… än så är det vinter

Det är ju lite fånigt att förvänta sig att det ska vara vår i mitten på mars. Det vore rent av oroväckande om klimatförändringarna går så snabbt. Så hur välkommen vårvärmen än vore är det bara att bita ihop, plocka fram vinterkängorna igen och glädja sig åt att det i alla fall är lite ljusare nu än i december. Till exempel.

Ja, jag har just kollat på väderleksrapporten. Snart ser det ut såhär igen.snö

 

cykel i snö

rollator

Jag hoppas verkligen att den här rullatorn hamnade i snödrivan för att någon granne erbjöd rollatorägaren skjuts…

 

Publicerat i Livet | Etiketter , | 8 kommentarer

I väntan på vaddå – eller medan diskvattnet värms…

Det enda foto från köket som jag hittar.

Mamma med brorsan i knät.

Från ungefär tioårsåldern anförtroddes jag enklare sysslor i hemmet på sommarloven. Framför allt gällde det att diska. Köket var lite gammaldags; först gällde det att få fart på vedspisen och sedan satte jag på en kittel med vatten som (när det blivit kokhett) delades upp på diskbalja och sköljbunke och fylldes på med kallvatten till diskvänlig temperatur. Stunden när jag väntade på att diskvattnet skulle bli varmt använde jag till något lustbetonat som att färgsortera mina hårband, rita pappersdockor åt syrran, eller läsa.

Men varför finns det inga foton från köket? Jag hittar inte ett enda där vedspisen är med, utom detta där man anar spisen till höger.

Däremot blev det många teckningar av köket, sittande på den kökssoffa som jag skrev om i förra inlägget. Av alla dessa teckningar har jag bara några konstiga detaljer kvar.

Ofta ledde ett projekt till ett annat så att diskvattnet kallnade och jag fick börja om. Det gjorde inget; jag hade flera timmar på mig efter lunchen och före femkaffet.

ängsbacksköket 1

Spiskåpan. Jag tror det var 3,80 i tak i köket. El fanns i alla fall. Svarta runda högt placerade urtag.

ängsbacksköket 2 - version 2

En modernitet! Ett slags bakmaskin från 1950-talet. Fungerade fint för sockerkaka och butterkaka varma sommardagar när man inte orkade grädda i vedspisens ugn.

 

Jag har tänkt på de där stunderna ”i väntan på” under de senaste dagarna när jag suttit i telefonköer. Först allt ringande och klarauppande efter plånboksstölden häromveckan (nej inget är utklarat än). Och så lite fix åt dotter och dotterdotter som befinner sig i Brasilien. Jag har försökt reda ut EXAKT vilka dokument som krävs för att omvandla dotterdotterns samordningsnummer till ett personnummer och pass. Lotten vet vad jag talar om och här kan man läsa mer om hur sånt går till.

Nåväl, det har blivit många sådana där ”i väntan på”-stunder, sammanlagt ungefär fyra timmar de senaste dagarna och eftersom det inte går att avvika alltför långt från telefonen under tiden har jag städat besticklådor, snyggat upp krukväxter och sorterat skruv.

skruvsortiment

Oj, då. I facket för ”ganska små skruvar” ligger minst en som borde hamna bland ”lite längre skruvar”.

Ja, lite spik också, men som den möbelsnickardotter jag är, har jag mest skruv. På bilden ovanför ser man akutförrådet.

hopsättningssakerStörre skruvmängder förvaras i sina förpackningar i källaren, medan ännu större mängder rostar i snickarboden på landet.

Hursomhelst hittade jag i skruvsortimentet ett kit som oroar mig lite. Det gör mig osäker på om alla våra möbler verkligen är hopsatta på ett säkert sätt. Borde inte detta vara strategiska delar i någon soffa, fåtölj, hylla eller något bord? Och bara tre träpluggar? Men fem små halva rundlar i plast. Och så alla minikåsorna. Säkert väldigt fiffigt och funktionellt, men till vad?

Publicerat i Att rita, Livet | Etiketter , , | 48 kommentarer

Kökssoffa

Det här är farfars snickeriverkstad där han och senare också min pappa Martin och farbror Erland snickrade möbler. br englunds

Den här soffan är gjord där. J360x270-00276Man kan diskutera om den stämmer med rubriken ”kökssoffa”. Men jag menar att om en soffa används i köket, då är det en kökssoffa. På bilden mellanlandar den i ladugården  där farmors ko, Koa, bodde. Där har det sedermera blivit gästrum och ett ofta utnyttjat möbelförråd för möbler som är på väg någon annanstans.

Den lämnade ladugården och flyttade till Kungsholmen i Stockholm, till ett trevligt kök, med utsikt över hela Stockholm. Men så hamnade den i Axelsberg, där köket var så litet att den inte fick plats. Det löste sig dock när soffans vårdnadshavare fick jobb i Brasilien, för då följde soffan med. Där hittade den en trivsam plats innan för köksdörren, sådär som det gärna ska vara, med utsikt över São Paulo.DSCN0579

 

mormor ängsbacken 1Det finns gott om kökssoffor i familjen och av någon anledning verkar alla väldigt flyttbenägna. Man hittar dem inte alltid där man ställde dem senast utan ofta på nya överraskande platser.

Här är min mamma på Ängsbacken i Horndal, där vi växte upp. Där fanns gott om plats att samla på soffor. Mamma sitter här på ett auktionsfynd, som varit kökssoffa lite här och där. Den hängde med till Uppsala, tillbaka  till Horndal för att sedan bege sig till Stockholm och Södra Stationsområdet.

Idag bor den troligen på Götgatan om jag är rätt underrättad. Den soffan har en snarlik kompis, men den har lite annat schwung på rygglinjen.

lojsanbebis 7

Tyvärr är det svårt att hitta en bra bild på den – jag tycks vara usel på att dokumentera sofforna –  men här ser man i alla fall lite grann. Den bodde också länge i Horndal, flyttade sedan till Stockholm och Enskede, men lär längta hem till Horndal igen.

Tyget på bilden är tyvärr utslitet för länge sedan. Den glada tjejen på bilden är idag en bit över trettio år. Tyget på soffan kommer från en tygfabrik i Mwanza i Tanzania och är ett medlöpartyg. Det är det tyg som man skickar in mellan färgvalsarna för att rensa bort färgrester. När ett medlöpartyg är mättat kasserar man det. Då kan man köpa det väldigt billigt och ofta har det vackrare mönster än de ”riktiga” tygerna.

Ja, så har vi kökssoffornas kökssoffa. Urkökssoffan. Den som fanns i det stora köket på Ängsbacken, innanför dörren. Den har jag vissa planer för.

gruvstugan

Detta är Jakobina gruvstuga som ger begreppet ”stuga” nya dimensioner.

Den har varit utlånad till Jakobina gruvstuga i Grängesberg, där Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har en depå, som nu gradvis flyttas till Stockholm. Inför flytten från Jakobina undsatte brorsan och räddade Kökssoffan. Den bidar nu sin tid på hemlig plats. Den verkar inte heller gilla att bli fotograferad, men jag hittade i alla fall en bild från Ängsbackstiden. ängsbackssoffa

Oj, nu börjar mitt bloggprogram protestera. För många soffor, troligen. Och då har jag ändå inte hunnit berätta om hälften av de soffor som är i omlopp.

DSCN8242Här är en sista soffa för idag. Den har varit kökssoffa här på Urvädersgränd i några år.

Men tyvärr är den i lägsta laget; man når inte riktigt upp till bordet om man inte är lång och ståtlig. Dessutom finns det ett färgproblem. När vi flyttade in sa folk: ”Den där soffan måste du klä om”. Jag tänkte: Den där tapeten måste jag måla över. Men också: Den här soffan är nog lite för låg.

finfin soffaNu har jag flyttat ut den tillfälligt, i avvaktan på att snälla människor ska vilja ta hand om den. Den kommer från Mora och är egentligen syrrans. Visserligen bytte jag till mig den mot en gammal Saab, men nu har Saaben pajat och då borde hon ju få tillbaka soffan, eller hur? Men hon vill inte. Jag har kollat med övriga närstående tänkbara soffintressenter men de påstår att de redan har fyllt sina soffkvoter.

Så nu är min fråga helt enkelt: Är någon intresserad av en herrelös soffa?

PS. En annan, mycket obstinat kökssoffa kan man läsa om här.

Publicerat i Livet, Lördagstema, Okategoriserade | 39 kommentarer

Sällskapsliv

Varje söndag i mars har man chansen att idka sällskapsliv. I det alltid lika myllrande ABF-huset på Sveavägen i Stockholm träffas litteraturnördar i ordets bästa bemärkelse. Sådana som blivit så förtjusta i ett författarskap att de gått med i ett litterärt sällskap för att träffa likasinnade och ägna sig åt sin favoritförfattares liv och verk.

DELS-loggaDe Litterära Sällskapens samarbetsnämnd, DELS, ordnar träffarna i samarbete med de olika författarsällskapen. Sådana finns det för övrigt många av, vi är nog världsledande, tror vi, med våra 130 litterära sällskap i landet.

I vår är det Folke Dahlberg, Tage Danielsson, Det unga Skåne, Verner Aspenström och Bengt Anderberg, samt Lars Ahlin som man samlas kring under marssöndagarna. Ja, det är många karlar, men Det unga Skåne presenterar i alla fall både Victoria Benedictsson, och Stella Kleve. Urvalet av författare är grannlaga och bygger förstås på det olika sällskapens intresse för att delta. Om det blir fler intresserade sällskap än antalet söndagar får de som varit med ofta stå tillbaka för dem som är nya.

logo1I söndags var det alltså Tage Danielssons tur och ordföranden för Sällskapet Tage Danielssons vänner, Sune Lindgren, berättade om hur Tage, tack vare mamma Elsa, tidigt blev hemtam i Folkets Park, där hon stod i gottkiosken.

När traktens ungar spelade teater bedömdes Tage vara för ful och blyg, så han fick ta hand om det tekniska. På gymnasiet engagerade han sig i majkarnevalerna och när han kom till universitetet i Uppsala blev det så klart studentspex.

Det kändes helt OK med en humanist och demokrat som Tage Danielsson den 8 mars, på internationella kvinnodagen. 250px-Tage_Danielsson_radioOch slumpen ville ju att Vasaloppet gick samma dag, vilket gav anledning att dra sig till minnes titlarna på det studentspex som han var en av huvudförfattarna till: Hasa med Vasa, eller Fara i Mora, eller Glid i natt.

Det är svårt att hitta både bilder och inspelningar av Tage på nätet. Jag har försökt hitta något från serien Till Andersson i Nedan, som han gjorde när han arbetade på Sveriges Radio, men jag går bet.

Men här är i alla fall en bild från inspelningen.

Uppdatering: Här är en länk till ett UR-program, många år senare, när samma pedagogiska grepp utnyttjades. Tage förklarar för Gubben i månen hur det fungerar här på jorden. Länktack till Åsa Lauenstein.

Och sedan alla revyerna, filmerna, böckerna. Om man gör tankeexperimentet att han inte hade funnits… vad mycket torftigare vårt kulturarv skulle ha varit då!

dubbelgökenOch så Hasse Alfredson förstås. Samarbetet mellan dem har skildrats så här i en illustration till inspelningarna från revyn Under dubbelgöken, där de tittar upp ur varandras hjärnor.

Stunden på ABF i söndags tillsammans med Tage Danielssonintresserade lockar till förnyad läsning av hans böcker.

Ett litet urval här nedanför.

 

böckerna td

Och gå med i ett sällskap vettja om du inte redan gjort det! Det är ett väldigt trivsamt sätt att hålla kontakt med de författare man gillar. Här kan man läsa mer om DELS och de olika sällskapen.

Publicerat i Att läsa | Etiketter , , | 56 kommentarer

Ansikte

Ansikte är Livsrummets lördagstemaförslag denna vecka. Med risk att alla andra visar samma YouTubeklipp kommer här en stor del av konsthistoriens mest kända ansikten.
Den har snurrat på Facebook rätt länge, men kanske någon har missat den ändå? Mycket skickligt gjort. Men, som redaktör’n undrade: ”Måste de se så bedrövligt underdåniga ut!”

images-3BORGimages-1

 

Ansikten är lika svårt som händer. Eller svårare. Det handlar ju inte bara om att avbilda, utan också om att fånga någons karaktär. En av de de skickligaaste är tecknaren Stina Eidem som är mästare på att porträttera hela personligheten.

Precis som Picasso gjorde i sitt kända porträtt av Gertrud Stein. Vännerna (och kanske också Gertrud själv) protesterade och sade: ”Sådär ser hon ju inte ut!” Picasso tog kritiken med ro och sade bara, fritt översatt: ”Nej, nu nej. Men hon kommer att göra det!”picasso-stein1

Det påminner lite om pappas inställning till porträttfotograferande. Han var en flitig fotograf, men bortsett från att han ständigt jagade oss ungar med kameran, brukade han sällan ta porträtt. ”De flesta gillar ju inte att se hur de ser ut”, sa han ”så jag lägger gärna undan bilderna i tio år och när jag tar fram dem tycker de att de är riktigt bra!”

Själv har jag sällan lyckats med porträtt. Jag ritar ansikten oavbrutet, hundratusentals, skulle jag tro, vid det här laget. Men det är ett slags klotter. Ett bra sätt att hålla sig koncentrerad under sammanträden och liknande. Det är lite svårt att förklara, men min förstående teckningslärare på gymnasiet – bless him! – lyckades lyckades få mina andra lärare (som var väldigt irriterade på mitt ständiga klottrande) att förstå det var mitt sätt att lyssna och koncentrera mig. Såhär ser klottret ut idag. elisabeth höglund

Eventuellt inspirerat av På Spåret. En ung Elisabet Höglund, rentav? Så om någon säger att så där ser inte Elisabet Höglund ut, kan jag lugnt svara: ”Nej nu nej. Men hon gjorde det en gång!”

Här finns alla andra lördagsbloggare: Anna, Bildbloggen, Gnuttan  Helena,  Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att rita, Att tolka, Lördagstema | Etiketter , , , | 63 kommentarer

Nyrånade råd

När någon just har stulit ens plånbok, med körkort, Visakort och en hel drös med andra kort, är den dominerande känslan mest förvåning. Man trevar i väskan efter sin plånbok. Men… Var är den? Måste ligga i bilen? Nej. Då ligger den väl på den senaste affäreren man besökte? Nej. Obevekligen borta.

ficktjuvar1-e1315398218681

Bild från Polistidningen

Man ringer banken för att spärra kontokorten men det är redan för sent. Sju minuter efter den senaste butiken man besökte har någon tagit ut alla pengar som fanns på kontot (vilket dessvärre var ovanligt mycket pengar, inför diverse större inköp).

Så vidtar polisanmälan via telefon, UC-spärr via nätet, anmälan av körkortsförlust via nätet, spärr av bensinkort, mm. Det är fredag kväll och även om det mesta är stängt går mycket att fixa via nätet. Jag får en obehaglig känsla av att jag kommer att vara så spärrad att jag inte kommer att finnas på måndag…

Idag, på måndagen, gick jag till banken för att fylla i den ”reklamation” som krävs och för att få lite uppgifter om tidpunkter och annat som polisen vill ha för att kunna kolla övervakningskamerorna. Där blir jag utskälld. Inte för att jag blivit rånad, utan för att jag har fräckheten att komma den första bankdagen i månaden. ”Det kommer jättemånga människor första bankdagen. Du kunde ha väntat!”

kodJag ber om ursäkt och överseende och lovar att se till att bli rånad mitt i månaden nästa gång. (Skämtet uppskattas inte, kan jag meddela.)

Men i alla fall, det jag vill berätta är att det där med att skydda koden är jätteviktigt. Jag brukar vara försiktig, men ändå har någon lyckats kolla min kod. Kanske någon filmade när jag knappade in? Och nuförtiden finns också värmekameror som kan kolla din kod, vilka tangenter du tryckt på och i vilken ordning. Lägg därför handen på tangenterna när du är klar och värm upp allihop! Ta ut lite extra kontanter och lägg dem i någon säker innerficka, i stället för att använda kontokort hela tiden. Och, ja, se upp i största allmänhet! It’s a djungle out there!

Nu är jag rätt avkodad, måste fixa nytt körkort, väntar på nytt kontokort, och är rätt glad att jag inte har något bank-id, när jag ser nyheterna om hur lätt man snor sådana pengar. Men, snälla, de där fina korten på barnen, som jag inte har några kopior på, dem skulle jag väldigt gärna vilja ha tillbaka!

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 43 kommentarer

Drömresa

whispering

Hotell Whispering Palms. På den tiden ett strandhotell långt från staden, norrut, lite stökigt, oorganiserat och mycket charmigt, med fina stränder.

Drömresa är Ankis förslag till lördagstema denna vecka. Min drömresa är en tidsresa Jag skulle vilja återvända till platser som en gång var idylliska, soliga och vänliga, men som nu är antingen extremt exploaterade som turistmål, eller helt enkelt för farliga.

Jag skulle vilja besöka de platser som jag bodde på när jag arbetade i Östafrika och träffa de människor som jag blev god vän med, men som jag senare tappade kontakten med.

Vi pratade ibland om det där, att vi ”wazungus”, européer, bara är där på besök.

sithie

Förlorad Mombasakompis

”Visst är det trevligt”, sade de, ”men ni försvinner ju. Man bygger upp en vänskap, man umgås, tillbringar helgerna tillsammans på stranden, gör utflykter, kommer ihåg varandras födelsedagar, blir en del av varandras vardag. Men så försvinner ni och man måste börja om med nya vänner. Ni återvänder till era gamla vänner därhemma och lämnar ett tomrum här.”

Det ligger mycket i det. För oss besökare är det ju väldigt trevligt att få vänner i det tillfälliga hemlandet, men, som en av mina Mombasakompisar sa: ”Nu får du ursäkta mig, men den här helgen har jag inte tid med dig. Jag måste se till att jag inte tappar all kontakt med mina gamla kompisar här. Jag kan inte flänga runt med dig hela tiden.” Jag förstod hennes resonemang, men jag trodde att hon hade fel om det där att vi skulle tappa kontakten. Fast där var det jag som hade fel.

mombasabilder 4

Om det vore möjligt med en tidsresa skulle jag i alla fall ta med mig en bättre kamera.

gedi

De få bilder jag har från åren i Östafrika är tagna helt utan zoom. På bilden ovanför skymtar man en elefanthjord under trädet. Och på bilden intill ser man resterna av Gedi, som var en stor handelsstad med kontakter över stora delar av världen. När området undersöktes kring 1950 hittade man porslin från Kina, pärlor från Venedig och en sax från Spanien. En viktig kuststad från 1200-talet och några århundraden framåt.

Här bodde ungefär tre tusen personer och när jag var där kunde man ströva fritt bland ruinerna. Idag är det mer välordnat och det finns ett museum som berättar mer om Gedis historia, så mycket som man kunnat klura ut. Men hittills har man, såvitt jag vet,  inte fått någon förklaring till varför staden plötsligt övergavs, någon gång på 1600-talet.

Jag önskar att jag kunde förmedla något av stämningarna från den tidens Östafrika. Öppenhet, vänlighet, humor, hjälpsamhet och glädje. Mycket musik. Minnena präglas av värmen, dofterna och så den sorglösa soukous-musiken, eller Congolese, som den kallades. Så drömresan vore att kunna resa tillbaka i tiden, återknyta kontakten med förlorade vänner (och få deras mejladresser!) samt ta lite bättre bilder av alla fina motiv som jag missade.

Men medan jag väntar på att tidsresor ska bli genomförbara bläddrar jag bland sommarbilder och drömmer om sommarkvällar vid sjön. Bästa resmålet!alsolnedgång

Tack Anki för månadens trevliga lördagsteman! Vem tar över?

Uppdatering: Livsrummet kommer att servera mars-teman.

Här finns de andra lördagsbloggare och deras drömresor: Anna, Bildbloggen, Gnuttan  Helena,  Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 51 kommentarer

Man kan inte ha vantar när man sköljer fisk

Filmen Timbuktu innehåller några av de mest symbolladdade scener jag någonsin sett. Det borde finnas en Oscarskategori för bästa scen. Timbuktu var nominerad som bästa utländska film, men borde också varit nominerad för bästa foto. Samt i den ännu icke existerande kategorin ”Bästa filmscen”. Filmen består av en serie välkomponerade, vackra, innehållsmättade scener.

tuaregområdetSå här ser det ut på kartan i de trakter där filmen utspelar sig. Gränserna har inte dragits av dem som bor där. Någon har suttit med en karta på skrivbordet och dragit gränser med en linjal. Folkgrupper som är främmande för varandra har fösts ihop i samma land. Andra folkgrupper, som hör ihop, har splittrats upp.

När de afrikanska staterna blev självständiga bortsåg man från Tuaregerna. De hör hemma i Mauretanien, Niger, Mali, Algeriet, Libyen, Burkina Faso och ingenstans. De har rört sig fritt över några av de olika öknarna som har Sahara som samlingsnamn; deras område är det mörkare på kartan.

Tuaregerna har vid några tillfällen försökt få ett eget land. Tuaregrebellerna tog kontroll över norra Mali år 2012 när en militärkupp i Bamako i söder lämnat fältet öppet. De fick stöd av radikala islamister från grannstaterna. Men islamisterna vände sig sedan mot tuaregerna och tog över makten. De var inte intresserade av självständighet för tuaregerna, de ville framförallt införa sina stränga sharialagar i landet.

Tuaregfamilj som finns i berättelsens centrum i Timbuktu

Tuaregfamilj i berättelsens centrum i Timbuktu

Så till filmen. Tuaregen Kidane och hans familj lever i utkanterna av Timbuktu på sina getter och kor. Visst är Kidane en patriark. Men hans fru och dotter har en stark ställning och man kan ana att tuaregdrottningen från trehundratalet, Tin Hinan, fortfarande ger kvinnorna status och respekt. Kidane tar det lugnt, spelar på sin sitar. Han är marginaliserad men klarar sig och har inget med de invaderande jihadisterna att göra.

bibl timbuktuMedan Kidanes stillsamma liv fortsätter i utkanten av Timbuktu, invaderas staden av jihadisterna. De har med sig megafoner som de använder för att ropa ut sina nya förhållningsorder:

Kvinnor måste täcka allt, slöja för ansiktet, sockor och vantar på. Fotboll är förbjudet, musik och sång likaså. Nya förbud kommer vartefter. Förbjudet att skratta, att vistas utomhus i grupper, att umgås… Att leva tillsammans utan att vara gifta straffas med döden.

timb fotboll

Protesterna tar många former. Fotboll är förbjudet. Alla fotbollar i Timbuktu är beslagtagna. Men pojkarna spelar ändå, utan boll. Med total koncentration och i nära samspel passar de, fintar och gör mål. De vet precis var bollen befinner sig och är överens i båda lagen om att det blir mål när den osynliga bollen kickas från en marig vinkel.

skär av min hand

Men det är framförallt kvinnorna som protesterar. Den här kvinnan är fiskhandlare. När hon får order om att sätta på sig vantar blir hon riktigt arg. Vantar! Hur ska jag kunna handskas med fiskarna med vantar? Hur ska jag skölja fisken med vantar? Då är det lika bra att ni skär av mig händerna. Jag kommer inte att ta på mig några vantar.

piskrapp

En kvinna som ertappats med att sjunga döms till 40 piskrapp. När det gör så ont att hon inte längre kan vara tyst, väljer hon att sjunga sin klagan. Här förväntar man sig att piskslagen ska bli häftigare, enligt den dramaturgi vi lärt oss i amerikanska filmen. Men här gäller ingen amerikansk dramaturgi överhuvudtaget. Piskandet fortsätter mekaniskt, enligt order, trettioen, trettiotvå, trettiotre…

När en tuaregkvinna får en tillsägelse att täcka sitt ansikte svarar hon att det är väl bara att låta bli att titta så slipper man se det man inte vill se.

Medieträning på gång

Medieträning på gång i filmen

Jihadisterna i Ansar al-Dine har ett bildspråk som påminner om nazisternas sätt att använda symboler och maktmarkörer. Uniformer med koppel, bälten, spännen och klaffar; kängor och stövlar; fanor och standar. Dekorativa svartvita textremsor och armbindlar.

immamenDet är inte en kamp mellan olika religioner utan mellan en auktoritär, livsfientlig tolkning av islam, och den mer livsbejakande, musikaliska och odogmatiska variant som råder i Timbuktu.

Jihadisterna läxas upp av immamen i moskén: ”Vad tar ni er till? Ni kan inte komma in här med skorna på. Och absolut inte med vapen. Skäms!” Han menar att de är dåliga muslimer, kärlekslösa och okunniga.

Filmen har kritiserats för att den också porträtterar jihadisterna med mänskliga drag. Onda och ofattbart grymma, ja, men också med sina svagheter och sina tvivel. Det är ingen tvekan om var filmens sympatier ligger. I en av filmens många minnesvärda scener passerar en av de ledande jihadisterna några sensuellt rundade sanddyner i sin jeep. Han ber chauffören backa tillbaka. Han granskar de mjuka formerna och den buske som växer upp i en skreva, tar fram sitt automatvapen och skjuter ner busken. Det är en bra bild av den viktorianism, kvinnofientlighet och dubbelmoral som råder. Det är samma jihadist som i smyg uppvaktar Kidanes fru.

Och Kidane, ja. Hur går det för honom? Det ska jag väl inte avslöja, men filmen regissör, Abderrahmane Sissako, låter Kidanes öde fånga motsättningarna mellan de nomadiserande tuaregerna med sina strövande boskapshjordar och de bofasta maliernas behov av att skydda sina odlingar, fiskenät och andra innomad mot bofastvesteringar.

Det här låter ju som en dyster film, och det är det naturligtvis. Men också humoristisk, hoppfull och varm. Och mycket vacker. Klart sevärd.

Uppdatering: I går kom nyheterna om vandalisering av museet i Mosul och Nineve.

Publicerat i film | Etiketter , | 19 kommentarer

Räddat kulturarv

timbuktu 52 dagarDet mytomspunna Timbuktu är okänt och ligger långt borta, ungefär som Samarkand. En avlägsen plats. Exotisk, men också historisk.

Den här vägskylten visar att det tar 52 dagar att komma dit, med kamel. Men var sjutton ligger det?

För ett par år sedan nådde Timbuktu nyhetsrubrikerna även i Sverige. Staden ligger i norra delen av Mali och invaderades 2012 av den extrema islamistiska gruppen Ansar al-Dine. De ser sig som jihadkrigare för den rätta tron och de införde stränga regler om vad som är förbjudet: musik, fotboll, rökning och mycket annat. Kvinnorna måste täcka all hud. svartvit jihad

De tålde inte traditionell kultur. Byggnader, skulpturer och böcker förstördes. Men de allra flesta gamla handskrifterna räddades.

I januari 2013 drev Malis militär ut islamisterna ur Timbuktu. Det sista ockupanterna gjorde var att sätta eld på  den byggnad som de använt som inkvartering, Ahmed Baba Institutet. Där förvarades ett viktigt världsarv, unika handskrifter från 1000-talet och framöver.

Innan islamisterna hann sätta eld på institutet hade dock den ansvariga arkivarien, Abdel Kader Haidara, hunnit smuggla ut 300 000 manuskript. Han började gömma dem så snart islamisterna kom till stan.  Skrifterna packades i plåtlådor inlindade i filtar. De gömdes först i privata hem och kördes sedan, några åt gången, till lastbilar eller båtar som tog dem vidare till huvudstaden Bamako. ahmed baba bok

Och varför skiver jag då om detta idag? Jo, jag har sett filmed Timbuktu och tänkte skriva om den. Men innan jag gör det behövde jag påminna mig om bakgrunden. Islamisterna trängdes alltså tillbaka. Timbuktu har åderlåtits både på människor och värdefulla byggnader, men de flesta av de gamla manuskripten är bevarade. Filmen handlar främst om Timbuktu under ockupationen och hur en fridsam, musikälskande befolkning möter en helt ny form av islam. Jag återkommer om den.

Publicerat i Böcker, historia | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Citat

Anki föreslår ”Citat” som tema för veckans lördagsblogg. Och då måste man ju kolla om det går att hitta något citat om citat. Ett metacitat, så att säga. Som det här: ”Det finns människor som man inte behöver parodiera, det räcker med att citera…” Det var ju inte så snällt sagt. Då är Marlene Dietrich snällare: ”Jag älskar citat, för det är ett nöje att återfinna sina egna tankar vackert formulerade med stor auktoritet av någon som är erkänt klokare än man själv.”

citatUnder min citatjakt upptäcker jag att citatböcker upptar en förvånansvärt stor del av hyllorna för språkböcker. Det har sin förklaring. Om man ska skriva tal åt folk (som jag gjort ibland) behöver man citat. De dramatiserar, förtydligar och skapar bra utgångspunkter för resonemang. Men man får se upp, för som journalisten  Gabriel Laub säger: ”Citat är bättre än argument. Man kan få övertaget i en diskussion utan att ha övertygat motståndaren.” Det är det ju inte så stor poäng med. Att driva igenom ett resonemang utan att övertyga kommer förr eller senare att straffa sig.

Det ligger i citatets natur att det är lite auktoritärt och då får man ju lust att opponera sig. Som alla varianter på den flitigt citerade uppmaningen att fånga dagen, ”Carpe Diem”. Systerdottern (som inte äter kött) har formulerat sin egen version: ”Fånga karpen!” Eller som en skolelev skrev som svar på uppgiften att förklara begreppet Carpe Diem: ”Dagens fisk.”

Fånga carpen

Uppdatering 22 februari: Här kommer ”dagens fisk”! Det vill säga systerdotterns version av Carpe Diem, som syrran (Livsrummet) fångat med nål och tråd.

En stillsam invändning mot ett vanligt citat är: ”De som påstår att kunden alltid har rätt har aldrig jobbat i handeln.” Eller Scott Adams’ Dogbert som har två viktiga managementregler: One: the customer is always right. Two: they must be punished for their arrogance.”

anna k tolstoyTolstojs berömda och ofta citerade inledning till Anna Karenina (”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.”) har fått många mothugg.

Journlisten Robert Fulford skrev: ”Det är kanske den mest korkade mening som en stor författare skrivit. Han har fått det om bakfoten. Både erfarenhet och litteratur visar att lyckliga familjer kan se ut lite hursomhelst, medan de olyckliga familjernas olycka – känslokyla, fattigdom, alkoholism, bristande ansvarskänsla – är plågsamt förutsägbara.”

Och så har vi ju gott om citat som ”gör karriär” genom att läggas i mer kända personers mun än den ursprungliga upphovsmannen, eller kvinnan.

”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver!” Det citatet tillskrivs numera olika kända nazi-ledare, oftast Göring. Upphovsmannen är mindre känd, dramatikern och förvisso nazisten Hanns Johst som skrev ett patriotiskt skådespel om första världskriget där den här repliken förekommer: ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning.”

Den engelska översättningen är oftast ”When I hear the word culture I reach for my gun.” En brittisk TV-producent David Glencross suckade många år senare: ”Det är högst osannolikt att någon i regeringsställning sträcker sig efter en revolver när de hör ordet kultur. Det är mer sannolikt att de sträcker sig efter ett lexikon.”

Och inte kan jag skriva om citat utan att nämna Dorothy Parker. Inte alltid snäll, men ofta mycket fyndig. Som när hon var på bröllopsresa och hennes förläggare tjatade om ett manuskript som hon inte hade tid att ta itu med. Hon telegraferade tillbaka: ”Too fucking busy and vice versa!” Låter sig inte översättas, tyvärr, men är rätt lättbegripligt ändå. Och på sin gravsten ville hon ha följande: ”Vart hon än begav sig, även hit, berodde det på en missbedömning.”

Här finns alla andra lördagsbloggare och deras citat: Anna, Bildbloggen, Gnuttan  Helena,  Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Lördagstema | 34 kommentarer