Romantik? I tider som dessa…

Först tänker jag att det känns väldigt avlägset att skriva om lördagstemat ”Romantik” i tider som dessa. Men sedan tänker jag att det är precis det jag ska göra. För vilka rättar jag mig efter annars? Och hur ska man någonsin kunna ägna sig åt något roligt, lättsinnigt eller vardagligt om varje världens illdåd skulle sätta stopp för det? Som det i Paris i onsdags, eller det i går kväll mot en moské i Rawalpindi, med minst sju döda…

Så nu blir det romantik, i alla fall. Eller ”romance”, som det heter i den anglosaxiska världen, när man menar lite enklare kärleksskildringar med lyckligt slut. Vi har ingen bra svensk genrebeteckning för det. Kiosklitteratur är ett vidare begrepp.

arnstedtJag kollar Simona Arnstedts blogg för att se vilken term hon använder och det visar sig vara ”romance”. Så då gör väl jag det också. Hon anses vara Sveriges romance-drottning och har ofta intervjuats om genren. Hon berättar om besökare från USA som genast fattar vad hon skriver för slags böcker. ”Jag behövde bara säga två ord innan de konstaterade att jag skrev romance. Här hemma måste jag ständigt definiera.” Romance är enligt hennes definition berättelser om kärlek med lyckligt slut (”om det slutar olyckligt är det skönlitteratur”). Kärlek och gärna lite erotik, men det kan också vara rätt anständigt det hela. Handlingen kan utspela sig i nutid eller historisk tid och gärna på exotiska platser. Att det tagit tid för romance-böckerna att hitta läsare i Sverige förklarar hon med att de förknippats med Harlekin-böcker och ofta ”rätt sunkiga könsroller”. Men enligt Arnstedt har genren breddats och kvalitén blivit bättre, så nu börjar det ta sig även här hemma.

arnstedt2Själv har jag inte hängt med i den trenden, men det kanske är dags att se vad som hänt sedan jag läste Min Melodi på tåget mellan Storvik och Horndal. Den kom ut varannan onsdag och räckte från Storvik till Torsåker, ungefär. Eller Hästbo om det fanns någon liten novell bland serierna. Sedan gav jag ofta bort den, för det var uppenbart att mina föräldrar inte tyckte att det var något att satsa tid eller pengar på. Inte så att de var fördömande, men jag minns att pappa undrade lite stillsamt en gång när jag tagit med mig tidningen hem: ”Vad försörjer dom sig på, de där flickorna? De verkar ju inte ha några arbetet.” Och det stämde ju i stort sett. De hade fullt upp med att tråna efter karlar, dejta dem, och sedan inse att den där förföriska Allan var falsk och opålitlig och att det ändå var gamla präktiga Jonny som var den rätte. Men jobb? Nä.

min melodi 1

Pappas skepsis var nog inte det enda anledningen till att jag övergav Min Melodi och liknande läsning. Häromdagen hittade jag en Min Melodi från 1951 i ett serietidningsantikvariat och det är rent pinsamt hur torftigt innehållet är på alla sätt. Och som sagt, gott om sunkiga könsroller. Nej tacka vet jag den sortens romantik som Lotten berättar om: trettioårsjubileum för ett av allt att döma lyckligt – om än understundom lite tankspritt – förhållande. Hennes blogginlägg idag passar verkligen till lördagstemat romantik.

Olgakatt bestämmer teman i januari och här finns lördagstemabloggarna: Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 47 kommentarer

Julslutet och dess fortsättning

Det våndas i etikettspalter, på Facebook och annorstädes över helgernas hälsningsfraser. Jag ska väl inte vara sämre jag. Får man säga ”Gott slut”? undrar många tydligen. ”Nej!” säger Magdalena Ribbing ”det är inte trevligt, rentav makabert”. Struntprat, säger jag. Om det börjar ta slut på året kan man väl önska sina medmänniskor en trevlig avslutning på det utan att det uppfattas som att man önskar livet ur dem.

När och hur länge ska man säga God Jul? Före och under julen såklart. Och hur länge varar då julen och när säger man ”God fortsättning” i stället? Annandag jul är ett säkert tips. Då kan man börja med god fortsättning (på julen) för att kanske använda någon variant på Gott slut under nyårsafton.

julslut

Pappas julslutsstilleben, taget någon gång på 50-talet

kroknat brasilien

Dottern i Brasilien har fångat samma tema

Från klockan tolv på nyårsnatten används Gott nytt år. Det håller hela den dan. Sedan blir det God fortsättning igen ett tag, tills man tröttnar och det är dags för vårbruket.

Om man inte gör som ett av barnbarnen som löste alla sådana etikettsproblem på ett framgångsrikt sätt genom att alltid ropa ”Trevlig helg!” när vi skildes åt. Alltid, oavsett veckodag och årstid.

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 36 kommentarer

Min musik

Där har jag nog inget att skriva om, tänkte jag när jag såg Olgakatts förslag till tema denna vecka: ”Min musik”… Jag med min alldagliga musiksmak. Men så poppar det ändå upp en och annan tanke. Som minnet av barndoms musikaliska höjdpunkt; en stenkaka med ”Klotjohans hambo”, som spelades på någon ålderdomlig grammofon.

Sedan är det det där med körsång. Jag tycker det är så fint. När många människors röster blandas till en helhet – det är något visst med det. Här är ett stycke körsång som jag lånat från Kulturchefens blogg, där det ofta finns fin musik. I klippet kan man se hur dirigenten småler nöjt i början, över den fina akustiken.

Och så när barn sjunger tillsammans så att inte ett öga är torrt. I alla fall inte mitt.luciasång

Jag är så imponerad av att det går att få ett sextiotal ettagluttare att både lära sig en massa sånger och sedan sjunga dem samtidigt och riktigt fint. Inte bara imponerad, förresten, väldigt rörd också. Jag går aldrig på terminsavslutningar utan en näsduk.

casselsJa, så är det ju Mozart då. Han är ju alltid bäst, även om det kan låta lite olika beroende på var hans musik spelas.

I brukssamhället Grängesberg, i västra Dalarna finns den här byggnaden. Den ser lite udda ut i sammanhanget, som en blandning av Bank of England och ett grekiskt tempel, men den är ett kulturhus för arbetarna i Grängesberg, skänkt av bruksdisponenten Ernst Cassel. Akustiken är berömd bland kammarmusiker och symfoniker i hela Europa. Man kommer gärna till Gränges och spelar, för att det låter så bra. När vi var där en sommar, redaktörn och jag, kom vi i samspsråk med en av arrangörerna, som också var ansvarig för den lokala musikföreningen. Han var mycket engagerad i den kommande konserten och när han gick runt i lokalen och lade ut notblad för Mozarts konsert för flöjt och harpa stannade han upp och pekade på ett flöjtsolo och sade med mycket inlevelse: ”Här… här blir det fint!” Och det blev det ju. Tyvärr finns ingen inspelning från det tillfället, så jag har valt denna från Sydafrika i stället, för att det (förhoppningsvis) inte ingår någon reklam i början av uppspelningen.

Och så får vi ju inte glömma Soukous, förstås, eller Congolese, som var samlingsnamnet för svängig, bra-humör-musik i Östafrika. Ett sound-track för mina år i Kenya och Tanzania, präglad av musik av Grand Kalle eller Joseph Athanase Tchamala Kabasele som han egentligen hette. Soukousens fader.

Tja, det var min musik, det. Här kan man läsa om övriga lördagsbloggares musik:

Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter , , , , | 20 kommentarer

Frida dyker upp

Detalj från bilden i förra blogginlägget

Detalj från bilden i förra blogginlägget

Den där bilden på nyårskortet från Ängsbacken i förra inlägget vållar lite huvudbry. G. Stoopendaal står det längst upp till höger på kortet. Skogsgurra skrev till mig och undrar hur det kommer sig att namnet verkar bekant. Alltså inte känt, utan på något sätt bekant i samband med Ängsbacken.

Konstnären är Georg Stoopendaal. Han målade gärna landskap och naturmotiv av olika slag. Han var född 1866. Samma år föddes också Helmer Osslund, konstnär med förkärlek för landskap. Båda åkte till Amerika i unga år och det var då Osslund bytte namn från Åslund, när han tröttnade på att förklara för amerikanarna hur Åslund skulle uttalas och skrivas.

frida åslund

Frida Åslund, lärare och författare

Helmer Osslunds syster, Frida Åslund, var lärare på Ängsbackens skola. Hennes bror brukade ofta hälsa på, kanske tillsammans med olika konstnärsbekanta. Så det kan ju hända att Helmer hade med sig sin jämnåriga konstnärskollega Georg Stoopendaal på ett besök på Ängsbacken och att han som tack för sig målade ett par domherrar till det där nyårskortet. Eller också finns det inget samband alls. Hur sjutton ska man kunna få veta hur det är med den saken?

Och hur sjutton visste Frida Åslund att jag letade efter en bild av henne? Det fanns ingen i den pärm som jag bläddrade igenom, men när jag skulle ställa tillbaka pärmen var det något som tog emot. En liten katekes, tryckt i Falun 1876, satte sig på tvären och när jag tog fram den föll ett kort av Frida Åslund ur den. Hej Frida!

Publicerat i Att måla, Att resa, konst | Etiketter , | 12 kommentarer

Gott nytt år!

julkort ängsbacken

Publicerat i Okategoriserade | 14 kommentarer

Men nu får dom väl ge sig…

Det är mycket politik nu. Men något extra val blir det (nog) inte. Och då kan det hända att det val som inte blir av kallas för valkadaver. Trodde jag i går morse när jag hittade den här rubriken i Svenska Dagbladet. Och så tänkte jag att nu får dom väl ge sig! Både journalisterna och de rubriksättare som är alltför pigga på att spetsa till det.

luften går ur

Men så läste jag vidare och insåg att jag just i detta fall hade fel. Det VAR en val, som hade strandad och dött. Och – här varnas känsliga läsare – kadavret hade svullnat upp när det bildats gaser i det och sedan blev det liksom pyspunka och luften gick ur. För en gångs skull en rubrik som kortfattat och sakligt återger artikelns innehåll!

Publicerat i Att tolka, Språk | Etiketter , , | 14 kommentarer

Hela listan!

Nu har språkrådet listat nyorden för 2014. Eller i alla fall de ord som fått ny eller ökad användning under 2014 – några är decenniegamla eller mer. Som alltid är det en blandning av krystat, svårbegripligt och fyndigt.

Att Attefallshus skulle dyka upp var väl väntat, liksom ”klickfiske”, dvs försök att få så många klick som möjligt på ett Facebook-inlägg eller på annan plats på nätet. Begreppet ”fringisar”, dvs extra tjänsteförmåner utöver lönen, har utökats med ”kringisar” som städhjälp, eller till exempel Googles erbjudande till kvinnliga anställda att få frysa sina ägg, för senare graviditet, så att de kan jobba på utan att distraheras av barnafödande. (Hallå Google, ett litet tips: Ordna med bra villkor för småbarnsföräldrar i stället, kortare arbetsdag, flexibla tider och välfungerande förskolor. Mycket bättre, även för Google, för det finns inga som använder sin arbetstid så effektivt som småbarnsföräldrar.)

Visst ja, nyordslistan var det. Matnationalism känns inte som något som kommer att bli ett ord i var mans mun. Köttnorm däremot kanske kan vinna mark, eftersom det är något som kommer att diskuteras framöver; hur mycket kött kan och bör vi äta för vår egen skull och för klimatets.

farmor och koa på väg

Undrar vad farmor och farfar skulle ha sagt om dagen köttnorm, på ungefär 85 kilo kött per person och år.

Selfien har förstås fått en uppföljare i ”usien”, där man tar en bild på sig sälv och någon kändis. Trafikmaktordning är kanske användbart när man ska stadsplanera? Men det nyord som jag tycker är det mest funktionella, om än inte särskilt spralligt är ”sekelsiffra”. Behändigt och lättbegripligt. Ett ord som vi borde haft för länge sedan. ”Sekelsiffra ska anges om försäkringstagaren är över 100 år” skriver Försäkringskassan och det fattar man ju vad det betyder.

Här kan man läsa hela listan.

Publicerat i Ord, Språk | Etiketter , | 10 kommentarer

I handen

zornhänder”Mästerskapet kan man läsa i handen”, sade en teckningslärare en gång till mig. ”Det är så man upptäcker förfalskningar när det handlar om porträtt: taffligt målade händer.”

Men eftersom de flesta konstförfalskare vet med sig att det är svårt att måla händer, nöjer de sig ofta med att förfalska landskap, blomstermotiv och annat lättmålat.

Zorn var bra på händer. Till och med fiolspelande händer gav han sig på, händer som verkligen inte beter sig som händer brukar. handstudier

jules schyl

Eftersom jag ritade oavbrutet en gång i tiden och eftersom min kloka far ansåg att ritpapper var till för att användas, hade jag obegränsad tillgång till ritmaterial. Jag producerade tusentals handteckningar som de här ovanför. Jag har förstås slängt alla teckningarna, så den här bilden är ur en teckningsbok av Bruce Robertson.

Till vänster har vi en målning av en konstnär som nog borde ha jobbat lite mer just med händerna. Kanske de kunde ha varit lite mer stiliserade – eller naturtrogna? Nu ser de bakvända ut, för många fingrar och lite för stora. Men konstnären – Jules Schyl –  måste har varit nöjd med den eftersom de får dominera bilden.

Porträttmålare vill gärna placera något i handen på sina motiv. Här har vi Zorn på ett självporträtt, med cigarrett i handen. Och i högerhanden anar man en tändsticksask.

zorn m cig

DET är mästerskap, att måla en hand så att det syns vad som finns inuti den!

Westerlund av Vilhelm Smidtlichtenstein av beskow

 

Men just det där med rökverk i handen har skapat kontroverser på senare tid. De här två läkarna var mycket framstående och uppskattade på sin tid, Ernst Westerlund (japp, han med pelargonerna och med Lev Tolstoy som svärson) till vänster, målad av Wilhelm Smith och barnläkaren Adolf Lichtenstein till höger, målad av Bo Beskow.

Hur lämpligt är det att visa en rökande läkare – och särskilt en barnläkare – med cigarren i högsta hugg? Det frågar man sig, till exempel i Svenska Läkaresällskapets hus, där porträttet av Lichenstein hänger på bästa plats intill föreläsningssalen. För några år sedan pågick en livlig debatt om att tavlan borde flyttas så att ”vår kollega kan få fortsätta att bolma sin cigarr mera i avskildhet”. Jag vet inte hur det gått med den saken. Jag skulle nog själv vilja ha det kvar på en framträdande plats, för det är ett fint porträtt av en skicklig konstnär och då är jag beredd att bortse från cigarren i handen.

I handen är veckans lördagstema. Ett klurigt tema tycker jag, liksom övriga teman som vi fått av Pettas-Karin denna månad – tack Karin! Här finns  lördagstemabloggarna:  Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att måla, historia, konst, Lördagstema | Etiketter , , , , , | 41 kommentarer

Jatack, lite…

Av alla konstiga samtal och synpunkter som man snappar upp i julrushen ligger några kvar i hjärnan och gnager. De där obegripliga, eller de där som man kanske borde ha följt upp på något sätt. Hjälpt till – eller sagt ifrån.

Som samtalet i leksaksbutiken, mellan en pappa och hans dotter: ”Nej, det här är bara killgrejer, fattar du väl. Tjejgrejerna är här borta…” Tjejen i fråga vred sig nästan i spiral när de gick bort till tjejavdelningen, medan hon längtansfullt tittade bakåt på killgrejer som radiostyrda bilar och annat spännande. Eller bland matbutikens hyllor där ett par ungdomar vände och vred på förpackningar med gåtfullt innehåll: ”Fjälster? Har du ätit det någon gång?”

Och så i kön till kassan i bokhandeln häromdagen, där den stressade expediten frågade den lika stressade kunden om hon ville ha boken inslagen. ”Jaa, lite…” sa kunden bedjande. lite inslagetExpediten frågade inte ens hur hon tänkte utan slog bara in som vanligt.

Mig frågade expediten om det var present eller julklapp. Jag undrade vad skillnaden var. ”Julklappspapper eller presentpapper, såklart”, sa expediten.

”Julklappspapper”, sa jag och blev en smula förvånad över resultatet. Fint inslaget, visst, men väldigt ojuligt med det strama mörkbruna paketet. Jag undrar fortfarande hur presentpappret såg ut.

Man nu är alla klappar öppnade och de julklappspapper och snören som inte går att återbruka är uppeldade i öppna spisen. Jag vet att de kanske borde gå till pappers-återvinningen, men sedan urminnes tider – eller i alla fall mannaminne – har jag eldat upp julklappspappren så det är lite svårt att sluta. Det ingår på något sätt i jultraditionen.

julpappersbål

God fortsättning på julhelgerna hörni. Ta det lugn och läs gärna Granen av Tove Jansson. Här finns en kort sammanfattning, som inte gör den rättvisa, men som kanske kan inspirera till läsning. Om inte annat kan den vara bra vaccin mot nästa års julstress.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , , , | 23 kommentarer

Förr i tiden

Det finns många slags förr i tiden. Som när någon som lär sig svenska inte riktigt fått grepp om skillnaden på ”förut” och ”förr i tiden”. Då kan det bli: ”Förr i tiden, i torsdags.”

Eller när man försöker sortera upp gamla och nya foton i olika kartonger och upptäcker att det finns olika meningar om epokerna. De bilder som för mig hör till kategorin ”relativt nytagna” hamnar definitivt i högen ”förr i tiden” för barnbarnen. ”Jamen hallå, hörni, det var ju faktiskt bara… eh, okej då, 40 år sedan.” På sätt och vis historia. Men ändå så nyss.

Det var nog så begreppet samtidshistoria uppstod. Det är nämligen, enligt en av många definitioner, sånt som vi fyrtiotalister minns.

ängsbacksjulNär jag berättar för barnbarnen om min barndom blir det uppenbart att jag är född förr i tiden. Såklart. Dessutom stärks det intrycket av vår ålderdomliga livsstil, med vedspis, utedass och stortvätt nere vid ån.

Om jag försöker föreställa mig hur det var för mina far och morföräldrar när de var små hamnar jag på 1800-talet och det, om något, är ju verkligen förr i tiden!khem 1911

Här är en (färglagd) bild från pingsten 1911. Farmor och farfar med sina fem barn.  Farfarsfar sitter med min yngsta farbror i knät. Pappa är tvåa från vänster. Min pappas barndom var nog inte så olik min egen, egentligen, medan farmor och farfar i sin avlägsna 1800-talsbarndom hade det betydligt tuffare på många sätt.khem

Här har vi samma hus idag, eller i alla fall förra vintern. För farmor och farfar och deras fem barn var det rymligt. Nu känns det lagom som sommarbostad åt Redaktörn och mig.

Karin på Pettas ger oss lördagsteman i december. Här finns övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i historia, Lördagstema | Etiketter | 21 kommentarer