Syrran föreslår fotografering som lördagstema denna vecka. Borde vara ett önskeämne, men på grund av obefintlig planering (se förra lördagens inlägg) har jag inte tillgång till de bilder som jag skulle vilja visa.
Det är framförallt bilder på en runsten som tagits vid olika tillfällen under över hundra år. Man dokumenterar runstenarna då och då för att se om de vittrar sönder. Ända sedan fotografering blev möjligt på 1800-talet har Riksantikvarieämbetet hållit på med det. Det är ju bra och det ger också bonusinformation om det kringliggande landskapet. Oavsiktlig information, så att säga. På de tidiga bilderna är vägarna smala och krokiga, åkrarna små, gärdsgårdarna och höhässjorna många. På de senaste bilderna är ingenting sig likt, utom runstenen.
Eller också skulle jag vilja visa några av de bilder som pappa tog från vardagsmiljöer och arbetsliv. De bilderna har jag inte heller här. Han var en duktig fotograf och hade en bra känsla för att fånga miljöer som var på väg att försvinna. Men, som syrran skriver i sitt lördagsinlägg, det kunde bli jobbigt när han skulle arrangera oss för fotografering.
Ja, ni fattar. Så jäkla fenomenalt underbar var väl inte den där rosen.
Men intresset för fotografi lyckades han förmedla och inte minst för framkallning och efterarbete i mörkrummet.
Bilden till höger är tagen ur ett gammalt ex av tidskriften FOTO, som pappa prenumererade på, en av de få extravaganser som fanns i hemmet.
Här handlar det om hur man med hjälp av en liten ”spade” kan ljusa upp delar av bilden när man jobbar med en förstoring. En sån kan man göra själv av en pappskiva, ett gem och en ståltråd. Pjatt, kallas den.
Det var ju många moment som skulle samverka för att bilden skulle bli så bra som möjligt: rätt exponeringstid, rätt hårdhetsgrad på pappret och så lite fix med mer eller mindre exponeringstid på olika delar av bilden. Knixigt, men roligt.
Innan man kom så långt som till mörkrummet var det ju filmval, ISO-tal, exponeringstider, bländarinställningar och allt sånt som skulle funka. Kanske filter om man var på riktigt seriöst humör.
Det där med hur man hanterar de manuella inställningarna på kameran kan ju vara till nytta även idag. Men framkallnings-kunskaperna som jag tillägnade mig under långa soliga sommardagar i mörkrummet, de är helt obsoleta idag!
Och nu ska tidskriften FOTO läggas ner. Det känns riktigt sorgligt, den har funnits hela mitt liv och lite till. Konstigt egentligen i dessa tider när det fotograferas mer än någonsin.
Men Allers förlag vill hålla på med annat: ”Just fotografi som ämne är något vi nu släpper medan vi satsar mer på mode, inredning, mat och underhållning. Ämnen där vi redan är starka på marknaden./-/ Det krävs stora satsningar för att lyckas och då måste man tyvärr ibland välja”, säger Stina Abenius på förlaget. Jag borde ha prenumererat, inte bara köpt något lösnummer då och då.
De här numren av FOTO, från 1959 och 1978 hittade jag i ett antikvariat på Sankt Paulsgatan.
Tack Livsrummet för toppenteman i mars! I april är det Gnuttans tur att bestämma teman.
Här kan man läsa om alla andra lördagsbloggares fotograferande:
Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove