Gamla vallöften blir som nya

Det blir ingen valanalys från mig om detta svårhanterliga parlamentariska läge. Det finns gott om andra som sköter den saken. Jag kan bara konstatera att valaffischerna känns fullständigt passé, såhär dagen efter och kan förstå impulsen att vräka allihop på soptippen. Men lyckligtvis bevaras några exemplar, bland annat på Kungliga Biblioteket. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har också en stor affischsamling.

bild 3 brommaÄldre valaffischer är ofta roligare än dagens ängsligt korrekta. 1954 var frågan om en ny flygplats aktuell.

Bromma började bli för litet och Socialdemokraterna drev i valrörelsen en intensiv kampanj för att flygplatsen skulle flyttas och området skulle omvandlas till en ny närförort med 62 000 bostäder. Det blev en ny flygplats, Arlanda, men Bromma blev kvar, ”tills vidare”.

Kanske dags att ta tag i det gamla vallöftet från 1954?

Visserligen framstår det i motargumentationen som om Sveriges näringsliv skulle kollapsa totalt om man lägger ner Bromma. Men Arlanda klarar nog Brommatrafiken också och möjligen kan man jämka avgångstiderna lite för charterflyget så att inte alla åker samtidigt.

Moderaterna varnade i årets valrörelse för att Bromma flygplats skulle läggas ner (underförstått om de rödgröna vann valet). Ett, tu tre.. Jag tror det fanns en och annan väljare som missförstod budskapet och tänkte att det var väl ett lysande förslag. En flygplats så nära inpå storstaden är ingen bra idé. ett tu tre

Nu är tidningarna fulla av råd till den blivande statsministern om förslag på samarbetsmöjligheter åt olika håll. Sådant har förekommit förr, som bekant.

Socialdemokraterna och Centern (dåvarande Bondeförbundet) bildade 1951 en gemensam koalitionsregering. Folkpartiet tyckte på sin valaffisch 1954 att dom borde gå. På det svarade Socialdemokraterna med en annan affisch att de tänkte sitta kvar och det var bäst för landet att Högern och Folkpartiet fick fortsätta att stå.sitta kan dom

Socialdemokraterna och Bondeförbundet satt kvar några år till, fram striden om den allmänna tjänstepensionen 1957, då koalitionen sprack. I Erlanders dagböcker kan man följa både förhandlingsmödorna med Bondeförbundet och meningsmotsättningarna inom det egna partiet. Lika spännande som TV-serien ”House of Cards”, men utan dess cyniska grundton!

Och hur blir det nu då? Ja det återstår att se. Nog är det ett långt tuffare läge för Löven i dag än det var för Erlander för 60 år sedan och kanske måste det bli nyval. Å andra sidan är vi ju vana vid minoritetsregeringar i Sverige. Det har varit det normala sedan den allmänna rösträtten infördes 1921 och majoritetsregeringar har varit undantag. På dessa 93 år har vi haft minoritetsregeringar under 62 år om jag har räknat rätt.

Publicerat i Debatt, historia | Etiketter , | 6 kommentarer

Kudde

När jag jag frågar övernattande gäster hur många kuddar de vill ha blir svaret blir för det mesta att det räcker med en. Ibland vill någon ha två. Hittills har ingen bett att få tre kuddar. Kanske folk inte riktigt vågar be om tre, men smyger upp på natten och letar fram en kudde till?

tre kuddarFör tre kuddar är väl ändå minimum? I alla fall om man sover på sidan. Det behövs en lagom hög kudde under huvudet, så att man inte får ont i sovsidesaxeln. Dessutom behövs en kudde till den andra armen så att man inte knölar ihop bröstkorgen för mycket. Och så en kudde för det ”översta” benet. Sedan kan man sova gott!

I olika afrikanska länder använder man (eller använde förr) ett huvudstöd i stället för kudde. Huvudstödet kan också användas att att sitta på, så slipper man bli biten av termiter eller få vassa taggar i rumpan, när man sitter på marken. Men det blir bra hårt när man ska sova och det är inget jag skulle välja frivilligt, hur vackra de än är!Ashantistöd

Kudde är Toves förslag till Lördagstema denna vecka och de övriga lördagsbloggarna är:

Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Tove 

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , , | 18 kommentarer

Bara de första fem sex gångerna…

herrbetjäntI somras hittade jag en herrbetjänt i en skrubb. Ett oväntat fynd i detta snickarhem. Finkostymen hängde i en rejäl klädpåse av tyg, med dragkedja. Annars var det mest blåställ som gällde. Men inte hänger man väl ett blåställ på en herrbetjänt? Det ska hänga på en krok eller över en stolsrygg. Hur hamnade herrbetjänten här?

Jag lyfte i alla fall ut den ut den, vred och vände lite på den och lät den stå kvar i sovrummet. Det kändes inte helt naturligt att använda den. (Ja, ja, jag är lite inpyrd med föreställningar om hur det ska vara, läs om mina problem med lastbilschauffören som hade foglossning!)

Men så började jag lite försiktigt med ett par byxor. Och så ett par till. Och en skjortblus.

kinkyOch ungefär samtidigt hittade jag i dessa outtömliga högar av papper, bilder, broschyrer, och andra avlagringar från mer än hundra år, ett kort som på något sätt verkade höra ihop med situationen. Det är nog inte mer än tio, tjugo år gammalt och fråga mig inte hur det hamnade i min ägo. Det finns inget skrivet på baksidan och det låg i en bunt med gamla foton på okända personer (man ska alltid skriva namn och datum på fotografier! Alltid!!), som kan vara från trettiotalet.

Hursomhelst tog jag det som en uppmuntran att fortsätta att använda herrbetjänten. Jag dristade mig till och med att hänga på den en lättare sommarblus. Och jag försökte med färgglad tunika, med där går gränsen; det är den nog inte riktigt skapt för att klara.

Ta det som ett inlägg i valdebatten och en bekännelse att jag ännu inte är mogen att rösta på Fi.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia | Etiketter , | 35 kommentarer

Det är farligt att tvärsluta

”Det är farligt att tvärsluta”, sa han som köpte ut på måndagen… Nej, nej, det är ingen alkohol inblandad i mitt fall, snarare tvärtom. Jag kom att tänka på det där uttrycket om att tvärsluta när jag packade upp från den senaste turen till landet. Jag försöker tänja ut sommaren lite grann. Efter en långhelg med cykelturer, skogspromenader och samtal med storlommen vid sjön är det svårt att slita sig. Så jag packade basilikaodling och pelargoner i bilen för att få med lite landetkänsla till stan.stadspelargoner

Nu småpratar jag med blommorna, som jag har hört att man ska göra. Undrar hur dom trivs i stan och så. Vad dom tycker om utsikten.

”Skapligt” tycker jag mig höra att dom svarar. Dom är ju uppvuxna i södra Dalarna där man inte låter sig imponeras så lätt och mycket riktigt fortsätter dom: ”Om man tillbringat sommaren på ett dasslock kan det ju vara kul med omväxling…” Det var det fräckaste.

dasslockodling

Dasslock! Pffft!

Dom har ingått i en tjusig planteringsrundel ovanpå det likaledes runda locket till trekammarbrunnen, som kommunen tyckte att vi skulle installera häromåret. Två stora plastrundlar mitt på gräsmattan var ju inte så kul, så jag satte lite blommor ovanpå.

Och här kommer storlommen och säger hejdå. Snart flyger den iväg, kanske till Svarta Havet. storlom 7 sept 14

Men så har jag förstås glömt kvar en hel del pinaler på landet, så det blir ju att återvända ganska snart igen. Inga riskabla tvärslut här inte!

Publicerat i Att odla, Att tolka, fåglar | Etiketter , , | 14 kommentarer

Små kartonger och stora

Slut på sommarlovet och dags för lördagstema igen. När Tove presenterade teman i början på sommaren var det ju oceaner av tid tills det skulle bli aktuellt. Ja, sedan vet ni ju hur det gick med den saken (oceanerna blev en liten, liten pöl) och idag ska lördagstemabloggkompisarna skriva om ”kartong”. Och jag med. Oj, redan!

Det är alltid lika kul att börja från ingenting. Kartong? Jag har väl ingen relation till kartonger? Tänker jag, tills jag åker förbi grannbyn Fors, med sin kartongfabrik. Det luktar lite prutt där ibland och vid det här laget har jag lärt mig att det är sulfat (alltså inte sulfit) som luktar skit. Det bolmar från de höga skorstenarna, men fabriken försäkrar att det är ånga och inte skadliga utsläpp. Rätt imponerande anläggning och många jobb. Femhundra? Kanske mer.fabriksvy

k perersFabriken ritades först av den kände arkitekten Ralf Erskine. Den är omskriven i många verk om samtidsarkitektur, en riktigt kändis i fabriksbyggnadsvärlden, faktiskt. Medan jag letar efter ett bra sätt att fotografera fabriksbygganden och försöker hitta spår av den ursprungliga arkitekturen bakom alla tillbyggnader, träffar jag på centerpolitikern och ordföranden i Mellanskog, Karin Perers, som bor i närheten och är engagerad i traktens utveckling. Jag fångar henne framför några av de bostäder som Erskin också ritade. Trevliga hus av olika slag, fristående hus, radhus, kedjehus och en gemensam lekyta för barnen från de olika områdena. Och mitt i allt både bibliotek, samlingssal och sjukstuga.

Karin Perers berättar om fabriksbyggnaden och hur de stora pappersrullarna inspirerat Erskin vid utformningen av fasaden, både för att det var snyggt, men också för att det passade med funktionerna inuti huset. Erskins typiska funktionalism, snyggt och finurligt.

fabriksarkitekturHär åkte jag dagligen till gymnasiet i Avesta en gång i tiden, utan att ha den blekaste aning om byggnadens arkitektoniska värden! Idag är den fina gula tegelfasaden förbyggd och svårfotograferad. Så jag har lånat en bild av Sune Sundahl, ur Statens centrum för arkitektur och designs samlingar, som visar hur den såg ut när den var ny.

Fotograf Sune Sundahl
e-hus med invånare

Utanför ett annat Erskinhus träffar jag på en av husets invånare och passar på att fråga henne om det fortfarande fungerar, drygt 60 år efter att det byggdes. Det gör det, intygade hon. Superbra planlösning och väldigt trivsamt.

Den omtänksamt planerade miljön känns rätt långt från de utskällda ”små kartonger” – little boxes – som först Malvina Reynolds och sedan Pete Seeger sjöng om på sextiotalet. Kom jag att tänka på, apropå kartonger, alltså. Och nu ska jag se vad övriga lördagsbloggare har för relation till kartonger. Här finns de:

Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Tove 

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , | 40 kommentarer

Om engelska överhuset, fyllkajor och borstbindare

Apropå valtider, valsystem och parlamentarism är ju steget inte så långt till en diskussion om hur det brittiska överhuset fungerar. De kan egentligen inte göra annat än skjuta upp ett förslag från underhuset högst ett år. (Dock inte budgetförslaget.) Som ett slags vänförening till parlamentet kan de komma med goda råd och slå larm om ett förslag verkar alltför galet. Dessa lorder har gott om tid, är ofta rätt  kunniga och verkar numera inte alls vara den samling stockkonservativa typer som man (eller i alla fall jag) trott. Lordutnämningspolitiken lär ha varit nyskapande, sägs det.

yes prime minister

Här ser vi TV-seriens Sir Appleby som lägger fram ett förslag för den skeptiske Jim Hacker. Den politiske sekreteraren Bernard Wooley lyssnar uppmärksamt.

Redaktörn påminde om en episod i boken Yes Prime Minister, där statssekreteraren Sir Humphrey Appleby ondgör sig över en ledamot av underhuset, som uppträtt berusad, vilket på engelska ofta uttrycks som att någon är ”drunk as a lord”. Premiär-ministern, Jim Hacker, föreslår genast att man ska utnämna olycksfågeln till lord: ”Yes, shall we make him one?”

Vilket får mig att tänka på historien om en åtalad som försökte försvara sig inför domstolen med att han varit så berusad att han inte mindes något: ”I was drunk as a judge!” Varpå domaren undrade om han inte menade att han var ”drunk as a lord”. Och brottslingen svarar snabbt: ”Yes my lord!”

Vilket i sin tur leder till en diskussion om vad man är berusad som på olika språk. ”Full som en alika” på svenska. Det sägs att det kommer sig av att alikor, eller kajor, tydligen gillar mäsk, överjästa bär och liknande. Förr, när kajorna hade lättare att komma över sådant, sågs de ofta ragla omkring, kraftigt berusade. Fyllkajor. I Frankrike är det trastarna som fått motsvarande rykte, för att de äter överjästa druvor: ”soûl comme une grive”, full som en trast. Jodå, man kan också vara full som en polack på franska – soûl comme un Polonais – men det tycker jag låter lite fördomsfullt.

Ja så har vi borstbindarna, då. Som super, röker och svär. Men supandet är nog ursprungsuttrycket, lånat från tyskans wie ein Bürstenbinder saufen. Bürsten betyder både ’borsta’ och ’supa’ . Men vad är man full som spanska? På portugisiska? Swahili?

Publicerat i fåglar, Ord, Språk | Etiketter , , | 7 kommentarer

1 september

Idag, den första september, är det 75 år sedan Tyskland invaderade Polen. Det blev upptakten till andra världskriget, även om Tyskland gjorde allt för att det skulle begränsas till ett tysk-polskt krig. Veckan innan hade Tyskland kommit överens med Sovjetunionen att de inte skulle kriga mot varandra (i ett hemligt protokoll delade de upp Polen mellan sig i stället).

DessutoGlivicem borde det se ut som ett försvarskrig för Tysklands del, så att inte några andra länder fick för sig att börja kriga. Därför genomfördes några fejkattacker på tyska mål, av tyskar utklädda till polska soldater den 31 augusti. Den mest kända är attacken på den tyska radiostationen Gleiwitz i Schlesien, som var en rätt klantig historia. Man hade missat att sändarstudion fanns på annan plats, så när meddelandet gick ut från radiostationen om den ”polska” attacken, nådde den inte långt. Men eftersom det var tyskarna själva som genomfört attacken dröjde det inte länge innan de tyska nationella sändningarna kunde sända ut informationen över hela landet. Därmed var saken klar, och Hitler anföll Polen nästa dag. Planen fungerade ganska bra, i alla fall ett tag. Visserligen förklarade Frankrike och England krig mot Tyskland redan den tredje september, men sedan gjorde de ingenting på flera månader.

Det är något skumt med detta krig sa man i USA. En senator, William Borah, kallade det för ett bluffkrig, ”a phony war”. Ja sedan vet vi ju hur det gick. Och jag kanske ser spöken, men när Putin blånekar till att det är ryska soldater i Ukraina, nu liksom tidigare när Krim annekterades, känns han inte helt trovärdig.

Publicerat i Debatt, historia | 11 kommentarer

Tunga moln

hotfulla molnNej nu byter jag ut den där dystra bilden i sidhuvudet. Men den kändes rätt i går, med sina hotfulla moln när Svenskarnas Parti höll sin manifestation där borta vid Gustav Adolfs Torg. Problemen är förvisso inte borta, men molnen ligger i alla fall inte lika tunga över stan i dag.

Man glädja sig åt att så många kom till motdemonstrationen och man kan dra en lättnadens suck att inte någon blev allvarligt skadad. Men det finns mycket att undra över.  Varför fick detta ”parti” överhuvudtaget tillstånd att demonstrera? Jag letar fram en artikel i Svenska dagbladet från i våras, om hur man tidigare ingrep mot nazistiska demonstrationer, medan polisen nu skyddar dem, i yttrandefrihetens och demonstrationsrättens namn. I Helsingborgs Dagblad finns en kort redogörelse för hur praxis förändrats trots att lagarna är samma.

Sverige får kritik från FN för att vi inte lever upp till FN-konventionen mot rasism, som Sverige anslutit sig till. Det innebär att vi lovat ”olagligförklara och förbjuda organisationer, samt organiserad propaganda och all annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”. Vilket är precis vad Svenskarnas Parti gör. Men justitieministern menar att vi har de lagar vi behöver. Och så fortsätter diskussionerna: Antingen är det fel på lagarna, eller på deras tillämpning.

Jag var på väg till motdemonstrationen i går, men hindrades av mitt eget slarv. Mobilen var försvunnen och det innebar att jag måste gå tillbaka till de platser jag varit den senaste timmen för att leta efter den och sedan var det för sent att ge sig av till Kungsträdgården. Kanske lite lättad, rentav? Nej, jag tror inte risken för att skadas är så stor, även om det finns gott om berättelser om våld både från polis och demonstranter.

Bild på AFA-aktivister, från nätet

Bild på AFA-aktivister, från nätet

I går kväll pratade jag med en av dem som deltagit i motdemonstrationen och hon bekräftade den komplicerade bilden. En liten grupp våldsbenägna motdemonstranter skapar stora problem vid den här typen av arrangemang.

Hon hade frågat en person i ”AFA-uniform” (svartklädd, svart halsduk, mössa med skärm) varför de uppträdde så provocerande. När de är med i en fredlig demonstration borde de kunna acceptera det, anpassa sig och inte gå omkring och se hotfulla ut.

Den svartklädde visade sig vara dansk och han svarade: ”Vi har inte kommit hit för att sjunga sånger. Vi har kommit hit för att slåss!” Just denna lilla grupp provokatörer skymmer ibland det verkliga problemet, att nazister marscherar på gatorna i Stockholm och i andra svenska städer.

Publicerat i Debatt | 22 kommentarer

Man lommar iväg

Förr i tiden, för femton år sedan, var jag bortskämd med storlomsällskap vid bryggan nästan varje dag. Nu hör jag deras typiska läte dagligen, borta från ön, men de vågar sig inte så ofta till vår sida av sjön så länge fritidsbåtarna är i farten. Jag förstår dem. Förr brukade jag simma över till ön, åtminstone ett par gånger per sommar. Nu krävs följebåt för att man inte ska bli kluven av en snabbgående båt eller strypt av linan till en vattenskidåkare. Och då får det vara.

lommar

Men så här sent på sommaren, när det mest puttrar en och annan stillsam eka på sjön, då kommer storlommen fram och hälsar igen. När jag går nerför slänten till sjön kan jag se dem på håll. När jag väl kommit ner till sjön är de i regel borta. Men så dyker de upp igen, någon helt annan stans. Leker kurragömma, helt enkelt.storlom 14

Men i går, när jag förstås inte hade kameran till hands, bar de sig åt som delfiner. Det har jag aldrig sett förut. Hela familjen, mamma, pappa, barn tumlade om och dök liksom i bågar, precis som delfiner. Vattenytan kokade. Jag undrar om de gav sig i närkamp med storsjöodjuret, eller någon gammelgädda, eller vad i allsin dar de höll på med. När jag letar förklaringar på nätet hittar jag inget. Däremot stöter jag på uttrycket ”lomma” som i ”lomma iväg” och då måste jag ju fundera på det i stället.

I Hellquists etymologiska ordbok kan man läsa ”Lomma, gå med klumpiga steg = östfrisiska lômcn; jämför östfrisiska lôm, förlamad, haltande, matt, fornhögtyska luomi, matt; avljudsform till lam.” Och, säger Hellquist, även om sjöfåglar går illa har lomma inget med lom att göra. Men det tror engelska etymologer! De tror att ”loon”, det engelska ordet för lom, handlar om att lommen går lite ovigt (”refers to the loon’s poor ability to walk on land”).  Men! Är inte det en förolämpning mot denna vackra fågel som har så många andra egenskaper och som man för övrigt nästan aldrig ser på land?

Tillbaka till Hellquist. Han säger att lom troligen heter så efter fågelns läte och att ordet sannolikt hör samman med en grekisk ljudrot som finns i ”laíein”, skälla.

Skogsgurra skriver i en kommentar att de där lommarna älskar att leka kurragömma.

lommarna kurvaOch att de gärna överraskar en med att dyka upp på de mest oväntade ställen. Och så har han mejlat över ett exempel på det. Ett par magnetiseringskurvor (nej jag vet inte heller riktigt vad det är) som dök upp i en mätmojäng som han byggt.

Visst är det lomlikt!

Publicerat i fåglar, Livet, Ord, Språk | Etiketter , , | 24 kommentarer

Inte har dom väl flyttat? Det borde dom ha berättat!

gravenHär familjegraven. Den ligger fint i slänten nedanför den gamla klockstapeln och på stenramen står farfars och farmors namn. På stenen mina föräldrars.

Bilden ovanför är från förra hösten, då jag skulle fixa lite med nya blommor. Det behövs inte så mycket. Det växer blåsippor längs stenramen och jag brukar komplettera med något säsongslämpligt, som blåklockor på sommaren. Så här års är kärleksört bra, för den klarar sig långt in i oktober.

ingen stenHäromdagen var det dags igen att klippa bort vissnade blåklockor och snygga upp lite kring gravstenen. Men oj, vad det hade blåst in mycket sand över den! Vad konstigt, hur kan sanden hamna i en sådan här prydlig liten ruta bara? Jag började krafsa undan sanden, men hittade ingen sten. Och brukar den inte egentligen vara lite upphöjd över marken? Där fanns ju ingen sten. Hade pappa och mamma flyttat?

Men inte skulle de väl flytta utan att berätta det för mig? Hann jag tänka, innan jag insåg att de nog gör lite som de vill nuförtiden, utan att rådfråga oss barn. Det måste finnas en naturlig förklaring, tänkte jag och när jag stod där på kyrkogården fick jag ett sms från kusinen i Australien att han kommer till Sverige i september för att ordna med en gravsten åt sin mamma, min pappas syster.

I behov av renovering?

I behov av renovering?

Jo, det visade sig att det stenhuggeri som ska göra gravstenen till min faster hade plockat bort mina föräldrars gravsten för att få samma stil på den nya.

Och då kommer de samtidigt på att snygga upp mina föräldrars sten, som börjar bli lite mossbelupen, trots att jag knäskurar den då och då.

Omtänksamt av stenhuggeriet, förvisso, men om de hade hört av sig hade jag inte behövt gräla på mina föräldrar för att de hade givit sig av utan att säga hejdå!

Publicerat i Livet | 23 kommentarer