Här på Folkungagatan ligger ett apotek. Bra läge, ganska nära tunnalbanan, bredvid Lidl, mittemot en stor ICA-hall och med populära ställen som Wirströms och Systembolaget intill.
Mitt över gatan ligger ett apotek till. Runt hörnet, om man går Götgatan söderut finns ytterligare tre apotek. Och på Götgatsbiten norrut finns också ett apotek.
Är vi extra krassliga här på Södermalm, eller vad är det frågan om? Och har vi blivit extra krassliga efter den så kallade apoteksreformen 2009, för det är först då som har det dykt upp apotek precis överallt. Nej, det är klart att vi är ungefär lika friska som resten av befolkningen och apotekstätheten på Södermalm är bara löjlig.
Apoteksreformen innebar att man monterade ner en välfungerande organisation för att ge privata företag möjligheter att tjäna pengar på våra skattesubventionerade mediciner.
Fast det skäl som angavs var ökad tillgänglighet. Det har väl blivit lite si och så med den där tillgängligheten. I Stockholm har antalet apotek ökat med 56 %. I Lima har de minskat med 100 %. Inte vet jag hur man tänkte, men avreglerar man en marknad som denna finns det en risk att de som vill tjäna pengar på verksamheten söker sig till städer och tätorter.
Myndigheten för vårdanalys har intresserat sig för hur det gått och de konstaterar att över hälften av kunderna inte kunnat få ut sina mediciner på det första apoteket de besökt. Inte på det andra heller, skulle jag vilja tillägga. Jag har vandrat runt, väntat länge, beställt och gått tillbaka. Apoteken har blivit fler och mindre och har inte lika stora lager som förr. Man satsar på annat som godis och bantningspreparat för att hålla försäljningen igång.
Trots det stora apoteksutbudet kring Folkungagatan kan det alltså vara knepigt att på tag i de mediciner man behöver. Men inte nog med det. Apoteken är underbemannade (hur skulle de annars kunna leverera vinster?) och personalen ofta vilsen. Farmaceuternas fackförbund har klagat på bristande kompetensutveckling i privatiseringarnas spår. Jag tror dem, efter att tålmodigt ha guidat många genom olika recept.
Om man privatiserar ska det ju bli både billigare och bättre, eller hur? Den kanske beror på vad man ger sig på. Eftersom apoteken var en välplanerad och välskött verksamhet har det nu blivit dyrare, svårare och mer tidsödande att köpa mediciner. Man HÖJDE de statliga subventionerna till apoteken när de privatiserades, eftersom man ville locka privata företagare och få fler försäljningsställen i landet. Det lyckades (fast mest i Stockholm då). Men ett annat resultat var att några av de privata företag som var särskilt lockade var bolag som undviker att betala skatt i Sverige genom skatteplanering.
Anders Borg medgav 2011 att det gått överstyr: ”Staten lägger över 20 miljarder i läkemedelssubventioner och sedan tillkommer mycket betydande belopp från landstingen. Mot det perspektivet är det naturligtvis djupt stötande om bolag därefter skickar skatteintäkterna till skatteparadis eller helt undkommer beskattning”.
Det som förundrar mig är att inte alla är jättearga hela tiden. Vi har fått dyrare medicin och långa köer på på de underbemannade apoteken, där medicinen vanligtvis inte finns… Några tjänar storkovan på detta. Men det är verkligen inte vi skattebetalare.
Det har varit mycket hjärta och smärta sedan dess kan jag berätta. För många innebär den fjortonde februari frustration, fumliga försök, fåniga formuleringar, fnissiga framstötar, fåfänga förhoppningar, falska förspeglingar eller fullständiga fiaskon. Och geléhjärtan.
Nåväl, det finns mindre romantiska aspekter på alla hjärtans dag och på apoteket hittade jag några förmånserbjudanden. Den 14 februari kan man kolla blodtrycket gratis. Alternativt kan man välja att köpa en blodtrycksmätare till rabatterat pris.
Det är dags för förkylning, eller influensa, eller vad det kan vara. Hursomhelst kulminerade hostandet i natt (hoppas jag innerligt!) och då är det inte någon idé att försöka sova.
När finsemlor inte finns att få, måste man hitta andra lösningar. På Konsum i Avesta säljs ofyllda semmelbullar. Då behövs ju bara lite mandelmassa och vispgrädde. Jag gjorde i ordning årets första semla, hällde upp lite varm mjölk i en djup tallrik och lät semlan sjunka ner i mjölksjön. Perfekt!
När dokumentärfilmen om Astrid Lindgren sändes på TV nyligen protesterade författaren Gun-Britt Sundström mot en alltför mekanisk eller fantasilös tolkning av Lindgrens verk. (Och nu ska alla som vill behålla sin egen bild av Ronja Rövardotters pappa sluta läsa.)
Återigen: William Turner var inte det groteska bergtroll som Timothy Spall framställer honom som. I intervjuer har Spall fått frågan varför han valt att låta Turner uttrycka sig mest i grymtningar och Spall förklarar att det föll sig naturligt under inspelningens gång. Jag tycker han kunde ha ansträngt sig mer.
