Karin Englund

Gråtfint

Postat den 29 november, 2015 av Karin

Jag tror inte att jag är särskilt gråtmild av mig. Jag är inte lättrörd på bio och jag tror aldrig att ett TV-program fått mig att gråta. Men det är ett par saker (utöver riktigt sorgliga händelser i verkligheten, förstås) som jag inte kan värja mig mot.

Den ena är barn som sjunger på dagis- och skolavslutningar. Dom har övat jättemycket och det blir fint, hur det än blir och alla är stolta och glada och – i mitt fall – mycket rörda.

Jag är inte ensam. ”Det är så gråtfint!” snövlade en mamma när ettorna sjöng på avslutningen förra julen.

Spelar inger roll alls vad de sjunger, jag blir tårögd för allt!

Den andra är när jag ser ett fint samspel mellan djur och människa. Jag fattar inte varför jag ska börja gråta när jag ser det, men jag blir så rörd. Att de förstår varandra. Att de från ömse håll verkligen vill hjälpas åt. Att det GÅR att få så mycket sagt trots att man saknar ett gemensamt språk. Så det var tur att jag hade ett paket pappersnäsdukar med mig på hästshowen i helgen.

Det räcker med att islandshästarna, dessa uthålliga användbara djur, kommer fram i tölt eller flygande pass. Näsduk fram! Det verkliga storsnyftningsnumret var hästarna från Camarque i södra Frankrike. Där finns flockar med halvvilda hästar som också tämjs och används lite som cowboyhästarna i USA. Hemmavid springer de mer som de vill och äter salt vass och annat som växer i de blöta strandängarna i södra Camarque.

På hästshowen på Friends Arena i helgen hade hästtämjaren Lorenzo tagit med sig tio stycken, som alla var med på uppvisningen.

Hästar från Camarque på Friends Arena med en bild av sin hemmamiljö i bakgrunden

Det är en sällsamt lyckad hästsort, som verkligen gillar att samarbeta med människor och alla tio lyssnade uppmärksamt och gjorde som Lorenzo sa. Det är han som står på två av hästryggarna och de andra hästarna hänger med och verkar gilla att springa på led, i par, eller fyra och fyra, att samlas i ring eller hoppa strömhopp över hindren.

Här kan man se en kort film från en liknande show.

Publicerat i konst, Träning | Etiketter att tala med hästar, Camarque, sentimentalitet, skolavslutningar | 14 kommentarer

Änglar

Postat den 27 november, 2015 av Karin

Änglar är Musikantas sista lördagstema i november. Här har jag försökt reda ut arbetsfördelningen mellan de mäktigaste änglarna, alltså vem som är vice VD, vilka som sitter i ledningsgruppen och vem som har ansvar för kommunikation och PR.

Änglar finns i ju alla tre så kallade abrahamitiska religioner, alltså i judendom, kristendom och islam. Det är ett område med otroligt komplicerade hierarkier och det vimlar av småänglar och nästan-änglar. Det är mycket som är lika i de tre religionerna, till exempel ärkeänglar som Mikael, Gabriel och Rafael. Gabriel var ju till och med den som dikterade Koranen för Mohammed.

Men när det gäller den fallna ängeln Lucifer skiljer sig kristendom och islam åt. Lucifer är den vackraste ängeln, ljusgestalten, som vågade trotsa gud och som blev portad från himmelriket och förpassad till helvetet.

Eftersom änglar inom islam aldrig skulle komma på tanken att trotsa gud är den islamska motsvarigheten, Iblis, inte en fallen ängel utan en djinn, en varelse som gud skapat av eldflammor. Djinnerna kan vara lite av varje; de kan vara snälla och fromma, eller otrogna anhängare till Iblis, onda typer.

Djinnerna är populära i dataspelsvärlden eftersom de kan ta spelaren ur olika knipor. Det här är en djinn som hjälper hjälten Saladdin.

De har övernaturliga krafter och kan ta sig olika skepnad och kan alltså hjälpa människorna och kämpa på det godas sida. Och här tycker jag mig ana en likhet med våra olika nordiska väsen, vättar och underjordiska varelser som man trodde på tills ganska nyligen.

Som i en berättelse som man kan läsa i medlemsbladet för Johan-Olov- sällskapet. Det kom med posten i går och här finns berättelser om livet på bruket och slitet i smedjor och hytta. En av novellerna heter Oknytt och det är just sådana där små övernaturliga väsen som djinnerna. Deras karaktär växlar, men de ger gärna ett tjuvnyp om de tycker det finns anledning till det. Hustomtarna, eller vättarna hör hit, de som vakar över husdjuren och hjälper en med sysslorna.

I Johan-Olovs novell får vi veta att det var olycksfall och elände i den övre smedjan i Högsfors. Eldsvådor och krånglande blåsbälgar.

Där basade gubben Wivägg, som fnös åt allt vad skrömt och vidskepelse heter, trots att han var från Värmland. Men en dag hittades han död. Han hade fallit i en slagghög och brutit nacken ”och sen var det alldeles som det var slut med olyckorna”.

I den nedre smedjan fanns Pelle Stadig. Han trodde på smedtomtarna och ordnade det trivsamt för dem. Han pratade ”med allehanda för oss icke synliga väsen” och bjöd dem till och med på mat. De andra smederna drev med honom, men han förklarade bara att det där med mat var inte så viktigt, det handlade om den goda viljan och förståelsen, som gör de osynliga välvilligt stämda. Precis som man ska handskas med djinnerna!

Tack Musikanta för novemberteman! Nu tar Anna över. Och här finns de övriga lördagsbloggarnas änglaskaror: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Lördagstema, Okategoriserade | Etiketter änglar, djinn, slaggstänk | 33 kommentarer

Dofter

Postat den 21 november, 2015 av Karin

Lördagstemat idag är dofter, föreslår Musikanta. Bra, då kan jag passa på att varna för denna produkt. Ni anar inte vad som kan hända om ni ger er in i feromonernas riskabla djungel!

Feromoner är ett slags dofthormon som är väldigt viktiga i djurvärlden. Djuren har en mottagningsanordning för feromoner, placerad någonstans i näsan eller munnen. Det kallas vomeronasalorgan (urk!) och har en uppkoppling till en lämplig analyscentral i hjärnan.

Det är lite osäkert om vi människor verkligen har motsvarande utrustning. Visserligen har vi också en kvarleva av det där vomeronasal-organet, som sitter en bit upp i näsan, ungefär där skiljeväggen mellan näsborrarna slutar. Men (och nu citerar jag expertis på Lunds universitet om hur det är för oss människor): ”hos oss är det oklart om det fungerar. Troligen fungerar det inte.” Det är lite som en telefonlur med avklippt sladd. Ingen telefon och ingen koppling till hjärncentralen.

Det har gjorts en hel del försök på människor med olika slags dofthormoner och det enda man kan konstatera är nog att det är väldigt ovisst om det påverkar oss alls, eller i så fall hur och varför.

Ormar är däremot väldigt känsliga för dofthormoner. De luktar med sin tunga som de sträcker ut och fångar upp feromonerna med. Sedan för de tungspetsen in i munnen upp mot dofthormonmottagaren. Då skickas signaler till ormhjärnan som berättar om det är en rädd liten mus som ormen har framför sig eller kanske en karsk giftgroda, som det är bäst att låta bli.

När man läser vad parfymindustrin använder sig av för slags olika hormoner från djurriket blir man fundersam. Ni vill inte veta. Men mitt råd är: gå inte ut i skogen, eller för den delen till Skansen, om ni skaffat er en sån där feromonbaserad parfym. Det kan leda till närgången uppvaktning från de mest överraskande varelser!

Här är listan på övriga lördagsbloggare. Hoppas den är någorlunda aktuell:

Hör av er om någon ska strykas eller läggas till!

PS. En novell om dofter och lukter skriven av Horndalsförfattaren Johan-Olov Johansson kan man läsa här.

Publicerat i Att tolka, Lördagstema | Etiketter dofter, feromoner, vomeronasalorgan | 28 kommentarer

Gråzonens rikedom

Postat den 18 november, 2015 av Karin

Termen ”gråzon” dyker upp i samband med terrordåden i Paris i en ny betydelse. Uttrycket brukar ju användas om sånt som man inte riktigt vet hur det ska bedömas, eller om det är lagligt eller olagligt. ”Ja, där befinner vi oss ju i en gråzon…” säger politiker och advokater.

Men nu handlar det om något helt annat. Till exempel de livliga och trivsamma kvarter i Paris där unga människor gärna roar sig. Så här skriver Cecilia Uddén i en analys för Sveriges Radio om vilka IS har som måltavla: ”De representerar det unga, multikulturella, progressiva, liberala, toleranta Frankrike. Just den gråzon av samexistens som IS, enligt egen utsago, säger sig vilja utplåna. IS ideologer vill skärpa motsättningarna och göra världen lika svart och vit som IS svart-vita flagga. /…/ I den egna publikationen Dabiq (februari 2015) skriver de om denna gråzon under rubriken ’The Extinction of the Greyzone’, om nödvändigheten att utplåna gråzonen.”

Restaurang La Belle Equipe var ett av målen för terrorattacken den 13 november.

Många av mina bästa minnen har i så fall utspelat sig i gråzoner. Under studietiden i Uppsala då jag lärde känna många studenter från andra länder. Som turistguide i Europa och Östafrika. Som anställd på Hammarskjöldfonden och SIDA. Under åren i USA där vi hade en ”etnisk” klubb. (Jo, om man är svensk är man ”etnisk”, precis som de som kommer från Sri Lanka, Chile, Senegal eller Finland.) Eller för den delen hemma i Dalarna, när ungdomarna i familjen samlar släktingar och kompisar från olika håll.

Hellre gråzon än svartvitt säger jag bara!

Publicerat i Att resa, Att tolka, Debatt | Etiketter Gråzon | 22 kommentarer

En hjälte i Beirut

Postat den 15 november, 2015 av Karin

Man blir sittande framför Tv-nyheterna, hur lite nytt de än har att komma med. Terrorattackerna i Paris gör det svårt att göra något annat. Jag tänker att detta är en tillämpning av samma grymheter som finns skildrade i filmen Timbuktu. Attacken riktar sig mot fotboll och musik. I filmen, som har sin motsvarighet i verkligheten, intas Timbuktu av terrorister som förbjuder sång, musik och fotboll. I Paris var de viktigaste målen en stor konsertlokal och en fotbollsarena.

I filmen är det inte en kamp mellan olika religioner utan mellan en auktoritär, livsfientlig tolkning av islam, och den mer livsbejakande, musikaliska och odogmatiska variant som råder i Timbuktu.

Om jihadisterna tyckte att livet i Timbuktu var alltför lättsinnigt är det ingenting mot Paris, som de ser som hundra gånger värre, en syndens huvudstad. Här finns allt som IS hatar: livsglädje, musik och sport. Unga män och kvinnor som roar sig och som umgås med varandra oavsett ursprung. Konsertlokalen, Le Bataclan, byggd 1865, är ett välvalt mål. Den är döpt efter en operett av Jacques Offenbach och här har både Maurice Chevalier och Edit Piaff uppträtt; i fredags var det ett amerikanskt rockband som spelade.

Och dagen innan, i torsdags, skedde en liknande attack i Beirut i ett område som sägs vara relativt kosmopolitiskt och öppet, Bourj al-Barajneh. Där det finns såväl shia som sunnis och kristna. En självmordsbombare slog till mot marknaden och dödade 34 personer och skadade hundratals. En annan självmordsbombare var på väg mot den stora folksamlingen vid moskén.

En person såg då vad som höll på att hända och kastade sig över den andra självmordsbombaren. Han som ingrep hette Adel Termos och det är först nu som hans namn börjar synas i en del utländska nyhetsrapporter. Om han inte hade ingripit skulle antalet döda i Beirut sannolikt varit samma som i Paris. Adel Termos dotter, som var med honom vid marknaden klarade sig.

Berättelsen om vad som hände i Libanon, och hur mycket värre det kunde ha blivit om inte Adel hade ingripit, har tagit lång tid att nå fram men i går kunde man läsa en artikel i The Guardian.

I Libanon har man uttryckt sin avsky över terrordåden i Paris, men man undrar samtidigt varför det varit så tyst om vad som hände i Beirut. På Facebook har många lagt trikolorens färger över sina profilbilder, för att visa solidaritet med Frankrike. Här är en sådan bild från Beirut. Men det går inte att lägga över Libanons flagga på motsvarande sätt.

Uppdatering 19 november: Facebooks Mark Zuckerberg gett kritikerna rätt:
”Många har med rätta frågat varför vi aktiverat säkerhetskontroll för Paris men inte för bombningar i Beirut och andra platser. Fram till i går var vår policy att bara aktivera säkerhetskontroll vid naturkatastrofer. Vi ändrade precis detta och planerar nu att aktivera säkerhetskontroll för fler mänskliga katastrofer framöver.”

Det är ju bra, även om man skulle önska att det överhuvudtaget aldrig skulle behövas sådana funktioner mer, inga fler mänskliga katastrofer.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Livet | Etiketter Adel Termos, Bourj al-Barajneh, Paris, Timbuktu | 20 kommentarer

Glas

Postat den 14 november, 2015 av Karin

Lördagstemat som Musikanta ger oss denna vecka är Glas, så jag tänkte reda ut det där med vad klockan är när den slår åtta glas. Det kan ju verka lite svajigt, eftersom åtta glas kan betyda lite vad som helst, klockan 4, 8, 12, 16, 20 och midnatt.

Den här tavlan är av Winslow Homer från 1877. Den heter ”Åtta glas”. Det skulle alltså kunna vara klockan åtta på morgonen, klockan tolv på dagen, eller klockan åtta på kvällen. Eftersom den har undertiteln ”Noon sight” handlar det alltså om mitt på dagen.

Det där med glas berodde på att man mätte tiden ombord med timglas och delade in i vaktpass om fyra timmar. Varje gång man vänder timglaset, som mäter halvtimmar, ringer man i skeppsklockan. Hundvakten börjar vid midnatt och håller på till klockan fyra. Sedan tar dagvakten vid (som nog egentligen betyder gryningsvakt) till klockan åtta. Därefter förmiddagsvakt, middagsvakt, plattvakt och så den sista vakten för dygnet, som kallas första vakten. Varje vakt består alltså av åtta halvtimmar, eller glas, som markeras från första halvtimmen med ett slag till sista, åtta glas.

De här fina timglasen hittades ombord på regalskeppet Kronan under de undersökningar som inleddes av samma person som fick upp Wasaskeppet, Anders Franzén. Kronan var längre, bredare, tyngre och sjödugligare än Wasa och klarade sig också fram till striden vid Ölands södra udde år 1676. Krutet ombord antändes när Kronan förliste och mycket av det som fanns ombord förstördes. Men de här timglasen hamnade i en ficka med segelduk och rep som stötdämpande emballage och klarade sig fint.

Det händer ibland att man stöter på begreppet åtta glas i minnesord över sjömän som dött. Det är sjöfolkets sätt att säga att personens vakt är över. Och det kan inte hjälpas en dag som denna att tankarna går till alla offren för terrordådet i Paris i går kväll, eller vid andra terrordåd denna dystra vecka, många av offren så unga. Man ska leva sina åtta glas, man ska dö av ålderdom, inte av våld. Så många som dog i förtid och som inte fick gå av sin vakt som de skulle, vid åtta glas.

Här kan man se andra lördagstemabloggares glasinlägg: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur

Publicerat i historia, Lördagstema | 24 kommentarer

Kristallnatten, eller novemberpogromerna

Postat den 10 november, 2015 av Karin

I går var det den så kallade Kristallnatten, eller Novemberpogromerna, som det numera allt oftare heter. Den 9 november 1938 startade pogromer riktade mot judar i Tyskland.

kristallnatten 400 judar dödades, 30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger. Hundratals synagogor brändes ner och tusentals butiker vandaliserades.

Det är de krossade butiksfönstren som givit upphov till beteckningen Kristallnatten.

Efteråt gavs judarna skulden för förödelsen, de fick betala skadestånd och tvingades dessutom städa upp i kaoset.

Den diskussion uppstått om det verkligen ska heta Kristallnatten är begriplig ut judisk synpunkt. Det var Hitlers propagandaminister Goebbels som hittade på det namnet. Det innebar att man fokuserade på krossat glas, inte på dödade och deporterade judar eller nedbrända synagogor. Men för många av oss som växte upp under efterkrigstiden har Kristallnatten fått en innebörd som går långt utöver Goebbels tänkta eufemism. Begreppet var så laddat med negativa vibbar att jag som ung hajade till när min mamma berättade att en vas var av kristallglas. Kristall – usch!

Idag är det många som vill att vi i stället ska använda begreppet Novemberpogromerna. Det kanske blir så med tiden, men jag tror man underskattar den svenska grundskolans insatser när det gäller att inskärpa Kristallnattens innebörd. Jag vill gärna tro att varje grundskoleunge vet att det från Hitlers och nazisternas sida var en test på hur långt man kunde gå. Skulle allmänheten reagera och protestera? Lärdomen är att alla måste vara på sin vakt. Eller som Martin Niemöller skrev:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Just nu läser jag en dagbok av en ung polsk pojke i Lodz, David Sierakowiak, som skriver om sin vardag. Det är lite blandat om politik, utflykter och familjebekymmer, som systerns tandläkarbesök. Men så kommer den 1 september 1939 och Hitler anfaller Polen. David är övertygad att England och Frankrike omedelbart ska komma till undsättning. Kanske USA också. Så blir det inte och situationen hårdnar.

Skolschemat läggs om så att det blir färre lektioner och bara på eftermiddagen. Sedan får han inte komma till skolan alls.

Han ångrar sin tidigare lättja och tänker: ”Så förbannat dum jag var på den tiden när jag klagade över att jag måste stiga upp tidigt för att gå till lektioner eller provskrivningar. Om den ändå kunde komma tillbaka!”

I december samma år kommer order om ”Davidstjärnor på höger sida av bröstet och på höger skulderblad. Barbariet går framåt. Snart befaller de väl oss väl att gå omkring med tjärade näsor och i kortbyxor.”

Det skulle bli bra mycket värre än så. David dog i gettot i Lodz 1943.

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia | Etiketter "Kristallnatten", David Sierakowiak, Novemberpogromerna | 12 kommentarer

I min omgivning

Postat den 7 november, 2015 av Karin

Ny månad, nya lördagsteman. Musikanta föreslår I min omgivning idag. Jag skulle kunna ta något av mina tidigare inlägg om Slussen, till exempel det här, som visar hur det såg ut när klöverbladet var nytt och det modernaste och elegantaste man kunde tänka sig. Men ämnet är outtömligt och jag fortsätter gärna på temat och berättar om några konstnärer som höll till här.

Det här är Sigrid Hjerténs konstverk Skördemaskiner och violett lyftkran, så som hon såg motivet från ateljén på Katarinavägen. Det syns att hon gått i skola hos Matisse: färgerna, de branta perspektiven och inne/ute. Hon laddade ofta bilderna med någon figur som förbryllar. En porslinsfigur, en kvinna som vänder sig in mot rummet.

Här har vi maken, Isaac Grünewalds målning av samma utsikt.

De bodde i Drottsgården, på Katarinavägen 14 och hade sin ateljé strax intill. Drottsgården var mycket omdiskuterad när huset byggdes 1909. Det var högre än vad som var tillåtet, något som man löste genom att bygga två olika hus, ovanpå varandra, ett på Stadsgården och ett på Katarinavägen.

När det sedan revs på 1960-talet för att ge plats för nybygge följde man upp Drottsgårdens arkitektur i de nya husen. Det blev rätt lyckat, tycker jag. Ett stramt och snyggt avslut på Söders höjder. Tyvärr verkar det som om man kommer att förstöra den idén nu när planerna för Nya Slussen innebär att man kommer att bygga framför husen.

Men tillbaka till paret Hjertén – Grünewald. De hade sin ateljé i huset intill och här målade de en stor del av sin produktion särskilt under åren 1914 – 1919, då kriget hindrade dem från att åka till Paris. Det var också en träffpunkt för många samtida konstnärer. Den här målningen av Sigrid Hjertén fascinerade mig från första stund när jag såg den som ung. Det är uppenbart att det finns en hel del spänningar i rummet.

I soffan vid det gallerförsedda fönstret sitter Hjertén och ser rakt fram med tom blå blick, medan hennes man och Einar Jolin diskuterar livligt ovanför hennes huvud.

I förgrunden ser man Nils von Dardel tillsammans med en mycket dominerande, mondän dam. Det sägs vara Sigrid Hjerténs önskebild av sig själv. Glad, elegant, världsvan – till skillnad från den präktiga Sundsvallsflicka som hon (också) såg sig som.

Sonen Ivan, i förgrunden till höger, påminner om sin existens och på väggen hänger ett porträtt av en zigenarkvinna med ett barn i famnen. Hon ser ut att ha lust att ge sig av. Och till vänster skymtar en uppgiven kvinnofigur, en statyett som kan sjunka ihop när som helst. Ja, nog finns det en hel del att fundera på i den bilden.

Sigrid Hjertén hade mycket att kämpa både mot och för. Det kan sannerligen inte ha varit lätt att vara en begåvad konstnär, konstnärshustru och mamma samtidigt. Och att dessutom vara hänvisad till samma motiv som maken, i en bransch som handlar så mycket om att bli bedömd och att konkurrera. Det var inte lätt att vara Isaac Grünewald heller. Den tidens judehat innebar att han utsattes för otrevliga förtalskampanjer. Sigrid å sin sida blev förstås inte riktigt blev tagen på allvar, kvinna som hon var. Nu säljs hennes målning med den violetta lyftkranen på Stockholms auktionsverk, med utropspriset 10-12 miljoner kronor…

Huset där deras ateljé låg finns fortfarande kvar i min omgivning, på Katarinavägen 19.

Idag finns en trevlig restaurang i husets bottenvåning, eller två, egentligen, Lilla och Stora farbror Nikos. På sommaren kan man sitta ute och se ut över samma utsikt som Sigrid Hjertén. Farbror Nikos satsar också på konst. Ofta finns det fina små utställningar i restaurangen. Dessutom är maten mycket god, så det finns all anledning att bege sig dit.

Här kan man se hur övriga lördagstemabloggare har det i sin omgivning: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur

Publicerat i Att måla, konst, Lördagstema | Etiketter Farbror Nikos, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Violett lyftkran | 24 kommentarer

Vem vet…

Postat den 2 november, 2015 av Karin

Jag kommer på mig själv med att gnola Lisa Ekdahls populära visa, särskilt när jag är hemma om dagarna och kastar en blick ut genom fönstret.

Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag

Anledningen till det måste vara Slusseneländet. Vem VET någon om detta idag? Hur det blir, vad det kommer att kosta, när det kommer att vara klart. Blir det någon tunnelbana till Nacka och blir det någon jättebussterminal under Katarinaberget? Vem vet?

Men den här bilden måste jag i alla fall visa, för den är smått sensationell. Kolla på kranen. Hon rör sig! Det syns kanske inte så bra på en stillbild, men i vanliga fall står den mer upprätt. Jag brukar reta mig på att en stor dyr kran (vad kostar den per dygn?) bara står där. År efter år! Men idag rörde hon i alla fall på sig lite grann. I minst en kvart.

Publicerat i Debatt | Etiketter Lisa Ekdahl, Slussen, Vem vet | 14 kommentarer

Meningsfull sysselsättning

Postat den 31 oktober, 2015 av Karin

Pettas-Karin har försett oss med meningsfulla lördagsteman denna månad (tack Karin!) och nu denna sista lördag tycker hon att vi ska ägna oss åt Meningsfull sysselsättning.

Det kan ju ta sig många uttryck, som till exempel att laga god mat till medmänniskor och till sig själv. Det känns alltmer som en meningsfull sysselsättning, att välja råvaror som har lite koll på varifrån de kommer och tillaga dem själv, så att man vet vad man får i sig.

Just nu läser jag den annorlunda kokboken Matmolekyler som jag verkligen gillar. Kanske för att den bekräftar några av mina käpphästar.

Som det här med lök. Lök är ryggraden i mycken matlagning, skriver författarna, Lisa Förare Winblad och Malin Sandström. Trots att lök är en av våra vanligaste råvaror och trots att den är älskad är den ändå ”en av kökets mest missförstådda och misshandlade råvaror”. Jag har alltid gillat ordentligt stekt lök, som gärna får bli brun, fast inte bränd, för då blir det beskt. Men samtidigt verkar alla andra tycka att det är en dödssynd att steka löken så att den blir brun. Glaserad ska den vara, genomskinligt ljusgul. Dock inte i Matmolekyler!

Om man får lök över kan de stå modell när man tränar på akvarellmålning – en annan meningsfull sysselsättning, som rensar hjärnan och skärper blicken.

I Matmolekyler slås fast att löken blir som allra bäst om man lägger ner flera timmar på lökstekning. När jag läser deras löklyriska skildringar förstår jag äntligen varför jag inte lyckats med löksoppa tidigare. Det recept jag gått efter i Vår kokbok tar en halvtimme att laga, och då hinner man rosta brödskivor och gratinera soppan också. I Matmolekylers recept tar det tre timmar att laga löksoppa. Jag kollar för säkerhets skull i Julia Childs kokbok också. Jo, hon har ungefär samma tillagningstid.

Vår kokbok har varit en följeslagare genom livet. Vi har nog åtminstone fem upplagor av den, den tidigaste från sextiotalet. Det är en förträfflig kokbok i på många sätt och den tar hänsyn till att man i regel inte har så gott om tid till matlagning.

Men OM man har möjlighet att låta till exempel den Marockanska lammgrytan (på sidan 365 i 25:e upplagan) koka ytterligare drygt två timmar blir den så otroligt mycket godare. Och i Matmolekyler förklaras ner på molekylnivå hur smaken påverkas av ”cellkollapsen” när råvarorna får koka länge och hur till exempel lök och kött påverkar varandra till det bättre.

Här är receptet på den marockanska lammgrytan om någon vill testa. Men minska vattenmängden och låt den gärna koka i fyra timmar under lock!

Och vad har övriga lördagstemabloggare ägnat sig åt för meningsfulla sysselsättningar då, månntro? Det kan man läsa om här: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur

Publicerat i Lördagstema, vikten | Etiketter Den goda franska maten, Julia Child, Lisa Förare Winbladh, Malin Sandström, Matmolekyler, Vår kokbok | 46 kommentarer