Vi har fått ett hedersuppdrag, nämligen att ansvara för ett par barnbarn, en tioåring och en femåring, när föräldrarna och en åttaårig brorsa är på vift.
När vi vinkat av övriga familjen i Krylbo gällde det att hålla femåringen vaken i bilen tillbaka till baslägret, för annars kan det bli komplicerat med sovandet lite senare på kvällen. Tioåringen hittade på en lek som går ut på att man beskriver något och de andra gissar vad det är. Jag säger: ”En rund platt gul sak med röd kant och siffror på.” Både femåringen och tioåringen vet: ”Trafikskylt! Lätt!”
Tioåringen föreslår ”Sånt som man städar bort.” Femåringen ropar genast ”Leksaker!” Det var ju inte riktigt vad tioåringen tänkte på, men vi bestämmer oss för att svaret var så bra att det blir rätt.
Och så diskuterar vi vad vi ska se som lördagsfilm. Jag har äntligen hittat den älskade filmen om en flicka och hennes (låne)häst, Winkys hemlighet. Den har varit försvunnen i ett par år, men är nu äntligen återfunnen. Trodde jag. Men när jag stolt skulle visa upp den för en stund sedan, var det inte alls den DVD som jag trodde att jag lagt ner i väskan utan denna.
Det är en instruktionsfilm om hur man ska slipa knivar med en motordriven slip, med vattentråg och allt. En utmärkt film, men kanske riktigt vad en tioårig hästtjej längtar efter. Femåringen däremot tycker att det ska bli spännande att få se den. Nu hoppas jag verkligen att jag kan leta upp hästfilmen också, så kan vi köra en minifilmfestival här i kväll. Knivslipningsfilmen som förfilm och sedan Winkys hemlighet.
Jag träffade en grupp som skulle söka upp ett antal platser som fanns på en karta och så skulle de skriva vad som fanns där. Vi stötte ihop framför den här byggnaden, Helge Andshuset och diskussionen blev livlig om vem Helge And kunde vara. Någon menade att älgen Hälge nog hade något med saken att göra. Det förslaget röstades ner. ”Då kunde det lika gärna vara Kalle Anka, för han heter Anders And på norska!”
Malmö Konstmuseum visar olika konstnärers tolkning av samma tid i utställningen 
Vi for till Nora, redaktörn och jag, precis som de tre små gummorna. Nora, med sin fina bevarade träbebyggelse är en lyckligt lottad stad, tillsammans med Eksjö och Hjo, som slapp en brutal stadsomvandling när det begav sig. De är de tre städer i Sverige som får kalla sig Trästäder.
