Idag firade jag nationaldagen tillsammans med grannen i gränden med en visning på Bukowskis ”klassiska”. (Riktigt hur man kategoriserar klassiskt vet jag inte, men det verkar som om 1800-talet och bakåt hamnar i klassiska, medan 1900-tal och framåt hör till det moderna.) Det är ett väldigt bra tillfälle att få se konst, konsthantverk, möbler och mattor från privata hem och andra miljöer där de annars är lite hemliga. Visningen var upplagd som en stafett, med experter på olika områden som gav en snabbintroduktion till respektive epok och några av föremålen. Effektivt, informativt, varierat och kunnigt!
Det går bra att lägga bud på målningen av hovpredikant Carl Cederström. Börja med 60 000 kronor.
Vi hade nog inte haft mycket till målarkonst här i Sverige om inte först kyrkan och sedan hovet hade tagit hit utländska konstnärer. Hovet behövde porträttmålare, både för att skänka glans och status åt kungafamiljen, men också för att ha bilder att skicka till andra hov för att visa upp sig, till exempel i samband med frierier. Redan Gustav Vasa såg till att få hit duktiga porträttmålare.
David Klöcker Ehrenstrahl, från Tyskland, utnämndes 1659 till hovmålare av och åt Karl X Gustav. Just då befann konstnären sig på en bildningsresa i Italien, där han studerade konst i Venedig och Rom.
Han tog god tid på sig att åka till Sverige; under tiden hann han med konststudier i både Paris och London. När han väl kom hit efter ett par år blev det så mycket hovmåleri att han behövde hjälp och startade därför vår första konstskola. Han skrev också den första läroboken i konst i Sverige.
Och så mattorna! Alla dessa vackra mattor som svenskar i alla tider köpt med sig från Persien och kringliggande länder. Den här är ju trevlig. Samma pris som för hovpredikanten och hade jag den summan skulle jag nog välja mattan…
Det där med mattor på golven var ju inte alls vanligt förr i tiden och att man började lägga dem på golven i stället för att hänga dem som gobelänger på väggarna är nog ett inflytande från mellanöstern.
Vidare till avdelningen för Ostindiska kompaniet och vackert kinesiskt porslin och allt det betytt för Sveriges utveckling och välstånd, sedan vidare till möbler och den från Tyskland invandrade snickarfamiljen Haupt, som vi (kanske) kan tacka den Gustavianska stilen för. 
Sedan 1800-talsmåleri och Carl Larsson. Jag hade just börjat se ett tema, nämligen hur hela Sveriges kulturhistoria vilar på internationellt samarbete, men Carl Larsson? Han är ju hur helsvensk som helst. Eller? Nej då, hans stil är starkt inspirerad av det japanska måleriet som var stort i Frankrike när han var där. Han plockade upp den där konturstarka stilen och gjorde succé med den. Som sedan har gjort succé utomlands.
Innan vi lämnade Buckan (som vi stammisar brukar säga) passade vi på att säga några berömmande ord till arrangörerna om detta dolda tema som verkade handla om att konst och kultur alltid mår bra av att blandas, omformas spridas och blandas igen. Hela vårt kulturarv är ju just en sådan lyckad mix. ”Kul att ni uppfattade det”, sa arrangörerna ”det var så vi tänkte. Bästa sättet att fira nationaldagen är att ge några miniföreläsningar om vårt internationella kulturarv.” Så rätt! Och gissa vad? Sedan bjöd man på jordgubbar och grädde i fina silveruppsättningar och en riktig sockerströsked i silver. Sån som farmor hade (fast kanske inte silver). Och vi åt med försilvrade plastskedar från IKEA!
Jag skulle nog vilja ge Buckan tio poäng på ett tiogradigt nationaldagsfirarindex.
Det får däremot inte Aktuelltsändningen i kväll: ”Eftersom det är Sveriges nationaldag idag blir det bara en kort sändning.” Va? För att det är svensk nationaldag stannar världen upp och slutar producera nyheter? Eller?
Så när det ringde i förmiddags svarade jag glatt och vänligt med mitt namn, i förhoppningen att det var en kompis och inte en försäljare.
