Värt att slåss för; värt att fira

Idag är det semikolonets dag, en dag värd att uppmärksamma eftersom det är ett användbart, men ibland lite förtalat, skiljetecken. Den 6 februari är inte dess födelsedag,  utan dess populariserares dödsdag. Aldus Manutius var boktryckare i Venedig och levde 1450 –  1515. År 1496 använde han det första semikolonet i tryck. Manutius verkade under en tid då skiljetecken började tas i mer allmänt bruk och han tyckte att det behövdes något ”mellan komma och punkt”.

I boken Komma rätt, komma fel, och komma till punkt beskriver författarna Lynne Truss och Eva Halldinger semikolonet på följande sätt: ”Det kan vara en försynt sambandsskapare, en förväntanshöjare eller en ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis.” De är med andra ord semikolonkramare.

Om man går igenom olika språkvårdsråd om semikolon är den vanligaste att det handlar om att binda ihop meningar för att understryka ett samband. Semikolon verkar vara vanligare i det engelska språket, särskilt när man vill gruppera i en längre uppräkning.

Men alla är inte lika förtjusta; man stöter också på rådet att undvika semikolon överhuvudtaget, både i engelsktalande länder och i Sverige. Det tycker jag vore synd.

Kurt Vonnegut har sagt: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting.” Det har han fått mycket däng för, av språkintresserade såväl som i HBTQI-kretsar.

Watson diskuterar utöver semikolonets användbarhet också risken att det kan bidra till prestationsångest; i semikolon finns våra språkambitioners brännpunkt, sådant som hör ihop med klass och utbildning. Det är också ett tecken som lätt skapar konflikt. Bland de mer spektakulära incidenterna som skildras i boken finns en duell 1837, mellan två juristprofessorer vid Université de Paris: semikolon eller ej och i så fall var.

Boken är skriven i USA, där semikolon kanske är mer kontroversiellt än här, särskilt bland författare. “Det mest modlösa, femininiserade och ytterst oanvändbara skiljetecken som någonsin uppfunnits” säger James J. Kilpatrick. “Det enda det gör är att visa att du studerat på universitet” säger Kurt Vonnegut. “Fult som en fästing på en hundmage” säger Donald Barthelme.

OK, Semikolon är kanske inte den vanliga bruksprosans främsta skiljetecken. Men det kan skapa stil och rytm, samband och kanske komplexitet. Watson diskuterar olika prosastilar: tydlighet och direkthet kontra en sensibilitet, som också intresserar sig för mångtydighet.

Det låter ju rätt subtilt. Personligen tycker jag helt enkelt att ett semikolon är användbart när ett komma är för svagt och en punkt är för starkt.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker, Debatt, historia, Språk | Etiketter , | 12 kommentarer

Sorgeliga saker hända…

Jag har skrivit om den gamla alen nere vid sjön några gånger tidigare.

Hon hälsade farfar och hans familj välkomna, när de kom sjövägen till sitt nya hem 1905.

Min farbror, som då var fyra år mindes hur mäktig den var, redan då. Det var han som sedan tog över huset efter farfar och farmor. Alen kallade han alltid  kärleksfullt för ”Den gamla damen”.

Hon lutar sig lite ut över sjön och ser ut som om hon har lust att hoppa i.

Hon har också sträckt en arm in över land, en kraftig gren som det gick att sitta på och dingla med benen. Under några år på 1940-talet fanns det en gunga där. Gungan togs ner med motiveringen: ”Den där grenen kan inte hålla hur länge som helst.”

Alen, med sin kraftigt böjda gren har blivit ett slags signatur för farfarsstugan. Den är gissningsvis en av Sveriges mest fotograferade alar. Sommar …

… som vinter.

Hon har sett nya generationer lära sig simma, sett nya byggnader växa upp, bevittnat växlande fiskelycka, dragkamper och grillkvällar.

På senare år har vi varit försiktiga med att ställa barnvagnar med barn i, under den där långa grenen, även om det är frestande att använda skuggan under den. Det var nog klokt, för idag ser det ut så här. Den gamla damen har tappat sin långa arm. Snömassor i kombination med töväder blev för mycket. Jag brukar sopa av snön när jag är där, men den här gången missade jag att sköta om henne. Förlåt, alen!

Vi ska se till att amputationen blir så välgjord som det bara går. Ett rent fint snitt. Kanske sårsalva på det? Det finns lite olika åsikter om det är en bra idé med sårsalva på träd. Någon som vet?

Publicerat i Livet, När det skiter sig, otur, Trädgård | Etiketter , | 24 kommentarer

Om det blir sillsallad åker jag hem!

Då och då muttrar jag motsvarigheter till Lasses i Bullerbyn: ”Om det blir sillsallad åker jag hem!” Det kan gälla lite av varje, som att jag faktiskt går i pausen om det är en dålig teaterföreställning, eller att jag inte tvingar mig att äta upp mat som jag misslyckats med.

För ett tag sedan, när min akvarellgrupp diskuterade kommande träffar fick jag anledning att tänka: ”Blir det collage åker jag hem.” Jag har aldrig förstått mig på collage. Jag plockade fram några målningar i våras som skulle slängas, men som kanske kunde räddas med collageteknik. Då lovade jag att rapportera hur det gick. Det blev inget av med det, varken collage eller rapport.

Lite blandade akvareller som kan bli ett collage.

Men strax före jul var det dags för en collage-session och jag påminde mig att det fanns mycket annat att äta på det där annandagskalaset hos moster Jenny, så Lasse kunde stanna kvar.

Jag kunde ju gå dit i alla fall till akvarellgruppen, kanske göra något annat. Titta vad de andra gjorde och bara måla på.

Men när vi väl satte igång med diverse akvareller, tidningar, snören, silkespapper, wellpapp, klister, tygbitar och en massa annat, drogs jag med. Det var oväntat roligt att leta igenom tidningarna och hitta bilder som kunde bli en berättelse. Eller som bara passade ihop i med en akvarell i någon slags komposition. Som den här till exempel:

Tre olika akvareller, två olika tidningsbilder och lite silkespapper. Jag tror att den heter ”Jag lovar, det här är rätt väg.” Rätt knäpp, men kul att göra, tills jag fick för mig att snygga till lite här och där och numera har den återgått till att vara möjligt collagematerial.

Eller den här som också består av tre olika akvareller och två tidningsurklipp.

Titeln är kanske ”Mission accoplished”. Kanske en hemvärnsman som hjälpt till att samla ihop skräp i skogen? Kanske något helt annat…

Collage är ett bra sätt att få igång fantasin. Själva collaget är kanske inte så mycket att spara, men det kan kicka igång idéer och skaparlust.

Publicerat i Att måla, Att tolka, Planering | Etiketter , | 6 kommentarer

Luuk kidnappar Spanarna!

Jag har följt några radio- och TV-program genom åren. Paradexemplet är förstås På spåret, som jag alltid brukade se tillsammans med redaktör’n (min sambo) medan han levde. Han ansåg alltid att vi vann mot de tävlande. Jag hävdade att även om vi kanske var och nosade i rätt region, innebar det inte att vi hade rätt om resmålet.

År 2009 blev det kris i tittandet, då Kristian Luuk blev programledare. Vi hade svårt för hans högljudda programledarstil, men sa att vi får stå ut med honom, för programmet är ju bra. Jag har fortsatt att att titta; om jag har en ledig fredagskväll blir det På spåret.

Ett annat stående inslag i mina medievanor är Spanarna i P1. Det kan vara lite ojämnt, men det innehåller i regel några intressanta reflektioner om vår samtid och framtid.

Några favoritspanare, Niklas Källner, Sissela Kyle och Calle Norlén

MEN, sedan den mångåriga programledaren Ingvar Storm slutade, har det varit alternerande programledare och då dyker Kristian Luuk också upp ibland. Han har en dominerande och självupptagen programledarstil som gör programmet svårlyssnat. Han föregriper spanarnas spaningar, han pratar för mycket om sig själv och tar upp för mycket programtid. Det kanske är önsketänkande, men nog verkar de olika spanarna lite irriterade på honom? I fredagens sändning ställde han frågor som fick Sissela Kyle att säga till honom att lägga av. Mycket uppfriskande.

Jag skulle kunna rada upp oändligt många exempel på klumpiga Luuk-inlägg, men mitt hopp står till de massmedier som brukar blåsa upp minsta meningsutbyte till krisrubriker. När kommer Expressenlöpsedeln Sissela Kyle i storbråk med Luuk?

Publicerat i Allmänheten varnas, Debatt | Etiketter , | 24 kommentarer

Jag slår vad om att du kör en Volvo!

Jag letade efter en bok, men hittade i stället en kartong med almanackor. Den där sorten med olika tillval utöver själva kalendern: anteckningspapper, telefonbok, karta, registerflikar och annat.

Mina almanackor är rätt enkla, den sista från 2017, vilket ju är alldeles nyss. Ändå ser den ut att vara från förr i tiden! Där finns till exempel många ”gammaldags” telefonnummer, som inte är till mobiltelefoner.

Anteckningarna är oftast odaterade och verkar vara från möten och föredrag eller sånt som jag råkade snappa upp när jag tjuvlyssnade på samtal på bussar och tunnelbana. Idag antecknar jag i mobilen i stället. Det blir mer lättläst så. Den här anteckningen, till exempel, är både odaterad och svårläst. Jag ser ju vad det står, men det är tveksamt om någon annan gör det.

Jag minns inte sammanhanget, men det kan ha varit en debatt om ekonomisk politik, åsiktskorridorer eller liknande. Överst står ”Preferensaggregation”, ett ord som knappt finns på svenska, men som ändå är lätt att förstå. Jag tolkar det som en samling företeelser/åsikter/aktiviteter som ibland hör ihop, ibland förs ihop. Om man gillar A är man också förtjust i B och C. Eller kanske andra TROR att man gillar B och C om man gillar A. Under står det ”I bet you drive a Volvo, are vegetarian and eat biodynamically grown vegetables too”. Det är ett självupplevt exempel på preferensaggregation.

När jag väntade barn i USA ville jag inte ha kejsarsnitt. Min läkare tyckte att jag var dum i huvudet. Kejsarsnitt ingick ju i den sjukvårdsförsäkring som jag hade. Men mitt första barn föddes naturligt, utan komplikationer, så varför skulle inte det gå den här gången? ”För att det är gratis för dig med kejsarsnitt!” Jag framhärdade och det var då han utbrast: ”Jag slår vad om att du kör en Volvo och äter biodynamiskt odlade grönsaker också!” Jag tyckte det var en ovidkommande kommentar, envisades, fick som jag ville, det gick bra. Barnet i fråga har fyllt femtio år nyligen.

Frågan är om den där sortens hopklumpande av åsikter som egentligen inte hör ihop har blivit mer eller mindre vanligt med alla algoritmer som läser av våra handlingar och synpunkter. Blir vi, med andra ord, mer eller mindre fördomsfulla?

Publicerat i Att tolka, Debatt, Livet, Planering, Politik | Etiketter , , | 13 kommentarer

Ett oskrivet blad?

Nej, det nya året är aldrig ett oskrivet blad. Det är en fortsättning på det förra och och förrförra. Spår bakåt som vi kanske inte har en aning om varifrån de kommer och händelser i samtiden som vi vet om, men ännu inte förstått den fulla innebörden av.

Så det är bara att kämpa på, kanske bidra något lite med det man kan, till att det ska bli ett så bra år som möjligt. Ett gott 2024!

Publicerat i Livet, Nyår | Etiketter | 7 kommentarer

Mellandagar

Ännu en fridfull jul i julkortsmiljö att sortera in bland trevliga minnen. Nytt för i år var att de tonåriga barnbarnen lade ifrån sig sina mobiler, umgicks med varandra, oss äldre och lekte med småkusinerna. Man kan bli tårögd för mindre.

Månen bidrar med stämningsbelysning.

Snön ligger vit på fur och gran. Allt avlöpte på bästa sätt, till och med en liten avåkning några meter från huset.

Om det töar och sedan fryser på blir det glashalt. Om det sedan kommer snö ovanpå isen blir det liksom ännu halare. Min assistansförsäkring omfattar tre missöden per år. Då har jag två chanser kvar under årets återstående 2,5 dagar. Det ska nog gå bra!

Trevliga mellandagar tillönskas alla!

Publicerat i När det skiter sig, Vardagsedge | Etiketter , , | 24 kommentarer

Julefrid

Ibland tänker jag på julen 1914. På julafton la de stridande soldaterna från  Tyskland, Frankrike och  Storbritannien ner vapnen, kravlade upp ur skyttegravarna, sjöng psalmer, bytte julklappar och spelade fotboll.

DE hade ju inget emot varandra. Det var storpolitiken som hade bestämt att de skulle vara där de var. De ville ha julefrid. En löjtnant Albert Wynn från Royal Field Artillery skrev hem om en match mot ett tyskt lag av ”preussare och hannovrare” som spelades i ingenmanslandet nära Ypres. Det spelades fler matcher på olika platser, som finns dokumenterade i brev från dem som deltog och i olika regementshistoriker.

Officerarna var missnöjda och försökte stoppa matcherna. De beordrade mannarna att sluta upp med pajasfasonerna och fortsätta strida. Om man söker på ”Julfreden 1914” hittar man en hel del dokumentation om detta.

Uppdatering: I sin kommentar påminner Margaretha om att händelserna också behandlats i boken Silent Night, The Remarkable Christmas Truce of 1914.

Den är skriven av Stanley Weintraub och översatt till svenska av Margareta Eklöf. Händelsen finns också i filmform i ”En dag utan krig” (på franska Joyeux Noël), med manus och regi av Christian Carion från 2005 .

Jag önskar att det kommer många fler, gärna populär-kulturella skildringar, av soldaternas val att fira jul 1914. Nästa år är det 110 år sedan.

Jag önskar alla en fridfull jul och önskar att det också kunde bli lite fredligare i världen!

Publicerat i Förebild, historia, Politik | Etiketter , | 16 kommentarer

Stoppa plågsamma julförsök 2

För tre år sedan skrev jag ett inlägg om julfirandet under pandemin, med rubriken Stoppa plågsamma julförsök. I kommentarerna diskuterades om det inte egentligen från början hette ”Stoppa plågsamma julbesök” och att vår påhittiga mamma gjort sin egen version.

När jag letade efter det eventuella ursprunget hittade jag bara ett citat från Grönköpings veckoblad, från 2015, vilket är många år efter vår mammas död (kanske är det veckobladet som parafraserar mamma?): ”Fru Lydia Gårdberg, som för några år sedan vann Veckobladets tävling om den mest stressade julen, har fått nog och bildat organisationen ’Stoppa plågsamma julbesök'”.

Temat är dock lika aktuellt varje år och i år kunde man till och med se en teaterföreställning om det plågsamma. Teater Konträr har satt upp en enaktare, ”Tomten är död”, där man noga gick igenom alla julens faser och fasor.

Julklappsångesten (den här blir nog bra – blir den nog, eller …) Julgrötsrimmandets maktspel (men det rimmar ju inte ens …), matpaniken (med överambitiös mormor), granvåndan (vad FUL den är!), presentbesvikelserna (eh… tack, vad… fint).

Den bästa scenen var den om julgrötsrimmandet, med en storvulen mästare på rim, som satte övriga familjemedlemmar på plats. Rimmandet är ingen lek och nåde den som inte tar det på allvar!

Mycket välspelat och där kanske jag kände mig lite, lite träffad, när det gäller rimmen.

Efter teaterns drift med rimfurirer kommer jag inte att skriva till elbolaget och klaga på deras usla julvers, som jag fick idag. Men jag avreagerar mig här. Julverser får gärna vara lite töntiga, men det finns en gräns! Elbolagets vers är knagglig och orytmisk, vilket kan få passera. Men om man vill skapa stämning med gammaldags verbformer, då ska man banne mig använda dem rätt! Det gör ont i grammatiknerven när jag ser ”du el få” och liknande låtsas-arkaiska formuleringar. Tveksamt om min version till höger är bättre, men rytmen är kanske lite mer lättläst och verbformerna är i alla fall rätt.

Egentligen borde fjärde raden skrivas om (eller hela eposet!), men nu ger jag upp. Och jag lovar att inte ge mig på familjens julklappsrim och grötrim på det här sättet!

Publicerat i Jul, Livet, När det skiter sig, Ordspråk och talesätt, Planering, Språkpolisen | Etiketter , , | 8 kommentarer

Var är killarna?

Jag visade ett gammalt Lucia-foto för barnbarnen, pojke 6 och flicka 9 år gamla. Det är taget i IOGT-lokalen i min hemort, troligen sent 50-tal. Här provgår vi innan publiken släpps in för kaffe och Luciasång. När IOGT-gänget var avklarat blev det en ny omgång i en välbesökt kyrka. Kortet är ganska suddigt och vem som är vem går jag inte in på. Barnbarnen var i full fart med att förbereda sig för olika Lucia-relaterade evenemang och tittade på fotot med kännarblick.

Första frågan: ”Var är killarna? Har pojkarna ett eget Luciatåg?” Jag hade faktiskt inte tänkt på att den tidens Luciatåg, i mina hemtrakter, för det mesta var helt enkönade. Jag kan inte minnas en enda stjärngosse. Så jag sa som det var, att det nog inte var några pojkar i Luciatågen då. Båda barnen blev storögt indignerade: ”Vad ORÄTTVIST!”

Andra frågan: ”Varför är ni så få?” Jag berättade att det bara var så, några stycken utsågs att gå i Luciatåget. Återigen utbrast de: Vad ORÄTTVIST!”

Nioåringen, som har sinne för detaljer, undrade varför några hade kortärmade Lucialinnen. Och då mindes jag! Det var både enklare och billigare att drapera ett lakan med säkerhetsnålar och kanske lite tråcklande, än att sy eller köpa ett lucialinne. Men att få till ärmar på en sådan kreation är svårt, för att inte säga omöjligt. Barnbarnen blev storögda igen: ”VA! LAKAN!?”

Om man skulle råka ha engelsktalande Luciafirare i sin närhet kan man underlätta för dem att sjunga med i Luciasången (den traditionella versionen med ”gård och stuva”), med hjälp av den här fonetiska vägledningen.

Jag har provsjungit och det stämmer förvånansvärt bra, hur galet det än ser ut.

Trevlig Luciakväll!

Publicerat i Att tolka, historia | Etiketter , , | 24 kommentarer