Lampor och lyktor

elkablarTack vare våra lördagsteman kan man hamna lite varsomhelst. Till exempel i Japan och på den brasilianska landsbygden kring förra sekelskiftet.

Lampor och lyktor har Musikanta föreslagit idag. Eftersom jag är i São Paulo tänkte jag skriva om hur man har det med lampor här och gick ut på lampspaning.

Trots ett virrvarr av elkablar längs alla gator kan belysningen i hela staden slås ut av en enda blixt. År 2009 mörklades hela São Paulo med sina 20 miljoner invånare. Det händer för övrigt rätt ofta att strömmen går, men den gången var det extra omfattande, eftersom blixten träffade någon knutpunkt i ett elnät som verkar sakna strategiska säkerhetsanordningar. Om kabeln  från vattenkraftverket Itaipu inte funkar, ja då blir det ingen elektricitet i São Paulo och inte i Rio heller.

japangatanGatlyktorna är lite glesa och inte särskilt intressanta, såvida man inte beger sig till de japanska gatorna i stadsdelen Liberdade. Där hänger japanska lyktor i långa rader.

Och då undrar man förstås hur det kommer sig att det finns så många japaner just här.

Jo, det hänger ihop med att man avskaffade slaveriet i Brasilien i slutet av 1880-talet. Godsägarna på de stora haciendorna ville inte anställa sina tidigare slavar (och varför de inte ville det har jag ingen förklaring på, men det handlade kanske om tjurighet. Eller prestige?). De letade i stället efter ny arbetskraft i Europa, utan någon större framgång. Arbetsvillkoren var helt enkelt för dåliga. Då vände sig några av godsägarna till regeringen och bad om hjälp. Efter lite funderande kom man på att det just då var ganska eländigt i Japan, med hungersnöd och extrem fattigdom på sina håll.

De brasilianska myndigheterna lyckades rekrytera drygt 700 japaner som anlände 1908 och fick jobb vid kaffeplantager i inlandet. Deras släktingar och grannar följde efter och efter ett par årtionden fanns det nästan 200 000 japaner i Brasilien. Nästa generation gillade inte det hårda slitet på plantagerna och sökte sig till storstäderna, framförallt São Paulo, som nu är den största ”japanska” staden i världen utanför Japan. Och det är alltså därför de har så fina gatlyktor i stadsdelen Liberdade.

Här  finns de övriga lördagstemabloggarna och nu ska jag ge mig ut på lampspaning på deras sidor: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att resa, historia, Lördagstema | Etiketter , , | 26 kommentarer

Mål och mening i min färd

Karin Boye hade väl rätt, i stort sett, med sin dikt om livet och de där ofta citerade raderna:

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd
 

Men just när de gäller min aktuella långa färd hit till São Paulo får jag lust att travestera henne lite: ”Det är målet som är mödan värd.”

gretaleendeFör målet med denna resa är att träffa det alldeles nya barnbarnet Greta. Att påstå att själva resan hit skulle vara mer värd än att träffa henne vore ju rena förolämpningen mot denna charmiga och vänliga dam.

Det är på något sätt ofattbart och magiskt detta, en alldeles ny människa. Och samtidigt känns hon ju så självklar. Tänk att ingen av oss hade träffat henne för drygt tre veckor sedan!

Publicerat i Livet | Etiketter | 10 kommentarer

Två böcker, två filmer och många timmar senare…

Det är långt mellan Stockholm och São Paulo, resan tar i bästa fall 16 timmar. Efter två böcker och två filmer, börjar jag bläddra i tidningarna i stolsfickan framför mig. Jag förundras över vad annonsörerna tycker att världen behöver. En tandborste med sensorer och sändare, som registrerar tandborstningen med en app i mobilen. Något för föräldrar med överdrivet kontrollbehov och dålig kontakt med sina barn, kanske?

artificiell dumhetEller den här leksaken som jag inte alls förstår mig på. Två små robotar som kan följa linjer som man ritar på ett papper. Det framgår inte vad som händer sedan. Jag är lite gammaldags när det gäller robotar och tycker att de ska göra nytta. Informationen är visserligen knapphändig och jag kan ha missat något. Men annars tycker jag nog rubriken borde vara ”Artificiell dumhet.”

Och apropå dumhet undrar jag hur de som gjorde den här annonsen tänkte. Det är ju uppenbart att man jag bli längre, eller i alla fall ser längre ut, om man har högklackat.

7,5 cmSå varför skriver de att man kan lägga sju centimeter till sin längd utan att det märks? Ett par röda skor med 7 cm klack märks, jag lovar! Nähä, jaha, det var alltså herrskon som hade någon slags inbyggd kilklack som inte märks. Så att han ska slippa känna sig kort när hans kvinna tar på sig de där röda skorna. Varför är det där med längd så laddat? Det har jag alltid undrat.

Och själva São Paulo då? Jo det var värt de sexton restimmarna för att komma hit, det var det verkligen. Men det återkommer jag om.

regnskog spHär är lite regnskog så länge, som finns runt hörnet där jag bor. Innan São Paulo byggdes såg det ut så här och man har sparat en bit regnskog, som en park i Paulistaområdet.

Publicerat i Att resa, Att tolka | Etiketter , , | 6 kommentarer

Ska det vara på det viset, då ger jag mig av

Det ligger ett Aftonblad och gömmer sig bland löven på trottoaren, som om det skäms för det budskap det förmedlar. Och det kan man ju förstå.

höstaftonblad

Ska det vara på det viset kanske jag ger mig av. Ja det gör jag! Snart hör jag av mig – eller ni hör av mig (vem är det som hör av vem egentligen?)… äsch nästa gång jag skriver är det förhoppningsvis från en varmare plats.

Publicerat i Att resa | Etiketter , | 17 kommentarer

Vera Nilsson-utställningen finns kvar till trettonhelgen!

Nu kan man se Vera Nilssons målningar på Liljevalchs konsthall. De finns där till den 6 januari. Har man en chans att ta sig dit ska man absolut göra det.

vn

Fredriksbergs have, 1916-17. Olja på duk. Privat ägo.

Så många tavlor som man har letat upp! Många står det ”Privat ägo” på och jag överraskar mig själv med att bli riktigt avundsjuk. Vill ha!

Det är en generös utställning från 1910 till 1970-talet och mycket som jag aldrig sett förut. Jag blir inte bara avundsjuk på alla som har en Vera Nilsson-tavla i privat ägo, utan på Vera Nilsson också. Tänk att få gå en utbildning på konstfack och vara så säker på sin sak att man säger att ”Nä, teckningslärare tänker jag inte bli, jag ska bli konstnär!”.

stina eliotOch så blev hon det. Mitt i den spännande epoken då alla nya riktningar slog igenom, kubismen, expressionismen, impressionismen, fauvismen.

Det var bara att plocka de influenser man gillade och göra något eget av det. Nåja, bara… det kräver ju en hel del av konstnären. Vera Nilsson verkar ha tittat på allt och bestämt sig för att måla på sitt eget sätt.

Av alla hennes porträtt är det egentligen bara det här kamratporträttet av Stina Eliot som är lite ”tjusigt” (Olja på papper, 1918, privat ägo).

Andra porträtt kan påminna om Picassos sätt att astrid Holm 1917 MMavbilda människor. Lite förgrovat, eller förtydligat, för att komma åt sanningen.

Jag kommer att tänka på det berömda porträttet som Picasso målade av Gertude Stein. De som såg det protesterade och sa att så ser hon ju inte ut! Picasso svarade lugnt: ”Nej inte nu, men hon kommer att göra det!” Och det gjorde hon faktiskt med tiden.

Kanske väckte det här porträttet samma protester som Picassos. Vera Nilsson målade av Astrid Holm, 1917, lite i Picassostil och kanske var det någon som sa att så där ser inte Astrid ut. Och kanske, kanske Vera Nilsson tänkte att hon kommer att göra det.

De porträtt som hon målade i Senegal och av senegalesiska studenter i Stockholm är mer rättframma och realistiska.

negerhuvudFörgrovade kanske, men inte mer än många av hennes andra porträtt. Därför känns katalogtextens lite försiktiga tassande kring målningarna från Senegal och deras eventuella exotiserande tendens lite onödigt nervöst. Vera Nilsson var framförallt saklig.

Den här målningen, till vänster (olja på pannå, från 1949) finns på Nasjonalmuseet for kunst i Olso.

I Malaga såg Vera Nilsson småflickor som tiggde och dansade på gatorna för att få ihop lite pengar. Hon såg också alla bortvända ryggar. Här är en av tre målningar med det motivet, från utställningen.

Gata i Malaga. Oljeskiss. Privat ägo.

Gata i Malaga, 1920. Oljeskiss. Privat ägo.

Passa på att se utställningen senast den 6 januari! Eller nästa år på Mjellby konstmuseum den 24 januari – 3 maj och Norrköpings konstmuseum den 6 juni – 6 september.

Publicerat i konst | Etiketter , | 1 kommentar

Just nu

Musikanta föreslår Just nu som lördagstema. Och jag blickar just nu ut över detta:

fotokaos

Vi kan väl kalla det ett kreativt kaos även om det egentligen handlar om underlåtenhets-synder. Eller bristande organisationsförmåga.

mormor fyra årJag försöker få ordning på alla foton som det borde varit ordning på för länge sedan. De ligger i kartonger och kuvert i olika skåp, men först när barnen får barn tar jag mig samman och gör fotoalbum åt dem av alla bilder.

Minstingen har fått en dotter som heter Greta, som sin mormorsmor, så då börjar jag i den änden. Här är hon, min mamma Greta. Det fotograferades inte så mycket förr och bilderna som finns är små, men med ganska bra kvalitet. En del är skadade, vikta, trasiga eller fläckiga. Då skannar jag in dem och ”reparerar” så gott det går i datorn.

Det tar tid, men det gör det ju oavsett. Att sortera och ordna bilderna från barnens uppväxt är ett arbete som man inte kan forcera. Så många minnen! Man kan bli sittande långa stunder och bara komma ihåg. Roligt och vemodigt på samma gång.

lojsanbebis 2Det finns bilder som är svåra att placera i tid och rum och jag grälar på mig själv. Jag som brukar predika att man alltid, ALLTID ska skriva namn, tid och plats på korten, gärna med blyerts, på baksidan.

Och så sitter jag ändå där med ett kort på mig själv och min nyfödda dotter och undrar var det är taget! Jag minns ju de där första veckorna så intensivt, men inte just fototillfället. Men väggen bakom och spadskaften är en ledtråd. Det måste vara min pappa som tog bilden utanför det hus som vi nu har som fritidshus i Dalarna.

Och så arbetar jag mig igen årtiondena. Dagis, skolstart, syskon, kompisar, fotboll, resor, studenten, tango, skidåkning, mera resor, familjeträffar, midsommarfiranden…

albumJo, det tar tid och det måste få ta tid.

Det blir lättare, rent praktiskt om man har en flexibel albumlösning. När man inser att man mindes fel och måste ordna om bilderna kronologiskt. När man hittar några bilder till, som borde in i början av albumet. Då är den här sorten bra. Lösa blad och pärmar som man fäster ihop med ringar i lämplig storlek.

Dessutom ger det dottern en chans att komplettera med bilder som passar in. Samt, inte minst, en möjlighet att plocka bort de bilder hon inte vill ha med. Att ordna ett album åt någon annan är ju en grannlaga uppgift. Det har hänt att jag visat dottern bilder som jag tycker är alldeles förtjusande, men hon har protesterat vilt och krävt att få riva sönder dem. Nu ändrar man ju uppfattning om sånt med tiden och de bilder som var outhärdligt pinsamma för femton år sedan är kanske mer acceptabla idag. Med lösbladssystemet kan hon välja hur hon vill ha det.

Vad övriga lördagsbloggare har för sig Just nu kan man läsa om här:  Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter , | 21 kommentarer

Mellan 55 och 60

Tomas Lappalainen har skrivit en bok som heter Mellan 55 och 60... Han presenterade den på Söderbokhandeln i går kväll, sakligt och enkelt. Han försöker skriva som det är, säger han. Som han uppfattar att det är, rättar han sig.

Tomas Lappalainen på trivsamma Söderbokhandeln på Södermalm i Stockholm. I fönstret mot Götgatan speglar sig bokhandelns höga hyllor. En riktig bokhandel med böcker upp till taket.

Tomas Lappalainen på trivsamma Söderbokhandeln på Södermalm i Stockholm, fullsatt till näst sista pallen. I fönstret mot Götgatan speglar sig bokhandelns höga hyllor. En riktig bokhandel med böcker upp till taket.

Mellan 55 och 60… är en bok om hur livet ter sig just mellan 55 och 60. Under bokpresentationen kom det mest att handla om åldrandet och om åldersdiskriminering. Vad beror det på att det numera verkar vara fritt fram att skämta om gamlingar och att åldersdiskriminera utan några påföljder? Varför bryr man sig inte om äldres erfarenhet. Varför är äldre kraftigt underrepresenterade i riksdagen?

För att försöka förstå fenomenet experimenterar Lappalainen med tanken att vi alla skulle bli svarta när vi fyller 65. Skulle rasdiskriminering upphöra då? Troligen inte. Eller med andra ord: hur kommer det sig att yngre människor inte inser att de själva också ska bli äldre en dag. Varför, undrade Dan Josefsson i diskussionen efter bokpresentationen, varför ser de unga på äldre som om de befinner sig någon annanstans, som om de såg dem genom ett fönster, när det i själva verket är en spegel? En dag ska de där ungdomarna också bli gamla – det är sig själva de ser, några år bort, bara.

SSU-ungdomar i ett studiehäfte från 1960

SSU-ungdom i ett studiehäfte från 1960

Det har tilltagit de senaste decennierna, kanske sedan 1980-talet, menar Lappalainen. Jag tror att det kan ha något med oss fyrtiotalister att göra.

Vi har ju aldrig blivit vuxna på det sätt som våra föräldrar var. De var unga tills de fyllde tjugo. Sedan var de vuxna. Kostym, slips och samhällsansvar för herrarna. Dräkt, pumps och liten hatt för damerna. Dessa allvarliga vuxna kunde sedan glida in i en värdig äldreroll utan alltför mycket dramatik.

Men för fyrtiotalisterna (första tonårsgenerationen, jag-vill-inte-bliva-stur-generationen) och alla som är yngre än så, ter sig kanske åldrandet som ett jättekliv över till ett okänt territorium, befolkat av främlingar, av gamlingar.

55 60Kan det vara det som skapar distans, ångest och ett nervöst skämtande om rollen som gammal? Inte vet jag, men det är ju en teori så god som någon.

Nu låter det kanske som om Mellan 55 och 60… är en dyster bok, men det är den inte alls. Väldigt mycket tvärtom. Korta stycken om hur det är att leva och att handskas med livet, med kommentarer till vardagen, med situationskomik, humor och vemod. Tänkvärt och trösterikt.

Uppdatering: Jag bläddrar fram och tillbaka i boken för att hitta ett bra citat som gör den rättvisa. Det är inte lätt, för den handlar om så många aspekter på livet, sett från plattformen mellan femtiofem och sextio. Dessutom finns det många fina citat i boken. Cicero, förstås. Lappalainen uppskattar hans texter om att acceptera åldrandet och döden, men han låter sig inte helt övertygas. Inte heller av andra tänkare:  ”Epikuros syn på döden är intellektuellt oantastlig: ’Döden angår oss inte, ty så länge vi finns till är döden inte där, och då den är där så finns vi inte längre.’ Feuerbach fomulerade samma tanke så här. ’Döden är dödens död.’ Varför är man då inte beredd att ropa: ’Hurra! Problemet är löst!’? Troligen för att logik är sådant som viljan att leva käkar till frukost.”

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , | 22 kommentarer

Opassande form, ett i-landsproblem och en idé

Jag vet att det finns värre problem att ta itu med i världen, men det hindrar ju inte att man vill lösa även smärre vardagsirritationer. Jag tror dessutom att jag har en bra idé.

Det är det här med lasagne. Jag har gott om eldfasta formar i olika material, men ingen som passar till lasagneplattor. Det blir alltid halva plattor över på både längd och bredd.

lasagnesplitterJag bryter av och fixar till så gott det går, men lasagneplattor är inte gjorda för att brytas. Det blir smulor, sneda bitar och hopplösa former.Jag stoppar tillbaka havererade plattbitar i kartongen och tänker att jag ska lägga pussel med dem en annan gång, när jag har mer tid.

Någon undrar kanske om man inte kan  lägga plattorna omlott i stället för att bryta av dem. Nja, det blir inte så bra. Risken är att det blir i stabbigaste laget med så mycket pasta i lasagnen. Jag glesar hellre ut dem i så fall. Eller bryter dem, med klent resultat.

Det lär finnas ugnsformar anpassade till lasagneplattor, men det är trångt i mina skåp och jag vill kunna använda de formar jag har i stället för att skaffa en till. Lasagneplattor kan dessutom vara olika stora! Coop-plattorna är till exempel 17 x 8 cm och Buitonis är 15 x 9. (Var håller EU:s standardiseringsivrare hus – hur har detta kunnat fortgå?)

Det finns förstås andra lösningar på problemet än standardiserade lasagneplattestorlekar och anpassade ugnsformar. Man kan till exempel göra sina lasagneplattor själv i önskad storlek av äggula, mjöl, salt och vatten. Man kan, men känner jag mig rätt kommer det inte att ske. Därför tänkte jag be lagasneplattetillverkarna att räffla eller rutmönstra plattorna lite grann så att de blir mer lättbrutna på båda ledder. Det ska jag göra!

Publicerat i Livet | Etiketter | 29 kommentarer

Höst

Höst är Musikantas förslag till lördagstema denna vecka. Så här kan det se ut.

höstmorgon tidlösa lönnblad japanlönn björkhöst lönnr benved klätterhortensian

Eller så här:

Innanfönsterdags

Innanfönsterdags

 

Och så här:älgjakt

Här hittar du de andra lördagstemabloggarnas hösttolkningar:

Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , , , , , | 36 kommentarer

Förlåt

Jag bläddrade för en stund sedan i boken Änglaknäpp, med berättelser av Johan-Olov Johansson och upptäcker en anteckning längst bak i boken som jag inte sett förut:

”Med blyerts får man anteckna i alla böcker, eller hur? Jag läste ’De trångbodda’ 12/7 2012 och går och funderar på vad ’sparlakan’ är . /Lotten Bergman.”

sparlakan

Kära Lotten, du skulle ha frågat mig! Sparlakan är samma sak som ”förlåt” (Förlåt, inte förlåt). Sängomhängen. Sänggardiner. Sådana som Carl Larsson gömde sig bakom medan fru Karin passade alla barnen i rummet intill. cl-s säng

Det där ”spar” har troligen inget med spara att göra utan mer med ”spärr”. Sparlakanen spärrade av och gav lite enskildhet i folkrika rum och kanske höll kvar lite värme när vedspisen eller kaminen kallnat framåt småtimmarna.

En ”sparlakansläxa”är enligt Hellquists etymologiska ordbok ”skrapa (som hustrun ger mannen) bakom sänggardinerna”. Eller helt enkelt en utskällning i enrum, som i Stieg Trenters Dockan till Samarkand: ”För länge sedan hade Harriet själv berättat att en skolfröken i Maria tagit henne i enrum och givit henne en sparlakansläxa/…/”.

Johan-Olov Johansson skildrar bostadsförhållandena i sin barndoms Tvåbo i berättelsen ”De trångbodda”. Fem familjer bodde här som mest. Lågt räknat bör det ha varit ungefär 25 personer. Skildringen finns att läsa här.sept 2014

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia, Språkpolisen | Etiketter , , | 8 kommentarer