överkomliga priset av 10 000 kronor. Attans! Någon kanske hävdar att det är en förfalskning, men även en sådan har ju sitt givna värde. månalisa

Och titta på hennes luriga leende. Minst lika gåtfullt som originalets.

Men det fanns ju andra konstverk att satsa på och jag valde en fin abstrakt målning som heter Färgis. Den är lite sprallig och mycket färgglad. Tyvärr var priset lite väl högt, men jag lyckades pruta ner det från tio miljarder till några hundra tusen. Där rök dock nästan hela min konstkassa.  färgis

Det kan vara intressant att jämföra verket Färgis med ett liknande verk av den andra konstnären. Det konstverket har titeln Färgmönsret och även om man ser tydliga influenser mellan de båda konstnärerna är det också uppenbart att konstverken speglar två helt olika temperament. Färgmönsret visar en slutnare komposition och ett mer organiskt tema.

färgmönsretDetta konstverk var dock inte till salu, eftersom det ingår i ett större verk.  Konstkännare och framtida konsthistoriker bör lägga på minnet var de såg den jämförande analysen av dessa två verk första gången! För jag tror att konstnärerna kommer att låta tala om sig om några år.

Publicerat i Att tolka, färg, konst | Etiketter , | 31 kommentarer

Kvarlämnade

Postat den 13 augusti, 2014 av Karin

Leftovers heter en bok av Tom Perrotta som jag nog aldrig skulle ha läst om jag inte fått tipset genom Engelska bokhandelns trevliga läsecirkel. Den handlar om de människor i en liten stad i USA, som blivit kvar efter ”The Rapture”. The Rapture är ett slags uppståndelse; den drabbar inte bara staden utan hela landet. Folk bara försvinner, spårlöst. I en del familjer blir bara någon enstaka person kvar. I andra är hela familjen intakt.

perrottaBokcirkeldeltagarna är både från Sverige och från engelsktalande länder, men ingen från USA. Det förklarar kanske varför vi så fullkomligt missade utgångspunkten för boken. ”The Rapture” tycks vara ett levande (om än omtvistat) begrepp för många i USA, som ju är ett mycket religiöst land. Det är inte riktigt samma sak som Uppståndelsen. Eller är det kanske en andra uppståndelse då vi dödliga får följa med? Domedagen?

Det är inte bara jag som undrar. Om man försöker få klarhet om The Rapture som uppståndelsebegrepp, om Jesu första, andra och kanske tredje återkomst möts man av oändliga diskussioner om hur det egentligen ligger till. Allt detta var vi lyckligen okunniga om i bokcirkeln, men vår diskussion blev ändå riktigt intressant, kanske just tack vare vår okunskap.

The leftovers, de kvarlämnade, resterna, känner sig mer ratade än tursamma. Är dessa försvinnanden kanske författarens metafor för sjukdom och död som drabbar orättvist och som lämnar de levande med en känsla av skuld för att ha klarat sig? Det oerhörda och samtidigt vardagliga i att folk bara dör. En illustration till överlevarnas ständiga fråga: Varför fick just jag leva?

Och hur skulle man själv reagera om medmänniskor bara försvann, helt spårlöst och utan någon som helst systematik? Rika och fattiga, småbarn, unga, medelålders och gamla, onda och goda, lyckliga och olyckliga, vem som helst. Skulle man tyngas av skuld? Försöka bygga bra relationer och ett bra samhälle ändå? Eller ge upp och leva ett destruktivt liv? Starta en sekt som försöker hantera den nya situationen?

kevin

Huvudpersonen Kevin Garvey (Justin Theroux) är en ganska förnuftig person i boken, där han är borgmästare i den lilla staden Mapleton. I TV-serien är han i stället polismästare och verkar av recensionerna att döma vara rätt instabil.

Hur skulle myndigheter och regering agera? I boken får fenomenet det odramatiska namnet ”plötsliga försvinnanden” och det sätts upp kommittéer som ska undersöka saken. Och på något sätt normaliseras det onormala:

“Nothing happened. As the weeks limped by, the sense of immediate crisis began to dissipate.”

I boken finns en provkarta på alla dessa beteenden och många till. Nu har boken blivit TV-serie, som sänds på HBO i sommar.  Lite nyfiken på den blir jag nog. Och Tom Perrotta själv har ju födelsedag idag. Grattis!

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, film | Etiketter , , | 30 kommentarer

T(h)ank you!

Postat den 10 augusti, 2014 av Karin

oljetanken - version 2Tankprojektet fortskrider. Tanken med tanken var att den skulle baxas ut ur källaren, sedan den gjort sitt. Men tanken kom på andra tankar och satte sig på tvären.

Vi borde ha anat oråd när vi såg skrapmärkena på tanksidan. Den måste ha pressat sig in genom dörren utan den där ditsvetsade inspektionsluckan som lägger till ett par centimeter på bredden.

Alltså måste luckan väck. Då stämde måtten precis med dörröppningens, i alla fall om man häktade av källardörren.

Men när luckan var bortsågad visade det sig vara svårt att få ut tanken ändå. Troligen sattes den in före rördragningarna i det strategiska hörnet mitt för dörren. Det innebar att tanken hamnade precis så mycket på sniskan att det inte gick att få ut den. Så det blev till att tänka om. Storfiskarn (aka Pensionären) och syrran stod som vanligt för mesta jobbet. Sonen inkallades för vissa strategiska moment. Barnbarnen hölls på lagom avstånd av farmor.

”Om källarhörnet djävlas”, sa Storfiskarn ”då får vi väl såga av motsvarande hörn på tanken.” Och så gjorde han det. Syrran och sonen klättrade in genom källarfönstret och knuffade på tanken så gott det gick bakifrån.tvångsförlossning

Storfiskarn drog från sitt håll. Och efter ganska mycket pressande, ungefär som vid en svår förlossning, gled den plötsligt ut.

T(h)ank you alla inblandade! Nu återstår bara lite efterbörd. Och att tänka ut en bra framtid för tanken. Jag skänker gärna en tank(e) till behövande!

Publicerat i Efterlyst | 22 kommentarer

Vi vill ha regn!

Postat den 5 augusti, 2014 av Karin

”Leve drottningen!” heter på franska ”Vive la reine!”  ”Vi vill ha regn!” på skånska blir också ”Vive la reine!” eller ”Viv’ll a räjn”, vilket låter precis likadant i franska öron.

Både redaktörn och jag fick höra om drottning Désirées resa i Skåne, när vi gick i skolan. Det var hon som var gift med Karl Johan Bernadotte, som valdes till svensk tronföljare 1810.

(Och här måste jag, som alltid när jag kommer in på den tiden, stanna upp och förundra mig över hur i allsindar man kom på att importera denna kontroversielle marskalk som kung? Han var i onåd hos Napoleon som bara ryckte på axlarna när han hörde om rekryteringen och sa ”Tja, svenskarna är ju vana vid galna kungar…” Fast på franska då.)

Désirée var ogärna i Sverige, men torrsommaren 1827 reste hon genom Skåne och det var då de skånska bönderna ropade ”Vi vill ha regn!” Drottningen blev glad över hyllningarna och bönderna var nöjda med att ha vädrat sitt missnöje.

Det lustiga är att redaktörns historielärare vinklade historien som en antirojalistisk berättelse: Denna världsfrånvända kvinna utan förståelse för folkets hårda villkor, denna inbilska drottning som trodde att skånebönderna lärt sig franska för att hylla henne!

Min historielärare däremot presenterade lokala potentaternas listiga metod att göra sig populära hos kungaparet. Genom att manipulera de korkade och lättlurade bönderna blev hovet gynnsamt inställt till den skånska adeln och andra makthavare. Frågan är förstås om händelsen alls har inträffat.

Men jag går och muttrar för mig själv, nu när det är snustorrt i markerna och elden i Salatrakten fortsätter att sprida sig: ”Vive la reine!” Här är en bild från Mimerlaven i Norberg. mimerlaven

Vi vill ha regn!

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , | 57 kommentarer

Solförmörkelse? Nu?

Postat den 3 augusti, 2014 av Karin

På lite håll och utan glasögon trodde jag ett ögonblick att vi fått röda näckrosor. Eller i alla fall orange. Men det var solen som speglade sig bland näckrosbladen.röd sol

Den såg mest ut som en augustimåne, trots att det var mitt på dagen. Eller som solförmörkelse.

röd sol 5

Och så kom det en häftig vindil som blåste ner några tunga grenar strax intill bilen. Det kändes olyckbådande. Och snart kom lukten av brandrök. Ingenting på radion så jag kollade nätet. Facebook var fullt av meddelanden om den stora branden utanför Sala. Det är ju sju – åtta mil bort! Och ändå skyms solen och brandlukten sticker i näsan.

Nu tycks branden vara under kontroll, men ett tungt jobb har det varit och det kunde gått mycket värre om det inte kommit oväntad hjälp. Nej, inget regn, det hade ju annars varit det bästa. Men just som man fick veta att försvarsmaktens helikopter pajat och skulle ta minst tolv timmar att fixa, då ringde en person som har ett helikopterföretag i Hudiksvall. Han hade hört talas om Sala-branden och undrade om det behövdes hjälp. För i så fall hade han tre små och en stor helikopter i närheten av Sala, på hemväg från en skogsbrandsläckning på Västkusten. Mycket välkommen hjälp från ovan!

Uppdatering 4 augusti, klockan 21. Det verkar som om branden fortsätter, trots allt. Hettan och torkan ger elden goda chanser att sprida sig. Nu täcker den en dryg kvadratmil och verkar inte avta. Röklukt och sotflagor sprider sig miltals omkring. brandkarta

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter | 20 kommentarer

Dubbelexponering

Postat den 1 augusti, 2014 av Karin

IKEA-reklamen visar texten: ”Sov som ett barn.” Men minnet av barnen som dödades av granater medan de låg och sov på en lågstadieskola i Jabaliya gör det svårt att bara se de fridfullt sovande svenska barnen som lekt sig trötta i sina välutrustade rum.sovande ikeabarn

När jag ser lekande pojkar på stranden tänker jag på några andra pojkar, på en annan strand, pojkar som nu är döda. pojkar på stranden

Allt dubbelexponeras mot de hårdnande konflikterna i Ukraina, i Syrien, i Palestina och i Israel. Till och med vädret känns hotfullt, för vi påminns om att sommaren 1914 var ovanligt varm och solig. Kriget började för precis hundra år sedan.

I Världen av igår skriver Stefan Zweig: ”Sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig även utan olyckan den bringade över Europa. För sällan har jag upplevt en praktfullare, skönare, jag skulle nästan vilja säga somrigare sommar. Dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska. Ännu idag, när jag uttalar ordet sommar, kommer jag att tänka på de strålande junidagarna som jag tillbringade i Baden bei Wien.”

Och Kafka skrev i sin dagbok den 2 augusti 1914: ”Tyskland har förklarat krig mot Ryssland. Simskola på eftermiddagen.”

Vi kan bara att hoppas att världen blivit lite klokare sedan dess…

Publicerat i Att tolka, historia | Etiketter , , , , | 20 kommentarer

Olof kastar första kallstenen…

Postat den 31 juli, 2014 av Karin

Det var ganska glest på badstranden i går, trots det varma vädret. Och det kändes faktiskt lite kallare i vattnet än dagen innan, även om det fortfarande handlar om temperaturer gott och väl över 22 grader. Jag kommenterade badtemperaturen till en av de få andra medbadarna vid stranden.

”Klart det är kallare idag”, sa hon ”Olov kastar ju första kallstenen.”olov kastar

Bondepraktikan! Jag kollade upp uttrycket när jag kom hem: Förr ansåg man att det egentligen inte går att bada efter Olov, den 29 juli, för då blev det för kallt i vattnet. Några tappra typer kanske fortsatte till andra kallstenen, på Larsdagen, den 10 augusti. Och de verkliga vikingarna härdade ut till tredje kallstenen som Bartolomeus kastar, vid Barrmäss, den 24 augusti.

Det ser jag som en utmaning!

 

Publicerat i historia, Livet | Etiketter , , | 6 kommentarer

Det går ju riktigt bra det här

Postat den 27 juli, 2014 av Karin

Nästan alla efterlysningar i min lilla loppishörna har resulterat i lyckosamma lösningar. Det började ju i våras med att jag själv ville ha en Melittatratt i lite ovanligt format (storlek 103). Tack vare syrran och kompisen Silvie kan jag nu brygga kaffe med stil.

Fast egentligen (uppdatering 28 juli) har det ju pågått längre än så. Jag beklagade mig förra våren här på bloggen över att jag aldrig lyckas med stockrosor. Så i höstas förbarmade sig Pettas-Karin över mig och gav mig två livskraftiga plantor. Och titta!

stockrosorna

Och så var det Mats Rosin som behövde ett lock till en enkilos kaffeburk och Agneta som hade ett sånt över och skickade det från Lund till Umeå och Mats skickade ett tackkort med meddelandet att ”Nu kan jag lägga locket på”.

wpid-dsc_0523-2Och Hyttfogden behövde en skopa för Nyströms nyponsoppa som kaffemått och Margaretha hittade en sådan i sin bra-å-ha-låda och skickade till Hyttis.

Storfiskarn och syrran har varit där och konstaterat att skopan fungerar utmärkt.

Sedan efterlyste Kulturchefen en nyckel att dra åt liebladet med. Nu har Storfiskarn fixat en sådan åt Kulturchefen, eller i alla fall ett första försök enligt tillverkaren. Lienyckel 2

Funkar den inte får den kanske smidas om…

Mera uppdatering: Lienycklar kan man ju aldrig få för många av så jag skulle tro att den manick som Skogsgurra hittade i går också kan vara till nytta. Så här skriver han: ”Grunka som vi hittade i Hajstorp igår. Det verkar som om alla liar vore skapta efter samma mall. Med en tång (borde det heta även på en lie) som verkar vara avsedd att bankas in i änden på skaftet (ja, jag vet). Detta med att banka in tången i skaftet var nog ingen bra idé, så man började dra fast liebladet med någon form av spännanordning. Eftersom liar var väldigt vanliga redskap skulle jag tro att utformningen av fästanordningen var viktig, kanske till och med patentskyddad i en del fall.”Liefäste

räknareDen räkneapparat som Skogsgurra letar efter har vi dock inte lyckats hitta. Inte än, men det kommer nog.

irish-coffee-224x300Och än så länge har vi inte ens något spaningstips om det fina Irish coffee-glas som Pysseliten gärna vill ha. Hon hade två, men det ena gick sönder. Kanske finns ett nytt någonstans?

Klart det gör! Förr eller senare, tänker jag, åker nog någon till Glenfarclas och hittar ett sånt här glas på någon lokal loppis.

Så jag tycker att vi fortsätter. Har du någon sak som du saknar? Eller har du kanske något du tror att någon annan behöver? Det är bara att skriva i kommentarsfältet, så löser det sig. Kanske.

Själva har vi en oljetank som stod i källaren och som inte längre behövs nu när vi gått över till annan värmehållning. Storfiskarn erbjöd sig att ta ut den ur källaren och det tackar man förstås ja till. Så nu undrar vi om det är någon som vill ha en oljetank i prima plåt, minst 3 mm, ännu tjockare i botten. Två meter lång, 170 cm hög och 85 cm bred.

oljetankKällardörren sätts tillbaka efter oljetankutrymning.

Publicerat i Efterlyst | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Den som vill ha en dålig bok nöjer sig inte med en bra

Postat den 24 juli, 2014 av Karin

Vad tänker ni när ni ser den här bilden?gtlndsbåten

Just det: böcker! Båtar, tåg och flygplan har samma läsfrämjande effekt på mig. (I bilar och bussar fungerar det tyvärr inte, för då blir jag åksjuk om jag läser.)

Jag vill ha böcker som gör att man förvånat höjer huvudet och undrar varför alla passagerare går av. Har det hänt något? Då är man framme vid slutdestinationen.

en engelsman i PPå Gotlandsfärjan läste jag En engelsman i Paris av Nicolas Barreau. Det är en underhållningsroman, eller romantisk komedi  – ”romcom”– som man kan förströ sig med ett par timmar och sedan lämna kvar åt någon annan.

Fast översättningen, översättningen… Tallrikarna på huvudpersonens restaurang är barskrapade och någon  är tandläkare ”med hull och hår”. Och så kan man reta sig på alltför många gyllenblonda lockar och andra schabloner om man vill, men det gör man inte, för det var ju den sorts bok man valde. Ju. Problemet var bara att den tog slut på halva vägen.

seglitsanDå plockade jag fram en bok som jag börjat på tidigare under sommaren och läst långsamt, långsamt: Steglitsan, av Donna Tartt. En helt annan sorts bok, välskriven och gripande med en huvudperson som man måste bry sig om, hur mycket han än knarkar och bedrar.

Inte en schablon i sikte, tänker jag först. Men så börjar jag känna igen bokens struktur. Om jag någon gång får tid över ska jag gå tillbaka till Steglitsan och jämföra den med arketyperna i en populär instruktion om hur man ska bygga upp handlingen i en roman eller film, The hero with a thousand faces av Joseph Campbell. Den har legat till grund för praktiskt taget alla populära Disneyfilmer.

Campbells idé är ingalunda ny, tvärtom, vad han skildrar är mönstret i urgamla berättelser och myter. Hjälten (som helst ska vara ung) vill något, väldigt gärna. Han måste lämna sin invanda verklighet och våga sig ut i det okända där han möter motstånd, hot och faror. Men han möter också en mentor som vägleder honom, en opålitlig typ som ibland är till hjälp, ibland inte, en hämnare som vill komma åt honom, en allierad som han kan lita på, väktaren som kan hindra hjälten eller släppa fram honom om de kommer överens. Till sin hjälp har hjälten speciella krafter eller kunskaper. När hjälten mött alla faror och klarat av alla hinder uppnår han det han vill (som ofta visar sig vara något annat än han trodde) och så återvänder han klokare till sin gamla verklighet.

Det var först mot slutet av Steglitsan som jag upptäckte att strukturen liknar populära Disneyfilmer som Frost. Men författaren Donna Tartt har valt en hjälte vars mentor ger honom superkraften att bli en hejare på att renovera gamla möbler. Då struntar jag i om bygget liknar både antika hjältesagor och samtida barnfilmer. Välskriven, spännande och rolig är den. Och bra översatt.

Jo, det där citatet: ”Den som vill ha en dålig bok nöjer sig inte med en bra”. Jag undrar vem som sa det? Kunde kanske vara Harry Schein?

Publicerat i Att läsa, Att resa, konst | Etiketter , , , | 10 kommentarer