Varför är inte alla jättearga hela tiden?

apotel 1Här på Folkungagatan ligger ett apotek. Bra läge, ganska nära tunnalbanan, bredvid Lidl, mittemot en stor ICA-hall och med populära ställen som Wirströms och Systembolaget intill.

Mitt över gatan ligger ett apotek till. Runt hörnet, om man går Götgatan söderut finns ytterligare tre apotek. Och på Götgatsbiten norrut finns också ett apotek.apoteket hjärtat

Är vi extra krassliga här på Södermalm, eller vad är det frågan om? Och har vi blivit extra krassliga efter den så kallade apoteksreformen 2009, för det är först då som har det dykt upp apotek precis överallt. Nej, det är klart att vi är ungefär lika friska som resten av befolkningen och apotekstätheten på Södermalm är bara löjlig.

Apoteksreformen innebar att man monterade ner en välfungerande organisation för att ge privata företag möjligheter att tjäna pengar på våra skattesubventionerade mediciner.

Fast det skäl som angavs var ökad tillgänglighet. Det har väl blivit lite si och så med den där tillgängligheten. I Stockholm har antalet apotek ökat med 56 %. I Lima har de minskat med 100 %. Inte vet jag hur man tänkte, men avreglerar man en marknad som denna finns det en risk att de som vill tjäna pengar på verksamheten söker sig till städer och tätorter.

Myndigheten för vårdanalys har intresserat sig för hur det gått och de konstaterar att över hälften av kunderna inte kunnat få ut sina mediciner på det första apoteket de besökt. Inte på det andra heller, skulle jag vilja tillägga. Jag har vandrat runt, väntat länge, beställt och gått tillbaka. Apoteken har blivit fler och mindre och har inte lika stora lager som förr. Man satsar på annat som godis och bantningspreparat för att hålla försäljningen igång.

Trots det stora apoteksutbudet kring Folkungagatan kan det alltså vara knepigt att på tag i de mediciner man behöver. Men inte nog med det. Apoteken är underbemannade (hur skulle de annars kunna leverera vinster?) och personalen ofta vilsen. Farmaceuternas fackförbund har klagat på bristande kompetens­utveckling i privatiseringarnas spår. Jag tror dem, efter att tålmodigt ha guidat många genom olika recept.

Om man privatiserar ska det ju bli både billigare och bättre, eller hur? Den kanske beror på vad man ger sig på. Eftersom apoteken var en välplanerad och välskött verksamhet har det nu blivit dyrare, svårare och mer tidsödande att köpa mediciner.  Man HÖJDE de statliga subventionerna till apoteken när de privatiserades, eftersom man ville locka privata företagare och få fler försäljningsställen i landet. Det lyckades (fast mest i Stockholm då). Men ett annat resultat var att några av de privata företag som var särskilt lockade var bolag som undviker att betala skatt i Sverige genom skatteplanering.

Anders Borg medgav 2011 att det gått överstyr:Staten lägger över 20 miljarder i läkemedelssubventioner och sedan tillkommer mycket betydande belopp från landstingen. Mot det perspektivet är det naturligtvis djupt stötande om bolag därefter skickar skatteintäkterna till skatteparadis eller helt undkommer beskattning”.

Det som förundrar mig är att inte alla är jättearga hela tiden. Vi har fått dyrare medicin och långa köer på på de underbemannade apoteken, där medicinen vanligtvis inte finns… Några tjänar storkovan på detta. Men det är verkligen inte vi skattebetalare.

 

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 58 kommentarer

Valentin

Valentin, ack Valentin! Vad har du ställt till med? Du skulle bara veta vad som hänt sedan du var hygglig nog att viga kristna par en gång i tiden, trots att det var förbjudet. Sedan blev du ju, enligt helgonlegenden, halshuggen just den 14 februari år 269.

katt svart vit hjärtaDet har varit mycket hjärta och smärta sedan dess kan jag berätta. För många innebär den fjortonde februari frustration, fumliga försök, fåniga formuleringar, fnissiga framstötar, fåfänga förhoppningar, falska förspeglingar eller fullständiga fiaskon. Och geléhjärtan.

Fast  i Finland kanske det fungerar bättre för där har det blivit en allmän vänskapsdag och det är ju väldigt trevligt.

Den fina kattbilden finns ”på nätet”. Jag borde ha bättre koll på upphovspersonen, men det missade jag.

blodtryckNåväl, det finns mindre romantiska aspekter på alla hjärtans dag och på apoteket hittade jag några förmånserbjudanden. Den 14 februari kan man kolla blodtrycket gratis. Alternativt kan man välja att köpa en blodtrycksmätare till rabatterat pris.

Jag kan ju också passa på att berätta hur det gått efter hjärtoperationen för snart fem månader sedan. Bra. Det har gått jättebra och ”om problemet inte återkommet inom tre månader kan du betrakta det som fixat”, sa den duktiga hjärtläkare som opererade mig. Hur det funkar, eller inte funkar har jag beskrivit här. Även om det inte var direkt farligt var det väldigt hindersamt. Jag måste lägga mig ner för att inte svimma och ligga kvar tills det gick över. Fem timmar i värsta fall. Då är det svårt att planera sin dag. Ibland gick det ett par tre veckor utan att det hände nåt, ibland var det var och varannan dag.

trähjärtat

Också en hjärtoperation. Pappa sågade isär en träbit, spegelvände bitarna och limmade ihop dem.

Väldigt skönt att vara av med eländet, det är det faktiskt, men jag har några trevliga minnen med mig från de där tillfällena då jag nästan svimmade. Ett samtal på en trapp i Vasaparken, med en person som höll mig sällskap en timme, tills jag mådde bra igen. Taxichauffören som helt enkelt tog upp mig i famnen och körde mig till Södersjukhuset. En busstur, liggande i baksätet på en buss i södra Oman, medan chauffören tankade och servade bussen inför nästa tur, en tågresa då man ordnade liggplats åt mig trots att det var rätt fullt… Hjälpsamhet utan att dramatisera, trevliga omtänksamma lösningar. Fina minnen, hjärtevärmande!

Så jag är glad åt att mitt hjärta numera fungerar som det ska, men också glad för all hjärtlighet och hjälpsamhet jag mötte när det inte gjorde det.

Valentin är veckans lördagstema, enligt Bildbloggen. Här finns alla lördagstemabloggare: Anna, Bildbloggen, Gnuttan  Helena,  Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter , , , | 32 kommentarer

Sömnlös

Jag har sömn som hobby och gillar att sova nio timmar per natt om jag kan. Så länge jag kan sova ostörd går det alldeles utmärkt, men eftersom jag är extremt lättväckt kan det bli problem. För det mesta brukar jag kunna samla ihop tillräckligt många timmar. Dock inte i natt. Det var mycket träffsäkert av Anki att föreslå Sömnlös som tema för lördagsbloggen just idag, efter min sömnlösa natt.

sömnlösDet är dags för förkylning, eller influensa, eller vad det kan vara. Hursomhelst kulminerade hostandet i natt (hoppas jag innerligt!) och då är det inte någon idé att försöka sova.

Med feber och snuva och halsont är det inte kul att göra något annat heller, så jag vankade mest omkring; satt en stund i läsfåtöljen, gick och lade mig i soffan, gick ut i köket och tog ännu en kopp hett vatten med mjölk och upplöst halstablett i, satte mig i läsfåtöljen igen…

Ack, att få sova! tänkte jag. Måste kolla vad Hamlet sa… ”Att dö, att sova… sova, kanske drömma…” Ja just det; men sedan kom han ju fram till att det nog inte är så kul att vara död. När jag googlade vidare på ”Ack, att få sova” hamnade jag bara hos begravningsbyråer…

Det är med andra ord precis som det brukar vara så här års och förra gången jag var så här sjuk som ingen varit sedan jag var det sist, var tydligen i mars förra året. Så det är bara att citera Piet Heins favoritgruk på nytt (alltså min favoritgruk av Piet Hein):

Jeg er så forkølet, forpint og besværet,
og det er så synd og så trist,
og jeg er så syg, som ingen har været –
siden jeg var det sidst.

Nu ska jag kolla vad alla andra lördagstemabloggare har för sig om nätterna när de inte kan sova. Här finns de: Anna, Bildbloggen, Gnuttan  Helena,  Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter , , , | 31 kommentarer

Om en punkt känns för bryskt och ett komma för vagt

ett semikolonI Svenska Dagbladet svarar språkexperten Ylva Burman så här här på frågan hur man ska använda semikolon: ”Låt bli!”

Och i radioprogrammet Språket följde hon upp samma linje nyligen. Det började med att programledaren Emmy Rasper tog upp en lyssnarfråga med Burman: ”Ska det vara stor eller liten bokstav efter semikolon?” Det korta svaret blev: ”Liten”. Men sedan följde ett längre svar som gick ut på att man ska undvika att använda semikolon överhuvudtaget eftersom det ändå alltid blir fel. Eller att det i alla fall är onödigt. Semikolon behövs inte, enligt Ylva Burman.

Va!?

Aldus ManutiusDetta användbara tecken som håller ordning och skapar samband. Det är precis lagom när en punkt känns för bryskt och ett komma för svagt. Det berättar att det kommer mera. Det gör att man kan klara av krångliga uppräkningar; semikolon föser samman det som hör ihop.

Det var den duktiga tryckaren och grammatik-experten Aldus Manutius som kom fram till att det behövdes, och han visste nog. Det är tack vare honom som vi har många av de gamla grekiska skrifterna bevarade. Han startade ett tryckeri i Venedig 1489, för grekiska och latinska handskrifter som höll på att förstöras. Hans tryckeri tog sig också an Dantes Divina Commedia, som cirkulerade i många avskrifter, ofta med omfattande kommentarer till texten.

Aldus rensade upp och strävade efter att återge texten så nära originalet som möjligt. Den enda ändring han tillät sig i förhållande till Dantes text var förtydligande skiljetecken, inklusive det nykonstruerade semikolonet. Han jobbade hårt, skrev grammatikor och redigeringsanvisningar och utvecklade typsnitt. Han blev 75 år och dog för precis fem hundra år sedan; han är värd att hedras med ett semikolon då och då och inte bara idag på  semikolonets dag.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, historia, Språk | Etiketter , , | 16 kommentarer

Ramberättelse

Toatapeten är röd med guldstjärnor. (Nej, det är inte jag som har valt den och inte redaktörn heller). Jag har försökt med lite olika tavellösningar för att dra uppmärksamheten från tapeten. En litografi i bleka färger? Nej, då blir det röda ännu rödare. Grönt? Nej, det blev alldeles gräsligt. Den här litografin fungerar någorlunda bra, men den är rätt liten och orkar inte ensam kämpa ner den röda tapeten.

Berlin. Litografi av Örjan Wikström, odaterad, men troligen gjort på 1980-talet, före murens fall.

Berlin. Litografi av Örjan Wikström, odaterad, men troligen gjort på 1980-talet, före murens fall.

Det behövs något riktigt färgstarkt som blickfång på motsatta väggen. Något med ännu rödare inslag, som konkurrerar ut tapeten. Jag testar med en tavla som verkar kunna ta upp kampen med tapeten. Den är osignerad, men jag är tror att det är Rune Bergström som målat. Någon kanske tycker att det är olämpligt att hänga tavlor av erkända konstnärer på toan, men jag tycker tvärtom och dessutom är ju alla tavelhängningar tillfälliga. Om en tavla hänger för länge på samma ställe ser man den inte längre.

röd tavla

Hursomhelst var det förvånansvärt svårt att hitta en ram till tavlan. Den här är en nödram, som jag fogat ihop av gammal ramlist. Men jag vill ha en oprofilerad svart ram i stället. ”Ack nej”, sa ramaffären, sådana ramar har vi inte, men försök på Konstnärernas Centralköp. Där föreslog de Masters, som föreslog Kreatima, som föreslog Clas Olson. Vidare till Frameland, Gallerix och Panduro. Många ”Ack nej”, men ingen ram.

Det är inte frågan om några konstigheter. Tavlan är 46×38 cm, det vill säga storlek F8 i den serie som man tillverkar pannåer och målardukar i. Dukar och pannåer finns det hur många som helst i F-formaten, överallt. Hos Centralköpet och Clas Olson fick jag ett halvt löfte om att man skulle ta upp frågan internt. ”Jo, det är klart. När vi har pannåer i de där storlekarna borde vi kanske kunna ha ramar också.”

Visst fanns väl sådana ramar precis varsomhelst för inte så länge sedan. När försvann de?

Publicerat i Att måla, konst | Etiketter , | 22 kommentarer

Semmelstrul – eller litet i-landsproblem…

Jag gillar verkligen semlor, men behärskar mig någorlunda i dessa moralupplösningens tider, då det går att köpa semlor året runt. Fettisdagen är i år den 17 februari. Men jag tycker att man kan börja så smått i mitten av januari. Om man får tag i några, förstås. Eftersom vi har ett bra bageri runt hörnet har jag inte ens kommit på tanken att baka själv. Det är bara att gå/halka Urvädersgränd ner så ligger bageriet där. MEN, jag har mötts av: ”Nej vi har inga semlor på lördagar och söndagar.” Eller: ”Nej tyvärr semlorna tog slut i morse.”

Men nu har jag i alla fall begått semmelpremiär, om än inte den helt fulländade.

semmelstrulNär finsemlor inte finns att få, måste man hitta andra lösningar. På Konsum i Avesta säljs ofyllda semmelbullar. Då behövs ju bara lite mandelmassa och vispgrädde. Jag gjorde i ordning årets första semla, hällde upp lite varm mjölk i en djup tallrik och lät semlan sjunka ner i mjölksjön. Perfekt!

Eller inte. Eftersom semmelfabrikanten har delat bullarna som ett hamburgerbröd säger det bara splash om fyllningen, som far ur semlan och löser upp sig i den varma mjölken. Och inte går det att äta en sån semla för hand heller. Då riskerar man att splasha grädde över hela fasaden och i värsta fall på medmänniskorna. Om man snittar locken så här går det dock bättre.snittad semla

Ännu bättre vore det med hela semmelbullar så att varje semmelkonsument kan få skära sin egen lockmodell. Själv föredrar jag ganska små och trekantiga lock, lösvispad grädde utan socker eller vaniljsocker och extra kardemumma i mandelmassan.

Publicerat i Livet | Etiketter | 25 kommentarer

Tidskrifter

Strax före jul demonstrerades det på Mynttorget i Stockholm mot nedskärningarna av bidragen till kulturtidskrifter. Stödet skulle sänkas från 19 miljoner till 4 miljoner kronor; där rök i stort sett hela det statliga stödet till kulturtidskrifter. IMG_0727

Här demonstrerar Madeleine Grive hur mycket – eller lite – som blir kvar av en tidskrift efter nedskärningen. Ungefär 20 procent. Upprördheten var lika stor som berättigad.

Jag ska inte upprepa de krångliga budgetturerna från i höstas. För kulturtidskrifterna blev kontentan att den borgerliga alliansen, med stöd av SD, drev igenom att 15 miljoner skulle bort inom området “Bidrag till litteratur och kulturtidskrifter”. Det kunde genomförts på olika sätt inom ett anslag på 130 miljoner, där litteraturstödet (som huvudsakligen går till förlagen) är den största posten. Men förläggarna uppvaktade kulturutskottet om hur olämpligt det vore att ta ut besparingen på deras område och då blev utskottsförslaget i stället att kulturtidskriftsstödet skulle drabbades.

tidskrifterOpinionsstormen lät inte vänta på sig. Ni kan tänka er när alla dessa udda kulturtidskrifters utgivare, läsare och tillskyndare i största allmänhet började protestera.

Det är en brokig skara och engagerad. Här samsas drygt åttio tidskrifter: Arkitektur, Arkeologi, feministiska Bang, Biblis, Bild och Bubbla, psykologernas Divan, Expo, Filmrutan, Grafiknytt, Judisk Krönika, Karavan, katolska Signum, Konstperspektiv, Lyrikvännen, Nutida Musik, Opsis Barnkultur, Ord&Bild, Orkesterjournalen, Paletten, Samefolket, Teatertidningen, Tidskriften Västsahara och många, många fler.

Det gick ju inte. Kulturutskottsmajoriteten ändrade sig och vältrade i stället över besparingen på anslaget till regional kultur. Klart det märks mindre när det sprids ut; kanske regionala och kommunala bidrag kan mildra stöten lite, kanske inte. Stödet till regional kultur har redan minskat sedan det gjordes om 2010. Och utöver tappet på 15 miljoner ska ytterligare 25 miljoner bort i år. Var är nu alla upprörda demonstranter. Hallå!arkiv, parnass, ah

Egentligen hade jag tänkt skriva om tre olika tidskrifter som jag är engagerad i – Parnass, Arbetarhistoria och Arkiv – och det här skulle liksom bara var en liten inledning. Men det är redan för långt så jag får skriva om ”mina” tidskrifter en annan gång. Ödets ironi ville dock att Parnass först blev av med sitt bidrag och sedan fick tillbaka det, medan de regionala arkiven (medlemmar i den organisation som ger ut tidskriften Arkiv) sannolikt drabbas av de besparingar som ursprungligen skulle ha drabbat Parnass… Låter det komplicerat? Vänta bara tills jag förklarat alltihop!

Det är Olgakatt som givit oss lördagsteman denna månad, tack för dem, svårt och roligt har det varit! Nu tar Bildbloggen över inför februari. Här finns alla lördagstemabloggare:  Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Debatt, Lördagstema | Etiketter , , , | 34 kommentarer

Nyckel

”Om Roy Andersson vill rusa in och ta på sig Hugo Rasks karaktärsdrag så är han förstås välkommen. Det är hans privilegium. Men är det inte dags att förstå att vi skönlitterära författare faktiskt skriver fiktion?” OK, jag har förfalskat citatet lite, det är inte Lena Andersson som uttalar sig om sin bok Egenmäktigt förfarande, men det kunde ha varit det.  Roy Andersson har ju hävdat att det är han som är porträtterad i boken.

fulford

Robert Fulford

Jag har lånat citatet av Margret Atwood och boken det handlar om är Wilderness Tips. I en av berättelserna beskrivs en Percy Marrow som ”en skalad potatis med en liten tuva fluff högst upp”.

Journalisten Robert Fulford tyckte att det liknade honom och  blev kränkt. Och Margret Atwood svarade alltså:

”Om Fulford vill rusa in och ta på sig Marrows karaktärsdrag så är han förstås välkommen. Det är hans privilegium. Men är det inte dags att förstå att vi skönlitterära författare faktiskt skriver fiktion?”

Karlshemsnyckel kopia

Nyckel till boddörren. Syrran, Kicki Englund, fotade.

Lördagstemat denna vecka är Nyckel och då ligger det ju nära till hands att skriva om nyckelromaner, dvs fiktiva berättelser där verkliga personer porträtteras, lätt förklädda och under annat namn. Hos oss är väl Strindbergs nyckelroman Svarta fanor mest känd, med elaka skildringar av samtida kulturpersoner som professor Stenkåhl (Karl Warburg) och Hanna Paj (Ellen Key).

Strindberg själv tyckte det var problematiskt. Visst ville han väl komma åt en och annan fiende (”Vi ses i min nästa bok!”) men: ”Men, man kan även göra författaren mycken orätt med att peka på förebilderna, ty författaren kan ha tagit endast några drag av modellen och sedan arbetat ut en figur efter sitt huvud.” Och det är vad de flesta författare vittnar om. Som kleptomaner plockar de på sig vad de kan komma över, en replik här, ett gest där, en bra miljö, ett intressant gräl eller en idyllisk scen eller en olycka. Så stuvar de om och renodlar eller komplicerar så att deras personer till sist – är i alla fall förhoppningen – gestaltar de känslor och idéer som författaren vill uttrycka.

Fritjof Nilsson Piraten utvecklade det så här i en radiointervju: ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad.” Och i förordet till Tre terminer resonerar han på liknande sätt kring begreppet nyckelroman: ”Och om han gjorde sin hjälte till cyklop skulle ändå någon stoppnål känna igen sig själv.”

Om de verkliga personerna identifieras ställer de sig ofta i vägen för läsningen. Lena Andersson försökte, liksom Atwood, förklara detta för sina läsare och för Roy Andersson. Kjell Espmark är inne på samma tanke i Albatrossen på däcket: ” Vill vi göra ett diktverk rättvisa ska vi inte betrakta det som ett chiffer att knäcka utan som en egen värld.”

mattisNär dokumentärfilmen om Astrid Lindgren sändes på TV nyligen protesterade författaren Gun-Britt Sundström mot en alltför mekanisk eller fantasilös tolkning av Lindgrens verk. (Och nu ska alla som vill behålla sin egen bild av Ronja Rövardotters pappa sluta läsa.)

I dokumentären fick vi veta att det är förre Expressenchefen Bo Strömstedt som är pappa Mattis… Fast så är det nog inte. Astrid Lindgren var vän till familjen och kan möjligen ha lånat någon av hans repliker när han oroade sig för sin dotter.

Å andra sidan går det ju inte att förneka att det är spännande att få veta mer om Astrid Lindgrens liv och arbete och hur det vävs in i böckerna. Under hennes anställning på  underrättelsetjänstens censurbyrå kunde hon följa vad som hände i Tyskland under andra världskriget. Att Pippi Långstrump blir en kraftfull plädering mot lydnad känns som en naturligt följd.

Oj, det blev långt det här! Det är Olgakatts trevliga lördagsteman i januari som inspirerar. Här kan man läsa om övriga lördagstemabloggares nycklar:  Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Lördagstema | Etiketter , , , , | 28 kommentarer

Skräp

plastpåseNär jag för några år sedan återvände till de trakter i östra Kenya, där jag arbetade som ung, var jag förvånad att allt var sig så likt. I byarna, en bit inåt landet från Mombasakusten, såg det ut ungefär som då. Samma slags hus, samma slags kläder, khangas och kitenges, samma fnittriga ungar som kiknade av skratt när jag försökte prata swahili med dem. Men en sak hade tillkommit: mängder med plastpåsar överallt, längs vägarna och i byarna.

Förr bar man hem det man handlat i papperspåsar, eller i tygkassar, ofta sådana där nätkassar som min farmor brukade ha i handväskan. Nu används tunna prassliga plastpåsar till allt, påsar som blåser iväg och samlas i drivor längs vägarna.

På håll kan det se ut som solkiga snödrivor i mars. Eller som lövhögar om det är de bruna och svarta plastpåsarna som dominerar.

Skräpiga vägkanter är ju inte det första man fotograferar när man är ute och reser. Därför hittar jag ingen bättre plastpåsbild än den här. Den här kvinnan har i alla fall lagt det mesta av sina inköp i en tygsäck som hon bär på huvudet och i handen har hon en plastpåse med lite lättare saker.

Hur ska det gå med vår jord om vi inte förbjuder plastpåsar, undrar jag. Eller plast överhuvudtaget, som riskerar att hamna i naturen. Klotet kvävs. I haven driver hela plastkontinenter omkring; fiskar, fåglar, sköldpaddor och andra djur dör av det.

sköldpadda inplastadDen här stackars sköldpaddan har jag letat upp på nätet (bilden har cirkulerat lite varstans, bland annat på Facebook). Den fastnade i ölburksförpackningen som unge och så gick det som det gick.

Det finns många fler och väldigt otäcka bilder av olika djur som dött av skräp som tanklösa personer hivat i havet. havet horisont

Havet är inte så oändligt som det ser ut som och känns som. I ett fotomontage har fotografen Markus Johansson illustrerat detta. Vid strandkanten sitter ett barn och lyfter upp havsytan så att man ser skräpet inunder. Tankeväckande bild. Min enda invändning är att det egentligen är bra mycket värre än de PET-flaskor som visas på fotot.

Det är förstås inte bara i Östafrika och till havs som det är ett problem. Det slängs för mycket på fel ställen överallt, inte minst här i Stockholm, där vi ännu inte fått igång en ordentlig sopsortering. Man får knalla iväg med det man kan, dit det går. En intressant utveckling är att de stora klädfirmorna börjar inse att det kan vara lönsamt att återanvända gamla kläder. Vi börjar närma oss ”peak cotton”, den punkt där det blir svårt att producera med bomull än idag. Såväl gamla kläder som som lakan är därför inlämningsbara. På H&M (och kanske på andra ställen också, men det har jag inte kollat) får man en rabattkupong när man lämnar in sina gamla kläder. Gör det!

Olgakatt står för lördagsteman i januari och idag är temat alltså Skräp. Här finns övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Debatt, Lördagstema | Etiketter , | 35 kommentarer

Mr Turner skulle nog bli förtörnad…

ung turnerHär är ett självporträtt av Joseph Mallord William Turner från 1800. Han var en känd konstnär i England på sin tid och numera i hela världen, Han var impressionist utan att han visste det. Impressionismen ”föddes” ju som bekant först 1872 med Monets målning Impression: soleil levant”.

Turner var verksam under första halvan av 1800-talet och ville bli arkitekt, men ändrade sig sedan och blev i stället framgångsrik bildkonstnär. Han var ofattbart produktiv, till en början med ganska traditionella målningar, ofta stadsmotiv där han med sin arkitektträning var bra på att fånga de olika byggnadernas karaktär.

Han reste i Europa, målade klassiska miljöer i Rom, Canale Grande i Venedig, Sankt Gotthardspasset i Alperna och holländska landskap. Han målade gärna olika scener ur antikens historia.  Innan han fyllde trettio var han en erkänd konstnär i den mer traditionella stilen. Sedan utvecklade han sin pre-impressionistiska stil, som ifrågasattes av en del, men som ändå ledde till att han blev president för Royal Academy of Arts mellan 1845 och 1850, mot slutet av sitt liv. Kort sagt, en mycket framgångsrik person, om än med sina egenheter och problem. 

Om denna person har Mikael Leigh gjort en film som jag verkligen såg fram mot att se. Förhandsreklamen berättade att huvudrollsinnehavaren, Thimothy Spall, gått på konstskola i två år för att kunna klara av rollen som konstnär i filmen. Respekt!

turner jr o sr

Pappa Turner med sin son. Pappan till höger.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om resultatet. Eller det vet jag väl, för jag tycker filmen är dålig, men jag är förbryllad över att så många gillar den. När man läser de engelska recensionerna inser man att man borde älska filmen. Ett mästerverk!

filmbild

Timothy Spall som Turner i filmen Mr Turner

Men, undrar jag, ser ni inte att den är pretentiös, dåligt rollbesatt (Turner och hans pappa ser till exempel lika gamla ut, eller möjligen ser pappan lite yngre ut), den är alldeles för lång (2,5 timmar), den saknar  handling och framställer Turner som en grobian, medan så gott som alla andra personer i filmen är som hämtade ur Black Adder eller Jeeves and Wooster. Konstkritikern John Ruskin – som beundrade Turner och försvarade ett friare sätt att måla – påminner i filmen med sitt maniererade sätt mycket om Bertie Wooster, spelad av Hugh Laurie.

Fotot är fint, men den stackars fotografen måste också ta folkliv i staden, eller livet i hamnen och liknande trots att det är pinsamt uppenbart att statisterna inte har en aning om vad de ska göra. En man har tydligen fått order om att plocka med fisken lite hit och dit. Hit och dit. Hit och dit. När vi nu skaffat så mycket fisk måste ju scenen få ta lite tid…

zongtavlan

Slavskeppet Zong. Man skymtar de kedjor som slavarna var hopkedjade med.

Men värst av allt är ändå att man får se så lite av och veta så litet om Turners konst. Ett av hans viktigaste verk, Slavskeppet, visas överhuvudtaget inte. Men Ruskin, som köpt tavlan, får i filmen berätta i affekterade ordalag (i bästa Bertie Wooster-stil) om hur han njuuuter av målningen varje morgon, innan han intar sin frukost. Tavlan föreställer ett hundratal slavar som kastats överbord, levande, hopkedjade, från slavskeppet Zong, för att drunkna. På så sätt fick rederiet ut försäkringspengar för slavarna. En säkrare inkomst än att frakta dem över Atlanten för försäljning. Man målar inte en sådan tavla utan att mena något med den. Det hade varit värt mer att få veta mer om, hellre än att se de där fiskarna.

Tja, sedan är förstås kvinnorna kantigt eller parodiskt skildrade, utom kanske den rara mrs Booth, som Turner flyttar ihop med under senare delen av sitt liv.

foto av turnerÅterigen: William Turner var inte det groteska bergtroll som Timothy Spall framställer honom som. I intervjuer har Spall fått frågan varför han valt att låta Turner uttrycka sig mest i grymtningar och Spall förklarar att det föll sig naturligt under inspelningens gång. Jag tycker han kunde ha ansträngt sig mer.

Och här är Turner på ett fotografi som togs kring 1845. I filmen finns det en scen där Turner och mrs Booth låter fotografera sig. En ofattbar nyhet på sin tid.

För alla som tänker se filmen kan det vara bra att veta att han såg ut så här.

Ja, jag är nog lite arg, men det är nog inget mot vad Turner skulle ha varit om han hade sett filmen, han hade nog varit djävligt förbannad.

Publicerat i Att måla, historia, konst | Etiketter , , , | 20 kommentarer