Filmen Timbuktu innehåller några av de mest symbolladdade scener jag någonsin sett. Det borde finnas en Oscarskategori för bästa scen. Timbuktu var nominerad som bästa utländska film, men borde också varit nominerad för bästa foto. Samt i den ännu icke existerande kategorin ”Bästa filmscen”. Filmen består av en serie välkomponerade, vackra, innehållsmättade scener.
Så här ser det ut på kartan i de trakter där filmen utspelar sig. Gränserna har inte dragits av dem som bor där. Någon har suttit med en karta på skrivbordet och dragit gränser med en linjal. Folkgrupper som är främmande för varandra har fösts ihop i samma land. Andra folkgrupper, som hör ihop, har splittrats upp.
När de afrikanska staterna blev självständiga bortsåg man från Tuaregerna. De hör hemma i Mauretanien, Niger, Mali, Algeriet, Libyen, Burkina Faso och ingenstans. De har rört sig fritt över några av de olika öknarna som har Sahara som samlingsnamn; deras område är det mörkare på kartan.
Tuaregerna har vid några tillfällen försökt få ett eget land. Tuaregrebellerna tog kontroll över norra Mali år 2012 när en militärkupp i Bamako i söder lämnat fältet öppet. De fick stöd av radikala islamister från grannstaterna. Men islamisterna vände sig sedan mot tuaregerna och tog över makten. De var inte intresserade av självständighet för tuaregerna, de ville framförallt införa sina stränga sharialagar i landet.
Tuaregfamilj i berättelsens centrum i Timbuktu
Så till filmen. Tuaregen Kidane och hans familj lever i utkanterna av Timbuktu på sina getter och kor. Visst är Kidane en patriark. Men hans fru och dotter har en stark ställning och man kan ana att tuaregdrottningen från trehundratalet, Tin Hinan, fortfarande ger kvinnorna status och respekt. Kidane tar det lugnt, spelar på sin sitar. Han är marginaliserad men klarar sig och har inget med de invaderande jihadisterna att göra.
Medan Kidanes stillsamma liv fortsätter i utkanten av Timbuktu, invaderas staden av jihadisterna. De har med sig megafoner som de använder för att ropa ut sina nya förhållningsorder:
Kvinnor måste täcka allt, slöja för ansiktet, sockor och vantar på. Fotboll är förbjudet, musik och sång likaså. Nya förbud kommer vartefter. Förbjudet att skratta, att vistas utomhus i grupper, att umgås… Att leva tillsammans utan att vara gifta straffas med döden.
Protesterna tar många former. Fotboll är förbjudet. Alla fotbollar i Timbuktu är beslagtagna. Men pojkarna spelar ändå, utan boll. Med total koncentration och i nära samspel passar de, fintar och gör mål. De vet precis var bollen befinner sig och är överens i båda lagen om att det blir mål när den osynliga bollen kickas från en marig vinkel.
Men det är framförallt kvinnorna som protesterar. Den här kvinnan är fiskhandlare. När hon får order om att sätta på sig vantar blir hon riktigt arg. Vantar! Hur ska jag kunna handskas med fiskarna med vantar? Hur ska jag skölja fisken med vantar? Då är det lika bra att ni skär av mig händerna. Jag kommer inte att ta på mig några vantar.
En kvinna som ertappats med att sjunga döms till 40 piskrapp. När det gör så ont att hon inte längre kan vara tyst, väljer hon att sjunga sin klagan. Här förväntar man sig att piskslagen ska bli häftigare, enligt den dramaturgi vi lärt oss i amerikanska filmen. Men här gäller ingen amerikansk dramaturgi överhuvudtaget. Piskandet fortsätter mekaniskt, enligt order, trettioen, trettiotvå, trettiotre…
När en tuaregkvinna får en tillsägelse att täcka sitt ansikte svarar hon att det är väl bara att låta bli att titta så slipper man se det man inte vill se.
Medieträning på gång i filmen
Jihadisterna i Ansar al-Dine har ett bildspråk som påminner om nazisternas sätt att använda symboler och maktmarkörer. Uniformer med koppel, bälten, spännen och klaffar; kängor och stövlar; fanor och standar. Dekorativa svartvita textremsor och armbindlar.
Det är inte en kamp mellan olika religioner utan mellan en auktoritär, livsfientlig tolkning av islam, och den mer livsbejakande, musikaliska och odogmatiska variant som råder i Timbuktu.
Jihadisterna läxas upp av immamen i moskén: ”Vad tar ni er till? Ni kan inte komma in här med skorna på. Och absolut inte med vapen. Skäms!” Han menar att de är dåliga muslimer, kärlekslösa och okunniga.
Filmen har kritiserats för att den också porträtterar jihadisterna med mänskliga drag. Onda och ofattbart grymma, ja, men också med sina svagheter och sina tvivel. Det är ingen tvekan om var filmens sympatier ligger. I en av filmens många minnesvärda scener passerar en av de ledande jihadisterna några sensuellt rundade sanddyner i sin jeep. Han ber chauffören backa tillbaka. Han granskar de mjuka formerna och den buske som växer upp i en skreva, tar fram sitt automatvapen och skjuter ner busken. Det är en bra bild av den viktorianism, kvinnofientlighet och dubbelmoral som råder. Det är samma jihadist som i smyg uppvaktar Kidanes fru.
Och Kidane, ja. Hur går det för honom? Det ska jag väl inte avslöja, men filmen regissör, Abderrahmane Sissako, låter Kidanes öde fånga motsättningarna mellan de nomadiserande tuaregerna med sina strövande boskapshjordar och de bofasta maliernas behov av att skydda sina odlingar, fiskenät och andra in
vesteringar.
Det här låter ju som en dyster film, och det är det naturligtvis. Men också humoristisk, hoppfull och varm. Och mycket vacker. Klart sevärd.
Uppdatering: I går kom nyheterna om vandalisering av museet i Mosul och Nineve.
Större skruvmängder förvaras i sina förpackningar i källaren, medan ännu större mängder rostar i snickarboden på landet.
Det finns gott om kökssoffor i familjen och av någon anledning verkar alla väldigt flyttbenägna. Man hittar dem inte alltid där man ställde dem senast utan ofta på nya överraskande platser.
