Karin Englund

Tusen solar

Postat den 23 maj, 2016 av Karin

Den där brevlådan skulle jag ju byta ut eftersom färgen passade illa till staketet. Men nu är den såpass urblekt att det kan få passera. Tills vidare.

”Det går bra att ställa bilen borta vid verkstan” brukade min farbror säga när man hälsade på. Verkstan revs på 60-talet; där blev i stället en parkeringsplats, en bit från bostadshuset.

Jag tänkte att det vore väl enklare att öppna staketet, där det gick att lyfta bort en sektion, så att man kunde köra in på tomten i stället. Nu förstår jag bättre. Bilhjulen för med sig maskrosfrön och på min farbrors tomt fanns inte en endaste maskros. Då.

Utanför grinden kan man se hur brevbärarens bil planterat ett stråk med små gula solar. Och nu när vi tagit över stället har vi öppnat staketet. Där finns numera ett gult fält av maskrosor innanför staketet, där vi brukar parkera.

Jag ser det som min uppgift att begränsa maskros-spridningen. Försöker rycka upp dem, men det lyckas bara ibland. Försöker halshugga dem med gräsklipparen innan de går i frö, med de listiga små varelserna hukar sig. Eller kortar stjälken. Ju tätare jag klipper, desto kortare stjälk.

Så till sist återstår att plocka för hand, hink efter hink. Framåt kvällen tror man att man har ryckt av alla blommor och knoppar, men nästa morgon möts man på nytt av tusen strålande solar.

Förut la jag alla uppryckta maskrosor på komposten, men det var ingen bra idé. De har ju gett sig den på att överleva på något sätt, så de liksom mognar efter även i plockat skick. Rätt som det är har de satt frön som blåser omkring på tomten. Så nu hamnar de i svarta plastsäckar där de får ligga och ruttna innan innehållet hamnar på komposten.

Och kampen går vidare!

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter maskrosor | 33 kommentarer

Grannen i gränden

Postat den 21 maj, 2016 av Karin

Ibland händer det, när jag stretar uppför Östgötagatan, att jag känner mig lite sliten. Då ringer jag grannen i gränden och undrar om jag kan få pausa hos henne en stund. Det får jag.

Och där finns alkoholfritt bubbel, jordgubbar och knoppande gullregn. Vi pratar en stund. Jag får avbörda mig, men inser snart att vafan, det där som jag var så upprörd över nyss är väl inget att hålla på att älta! Jag får senaste nytt från hennes horisont, som är vid och intressant.

Sedan kan jag ta itu med med mitt igen. Åh, vad jag önskar att alla kunde ha en sån granne i gränden att landa hos när det behövs!

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Oj vilket party!

Postat den 20 maj, 2016 av Karin

Det är något visst med att se en bok växa fram, på sätt och vis roligare än att skriva själv. Tack vare en skrivgrupp som jag är med i har jag kunnat följa en bok av Eva Swedenmark från idé till supertrevligt boksläpp i går. Vilket party hos Farbror Nikos på Katarinavägen!

Redan utanför restaurangen möttes man av en liten kille som delade ut lotter till det kommande boklotteriet. Han såg till att alla fick sin lott, vilket inte var lätt i vimlet av alla som strömmade till.

Eva signerar och förläggaren Ewa Åkerlind, på Ordberoende förlag skymtar längst bak till höger.

Sedan alla fina böckerna, och författaren själv i färger som matchar det läckra omslaget, formgivet av Michael Ceken. Omslaget signalerar energi och glädje, vilket verkligen fångar bokens tema och själ.

Om ni inte börjar leva gör jag slut heter boken och den handlar om fyra kvinnor i i sextioårsåldern som hamnat i lite uppgivna attityder till livet. Tills en av dem, berättelsens motor Garbo, helt enkelt tröttnar på gnäll om karlar och tjat om krämpor.

Hon utmanar väninnorna att sluta klaga och börja leva. Och så gör de det! Inte utan problem förstås, men hej vad det går och vilken härlig läsning det är!

Eva är välbekant med miljöerna som skildras alltifrån Stockholms skärgård till hotell Negresco i Nice och det är trevligt att få hänga med gänget på deras expeditioner. Dessa fyra väninnor med alla sina egenheter, irriterande och älskansvärda, känns som gamla bekanta.

I skrivgruppen har Eva tagit upp olika problem och vridit och vänt på handlingen. KAN Pamela verkligen… Inte är det väl stöld om man… Men inte sjutton ska väl Inga-Lill… Nä, nu MÅSTE dom få åka till Frankrike!

Väldigt kul att följa som sagt och härlig feel-good Mappie-litt, vilket är den term som Eva lanserar för en mer mogen motsvarighet till Chick-litt.

Och här ser vi Milton som ansvarade för det generösa boklotteriet, med många vinster, när han ropar ut vinnarna.

En helt underbar kväll hos Farbror Nikos. Så nu ser vi fram mot fortsättningen och nästa boksläpp om något år!

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Livet, Okategoriserade | Etiketter Eva Swedenmark, Ewa Åkerlind, Michael Ceken, Om ni inte börjar leva gör jag slut, Ordberoende förlag | 4 kommentarer

Vattnet drar…

Postat den 18 maj, 2016 av Karin

Vattnet drar heter en roman av Madeleine Bäck. Boken har just kommit ut på Natur och Kultur och därför besökte Breakfast Book Club förlaget idag för en träff med författaren.

Vattnet är den fina sjön Malmjärn i Gästrikland, i närheten av Torsåker. Om man åker genom Torsåker och in i skogen till höger kommer man en fin tallmo och där ligger Malmjärn, som utsetts till en av Sveriges bästa badsjöar. Fina sandstränder och rent vatten. En idyllisk plats. Och därför idealisk för ruskigheter.

Efter att jag läst boken letade jag upp DN:s recension, där man bland annat kan läsa:

”Åldrig naturmystik möter svensk postapokalyptik när Madeleine Bäck med lätt och varsam hand bygger sin intrig. Skräckelement och socialrealism har blivit en svensk specialitet.”

Äsch tänker jag, så farligt är det väl inte med skräcken. Vilket är ett gott betyg till Bäck. När man läser boken faller det mesta sig ganska naturligt – även det ”övernaturliga”. För, som författaren själv sa i vårt samtal:

”Så där är det ju i Gästrikland. Det lever kvar rätt många föreställningar om naturväsen och sånt. Det är ett slags gardering – man vet ju aldrig. Det finns många gamla offerplatser där och Gästrikland utmärkte sig också med att bränna rätt många häxor när det begav sig.”

Fast när jag tänker efter – lite läskigt är den ju, boken.

Bäck menar också att de gamla bruksorterna med krympande ekonomier liknar en del förorter i större städer. Sociala problem, kreativitet som kan bli till kriminalitet, brist på anonymitet och en vardag som innebär att man måste handskas med ouppklarade konflikter.

Boken är spännande och välskriven med fint fångade miljöer och trovärdiga personer, även de mer osannolika. Jag tänker inte berätta om handlingen, för då kan jag avslöja för mycket.

Men den här Maria-och-Jesus-bilden från Ovansjö kyrka spelar en viss roll i handlingen.

Boken bygger också på mycket grundlig reseach om allt från lokalhistoria till death-metal-musikens ursprung och innehåll.

Madeleine Bäck fotograferas med sin bok, medan Breakfast Book Club skingras åt olika håll i Humlegården.

Kul att läsa en bok som ligger lite utanför mina gängse läsvanor och väldigt roligt att få diskutera boken med författaren, som verkligen har funderat mycket på bruksorternas situation och roll idag. Och det kommer mera. Detta är första boken av tre.

Publicerat i Att läsa, Böcker | Etiketter Madeleine Bäck, Vattnet drar | 16 kommentarer

En liten hjälte

Postat den 11 maj, 2016 av Karin

Nu är jag arg. Tigermamma-arg, eller tigermormor då och det är ännu värre. Vad har hänt med våra öppna förskolor? Platser där föräldrar och andra vårdnadshavare kunde gå för att hitta kompisar till telningarna. ”Den öppna förskolan skall verka som en kompletterande förskoleverksamhet riktad till barn som inte är inskrivna i förskolan.”

Bah! Den öppna förskolan servar idag alla barn som ÄR inskrivna i förskolan. Av olika skäl har många förskolor snålt med lekytor och redspap. Då går man till närmaste öppna förskola, med rastplatser, leksaker, gungor, trehjulingar, och allt annat man kan önska sig.

Det där med ”riktad till barn som inte är inskrivna i förskolan” verkar man ha glömt.

Idag fick jag verkligen kämpa för att inte barnbarnet skulle bli bortpetad, utknuffad, genskjuten och trängd av äldre, mer försigkomna förskolebarn.

Överallt grupper av förskolebarn från olika förskolor som gaddar ihop sig med ”du får inte vara här”. Jag förklarar att det är allas park. Förskole-grupperna kontrar triumferande: ”Vi var här först!”

Vid minstingarnas lekplats med sandleksaker verkar allt upptaget. Neonvästförsedda barn, med förskolans namn och telefonnummer, har tagit över. Barnbarnet pekar förhoppningsfullt på en grej som ingen annan använder den just då. Ungflocken protesterar: ”Vi behöver den där!” Den förhandlingen vann jag dock.

När vi går vidare får hon får syn på en förlängd trehjuling, med passagerarplats därbak. Förtjust tultar hon fram mot den, men genskjuts genast av en förskoleunge i väst som hugger den precis när hon kommer fram. Jag föreslår att hon ska få åka med.

Den kraftiga killen ser häpen ut. ”Men jag tänker åka jättefort nerför berget!”

Jag förklarar att nu var det så att den här lilla tjejen har kämpat en stund för att komma fram till cykeln och om han alls vill ha den måste han skjutsa henne en stund. Men inte jättefort nedför berget, utan lugnt och stilla på gångarna.

Och då gjorde han det! Visserligen stödde han armbågen mot styret och stödde hakan i högerhanden, medan han trampade på, för att markera hur urbota tråkigt det var.

Men han gjorde det! Och fick förstås massor med beröm för sin insats, både av mig och av barnbarnet som applåderade när hon tackade för skjutsen. En riktig vardagshjälte!

Men hur är det med den öppna förskolans uppdrag idag, undrar jag. Ska det vara en mötesplats för barn som inte är inskrivna i förskolan, eller ska det vara ett komplement till förskolor som snålar på lokaler och utrymmen så att de inte har egna ställen att vara på?

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter öppen förskola | 12 kommentarer

Mini-midi-max!

Postat den 8 maj, 2016 av Karin

Till vårsysslorna på landet hör några fasta inslag, som att röja upp efter vintern och välta båten i sjön. Det brukar bli ett par dagars arbetsläger med varierande antal deltagare. I år var det syrran (Kicki, aka Livsrummet), hennes man (Gösta aka Storfiskarn) och jag. Och då är det jobba som gäller.

Eftersom det nyligen tagits ner sju-åtta tallar och granar och en jättebjörk på tomten var den täckt av grenar och fnas. Som en tjock matta över gräsmattor och odlingsområden.

Nu är gräsmattorna befriade och det finns några finfina kasar att elda när det blir läge för det. Syrran skymtar bortom högarna. Om ni tycker att utsikten över sjön är lite skymd av träd skulle ni sett hur det var förut: en vägg av granar i slänten och en monsterbjörk precis i gattet.

Jag planerar alltid med mini-midi-max-listor. Om man hinner med mini-listan är det bra. Om man dessutom betar av lite på midi-listan kan man vara mycket belåten och skulle man dessutom klara av något på maxi-listan, ja då kryllar det av belåtenhetshormoner i kroppen!

På minilistan stod sjösättning av båten och risröjning. Det klarade vi av redan dag ett av arbetslägrets två dagar.

Det är något visst med att angöra en brygga för första gången på säsongen…

Och när jag råddade lite i köket passade syrran på att rensa pionrabatten, medan Gösta sågade upp delar av en björk som ligger i slänten nedanför det andra huset. Det stod inte ens på max-listan!

För att vi inte skulle vara sysslolösa nästa dag åkte jag och köpte ett nytt verandagolv och fick experthjälp med att lägga det.

Kicki har gjort sådan förr, med benäget sågbistånd av Gösta. Och himmel vad skönt det ska bli med ett lite mer lättskött golv än den hopplöst fula kristids-korkmattan som låg där och gjorde patetiska försök att se ut som parkett! Den tålde inte vatten, vilken är rätt opraktiskt på en veranda.

Eftersom stugan är gammal och byggd lite på känn, finns det inte riktigt några räta vinklar. Sista brädan till golvet fick bli en kilformad sak som diffade 5-6 cm från ena änden till den andra. Handsågad. Nu är det bara lite småfix kvar, sånt som jag betraktar som nöjeskörning och som jag lätt klarar på egen hand. Tack Kicki och Gösta för heroiska insatser!

Publicerat i Att odla | Etiketter sjösättning, Vårröjning | 8 kommentarer

Smällfritt och fint!

Postat den 1 maj, 2016 av Karin

Det går att fira valborgsmässoafton utan att använda smällare och annat pyrotekniskt oväsen! Jag blev förvånad när vi kom till majbrasan i går kväll att många hade tagit med sig hund. Glada små vovvar som nyfiket nosade på varandra eller satt i husses eller mattes famn. Jag undrade oroligt: ”Hur ska det gå när det börjar smälla!?”

Men det gjorde det inte! Inte minsta femöressmällare (eller vad det nu kan vara i dagens penningvärde). Ingenting sådant överhuvudtaget. Full fokus på brasan och på den lokala sånggruppens framträdanden. Kul!

Och så var det den årliga diskussionen om varför vi firar första maj. Jag tror jag skrivit om det för ett tag sedan… Jomenvisst, titta här!

Första maj och nationaldagen är de enda icke-kyrkliga helgdagarna i Sverige. Den tillkom delvis som ett sätt att hindra konflikter och vilda strejker i samband med första maj. I en fin liten bok Första maj och första-maj- demonstrationerna citerar författaren C.J. Björklund Gustav Möller, som var initiativtagare till lagen om första maj som helgdag: ”Hade jag trott att första maj skulle bli en dag, ägnad ensamt åt bilutflykter och andra lika betydelsefulla idrotter, skulle jag vara färdig att föreslå återinförandet av första maj som vanlig arbetsdag”.

Undrar hur Möller tycker att vi förvaltar reformen idag.

Publicerat i Debatt, historia, Okategoriserade | Etiketter Första maj, Gustav Möller, Valborg | 10 kommentarer

Avslut(ning)

Postat den 30 april, 2016 av Karin

Så här skriver skolverket om skolavslutningar:

”Det går bra att ha skolavslutning i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron. Det får dock inte förekomma några religiösa inslag som bön, välsignelse eller trosbekännelse. Däremot går det bra att sjunga psalmen ’Den blomstertid nu kommer’. Den är sedan länge starkt förknippad med skolavslutningar och är i det sammanhanget snarare ett uttryck för tradition än religion.”

Det är ju bra balans mellan hänsyn till traditioner och den religionsfrihet som ska råda i skolan. Visst kan man vara i kyrkan då och då. Mer än hälften av landets skolor använder kyrkan för sina skolavslutningar.

Det har förekommit en hel del tossigheter eller avsiktliga vantolkningar av vad som gäller idag och det har lett till ett tillkännagivande till regeringen från utbildningsutskottet (där att Alliansen fått igenom beslutet med hjälp av Sverigedemokraterna). Beslutet fattades i torsdags och såhär skriver utskottet:

”Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag om att konfessionella inslag ska få förekomma i offentliga skolor, i annan utbildning än undervisning, i samband med skolavslutningar och andra traditionella högtider. Exempelvis ska det vara möjligt att använda kyrkor och andra religiösa lokaler vid skolavslutningar.”

Men hallå, utbildningsutskottet! Ni slår in öppna kyrkdörrar! Och inte nog med det, ni skapar irritation och ytterligare förvirring i en fråga som blivit onödigt infekterad.

Det är trevligt om alla i en skola kan samlas för lite högtidligheter då och då under året. Många skolor saknar en aula eller samlingssal som rymmer alla elever. Många kyrkor och kapell står tomma för det mesta. Klart man ska kunna vara där. Men lika klart är det att alla ska känna sig välkomna och slippa ta det av något som kan uppfattas som religiös påverkan.

Uppdatering: Nu är det också lördagstema-avslutning för denna säsong och vårbruket tar vid, sedan sommaren! Tack Livsrummet för inspirerande aprilteman! Vi får se när det blir återsamling efter sommarlovet. Här finns de andra lördagstemabloggarnas inlägg på avslutningstemat: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan och Min natur

Publicerat i Debatt, Lördagstema | Etiketter konfessionslös skola, skolavslutning, utbildningsutskottet | 14 kommentarer

Men… vad är det med folk nuförtiden?

Postat den 26 april, 2016 av Karin

Häromdagen skulle jag ta en hiss här hemma från Slussen-nivån till Mosebacke. Det finns några olika hissar att välja på (nej, Katarinahissen funkar inte) och jag brukar ta en liten hiss för 2 personer, förutsatt att jag kan åka ensam, eller med någon annan ganska liten person. Om hisspassagerarna väger mer än ungefär 130 kilo tillsammans stannar hissen någonstans på halva vägen och det är i värsta fall en tidsödande procedur att få igång den igen.

Nåväl, denna gång såg det ut som om jag skulle få åka ensam, tills det i sista sekunden dök upp en mycket lång och ganska kraftig karl bakom mig.

Det skulle inte funka att vi åkte tillsammans. Därför försökte jag informera honom om hissens egenheter och sa att den funkar nog egentligen bara med en person i taget.

”Jaha”, sa tvåmetersmannen och klev förbi mig och in i hissen, ”jag har inget emot att åka ensam!” Och så gjorde han det! Jag väljer att tänka att han nog råkade ut för någon slags tankevurpa eller logisk kortslutning. Och hoppas att han skämdes lite när han kom på vad han gjort.

Men så idag när jag var på väg ut från Granit på Götgatan mötte jag en mamma med barnvagn just när jag tagit mig ut ur den lite prångiga ingången och hade några decimeter kvar till öppen yta.

Hon kunde ha väjt lite och släppt förbi mig, men valde att köra på. Jag backade de två metrarna som krävdes för att hon skulle komma förbi med vagnen in i butiken och just som hon passerade mig (och jag tänkte mig ett leende och ett Tack!) sa hon: ”Men åh, så jobbigt då!” Jag blev förstås lite häpen och sa: ”Va? Hur menar du?” Hon: ”Du tyckte det var väldigt jobbigt att maka åt dig va?” Lite spakt svarade jag bara ”Nejdå, inte alls…”

Och nu försöker jag sätta mig in hur hon tänker. Om hissmannen bara fick någon slags blackout, eller helt enkelt tänkte fel, tror jag att barnvagnsmamman känner sig misshandlad av samhället på något sätt och tycker att vafan, här kommer jag med min vagn och då får ni väl hålla undan lite så att jag kan komma fram. Samtidigt som hon kanske har lite dåligt samvete och tror att alla är irriterade.

Ja, så är det nog. Och så utomordentligt trevligt att ha en blogg där man kan avreagera sig. Och eventuellt få lite medhåll. Eller mothugg…

Publicerat i Livet | Etiketter barnvagnsmarodörer, hisstrul, Vett och etikett | 28 kommentarer

Upplysning

Postat den 22 april, 2016 av Karin

”Det ska komma en dag, då tyranner, präster och deras förvillade eller brottsliga redskap endast skall finnas på teaterns tiljor och på historiens blad, och då solen skall gå upp över ett släkte av fria människor, som inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft.”
Skrev fransmannen Condorcet, som inte är vem som helst, utan en inflytelserik tänkare under tiden kring franska revolutionen, som i sin tur var ett resultat av upplysningstiden.

Många anser att upplysningstiden började med Newton. Jorden snurrar runt solen! Med upplysningstiden fick man förnuftstro, vetenskapliga framsteg, encyklopedier (alla skulle kunna ta reda på hur det är!), växande städer, ökad läskunnighet, religionskritik, politiska pamfletter, ett borgerskap med sinne för litteratur och friare författare, inte bara hovpoeter.

Romaner accepterades som en egen genre. Och även om Rousseau hatade böcker ”de lär oss endast att tala om saker, som vi inte känner till” gillade han Robinson Cruse av Daniel Defoe. ”Eftersom vi absolut måste ha böcker, så är det värt att veta att det finns en som enligt min mening utgör den bästa tänkbara avhandlingen om naturenlig uppfostran”.

Upplysningen är också tryckfrihetens fadder och denna lördag är det dessutom Världsbokdagen.

Så jag återpublicerar denna hyllning till den mest geniala av uppfinningar. En fiffig anordning som inte kräver batterier, inga sladdar, den är helt portabel och den har en lagringstid på tusentals år, om man sköter den väl.

Upplysning är Livsrummets förslag till lördagstema denna vecka. Här finns övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan och Min natur

Publicerat i Att läsa, Böcker, Lördagstema | Etiketter Concordet, Crusoe, Upplysningstiden, världsbokdagen | 20 kommentarer